Tatueringar

Jag får ju erkänna att när jag hör ordet "Krishna-medvetande", så inte är det tatueringar jag kommer att tänka på. Så jag blev lite förvånad när jag öppnade den senaste Back To Godhead och såg att tidningen inte ägnade mindre än tolv (!) sidor, med många fina foton, åt tatueringar med Krishna-medvetet tema.

Jag är inte tatuerad själv, och kommer troligen inte att bli det heller, men jag tycker att några av tatueringerna var fina.

Jag hittade artikeln on-line, tyvärr utan bilder, men jag hittade några andra på nätet istället, en del av de här hängivna var faktiskt med i artikeln:


http://btg.krishna.com/main.php?id=941


Inking with the Supreme
By Madhava Smullen

Tattoos have been inked permanently into modern culture. Walk down any busy city street and you’ll spot a vast number of tattooees, ranging all the way from the young female professional with a butterfly on her shoulder blade to the wild punk rocker with hardly any space left for his white skin to shine. For some reason, having an unremovable image of a two-headed dragon eating its own face sprawled across their chest until their dying breath is an idea that appeals to a lot of people. National Geographic News reported in April 2000 that fifteen per cent of Americans were tattooed. That’s around forty million people.
.
Now, surely a Hare Krishna devotee would be the last person you’d expect to see among those forty million, right?

Wrong. The fact is that many devotees sport tattoos, and their number is increasing. Is this a purely whimsical fad, or do our ancient traditions and scriptures hold any foundations for devotional tattooing?

Take a magnifying glass to Indian tribal traditions, and you uncover the first clues. For instance, certain tribes believe that Lord Rama’s greatest devotee, Hanuman, can be tattooed on a recurring dislocating shoulder to relieve the pain. The women of the nomadic Ribari tribe of Kutch in northwest India, one of the places the Pandavas visited during their exile, have many extremely elaborate tattoos. And the Ramnami community, scattered across the Indian states of Bihar and Madhya Pradesh, began a painful custom in the nineteenth century: they had the name of Rama in Sanskrit tattooed on practically every inch of skin, even on their tongues and inside their lips. This practice was meant to protect them from bigoted caste-conscious
brahmanas they had angered by adopting brahminical customs, and is still carried on today.
.



.
Of course, Caturatma concedes, the modern incarnation of tattooing wasn’t around during or before the birth of Gaudiya Vaishnavism, but there are close parallels. In the Prameya Ratnavali, the eighteenth-century Vaishnava commentator Baladeva Vidyabhushana cites five purificatory processes (panca-samskara) that, along with spiritual initiation, bring one direct perception of Lord Krishna: austerity, wearing tilaka, performing sacrifices, accepting a new name at initiation, and chanting mantras glorifying the Lord.
Baladeva’s elaboration is surprising: “In this verse, the word austerity means to accept the branded marks of Lord Vishnu: the disc, lotus, conch, and mace”—the very images Caturatma has tattooed on his arms.

Like tattooing, branding is permanent, and yes, very painful.

A tradition that goes back to at least A.D. 1017, it’s still practiced today by followers of both Madhvacharya and Ramanujacharya, mainly in the South Indian states of Karnataka, Tamil Nadu, Kerala, and Andhra Pradesh. What’s more, for Sri Vaishnavas, Ramanuja’s followers, it’s an essential part of the initiation process.

.

Kalpavriksha Dasa works at Ron’s Tattoos in Elizabeth, New Jersey. He got his first tattoo at fifteen, inspired by the Cro Mags, a Hare Krishna straightedge band and tattoo afficionados. A professional tattoo artist for over fifteen years, he’s tattooed close to one hundred devotees.
His first piece of advice is to-the-point straight talk.
“Whatever tattoo you’re getting, just make sure it’s something you’ll be happy living with. Because it’s gonna stay with your body longer than you will.”
When it comes to artwork, he is partial to that of Gujarati artist B.G. Sharma.
“His style practically already looks like tattoos. Everything has an outline, and his shading is similar to the way I’d shade or color a tattoo. It’s really easy to replicate.”
Besides Sharma’s devotional depictions of Krishna, Kalpavriksha has tattoed devotees with a variety of images, the most popular being the maha-mantra and Lord Nrisimhadeva.

.

Kalpavriksha thinks that the best kind of tattoo a devotee can get is one with a built-in conversation starter.

.“I have the maha-mantra tattooed in Bengali all over both of my arms, which is unique and completely unfamiliar to the average person. When people see it, they never fail to ask what it is.”
This happens so often that Kalpa keeps a stack of Srila Prabhupada’s small books handy at all times.
“I’ll tell clients what my tattoo is and what it means. Then if they seem interested, I’ll explain the maha-mantra and a little about Krishna consciousness. And eventually, if their interest deepens, I’ll hand them a book. I try to build a rapport with people. You can’t just hit them with everything all at once.”

.

“Modern Western tattooing has always had a heavy Asian influence, mainly from the two-hundred-year-old Japanese tradition. But in the past ten to twelve years, there’s been a huge rush of interest in Indian imagery. Yoga is really big these days, and students are often influenced to get tattoos of mantras and various symbols like the om sign. One girl walked into my tattoo shop sporting tattoos of different yogic asanas.”

There are more signs of this Vedic tattoo invasion everywhere. Pick up any modern tattoo magazine released within the past five to ten years, and you’ll find either an image directly related to Krishna, or something from the Vedic paradigm. The goddesses Kali, Durga, and Lakshmi flood tattoo parlours, as does Lord Siva. Lord Nrisimhadeva rears His fearsome head from the pages of tattoo magazines, and the friendly, easily identifiable face of Lord Jagannatha becomes more and more popular. Tattoo stores across the United States keep their own copy of the Krishna Art book. Krishna, in the form of art, is gradually infiltrating the tattoo-wearing public.

But for now, He still remains most popular with those who hold Him deep within their hearts.

Om Bhagavad-gita (och mig själv)

När jag började med den här bloggen tänkte jag mest skriva ner kortare stycken ur Srila Prabhupadas böcker, samt skriva lite egna kortfattade texter om Krishna-medvetande.

Att jag skulle skriva ner nästan hela Bhagavad-gita hade jag inte en tanke på, men så blev det i alla fall. När jag väl börjat att skriva ner ett par kapitel i förkortad form, så blev jag så entusiastisk att det bara rullade på.

.

De sista dagarna har jag fått gå igenom de första kapitlen som jag skrev, kapitel 13 och 2.

.

Kapitel 13 är klart, med nya illustrationer och fullständig text, och kapitel 2 kommer också snart att vara färdigt. De enda förkortningar som jag gjort är att jag exkluderat längre sanskrit-citat.

Det blir helt enkelt för mycket att skriva.

.

Det har varit en njutning att så grundligt gå igenom Bhagavad-gita och Prabhupadas kommentarer. Trots att jag läst Gitan många gånger genom åren, så känns den ändå lika ny och intressant. Men så är det med andlig litteratur; man känner sig aldrig färdig med den som man skulle göra med en vanlig bok, det finns alltid nya saker att upptäcka, nya insikter och förverkliganden att uppnå.

.

Jag har använt mig av en Bhagavad-gita som jag ägt länge, den som nog är mig kärast av alla mina böcker. Jag fick den av min far för många år sedan, och den var den allra första bok om Krishna-medvetande - som då var något helt okänt för mig - som jag läste. Trots att boken var full av främmande sanskritord och jag hela tiden blandade ihop Brahma med Brahman, så var det något som grep tag i mig direkt.

.

Jag har varit intresserad av religion så långt tillbaka som jag kan minnas, men det var i tolvårs-åldern som jag började att på allvar fundera över frågorna om livets mening och Guds och själens existens. I tonåren läste jag yoga, buddism och mysticism, men kände inte att jag fann de rätta svaren. Buddismens lära om reinkarnation och karma var intressant, men idén om individens utplåning fann jag främmande och frånstötande. Kristendomen lämnade också fler frågor än svar. Vad som hela tiden drev mig vidare var viljan att få veta, att det någonstans fanns ett svar på de stora frågorna. Ateismen har aldrig intresserat mig det minsta, att vara ateist eller agnostiker betyder att man gett upp, eller inte orkar bry sig. Ateism är synonymt med passivitet, och religion är håglöshetens motsats; religion innebär ett aktivt sökande efter vetande.

.

-----------

.

Bhagavad-gitas två versioner

.

För att återkomma till min blogg och Bhagavad-gita: Jag har använt mig av den version av Bhagavad-gita som utgavs på svenska år 1977, en översättning av Bhagavad-gita As It Is utgiven i USA år 1972. Detta var den utgåva som Prabhupada själv använde sig av bl a i sina föredrag. Srila Prabhupada avled 1977, och några år senare, 1983, beslöt man i ISKCON att publicera en reviderad utgåva av Bhagavad-gita. Den utkom på svenska 1985, och är den utgåva som använts sedan dess.

.

Tanken med den nya reviderade utgåvan var att korrigera en del felaktigheter - misstag i stavningen av sanskrit, några skrivfel - som fanns i originalutgåvan. Men man beslöt också att omarbeta Prabhupadas kommentarer till sanskrit-texten.

Prabhupada dikterade de flesta av sin böcker på diktafon. Hans lärjungar i ISKCON skrev sedan ut texten, varpå den redigerades till korrekt engelska. (Eftersom Srila Prabhupada kom från Indien, och hade lärt sig engelska i bengaliska skolor i början av 1900-talet, behövdes naturligt nog hans engelska ibland korrigeras.)

.

Man använde sig av följande källor:

.

http://www.bbt.info/main.php?id=87
What are the “original manuscripts”?

“Original manuscripts” means different things, according to different Gita chapters. For the first five or six chapters, it refers to original manuscripts apparently typed by Srila Prabhupada himself. For the middle six chapters, it refers to the original transcriptions of his tapes. And for the last chapters it refers to the old retyped manuscripts from which the first edition, published in 1972 by the Macmillan Company, was produced. In all cases, “original manuscripts” means the oldest and most reliable manuscripts in the BBT files.

The “retyped manuscripts” for the last six chapters were copied from original transcriptions on which much editing had already been done. The typist followed the edited version, adding what the editor had added and deleting what he had deleted. Sometime before 1972, the original transcriptions themselves were apparently lost. (This loss is why the revisions in the last six chapters of the second edition are particularly light.)

The transcription used for the Introduction was done circa 1998. The Introduction (recorded on February 2, 1966) is the only portion of the book for which an audio recording of Srila Prabhupada speaking the unedited text still exists.

.

------------

.

Vissa innebördskommentarer skiljer sig en hel del från varandra i den första och andra utgåvan, och detta skapade en livlig debatt, som fortfarande blossar upp då och då. ISKCON fortsätter dock att använda sig av utgåvan från 1983.

.

Jag får väl erkänna att jag ställer mig tveksam till den senare versionen av Bhagavad-gita As It Is. Som utomstående är jag förstås inte någon expert på saken, så jag kan givetvis ha fel här, men ingenstans i den stormiga diskussionen för och emot har det framgått att Prabhupada själv någonsin skulle ha uttryckt en önskan att hans Bhagavad-gita skulle revideras. Detta trots att han nästan dagligen föreläste ur Bhagavad-gita från det den publicerades 1972 fram till sin bortgång 1977.

.

Det är vanskligt att ändra i en författares verk efter att denne har avlidit. Ännu vanskligare blir det när det är fråga om en religiös urkund. Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att originalkällan - Prabhupadas inspelade diktering - inte längre existerar, med undantag för förordet.

.

Avsikterna hos utgivarna har säkert varit de bästa, men nog hade man kunnat nöja sig med att korrigera de uppenbara felen och låtit den övriga texten vara i fred.

Humor

God is dead.
Nietzsche

Nietzsche is dead.
God

-----------------

Question: How many skeptics does it take to screw in a light bulb?


Answer: Light, in a BULB?!

--------------

Atheist: What’s this fly doing in my soup?
Waiter: Praying.
Atheist: Very funny. I can’t eat this. Take it back.
Waiter: You see? The fly’s prayers were answered!

-------------

An atheist was walking through the woods one day in Alaska, admiring all that evolution had created. "What majestic trees! What a powerful river! What beautiful animals!" he said to himself. As he was walking alongside the river, he heard a rustling in the bushes behind him. Turning to look, he saw a 13-foot Kodiak brown bear beginning to charge towards him. He ran as fast as he could down the path. He looked over his shoulder and saw that the bear was rapidly closing on him. His heart pounding in his chest, he tried to run faster yet. But alas, he tripped and fell to the ground. As he rolled over to pick himself up, the bear was right over him, reaching for him with its left paw and raising its right paw to strike him.

"OH MY GOD! ..."

Time stopped. The bear froze. The forest was silent. Even the river stopped moving ... As a brilliant light shone upon the man, a thunderous voice came from all around...

"YOU DENY MY EXISTENCE FOR ALL THESE YEARS, TEACH OTHERS THAT I DON'T EXIST AND EVEN CREDIT CREATION TO SOME COSMIC ACCIDENT. DO YOU EXPECT ME TO HELP YOU OUT OF THIS PREDICAMENT? AM I TO COUNT YOU AS A BELIEVER?"

Difficult as it was, the atheist looked directly into the light and said, "It would be hypocritical to ask to be a Christian after all these years, but perhaps you could make the bear a Christian?"

"VERY WELL." Said God.

The light went out. The river ran. The sounds of the forest resumed.

... and the bear dropped down on his knees, brought both paws together, bowed his head and spoke: "Lord, thank you for this food which I am about to receive."

-----------

The Angry Atheist

The story is told of the Atheist who accosted a preacher. "Do you believe in eternal life?" The preacher has no time to reply.

"Well its a load of rubbish!" shouted the Atheist. "I believe in science, evolution, survival of the fittest, and when we die, that's it! No eternal life, no great judgement, and no God!" The Atheist continues his assault against the preacher repetitiously and tirelessly. "Eternal life! Eternal life! Ha! "Its all pie in the sky when you die." When I die that's it, the end, no eternal life, no nothing. He continues, until he reaches his climax, "I will be buried six feet under when I die and that's it! Nothing! Caput! When I die I am utterly convinced that that will be the end of me!"

"Well thank God for that" replies the preacher.

-------------

The Pastor, the Vicar, and the Atheist

One day a Pastor, a Vicar and an Atheist go on a fishing trip together. They are in the boat and the Pastor says," Oh! No! I left the paddles on shore!" So he proceeds to get out of the boat and walk on the water to the shore to get them.

Once he had gotten back into the boat the Vicar says," Oh! No! I left the bait on shore too!" And like the Pastor the Vicer exits the boat and walks on the water to get the bait.

When the Vicar climbs back into the boat the atheist yells," Well if you guys can do it so can I!!!" and proceeds to clim out of the boat, but he falls into the water. At this point the Pastor says,


"Do you think we should have told him where the rocks are?"

----------------

I once wanted to become an atheist, but I gave up - they have no holidays.

------------------

If there were no God, there would be no atheists.

--------------

A young woman teacher explains to her class of small children that she is an atheist. She asks her class if they are atheists too.

Not really knowing what atheism is but wanting to be like their teacher, their hands explode into the air like fleshy fireworks. There is, however, one exception.

A girl named Lucy has not gone along with the crowd. The teacher asks her why she has decided to be different."Because I'm not an atheist.

"Then, asks the teacher, "What are you?""I'm a Christian."The teacher is a little perturbed now, her face slightly red. She asks Lucy why she is a Christian."Well, I was brought up knowing and loving Jesus. My mom is a Christian, and my dad is a Christian, so I am a Christian."

The teacher is now angry. "That's no reason," she says loudly. "What if your mom was a moron, and your dad was a moron. What would you be then?"

"Then," says Lucy, "I'd be an atheist."

--------------

An elderly lady was well-known for her Iman and for her confidence in talking about it. She would stand in front of her house and say Alhamdulilah "Allah be praised" to all those who passed by.

Next door to her lived an atheist who would get so angry at her proclamations he would shout, "There ain't no Lord!!" Hard times came upon the elderly lady, and she prayed for Allah to send her some assistance. She would pray out loud in her night prayer" Oh Allah! I need food!! I am having a hard time, please Lord, PLEASE LORD, SEND ME SOME GROCERIES!!"

The atheist happened to hear her as she was praying, and decided to play a prank on her. The next morning the lady went out on her porch and noted a large bag of groceries and shouted, "Alhamdulilah, Allah be praised!." The neighbor jumped from behind a bush and said, "Aha! I told you there was no Lord. I bought those groceries, God didn't."

The lady started jumping up and down and clapping her hands and said, "ALHAMDULILAH WA SHUKRILLAH”. He not only sent me groceries, but he made the devil pay for them!"

---------------

An Imam who got up after Friday prayers and announced to the people:

"I have good news and bad news. The good news is, we have enough money to pay for our new building program. The bad news is, it's still out there in your pockets."

Srimati Radharani

Idag är det Radhastami, Srimati Radharanis uppenbarelsedag. Srimati Radharani och kärleksförhållandet mellan Henne och Krishna utgör all andlig kunskaps mest förtroliga mysterium. Srimati Radharani är Guds feminina uppenbarelseform, alla levande varelsers och hela universums andliga moder. Ingen kan överträffa Hennes skönhet, renhet och osjälviska kärlek.



Srimati Radharani is the eternal consort of Lord Krishna. Five thousand years ago, when Lord Krishna came to this planet to perform His pastimes, Srimati Radharani also appeared. The following is adapted from a lecture by His Holiness Varshana Swami:

“On a half-moon night in the month of Bhadra, King Vrishabhanu came to the Jamuna to bathe and found himself engulfed in a golden aura, the golden aura of pure love. It was emanating from a lotus, which had a baby girl standing on its whorl. When the king returned to the palace with the baby, Queen Kirtida was delighted. She was also shocked that the girl was blind.

“Lord Krishna’s mother, Yashoda, heard that her best friend Kirtida had a baby, so she came to visit along with her husband and her son. Krishna crawled up to the cradle and pulled Himself up and looked in. At that moment, Srimati Radharani’s eyes fluttered and opened wide and blossomed like lotuses. It seems that she did not want to see anything of this world, only the form of Sri Krishna. Everyone was delighted.

“Srimati Radharani is the mother of the universe, the spiritual mother of all souls. And the concept of mother is the most sacred symbol—that of purity, selflessness, caring, sharing, nurturing, and love. That is why our sacred mantra is the holy names. It is the holy names in the vocative. Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.

“‘Hare’ means ‘Radhe.’ It is a plaintive, desperate cry for the mother. ‘Radhe! Please wake us up from this nightmare of mortal life! Remind us of the father we have forgotten and take us home!’”

In the Krishna consciousness movement, devotees carefully worship Srimati Radharani as the bestower of devotional service to Krishna, by attentively chanting her name in the maha-mantra, by worshiping her deity form, and by following the instructions of the most merciful Sri Chaitanya Mahaprabhu, who is the combined form of Radha and Krishna.
“(Therefore) Radha is parama-devata, the supreme goddess, and She is worshipable for everyone. She is the protectress of all, and She is the mother of the entire universe.” —Caitanya Caritamrita, Adi 4.89

http://www.krishna.com/node/676

.

Srimati Radhika är gestaltningen av Krishnas kärlek. Hon är Hans inre energi vid namn hladini.

Hladinikraften skänker Krishna njutning och näring åt hans hängivna.

.

Vad är det för särskild lockelse som gör den Högste Herren entusiastisk att ta emot hängiven tjänst, och vilken är karaktären hos sådan tjänst? De vediska skrifterna lär oss att Gudomens Högsta Personlighet, den Absoluta Sanningen, är tillräcklig i Sig Själv, och att maya, okunnighet, överhuvudtaget aldrig kan påverka Honom. Därför måste den kraft som övervinner den Högste vara rent andlig. En sådan kraft kan inte vara någonting ur den materiella manifestationen. Den lycksalighet som njuts av Gudomens Högsta Personlighet kan inte vara av materiell sammansättning likt impersonalisternas uppfattning om Brahmans lycksalighet. Hängiven tjänst är utbyte mellan två, och därför kan den inte bara vara belägen inuti en själv. Sålunda kan självförverkligandets lycksalighet, brahmanada, inte jämställas med hängiven tjänst.

.

Gudomens Högsta Personlighet har tre slags inre kraft, nämligen hladini, glädjekraften, sandhini, den existentiella kraften och samvit, varseblivningskraften.

.

Hladini är den personliga uppenbarelsen av den Högste Personlige Gudens lycksalighet, genom vilken Han erfar njutning. När den Högste Personlige Gudens glädjeenergi genom Hans barmhärtighet uppenbaras i en hängiven person, kallas den uppenbarelsen gudskärlek. Gudskärlek är en annan beteckning på Herrens glädjeenergi. Därför är hängiven tjänst som utväxlas mellan Herren och Hans hängivne en uppenbarelse av Herrens transcendentala glädjeenergi.

.

Hladini-kraften skänker Herren all transcendental lycka och Herren förlänar denna kraft til Sin rene hängivne.

CC Adi-lila 4.60

.

"Den transcendentala gudinnan Srimati Radharani är Herren Sri Krishnas direkta motsvarighet. Hon är alla lyckogudinnors centralgestalt. Hon besitter all dragningskraft för att attrahera den alltigenom tilldragande Personlige Guden. Hon är Herrens ursprungliga, inre kraft."

Brhad-gautamiya-tantra

.

Hon är identisk med Herren Krishna, ty Hon förkroppsligar kärlekens sötma. Herren Krishnas energi är identisk med Honom.

Hennes dyrkan består av att uppfylla Herren Krishnas önskningar. Därför kallar Puranas Henne för Radhika.

Namnet Radha erhålls från grundordet aradhana, som betyder "dyrkan". Den personlighet som överträffar alla då det gäller att dyrka Krishna kan därför kallas för Radhika, den främsta tjänaren.

Därför är Radha parama-devata, den högsta gudinnan, och hon är värd att dykas av alla. Hon är alltings beskydderska, och Hon är hela universums moder.

Adi-lila 4.86-87, 89

.

De två transcendentalisterna Radha och Krishna är ett mysterium för materialisterna. Man behöver stor andlig insikt för att förstå dessa två personligheters mysterium. En njuter i två.

Sri Krishna är den kraftfulla faktorn, och Srimati Radharani är den inre kraften. Enligt Vedanta-filosofin är det ingen skillnad mellan den kraftfulle och kraften; de är identiska. Vi kan inte skilja mellan den ena eller den andra, lika lite som vi kan skilja eld från hetta.

.

Allting i det Absoluta är ofattbart i den relativa tillvaron. I den relativa uppfattningen är det därför mycket svårt att införliva denna sanning om enhet mellan den kraftfulle och kraften. Den filsosofi om ofattbar enhet och åtskillnad som Herren Caitanya lägger fram är den enda källan tillförståelse av transcendensens labyrinter.

.

Faktum är att Radharani är Krishnas inre kraft. Impersonalister kan inte förstå detta utan hjälp från en maha-bhagavata-hängivne. Hon är det medium som vidarebefordrar de levande varelsernas tjänst till Sri Krishna. Hängivna i Vrindavana söker därför uppnå Srimati Radharanis barmhärtighet i syfte att av Sri Krishna erkännas som kärleksfulla tjänare.

Caitanya-caritamrita, Adi-lila 4.56

.

Srimati Radharani is the embodiment of pure devotional service. No one can be a greater devotee than She. The very name Radharani comes from the Sanskrit word aradhana, which means "worship." Her name is Radharani because She excels all in worshiping Krishna. Although Krishna is so beautiful that He can attract millions of Cupids and is therefore called Madana-mohana, "the attractor of Cupid," Radharani can attract even Krishna. She is therefore called Madana-mohana-mohini—"the attractor of the attractor of Cupid."

http://www.krishna.com/node/680

.

Radharani is the potency who gives transcendental pleasure to Krishna. When the mercy of that potency is bestowed upon a living entity, he develops love of Godhead and thus attains the highest pleasure—and he can also distribute that pleasure—and he can also distribute that pleasure to others. His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada has introduced this process of chanting to the Western countries and is spreading it all over the world. "The chanting," he says, "is exactly like the cry of a child for its mother's presence. Mother Hara [Srimati Radharani] helps the devotee achieve the Lord Father's grace, and the Lord reveals Himself to the devotee who chants this mantra sincerely."

http://www.krishna.com/node/680

Lyckan hos kärlekens hemvist vilar i lyckan hos föremålet för denna kärlek. Detta är inte ett förhållande baserat på längtan efter personlig njutning.

Närhelst det förekommer osjälvisk kärlek, är detta dess stil. Kärlekens källa erhåller njutning när kärleksobjektet är tillfredsställt. När kärlekens njutning stör Herren Krishnas tjänst, blir den hängivne arg på sådan hänryckning.

Den lotusögda Radharani fördömde kraftigt den hänryckta kärlek som orsakade ett tårflöde som hindrade Henne att se Govinda.

Vidare avstår rena hängivna aldrig från Krishnas kärleksfulla tjänst för att sträva efter en personlig njutning genom de fem slagen av befrielse.

"Precis som Ganges himmelska vatten obehindrat flyter ned i havet, dras Min hängivnas sinnen till Mig bara genom att höra talas om Mig, som är belägen i allas hjärtan."

"Detta är kännetecknen på transcendental, kärleksfull tjänst till Pursottama, Gudomens Högsta Personlighet: den är orsakslös, och den kan inte hindras på något sätt."

Adi-lila 4.199-201, 203-206

.

The complete conception of God includes God and His energies, which exist simultaneously with Him and are in a sense identical to Him. The sum of Krishna's energies is Radha, His eternal consort. Like the sun and sunshine, Krishna and Radha are one.
Radha embodies the totality of love for Krishna. Thus She is known as the personification of Bhakti, or loving devotion to God.
Loving God is our natural state, now dormant. By Her pure example, Radha is the beacon calling everyone to re-awaken full love for Krishna. She also dispenses mercy to help us achieve that goal.
Radha-Krishna are the male and female aspects of God. Known as the Divine Couple, together they are the full manifestation of God.
"Radharani is a tenderhearted feminine counterpart of the supreme whole, resembling the perfectional stage of the worldly feminine nature. Therefore, the mercy of Radharani is available very readily to the sincere devotees, and once She recommends such a devotee to Lord Krishna, the Lord at once accepts the devotee's admittance into His association." —Srila Prabhupada, Bhagavatam 2.3.23

.

"Min kära lyckobringande Radharani. Din kropp är källan till all skönhet. Dina röda läppar är mjukare än känslan av odödlig sötma, Ditt ansikte bär en lotusblommas doft, Dina ljuva ord överträffar gökens vibrationer, och Dina lemmar är svalare än sandelträmassa. Alla Mina transcendentala sinnen överväldigas av extatisk tillfredsställelse genom att uppleva Dig, som är fullständigt prydd med vackra egenskaper."

Lalita-madhava

De tre slagen av tro

Bhagavad-gitas sjuttonde kapitel.

Arjuna sade: O Krishna, hur förhåller det sig med dem, som inte följer skrifternas principer utan dyrkar efter sin egen fantasi? Är de i godhetens, lidelsens eller okunnghetens kvalitet?

I fjärde kapitlets trettionionde vers står att den, som troget håller fast vid en slags dyrkan, snart upphöjs till stadiet av kunskap och når det högsta fulländade stadiet av frid och välmåga. Slutsatsen i sextonde kapitlet var att den, som inte följer skrifternas principer, kallas asura (demon) och den, som följer skrifternas bud, kallas deva (halvgud). Om man nu följer regler som inte nämns i skrifterna, var befinner man sig då? Arjunas tvivel beträffande detta kommer att klaras upp av Krishna. De som skapar en slags gud genom att välja ut en människa som föremål för dyrkan, är deras dyrkan i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet? Når dessa personer fullkomlighet? Är det möjligt för dem att uppnå verklig kunskap och höjas till det högsta fulländade stadiet? De som inte följer skrifternas regler och bestämmelser men som ändå tror på något och som dyrkar gudar, halvgudar och människor, kan de lyckas i sina bemödanden? Alla dessa frågor ställer Arjuna till Krishna.

Bg 17.1

Den Högste Herren sade: Tron kan vara av tre slag - godhet, lidelse eller okunnighet - beroende på vilken av naturens kvaliteter som den förkroppsligade själen befinner sig i. Lyssna nu när Jag redogör för dessa.

De som känner till skrifternas regler och bestämmelser men som på grund av lathet eller håglöshet slutar att följa dem, styrs av den materiella naturens kvaliteter. Enligt sina tidigare handlingar i godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter, får de en läggning som är av en viss typ. Sedan den levande varelsen först kom i kontakt med den materiella naturen har han också varit i kontakt med dess kvaliteter. Han förvärvar olika slags mentaliteter allt efter sitt umgänge med de olika materiella kvaliteterna. Detta kan dock förändras om man umgås med en bona fide andlig mästare och följer hans regler samt skrifternas bestämmelser. Stegvis kan man höja sig från okunnighet till lidelse och från lidelse till godhet. Slutsatsen är att blind tro i någon av naturens kvaliteter inte kan hjälpa en att nå fullkomligheten. Man måste noggrant beakta tingen med hjälp av ens intelligens och detta i en bona fide andlig mästares sällskap. På så sätt kan man höja sig till en högre kvalitet.

Bg 17.2

Man utvecklar en viss slags tro i enlighet med de materiella kvaliteter man lever under, och den levande varelsen sägs tillhöra den tro som bestäms av de kvaliteter han har förvärvat.

Oavsett vem man är, har man en tro. Men tron anses vara i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet, alltefter den natur man har förvärvat. Man umgås också med vissa människor alltefter den tro man har. I verkligheten är, vilket förklaras i femtonde kapitlet, varje varelse en fragmentarisk del av den Högste Herren. Därför är man ursprungligen transcendental till den materiella naturens kvaliteter. När man emellertid glömmer sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet och kommer i kontakt med den materiella naturens i betingade liv, skapar man sin egen tillvaro i samröre med naturens mångfald. Den falska tro och existens som då uppkommer är helt materiell. Fastän man kanske leds av vissa intryck och livsföreställningar är man likväl ursprunligen nirguna, transcendental. Man måste därför först renas från den materiella besmittelse man har dragit på sig, innan man kan återfå sitt förhållande till den Högste Herren. Krishna-medvetande är den enda vägen tillbaka som är fri från fruktan. Befinner man sig i Krishna-medvetande är man garanterad att nå fullkomlighet. Om man inte anammar denna väg till självförverkligande, måste man utan tvivel styras av den materiella naturens kvaliteter.

Betydelsefullt i denna vers är ordet sattva, dvs tro. Sattva kommer alltid från godhetens kvalitet. Man kan tro på någon halvgud eller på någon skapad gud eller på något fantasifoster. Det antas vara ens starka tro på något som alstrar materiellt goda handlingar. I det av materia betingade livet är inga handlingar helt rena. De är blandade, och aldrig oblandat goda. Ren godhet är transcendental: när man är i ren godhet kan man förstå den Högste Personlige Gudens verkliga väsen. Så länge tron inte är i oblandad godhet, är den utsatt för besmittelse från någon av de materiella kvaliteterna. Den materiella naturens besmittande kvaliteter påverkar hjärtat. Den tro man omfattar beror alltså på graden av kontakt som hjärtat har med någon av den materiella naturens kvaliteter. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men efterson hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Man bör förstå, att om ens hjärta är i godhetens kvalitet, är ens tro också i godhetens kvalitet. Om ens hjärta är i lidelsens eller okunnighetens dvs illusionens kvalitet, är ens tro också besmittad av respektive kvaliteter. Följaktligen finner vi i denna värld många olika slag av tro, och på grund av detta finns det olika religioner. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men eftersom hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Emedan det finns olika slag av tro, finns det också olika sätt att dyrka.

Bg 17.3

.

Människor i godhetens kvalitet dyrkar halvgudar; de i lidelsens kvalitet dyrkar demoner, och de i okunnighetens kvalitet dyrkar spöken och andar.

I den här versen beskriver Gudomens Högsta Personlighet olika slag av dyrkare alltefter deras yttre aktiviteter. Enligt skrifternas bestämmelser är det enbart Gudomens Högsta Personlighet som är dyrkansvärd, men de, som inte är så bevandrade i, eller trogna mot, skrifternas bestämmelser, dykar olika objekt i enlighet med sin position i den materiella naturens kvaliteter. De som befinner sig i godhetens kvalitet dyrkar vanligtvis halvgudar. Till halvgudarna räknas Brahma och Siva samt andra som Indra, Candra och Vivasvan, solguden. Det finns många halvgudar De som är i godhetens kvalitet dyrkar en halvgud i ett visst syfte.

De som befinner sig i lidelsens kvalitet dyrkar demoner. Vi drar oss till minnes att en man i Calcutta dyrkade Hitler under andra världskriget därför att han pga kriget hade tjänat stora summor på att handla på svarta marknaden. De som är under lidelsens och okunnighetens kvaliteter utser vanligtvis en mäktig man till Gud. De tror att man kan dyrka vem somhelst som Gud och ändå erhålla samma resultat. Nu står det klart beskrivet här att de i lidelsens kvalitet skapar och dyrkar sådana "gudar".

De som befinner sig i okunnighetens kvalitet, i mörkrets kvalitet, dyrkar de dödas andar. Ibland dyrkar folk en död mans grav. Gudstjänster med sexuella kulthandlingar anses också vara i okunnighetens kvalitet. I avsides belägna byar i Indien finns folk som dyrkar spöken. I Indien har vi också sett hur människor av lägre klass ibland går ut i skogen för att dyrka ett träd och framlägga offer. Anledningen är, att de har fått reda på att ett spöke bebor trädet. Dessa olika slags dykan är egentligen inte gudsdyrkan.

Dyrkan av Gud utförs av personer som är transcendentalt belägna i ren godhet. I Srimad-Bhagavatam står det: sattvam visuddham vasudeva-sabditam. "En person i godhetens kvalitet dyrkar Vasudeva." Innebörden är, att de, som är helt renade från den materiella naturens kvaliteter och befinner sig på en transcendental nivå, kan dyrka Gudomens Högsta Personlighet.

Opersonlighetsfilsosoferna, som dyrkar fem olika halvgudar, anses befinna sig i godhetens kvalitet. De som dyrkar den opersonliga Visnu, dvs den Visnugestalt i den materiella världen som kallas för den hypostaserade Visnu. Visnu har utgått ur Gudomens Högsta Personlighet, men eftersom opersonlighetsfilosoferna ytterst inte tror på existensen av den Högste Personlige Guden, inbillar de sig att Visnugestalten bara är en annan aspekt av den opersonliga Brahman. på samma sätt tror de att Herren Brahma är den opersonliga gestalten i lidelsens materiella kvalitet. Således beskriver de ibland fem olika gudar som är dyrkansvärda, men då de anser att den verkliga sanningen är den opersonliga Brahman, gör de sig till slut av med alla dyrkansvärda objekt.

Slutsatsen är, att man kan renas från den materiella naturens kvaliteter endast genom samröre med personer, som är av transcendental natur.

Bg 17.4

De, som idkar stäng självtukt och botgöring som inte rekommenderas i skrifterna och utför detta av högmod, egenkärlek, lusta och bundenhet, som drivs av lidelse och som torterar sina kroppsorgan såväl som Översjälen som dväljs i kroppen, bör betraktas som demoner.

Det finns människor som hittar på sätt att späka sig och göra bot som inte nämns i skrifterna. Att fasta med fördolda motiv, som tex för att nå ett visst politiskt syfte, står inte omnämnt i skrifterna. Skrifterna rekommenderar fasta för andligt framåtskridande och inte för politiska och sociala syften. Personer som på detta sätt späker sig är enligt Bhagavad-gita förvisso demoner. Deras handlande är emot skrifterna bud och är inte välgörande för folk i allmänhet. Egentligen handlar de av fåfänga och lusta, och pga falskt ego och många begär efter materiell sinnesnjutning. Genom sådant handlande störs inte bara den kombination av materiella ämnen, som utgör kroppen, utan också Gudomens Högsta Personlighet Själv, som dväljs i kroppen. Sådan icke auktoriserad fasta och självtukt i politiska syften är förvisso mycket störande för andra. De nämns inte i Veda. En demon tror kanske att han med denna metod kan få sin fiende eller andra partier att rätta sig efter hans önskningar, men ibland dör man av sådan fasta. Dessa handlingar har inte den Högsta Personliga Gudens godkännande, och Han kallar dem som sysslar med dessa ting för demoner.

Sådana demonstrationer är förolämpningar mot Gudomens Högsta Personlighet, ty den går stick i stäv mot Veda-skrifternas bud. Ordet acetasah är betydelsefullt i det här sammanhanget. ty det innebär att normala människor måste följa skrifternas bud. De som inte har den inställningen ignonerar och överträder skrifterna och hittar på egna sätt att utföra självtukt och bot. Man måste alltid hålla i minnet demonernas slutmål, vilket beskrevs i förra kapitlet. Herren tvingar dem att återfödas i demoners sköte. Följaktligen kommer de att leva efter demoniska principer liv efter liv, utan att känna till sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet. Har dessa människor emellertid turen att ledas av en andlig mästare, som kan visa dem vägen mot vedisk kunskap, kan de ta sig ur detta försåt och så småningom uppnå det yttersta målet.

Bg 17.5-6

Även föda, som alla förtär är av tre slag, enligt den materiella naturens tre kvaliteter. Det samma gäller offer, självtukt och välgörenhet. Lyssna, så skall Jag förklara skillnaderna mellan dessa.

Det finns olikheter i sättet att äta, utföra offer, självtukt och välgörenhet, alltefter olika situationer och den materiella naturens tre kvaliteter. De utförs inte alla på samma nivå. De, som analytiskt kan förstå vilken kvalitet de olika gärningarna tillhör, är i sanning visa, medan de, som anser att alla offer, all välgörenhet och mat står på samma nivå, är dåraktiga och saknar urskillningsförmåga. Det finns falska andliga ledare som förfäktar tanken att man kan göra vad som helst och ändå uppnå fullkomlighet. Dessa dåraktiga ledare handlar dock inte efter skrifternas bud. De skapar egna vägar och vilseleder allmänheten.

Bg 17.7

Föda i godhetens kvalitet ökar livslängden, renar ens existens och skänker styrka, hälsa, lycka och tillfredsställelse. Sådan närande föda är söt, saftig, fet och välsmakande. Föda som är bitter, sur, salt, stickande, torr och alltför kryddad, uppskattas av människor i lidelsens kvalitet. Sådan föda orsakar värk, lidande och sjukdom. Föda som tillagats mer än tre timmar före förtärandet, som är smaklös, unken, rutten och oren, uppskattas av människor i okunnighetens kvalitet.

Syftet med mat är att öka livslängden, rena det inre sinnet och ge kroppen styrka. Detta är dess enda syfte. Långt tillbaka i tiden valde stora auktoriteter ut föda som bäst skänker hälsa och ökar livslängden, som t ex mjölkprodukter, socker, ris, vete, frukt och grönsaker. Dessa födoämnen är mycket uppskattade av människor i godhetens kvalitet. Andra födoämnen som torkad majs och melass, som i sig själva inte smakar så gott, kan göras njutbara genom tillsats av mjölk eller annan föda. De räknas då tillhöra föda i godhetens kvalitet. Alla dessa födoämnen är naturligt rena och helt skilda från orena ting som kött och alkohol. Den feta mat som nämns i åttonde versen, har inget att göra med det fett man erhåller från slaktade djur. Djurfett finns att tillfå i mjölk som är den mest underbara av all föda. Mjölk, smör och ost ger djurfett, och man behöver inte döda oskydliga djur för att tillgodogöra sig detta fett. Att detta slaktande pågår beror enbart på människans råa mentalitet. Det civiliserade sättet att tillgodogöra sig det behövliga fettet är genom mjölk. Slaktmetoden används av icke-mänskliga varelser. Från ärtor, dhal (bönor), grahamsmjöl, m m får man protein i överflöd.

Födoämnen i lidelsens kvalitet, vilka är bittra, alltför salta och för mycket kryddade med rödpeppar, orsakar lidande beroende på att magen producerar slem som leder till sjukdomar. Födoämnen i okunnighetens eller mörkrets kvalitet är främst de som inte är färska. All mat som tillagats mer än tre timmar innan de förtärs anses tillhöra okunnighetens kvalitet (utom prasadam som offrats till Herren). Sådan mat luktar illa pga att den börjat ruttna eller jäsa men människor i denna kvalitet tycker om denna lukt, men den är frånstötande för dem som befinner sig i godhetens kvalitet.

Rester kan endast förtäras om maten först offrats till den Högste Herren eller om det är rester efter heliga män, särskilt den andliga mästaren. Annars anses rester tillhöra okunnighetens kvalitet och de ökar risken för infektioner och sjukdomar. Fastän sådan mat tilltalar människor i okunnighetens kvalitet, varken uppskattas eller vidrörs den av människor i godhetens kvalitet. Den bästa maten är resterna av det som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. I Bhagavad-gita säger den Högste Herren att Han tar emot rätter lagade på grönsaker, mjöl och mjölk om de offras med kärlek. Patram puspam phalam toyam. Gudomens Högsta Personlighet mottar naturligtvis huvudsakligen kärleken och hängivenheten, men det står också att prasadam skall tillagas på ett visst sätt. All mat som lagats efter skrifternas rekommendationer och som offrats till den Högste Herren, kan ätas även om den är mycket gammal, ty sådan mat är transcendental. Vill man därför rena maten och göra den ätbar och välsmakande för alla männsikor, bör man offra den till Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.8-10

Av offer är det offer, som utförs av plikt, enligt skrifternas regler och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet.

Den vanliga tendensen är att utföra offer med någon baktanke, men här står att offer måste utföras utan några förväntningar. Det måste utföras av plikt. Ta tex ritualerna i tempel och kyrkor. Vanligtvis utförs de i hopp om materiell vinning, men detta tillhör inte godhetens kvalitet. Man bör gå till templet eller kyrkan av plikt, buga sig i vördnad inför Gudomens Högsta Personlighet och offra blommor och mat. Men folk i allmänhet kan inte se någon mening i detta: Skrifterna rekommenderar dock inte att man dyrkar Gud av ekonomisk vinningslystnad. Man bör helt enkelt frambära sina vördnadsbetygelser till Gudsgestalten, och då räknas man till dem som tillhör godhetens kvalitet. Det är varje civiliserad människas plikt att följa skrifternas bud och vörda Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.11

Det offer, som emellertid utförs i materiellt syfte eller med skrytsamt högmod, tillhör lidelsens kvalitet, o du främste bland Bharatas.

Ibland utförs offer och ritualer i syfte att nå det himmelska riket eller erhålla materiella fördelar i denna värld. Sådana offer och ritualer anses vara i lidelsens kvalitet.

Bg 17.12

Och det offer vars utförande strider mot skrifternas bud, där ingen andlig mat distribueras och inga hymner sjunges, där prästerna inte belönas och som utförs utan tro - det offret tillhör okunnighetens kvalitet.

En tro i mörkrets, dvs okunnighetens kvalitet, är i själva verket ingen tro alls. Ibland dykar folk någon halvgud enbart för att få pengar. Sedan spenderar de pengarna på nöjen och ignorerar skrifterna bud. Sådana kvasireligiösa uppvisningar, kan inte godtas som äkta religiositet. De tillhör alla mörkrets kvalitet och skapar en demonisk mentalitet som inte gagnar människosamhället.

Bg 17.13

Att dyrka den Högste Herren, brahmanas, den andliga mästaren och överordnade som fadern och modern, samt renlighet, enkelhet, celibat och icke-våld - dessa principer utgör kroppens självtukt.

Den Högsta Gudomen förklarar här de olika slagen av självtukt och botgöring. Först förklarar Han den sjävtukt och bot som utförs av kroppen. Man bör vörda eller lära sig vörda Gud, halvgudar, fullkomliga varelser, kvalificerade brahmanas, den andliga mästaren samt överordnade som föräldrar och andra personer som är insatta i Vedas kunskap. Dessa bör man visa vederbörlig respekt. Man bör öva renlighet, såväl yttre som inre, och man bör lära sig att leva ett enkelt liv. Man bör inte göra någonting som inte sanktioneras av skrifterna. Man bör inte inlåta sig i sexuella förbindelser utanför äktenskapet, ty könsliv är enligt skrifterna tillåtet enbart inom äktenskapet, annars inte. Detta kallas för celibat. Den här nämnda självtukten och botgöringen gäller för kroppen.

Bg 17.14

Att tala sanningsenligt så att det gagnar och inte sårar andra, samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt.

Man bör inte tala på ettt sådant sätt att det upprör andra. Naturligtvis kan en lärare säga sanningen i syfte att undervisa sina elever, men han bör inte tala till andra, som inte är hans elever, om det gör dem upprörda. Detta är talets bot. Förutom detta bör man inte prata dumheter. När man talar i andliga kretsar måste ens uttalande stödjas av skrifterna. För att underbygga vad man säger bör man omedelbart citera de auktoritativa skrifterna. Samtidigt bör man tala på ett sätt som gör det behagligt att lyssna till talet. Genom sådana diskussioner kan man utvinna den största nyttan och upphöja människosamhället. Det finns ett outtömligt förråd av vedisk litteratur vilken man bör studera och recitera. Också detta hör till talets självtukt.

Bg 17.15

Stillhet, enkelhet, allvarsamhet, självbehärskning, och tankens renhet utgör det inre sinnets självtukt.

Vill man kuva det inre sinnet måste man lösgöra det från sinnesnjutning. Det måste tränas till att alltid tänka på hur man kan arbeta för andras väl. Den bästa skolningen för det inre sinnet är tankens allvarsamhet. Man får inte avvika från Krishna-medvetande och måste alltid undvika sinnesnjutning. Att rena sitt väsen är att bli Krishna-medveten. Det inre sinnets tillfredsställelse kan enbart uppnås när man slutar att tänka på sinnesnjutning. Ju mer vi tänker på sinnesnjutning desto mer otillfredsställda blir våra sinnen. Vår strävan efter sinnesnjutning gör att vi engagerar det inre sinnet i en mångfald projekt, vilket för med sig att vi i denna tidsålder saknar möjligheten till ett fridfullt sinne. Den bästa utvägen är att avleda det inre sinnet till Veda-litteraturen som speciellt i Puranas och Mahabharata, är fylld av tillfredsställande berättelser. Man kan dra fördel av denna kunskap och således bli renad. Det inre sinnet bör alltid vara rent från falskhet och man bör alltid tänka på allas välfärd. Tystnad betyder att man alltid tänker på självförverkligande. I denna betydelse kan man säga att en Krishna-medveten person alltid är fullständigt tyst. Att behärska det inre sinnet innebär att man avstår från sinnesnjutning. Man måste vara rättfram i sitt handlande och därigenom rena sin existens. Tillsammans utgör alla dessa kvaliteter det inre sinnets, dvs de mentala gärningarnas, självtukt

Bg 17.16

Denna trefaldiga självtukt, som utövas av män vars mål inte är materiell vinning utan att tillfredsställa den Högste, sägs vara av godhetens kvalitet.

Bg 17.17

Den uppseendeväckande bot och självtukt, som utförs i syfte att vinna respekt, ära och vördnad sägs tillhöra lidelsens kvalitet. Den är varken stabil eller bestående.

Ibland utför männsikor bot och självtukt för att locka till sig folk, för att vinna respekt och ära och för att bli dyrkad av andra. Människor i lidelsens kvalitet låter sig dyrkas av underordnade och låter sina fötter tvättas av dem samt låter sig erbjudas rikedomar. Sådana konstlade tillställningar, som anordnas av den som idkar boten och självtukten, anses tillhöra lidelsens kvalitet. Reslutaten är tillfälliga; de kan fortgå en tid men är aldrig bestående.

Bg 17.18

Och den bot och självtukt som tar sig uttryck i ett dåraktigt, envist självplågeri, eller som utförs i syfte att förinta eller skada andra, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.

Det finns exempel på demoner som idkat dåraktig botgöring. Tag t ex Hiranyakasipu, som idkade mycket sträng självtukt för att bli odödlig och kunna döda alla halvgudar. Han bad till Brahma om dessa ting, med dödades så småningom av Gudomens Högsta Personlighet. Att idka bot i syfte att uppnå det omöjliga tillhör förvisso okunnighetens kvalitet.

Bg 17.19

Det allmosegivande som sker av plikt, vid rätt tid och plats, till en värdig person, utan förväntan om gengåvor, anses vara välgörenhet i godhetens kvalitet.

I Vedalitteraturen rekommenderas att man ger allmosor till en person som är engagerad i andligt liv. Där står inte att man skall ge välgörenhet utan urskillning. Andlig fulländning beaktas alltid. Man rekommenderas ge allmosor vid en vallfärdsort, vid sol eller månförmörkelser, vid månadens slut, till en kvalificerad brahmana, till en vaisnava (gudshängiven) eller till tempel. Sådan välgörenhet måste utföras utan tanke på gengäld, Av medlidande ger man ibland välgörenhet till de fattiga, men om en fattig man inte är värd välgörenhet görs inga andliga framsteg. Välgörenhet utan urskillning rekommenderas med andra ord inte i den vediska litteraturen.

Bg 17.20

Men om någon ger välgörenhet i förhoppning att få något i gengäld, eller med längtan efter materiella frukter, eller om allmosan ges motvilligt, sägs denna välgörenhet vara i lidelsens kvalitet.

Ibland sysslar folk med välgörenhet för att höja sig till himmelriket, och ibland lider de svåra kval och ångar sig efteråt. "Varför har jag gett bort så mycket pengar?" Ibland ger man också välgörenhet därför att man känner sig förpliktad, eller på en överordnads begäran. Dessa typer av välgörenhet sägs tillhöra lidelsens kvalitet.Det finns många välgörenhetsorganisationer som skickar sina gåvor till inrättningar där sinnesnjutning pågår. Sådan välgörenhet rekommenderas inte i den vediska litteraturen; där förordas enbart välgörenhet i godhetens kvalitet.

Bg 17.21

Och välgörenhet, som ges vid en olämplig plats och tidpunkt och som ges, utan respekt och med förakt, till en ovärdig person, är välgörenhet i mörkrets kvalitet.

Bidrag som går till införskaffande av rusmedel och till hasardspel uppmuntras inte här. Denna typ av bidrag tillhör okunnighetens kvalitet. Sådan välgörenhet hjälper inte, utan tvärtom uppmuntrar syndfulla personer. Om man ger i välgörenhet till en lämplig person, men gör det utan respekt och utan uppmärksamhet, sägs också detta slag av välgörenhet tillhöra mörkrets kvalitet.

Bg 17.22

Från skapelsens början har de tre stavelserna om tat sat använts för att ange den Högsta Sanningen (Brahman). För att bereda den Högste glädje, yttrades de av brahmanas då de sjöng vediska hymner och frambar offer.

Det har förklarats att bot, offer, välgörenhet och födoämnen indelas i tre kvaliteter: godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter. De är dock alla besmittade av den materiella naturen oaktat om de tillhör första, andra eller tredje klassen. När de utförs för den Högste - om tat sat, Gudomens Högsta Personlighet, den evige - blir de emellertid till medel för andlig upphöjelse. Ett sådant mål anges i skrifternas påbud. Dessa tre ord om tat sat, anger i synnerhet den Absoluta Sanningen, Gudomens Högsta Personlighet. Man finner alltid ordet om i de vediska hymnerna.

Den som handlar utan att följa skrifternas bud kommer inte att uppnå den Absoluta Sanningen. Han kan uppnå temporära resultat, men inte livets yttersta mål. Slutsatsen är att man måste utföra den bot, välgörenhet cho de offer som tillhör godhetens kvalitet. Förvisso är den bot, välgörenhet etc, som utförs under lidelsens och okunnghetens kvaliteter, av lägre klass. De tre orden om tat sat, yttras i anslutning till den Högste Herrens heliga namn, t ex om tad visnoh. Man lägger till ordet om närhelst en vedisk hymn sjunges eller när man sjunger Guds heliga namn. Detta anges i den vediska litteraturen. Dessa tre ord är tagna från vediska hymner. Om ity etad brahmano nedistam nama anger det första målet. Tattvamasi anger sedan det andra målet och sad eva saumya det tredje. Tillsammans blir de om tat sat. När Brahma, den först skapade levande varelsen, för länge sedan utförde offergärningar, yttrade han dessa tre namn på Gudomens Högsta Personlighet. När man med dessa ord utför bot, välgörehet och offer, handlar man i Krishna-medvetande. Krishna-medvetande innebär ett vetenskapligt utförande av transcendentala gärningar, vilka möjliggör ens återvändande till Gudomens hemvist. Man förlorar ingen energi genom att handla på detta transcendentala sätt.

Bg 17.23

För att nå den Högste utför således transcendentalisterna offer, välgörenhet och bot genom att alltid börja med om.

Om tad visnoh paramam padam. Visnus lotusfötter är hängivenhetens högsta plan. Utför man allting å den Högste Personlige Gudens vägnar, kan man vara säker på att alla ens handlingar är fullkomliga.

Bg 17.24

Man skall utföra offerhandlingar, bot och välgörenhet med ordet tat. Meningen med sådan transcendentala handlingar är att befria sig från materiell bundenhet.

Vill man höja sig till det andliga planet bör man inte handla för materiell vinnings skull. Man måste genom sina handlingar sträva efter att förflytta sig till den andliga världen, till Gudomens Högsta Personlighet.

Bg 17.25

Den Absoluta Sanningen, som anges med ordet sat, är målet man vill nå med hängivna offerhandlingar. O Prithas son, dessa offerhandlingar, denna botgöring och välgörenhet är till naturen absoluta och utförs därför för att glädja den Högsta Personen.

Orden prasaste karmani, dvs föreskrivna plikter, tyder på att det i Veda-skrifterna finns många föreskrivna handlingar som är reningsprocesser. Dessa reningsprocesser börjar när man står under föräldrarnas beskydd och fortgår sedan till livets slut. Målet med sådana reningsprocesser är den levande varelsens slutgiltiga befrielse. Gemensamt för dem alla är att man skall vibrera orden om tat sat. Orden sad-bhave och sadhu-bahave anger den transcendentala situationen. Den som handlar i Krishna-medvetande kallas för svarupa. Det står i Srimad-Bhagavatam att man förstår den högsta sanningen om man umgås med gudshängivna. Utan sådant sällskap kan man inte erhålla transcendental kunskap. När man inviger någon eller ger någon den heliga tråden, vibrerar man orden om tat sat. Likaså åkallar man om tat sat, det högsta målet, när man utför olika slags yoga-övningar. Orden om tat sat används för att fullända alla handlingar, och dessa ord gör allting fulländat.

Bg 17.26-27

Men offer, bot och välgörenhet, som utförs utan tro på den Högste, är icke bestående oavsett vilka ritualer som utförs. O Prithas son, de kallas asat och är värdelösa både i detta liv och i nästa.

Allt, vare sig det gäller offer, välgörenhet, eller bot är värdelöst om det inte görs för att glädja Krishna. I denna vers står det därför att sådana handlingar är asat. Allting måste göras för den Högste i Krishna-medvetande. Utan sådan tro och utan rätt ledning kan man aldrig skörda några frukter. Alla vediska skrifter uppmanar en att tro på den Högste. Enligt Veda-kunskapen är det yttersta målet att förstå Krishna. Ingen kan lyckas utan att följa denna princip. Därför är det bäst att från allra första början handla i Krishna-medvetande under en bona fide andlig mästares ledning, och på så vis göra allting framgångsrikt.

I sitt betingade tillstånd är folk benägna att dyrka halvgudar, andar eller Yaksas som Kuvera. Godhetens kvalitet är bättre än lidelsens och okunnighetens kvaliteter, men den som direkt tar upp Krishna-medvetande är transcendentala till den materiella naturens tre kvaliteter. Även om det finns en metod där man gradvis höjer sig, är det bättre om man i rena hängivnas sällskap direkt kommer till Krishna-medvetande. Det är det som rekommenderas i detta kapitel.

För att lyckas måste man först hitta en lämplig andlig mästare och tränas upp av honom. Då först kan man uppnå tro på den Högste. När denna tro mognar med tiden kallas den för gudskärlek, vilket är alla levande varelsers yttersta mål. Man måste därför ta upp Krishna-medvetande direkt. Detta är sjuttonde kapitlets budskap.

Bg 17.28

Krishna i den indiska konsten

Berättelserna om Krishna har förstås under många århundranden utgjort en inspirationskälla för indiska konstnärer. Här är några få exempel på olika stilar inom måleri och skulptur.






P Banerjee skriver i sin bok The Life of Krishna in Indian Art:

The life of Krishna and his teachings have had a profound influence on the minds of the Indian people and as such the theme was popular not only with the saints and the poets, but also with the artists. Krishnaism pervades the whole Indian life, its religion, philosophy and art. The material for the study of the subject is enormous and diffused all over India in a varying degree.

.

Moder Yasoda binder Krishna vid smörkärnaren. Detta är en mycket känd berättelse ur Srimad-Bhagavatam, som handlar om hur Krishna, universums Herre och alltings ägare och ursprung, låter sig behandlas som sin hängivnas lilla barn.

.

Krishna kör Arjunas stridsvagn vid slaget vid Kuruksetra. Det är Krishnas och Arjunas samtal där som skildras i Bhagavad-gita, den mest kända och lästa boken av Indiens omfattande andliga litteratur.

.

.

Det finns många berättelser om Krishnas olika gärningar, men till de mest populära hör de som skildrar Hans kärleksfulla mellanhavanden med Srimati Radharani, och Hans barndomslekar med Sin moder Yasoda.

.

.

.

Skulpturer av Radha-Krishna. En mycket viktig uppgift för indiska skulptörer är tillverkningen av Gudsgestalter för templen. Gudsgestalten är en form som Krishna antar för att göra det lättare för oss att dyrka och tjäna Honom, och skall inte uppfattas som en vanlig staty. Gudsgestalten kan tillverkas av många olika material, såsom sten, trä, metall, färg m m, men det viktigaste är att den tillverkas helt enligt skrifternas beskrivningar av Krishna och inte efter konstnärens egna spekulationer. Helt avgörande är också att Gudsgestalten dyrkas med äkta hängivenhet och enligt fastställda regler. Uppfyller man de här villkoren så accepterar Krishna vår tjänst.

.

Vanlig konst är avsedd att underhålla, vara dekorativ eller kanske provocera. Med andlig konst är avsikten en helt annan, och så mycket meningsfullare. Syftet med vedisk litteratur och konst är att attrahera oss till Krishna, och att få oss att inse att Han är en person med känslor, tankar och önskningar, en person som glädjer sig åt alla utbyten med Sina följeslagare och hängivna, och att vi vore så mycket lyckligare som Hans följeslagare, istället för att ruttna bort i detta materiella universum.

.

.

Krishna är inte bara människornas utan även djurens beskyddare och välönskare, och i indisk konst framträder Han många gånger tillsammans med kor och kalvar. Kon anses vara det viktigaste av alla djur, eftersom hon skänker oss sin mjölk. Enligt vedisk tradition är mjölk det viktigaste av alla födoämnen, eftersom den sägs vara mycket viktig för hjärnan, och t o m förbättrar vår intelligens. I Indien finns det yogis som lever enbart på mjölk.

Srila Prabhupada

During traditional morning worship ceremonies, Srila Prabhupada accepts flower petal offerings from disciples and well-wishers. The genuine spiritual master accepts worship only on behalf of Krishna to inspire devotion among disciples, and never thinks himself the enjoyer of such worship. Srila Prabhupada was a stalwart example of such humility. He was able to inspire thousands of people to take up the message of Lord Krishna, without ever taking any credit for himself. He would often say, "My only qualification is that I have strictly followed the instructions of my guru maharaja."

In the days when there was no Ratha-yatra held in Los Angeles, the devotees used to travel en masse to San Francisco to attend the Ratha-yatra there. One morning, when Prabhupada came down to the temple at his usual time, there were only a handful of devotees remaining, since most of them had already gone to San Francisco. (Srila Prabhupada was to leave later that day by plane.) Earlier that morning someone had thrown a pipe bomb into the temple room through the back door. The bomb exploded, shaken the building, and a few devotees had been cut with small pieces of shrapnel.

Prabhupada sat on the vyasasana and said he was now going to teach them a new mantra. He then taught the devotees the Nrisimhadeva mantras, beginning with the words namas te narasimhaya. He went over the words with them several times, and then they sang it together.

Prabhupada remarked on this occasion that as his movement was now growing, the demons were becoming more envious. He said that as the Krishna consciousness movement grew, there would be attacks, but the devotees should not be afraid and should not stop from pushing on. They should chant these mantras to Lord Nrisimhadeva, "Lord Nrisimhadeva will always protect us." said Prabhupada. Prabhupada also approved that these mantras be sent out to all his ISKCON centers for the devotees to chant.

Srila Prabhupada endured difficulties. Difficult years occurred, especially during his household life, with the war and the days of Hindu-Muslim riots. It was also difficult for Prabhupada when his family members gave him no cooperation in his attempt to preach but raher tried to dissuade him. And then during the 1950s, when Prabhupada was alone with no money or support, trying to preach in places like the streets of New Delhi, he endured. In the first years in America, and even later as his movement grew, he experienced serious illnesses. Furthermore, he had to carry the great burdens of his worldwide movement, especially in times when leaders he depended on fell down from the principles of Krishna consciousness or deserted him. He had to carry all responsibilities, to preach, to manage, and to settle the quarrels.

Despite the difficulties, Prabhupada never showed signs of weakening or of giving up the saintly qualities for which he was so well known and so dear to devotees. He never abandoned duty during difficult times. During his household years he accepted the responsibility of maintaining his family, even though it was a great struggle. And typically, during illnesses, he chose opportunities for preaching over those for recuperation. In 1973 he rose almost immediately from serious dysentery in Calcutta to attend the Ratha-yatra in London. And in 1976, Prabhupada gave up an extended stay at his Pennsylvania farm, because he said he wanted the opportunity, like Arjuna, to always fight for Krishna, by traveling and preaching. His example to his followers was that they should never abandon their posts; they should rather die on the battlefield as Krishna conscious preachers.

Not only did Prabhupada accept his duty, but he endured difficlties with all his composure intact. He was not afraid; he trusted Krishna. During the 1971 wartime blackout in New Delhi, when Prabhupada was being interviewed by a nervous reporter, the reporter remarked that here was the ugly reality. Prabhupada reminded him that we are always in the midst of the ugly reality. In New York City he said to a similiar inquirer that we are always at war. "If you go out into the street during winter in New York City without a coat," said Prabhupada, "you will die. Is it not war?"

Srila Prabhupada was always a true sadhu. He once defined sadhu by saying that he is not a person who complains, "I cannot see you today because I am not feeling well." A sadhu tolerates; therefore he is known as titiksavah karunikah - tolerant and merciful. During Prabhupada's difficult times he remained calm, in control of his senses, and continually preached.

One noticeable response of Prabhupada to difficulties was that he would become especialy serious and grave. This gave his followers an understanding of real spiritual life. His gravity was more instructive and revealing than the unswerving smiles of the pseudo swamis. Srila Prabhupada was always in touch with Krishna, the resevoir of pleasure, and yet the gravity Srila Prabhupada showed in the face of the material nature was a personal response that gave his followers strength. When, for preaching purposes, he entered the East Village Theater and saw an amateur rock group dancing "like monkeys" on stage, Prabhupada became very grave, although later when he recalled it in his room, he laughed with great mirth.

Prabhupadas's gravity also meant that he did not reveal when he was in difficulty. During a 1967 TV show, Srila Prabhupada experienced great discomfort under the hot lights, and yet he mentioned it only later. A week after that, his health broke down, and he experienced heart palpitations and partial paralysis.

When Prabhupada experienced physical difficulty, he took it as a time to accept service from his disciples. He allowed them to massage him and care for him, but he warned them that if they had done this during a normal situation, it would have been too familiar. Therefore, when Prabhupada experienced trouble, he provided a means for his disciples to serve the guru with great intent. During times of illness he allowed disciples to give him constant massages, and regularly they guarded him and stayed up with him. They also discussed problems in his spiritual movement with him and learned firsthand how to give all their energy for Krishna - how to accept difficulties for spreading Krishna consciousness. But if a disciple thought that by his assistance he was giving his spiritual master life, Prabhupada said that that was offensive. The guru gives service, but the disciple should not think that by his care he is maintaining his spiritual master.

Sometimes Srila Prabhupada made light of his difficulties. When one time in his last years he was offered a plate of prasadam in a room with professors in Toronto, he replied softly, "I have no teeth and no appetite." He joked that his disciples were getting good service out of him, since he could not eat or sleep and yet he worked.

Srila Prabhupada always met his difficulties as one protected by Krishna, and he showed he was transcendental to any situation - and that his disciples should be also.

Prabupada's Vrindavana acquaintance Bhagatji once entered Prabhupada's room and found him sitting very silent and motionless. Bhagatji sat for along time beside Prabhupada actually moved and then realized that Bhagatji was in the room.

"Prabhupada", said Bhagatji, "you were in deep meditaion."

"Yes", said Prabhupada. "I was studying these mosquitoes. I was looking att how wonderful Krishna has created these things. Every mosquito looks the same, so I was looking at the legs and wings..."

Prabhupada: "They foolishly say "struggle for existence." "Survival of the fittest." But who is fit? He does not know. Fittest means one who does not get next a material body. He is fit. Because as soon as you get material body, nunam pramattah kurute vikarma..."

Morning walk August 23, 1976

"So far your health is concerned, Hawaii is very good climate. You can take bath in the sea, and that will keep your health. Take dal, especially curd, a little cheese, peanuts, green vegetables, especially squash leaf."

Letter of December 10, 1973

"Regarding your fasting, if you are sick, the fasting is the best medicine. For disease and unwanted guests, if you do not give them food, they will go away."

Letter of November 16, 1975

His Innocence

Srila Prabhupada said that if one were to ask a heavy sense indulger, one who has given his whole life in tying to please his senses, if he had actually attained happiness, the sense gratifier would have to say, "No, my life was hellish."Srila Prabhupada was the opposite of this jaded outlook; he had no worldly weariness. His outlook was like spring day, and this came from his transcendental consciusness. As Prabhodananda Sarasvati says, describing a devotee in spiritual consciousness, "He sees the whole material world as Vaikuntha."

One time on a morning walk through the pleasant English countryside, a devotee asked Prabhpada if this countryside was something like the kingdom of God. Prabhupada said, "This is the kingdom of God." And thus Prabhupada's devotees were able to see through his eyes how even this world is Vaikuntha for one who sees Krishna everywhere.

.

Freedom from sex desire in the material world is another kind of innocence, which is a strength of the transcendentalist. Although with sense enjoyers there is always an undercurrent of sexual meaning, Prabhupada was free of this. As a learned sage he was well aware that people were captivated by sex desire at every turn; yet he was not, and anyone who was with Prabhupada felt the possibilities of being free from sexual implications. Young men who were previously corrupt in taking drugs and in the illicit ways of sex became clean under his guidance.

.

But Prabhupada's goodness was not a too-sweet, saccharine goody-ness. It was not in the mode of material goodness. Indeded, Prabhupada's viewpoint of the material world was pessimistic, and he often expressed it with salty words. He did not speak sweet talk when describing the material world as it is.

.

Srila Prabhupada also felt compassion for the innocent creaturens of this world, like the cows, bulls, and calves, and the women also. He saw how women are victimized by others, although they themselves are innocent. Prabhupada felt that as they could easily be corrupted, they should rather be protected. He also referred to all his devotees as innocent boys and girls.

When one becomes a devotee, he can remain innocent of further guilt and sinfulness, and he will not be corrupted.

Srila Prabhupada trained his devotees to be shrewd so that they would not become corrupted by the material world. They could retain their innocence and still be well aware of the dangers of maya, and be prepared to deal with those dangers also. As Srila Prabhupada traveled and preached in cities all over the world, he saw and heard more and more of the horrors of Kali-yuga, yet he always remained innocent of the atrocities. He worked to save mankind and to convert the viciously guilty into saintly human beings.

In Hawaii, when he saw surfers riding waves, he said that they would take birth as fish in their next lives because they were becoming so absorbed in thinking how to swim and play in the waves. In his morning class, Prabhupada referred to the surfers as "seasufferers."

"Krishna consciousness is autocracy," he said. "There is no democracy. I call it demon-crazy. Actually demon-crazy. A bunch of demons get together, what good can they do?"

When Prabhupada's disciples drove him to different places in the U.S., he often remarked what foolish civilization we were living in. Commenting on the cars whizzing up and down the highway, Prabhupada laughed and referred to it as neck-break civilization.

A professor told Srila Prabhupada that he regarded himself more as a jnani than a bhakta, although he was attracted to bhakti. Prabhupada replied, saying that an impersonalist philosopher is not actually a jnani but a learner. Only when one realizes Krishna, does none become a jnani. The real meaning of knowledge is the ability not for grammatical or sophisticated expression but to actually know the truth.

One time when Prabhupada was at Bhaktivedanta Manor, a Mayavadi sannyasi came to visit. Srila Prabhupada received him graciously, and they had som discussion. When the man departed, he deliberately left behind a big stack of his pamphlets. The pamphlets contained a little essay on the monistic doctrine that "all is one," defying the direct meaning of the Vedic scriptures and completely omitting Lord Krishna as the Supreme Personality of Godhead.

The next afternoon, Prabhupada met with the devotees as usual. His practice was to receive a very big plate of fruit and nuts, take some himself, and then ask a disciple to distribute the maha-prasadam to all the devotees. On this particular day, Prabhupada called for the pamphlets. The devotees were surprised - "Why is Prabhupada calling for these pamphlets?" When they were brought in, Srila Prabhupada said, "Distribute one to each of the devotees." The devotees were bewildered, as the Mayavadi pamphlets were distributed to one and all.

Then Prabhupada said, "Everyone take a pamphlet, open it up, and put it in your hand." He took a few fruits from the plate, began eating them, and then indicated that the rest should be distributed. He said the devotees should use the pamphlets as paper plates.

One of the devotees mentioned later that Prabhupada was practicing yukta-vairagya by this simple act. He had found a useful purpose for the atheistic tracts, simultaneously ridiculing their author and yet engaging him in devotional service.

Satsvarupa dasa Gosvami: Prabhupada Nectar Volume 3