Vetenskapen om andesjälen

Bhagavad-gitas andra kapitel.

Den Heliga Herren sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De vise sörjer varken de levande eller döda.

.

Herren antog genast ställningen som lärare och tuktade eleven genom att indirekt kalla honom en dumbom. Herren sade, du talar som en vis man , men du vet inte att den som är lärd - den som vet vad som är kropp och vad som är själ - inte sörjer över något av kroppens stadier, varken det levande eller döda tillståndet. I senare kapitel kommer det att klargöras att kunskap betyder att veta vad som är materia och vad som är ande och vem som behärskar båda.

Arjuna hävdade att det bör läggas mer vikt vid religiösa principer än vid politik och sociologi, men han visste inte att kunskapen om materien, andesjälen och den Högste är ännu viktigare än religiösa formaliteter. Eftersom han saknade sådan kunskap borde han inte ha utgett sig för att vara en lärd man. Då han inte råkade vara en lärd man, sörjde han följaktligen över något som inte var värt att sörja. Kroppen föds och den är ödesbestämd att förgås idag eller imorgon; därför är den inte lika viktig som själen. Den som känner till detta är verkligt vis, och för honom finns det ingen orsak att sörja, oavsett i vilket tillstånd den materiella kroppen befinner sig i.

Bg 2.11

.

Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, då inte du existerade eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphör att vara till.

.

I Veda, i Katha Upanisad såväl som i Svetasvatara Upanisad, står det att Gudomens Högsta Personlighet uppehåller ett oändligt antal levande varelser, allt efter deras olika omständigheter vilka i sin tur beror på deras enskilda gärningar och återverkningar på dessa gärningar. Denna Gudomens Högsta Personlighet lever också, i Sin fullständiga delaspekt, i varje levande varelses hjärta. Enbart heliga personer, som både inom och utanför kroppen ser samma Högsta Herre, kan i själva verket uppnå fullkomlig och evig frid.

Samma vediska sanning som gavs till Arjuna ges också till alla personer i världen som utger sig för att vara mycket lärda, men som i själva verket endast har obetydlig kunskap. Herren säger klart, att Han Själv, Arjuna och alla kungar, som samlats på slagfältet, är eviga individuella varelser och att Han, såväl i deras befriade som betingade tillstånd, är de levande varelsernas försörjare. Gudomens Högsta Personlighet är den högsta individuella personen, och Arjuna, Herrens eviga följeslagare, samt alla kungar samlade där, är också individuella, eviga personer. Det är inte så att de inte existerade som individer i det förflutna, och det inte så att de inte kommer att förbli eviga personer. Deras individualitet existerade i det förflutna, och deras individualitet kommer att fortsätta i framtiden utan avbrott. Därför finns det ingen orsak för någon att sörja.

Mayavadi-teorin att den indviduella själen, efter befrielse, avskild från mayas (illusionens) slöja, kommer att uppgå i den opersonliga Brahman och förlora sin individuella existens, stödjes inte här av Herren Krishna, den högsta auktoriteten. Krishna säger här klart att Han och alla andra kommer att fortsätta att vara individer i all evighet, vilket också bekräftas i Upanisaderna. Detta uttalande är auktoritativt, ty Krishna kan inte underkastas illusion. Om individualiteten inte är ett faktum, skulle Krishna inte ha betonat den så mycket. Mayavadi-filosoferna kanske hävdar att den individualitet som Krishna talar om inte är andlig, utan materiell. Även om man accepterar argumenten att individualiteten är materiell, hur kan man då urskilja Krishnas individualitet? Krishna försäkrar att Han alltid varit en individ och att Han alltid kommer att förbli en individ. Han har bekräftat Sin individualitet på många sätt, och den opersonliga Brahman har förklarats vara underordnad Honom. Krishna har bibehållit andlig individualitet hela tiden; om Han antas var en vanlig betingad själ med individuellt medvetande, har Hans Bhagavad-gita inget värde som en auktoritativ skrift. En vanlig människa med de fyra mänskliga bristerna, kan inte lära ut något som är värt att höra. Bhagavad-gita står över sådan litteratur. Ingen världslig bok går upp mot Bhagavad-gita. Om man antar att Krishna är en vanlig männsika, förlorar Bhagavad-gita hela sin betydelse. Mayavadin hävdar att mångfalden omnämnd i denna vers är konventionell och att den syftar på kroppen. Före denna vers har emellertid en sådan kroppsuppfattning redan fördömts. Efter att ha fördömt den levande varelsens kroppsuppfattning, hur kunde då Krishna åter framlägga ett konventionellt påstående om kroppen? Individualitet vidmakthålles därför på andliga grunder, och detta bekräftas av stora acaryas som Sri Ramanuja och andra. På många ställen i Bhagavad-gita sägs det tydligt att andlig individualitet kan förstås av dem som är gudshängivna. De som avundas Krishnas position, som Gudomens Högsta Personlighet, har ingen bona fide tillgång till denna stora litteratur. De icke-hängivnas sätt att närma sig Bhagavad-gitas lära kan liknas vid bin som slickar på en honungsburk. Man kan inte smaka honungen om man inte öppnar burken. Bhagavad-gitas mysterium kan likaledes endast förstås av hängivna. Ingen annan kan förstå det. Ej heller bör de som avundas Gud röra vid Bhagavad-gitas lära. Mayavadi-tolkningen av Bhagavad-gita är därför en högst vilsesledande presentation av hela sanningen. Herren Caitanya har förbjudit oss att läsa tolkningar gjorda av mayavadis och varnar att den som godtar denna mayavadi-filosofi förlorar all kraft att förstå Bhagavad-gitas verkliga mysterium. Om individuliteten syftar på det empiriska universumet, finns det inget behov av Herrens lära. Den indivuella själens och Herrens flerhet är ett evigt faktum, och det bekräftas av de ovannämnda Veda-skrifterna.

Bg 2.12

Så som den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, så vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring.

.

Eftersom varje levande varelse är en individuell själ, förändras var och ens kropp i varje ögonblick. Ibland manifesteras den som ett barn, ibland som en yngling och ibland som en gammal man. Ändå finns där samma andesjäl som inte förändras. Den individuella själen lämnar slutligen kroppen och vandrar till en annan kropp; och eftersom den säkerligen kommer att ha en annan kropp vid nästa födsel - antingen materiell eller andlig - fanns det ingen anledning för Arjuna att sörja över varken Bhismas eller Dronas död, för vilka han var så orolig. I stället borde han glädjas åt att de byter kroppar från gamla till nya och därmed förnyar sin energi. Sådana kroppsliga förändringar möjliggör variationer av glädje och lidande alltefter ens handlingar i livet. Eftersom Bhisma och Drona var ädla själar skulle de säkert få andliga kroppar i nästa liv, eller åtminstone himmelska kroppar för att kunna njuta av den materiella tillvaron på ett högre plan. I vilket fall som helst fanns det ingen orsak att sörja.

Den som har fullkomlig kunskap om den indiviuella själen, Översjälen och naturen - både den materiella och andliga - kallas dhira, en högst besinningsfull man. En sådan man förvillas inte av att kroppen förändras. Mayavadi-teorin om andesjälens enhet kan inte vidhållas, eftersom själen inte kan skäras i fragmentariska delar. En sådan delning till olika individuella själar skulle göra den Högste klyvbar eller föränderlig, vilket strider mot den Högsta Själens oföränderlighet.

Såsom bekräftas i Bhagavad-gita, är den Högstes fragmentariska delar eviga (sanatana) och kallas ksara, vilket betyder att de har en tendens att falla ned i den materiella naturen. Dessa delar är alltid fragmentariska, och de individuella själarna förblir fragmentariska även efter befrielsen. Då den en gång befriats lever dock den rena själen ett evigt liv i lycksalighet och kunskap med Gudomens Personlighet. Reflektionsteorin kan tillämpas på Översjälen som är närvarande i varje individuell kropp, och som kallas Paramatma och är skild från den individuella levande varelsen. När himlen reflekteras i vatten, återger reflektionen både solen, månen och stjärnorna. Stjärnorna kan jämföras med de levande varelserna och solen eller månen med den Högsta Herren. Den individuella fragmentariska andesjälen representeras av Arjuna, och den Högsta Själen är Gudomens Personlighet, Sri Krishna. De är inte på samma nivå. Om Arjuna är på samma nivå som Krishna och om Krishna inte är överordnad Arjuna, då blir deras förhållande som lärare och elev meningslöst. Om båda två är förvillade av den illusoriska energin (maya), finns det ingen anledning till varför den ena skulle vara lärare och den andra elev. Sådan undervisning vore värdelös, ty i mayas klor kan ingen vara en auktoritativ lärare. Under dessa omständigheter erkänns Krishna som den Högsta Herren, i överordnad ställning till den levande varelsen, Arjuna, som är en förgäten själ vilseledd av maya.

Bg 2.13

O Kuntis son, de tillfälliga uppkomsterna av lycka och olycka, och deras försvinnande i sinom tid, är som uppkomsten och försvinnandet av vintern och sommaren. De uppstår ur sinnesförnimmelse, o Bharatas ättling, och man måste lära sig att tolerera dem utan att förvillas.

För att riktigt kunna utföra sin plikt måste man lära sig att tolerera den tillfälliga uppkomsten och försvinnandet av lycka och olycka. Enligt en vedisk föreskrift måste man ta ett bad tidigt på morgonen även under Magha-månaden (januari-februari). Det är mycket kallt under den tiden, men trots det tvekar inte en man som står fast vid de religiösa principerna att ta sitt bad. Likaledes tvekar inte en kvinna att laga mat i köket under maj och juni, sommarens varmaste period. Man måste utföra sin plikt trots klimatiska olägenheter. På samma sätt är krigandet en ksatriyas religiösa princip, och även om man måste kämpa mot någon vän eller släkting, bör man inte avvika från sin föreskrivna plikt. Man måste följa de religiösa principernas föreskrivna regler och bestämmelser för att höja sig till kunskapsnivån, ty enbart genom kunskap och hängivenhet kan man befria sig från mayas (illusionens) klor.

De två olika namnen som Arjuna tilltalades med är också betydelsefulla. Att tilltala honom Kaunteya antyder hans höga släktskap från sin moders sida, och att tilltala honom Bharata antyder hans storhet från sin faders sida. Från båda parter antogs han ha ett stort arv. Ett stort arv medför ansvar vad det gäller att riktigt utföra sina plikter, därför kan han inte undvika att strida.

Bg 2.14

.

O du bäste bland män (Arjuna), den, som inte förvillas av lycka och olycka utan är orubbad av båda, är säkerligen mogen för befrielse.

Den, som är fast besluten att nå det avancerade stadiet av självförverkligande och som kan tolerera angreppen av såväl olycka som lycka med lika sinne, är säkerligen mogen för befrielse. I varnasrama-institutionen innebär sannyasa, det fjärde levnadsstadiet, ett mödosamt liv. Den som är allvarlig när det gäller att fullkomliga sitt liv avlägger dock säkert sannyasa-löftena, trots alla svårigheter. Svårigheterna uppstår vanligen pga att man måste skära av familjebanden, dvs överge sitt förhållande till fru och barn. Om man förmår att stå ut med sådana svårigheter är dock ens vandring mot andligt förverkligande perfekt. Likaledes rådes Arjuna att fortsätta att utföra sina plikter som en ksatriya, även om det är svårt att kämpa mot familjemedlemmar och andra kära personer. Herren Caitanya tog sannyasa vid tjugofyra års ålder, och de som var beroende av honom, dvs Hans unga fru såväl som Hans gamla mor, hade ingen annan som kunde ta hand om dem. Ändå tog Han sannyasa för en högre sak, och Han var orubblig i Sitt utförande av högre plikter. På detta sätt kan man nå befrielse från det materiella slaveriet.

Bg 2.15

De som skådar sanningen har funnit att det icke-existerande ej är varaktigt och att det som existerar aldrig upphör att vara till. De som ser har funnit detta efter att ha studerat bådas natur.

Den föränderliga kroppen är inte varaktig. Den moderna medicinska vetenskapen medger att kroppen förändras i varje ögonblick genom de olika cellernas aktioner och reaktioner och att kroppen därför växer och åldras. Andesjälen existerar emellertid oföränderligt, han förblir densamma trots alla förändringar i kroppen och sinnet. Detta är skillnaden mellan materia och ande. Kroppen är av naturen alltid föränderlig, och själen är evig. Denna slutsats har fastställts av alla som skådar sanningen, både opersonlighets- och personlighetsfilosofer. I Visnu-Purana står det skivet att Visnu och Hans boningar har en självupplyst andlig existens. Jyotimsi visnur bhavanani visnuh. Orden "existerande" och "icke-existerande" syftar enbart på ande resp. materia. Denna uppfattning delar alla sanningsskådare.

Detta är början på Herrens undervisning av de levande varelserna, vilka pga okunnighet är förvillade. Att ta bort okunnigheten innebär att återupprätta det eviga förhållandet mellan dyrkaren och den dyrkade, varmed man också förstår skillnaden mellan den levnade varelsen och Gudomens Högsta Personlighet. Man kan förstå den Högstes väsen genom att noga studera sig själv. Skillnaden mellan en själv och den Högste kan liknas vid delens förhållande till det hela. I Vedanta-sutra, såväl som i Srimad-Bhagavatam, har den Högste accepterats såsom varande alla emanationers ursprung. Sådana emanationer är av högre och lägre natur. Den levande varelsen tillhör den högre naturen. Fastän det inte råder någon skillnad mellan energin och den energiske accepteras den energiske vara den Överordande och energin, dvs naturen, den underordnade. De levande varelserna är därför alltid underordnade den Högste Herren, på samma sätt som tjänaren är underordnad herren och eleven läraren. En sådan klar kunskap är omöjlig att förstå om man befinner sig under okunnighetens förtrollning, och för att driva bort denna okunnighet och upplysa alla levande varelser i alla tider lär Herren ut Bhagavad-gita.

Bg 2.16

Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga själen.

Denna vers förklarar tydligare den verkliga naturen hos själen, som är spridd över hela kroppen. Vem som helst kan förstå vad det är som är spritt över hela kroppen; det är medvetande. Alla är medvetna om de lidanden och njutningar som förekommer i kroppen som helhet samt i dess delar. Denna spridning av medvetandet är begränsat till ens egen kropp. En kropp är omedveten om en annan kropps lidande och njutningar. Därför är varje kropp ett förkroppsligande av en individuell själ, och symtomet på själens närvaro förnimmes som individuellt medvetande. Denna själs storlek har beskrivits som en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets. Svetasvatara Upanisad bekräftar detta: "Om ett hårstrås yttersta spets delas i hundra delar, och om sedan en del i sin tur delas i hundra delar, så är varje sådan del ett mått på andesjälens storlek." (Svet 5.9)

Samma version finns även i Bhagavatam: "Det finns oräkneliga andliga atomiska partiklar, vilka uppmätes till en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets."

Därför är andesjälens individuella partikel en andlig atom som är mindre än den materiella atomen, och det finns otaliga sådana atomer. Denna mycket lilla andliga gnista är den materiella kroppens grundprincip, och verkningen av en sådan andlig gnista sprids genom hela kroppen, såsom verkningen av den aktiva principen i en medicin sprids genom hela kroppen. Denna andesjälens gnista erfars genom hela kroppen som medvetande,vilket påvisar själens närvaro. Vilken lekman som helst kan förstå att en materiell kropp utan medvetande är en död kropp, och att detta medvetande inte kan återuppstå i kroppen genom någon som helst materiell operation. Därför orsakas inte medvetandet av materiella sammansättningar utan av andesjälen. I Mundaka Upanisad har den atomiska andesjälens mått vidare förklarats: "Själen är atomisk i storlek och kan varseblivas genom fullkomlig intelligens. Denna atomiska själ flyter i fem slag av luft (prana, apana, vyana, samana och udana): han är belägen i hjärtat, och han sprider sina verkningar genom hela den förkoppsligade levande varelsens kropp. När själen renas från besmittelsen av de fem slagen av materiell luft, uppenbaras hans andliga potential." (Mund 3.1.9)

Hatha-yoga-systemet avser att, genom olika slags sittställningar, behärska de fem slagen av luft som omsluter den rena själen - inte för materiell vinst, utan för att befria den oändligt lilla själen från insnärjningen i den materiella atmosfären.

Den atomiska själens beskaffenhet förklaras alltså i all vedisk litteratur, och den kan också upplevas av varje sund människa genom praktisk erfarenhet. Enbart en galning identifierar denna atomiska själ med den alltgenomträngande Visnu-tattva.

Den atomiska själens verkningar kan spridas genom en enskild kropp. Enligt Mundaka Upanisad är denna atomiska själ belägen i varje levande varelses hjärta, och då hans storlek ligger bortom naturvetenskapsmännens uppskattningsförmåga, påstår några av dem i sin dåraktighet att det inte finns någon själ. Den individuella atomiska själen finns definitivt i hjärtat tillsammans med Översjälen, och sålunda emanerar från denna del all energi som kroppen behöver för att fungera. Blodkropparna som för syre från lungorna får sin energi från själen. När själen lämnar sin position upphör blodets fusionsframkallande verkningar. Den medicinska vetenskapen erkänner vikten av de röda blodkropparna, men den kan inte fastställa att energikällan är själen. Den erkänner emellertid att hjärtat är källan till alla kroppens energier.

Sådana atomiska partiklar av den andliga helheten jämförs med solskenets molekyler. I solskenet finns otaliga skinande molekyler. På samma sätt är den Högsta Herrens fragmentariska delar atomiska gnistor i Hans strålglans och kallas prabha, högre energi. Varken den vediska kunskapen eller den moderna vetenskapen förnekar existensen av andesjälen i kroppen, och själens vetenskap beskrivs utförligt i Bhagavad-gita av Gudomens Högsta Personlighet Själv.

Bg 2.17

.

Enbart den oförstörbara, omätbara och eviga levande varelsens materiella kropp utsätts för förintelse; kämpa därför, o Bharatas ättling.

Den materiella kroppen är förgänglig till sin natur. Den kan förstöras omedelbart, eller om hundra år. Det är enbart en fråga om tid. Det finns ingen möjlighet att vidmakthålla den för alltid. Andesjälen är emellertid så liten att man inte ens kan se den, och hur kan man då döda den? Såsom omnämnts i förra versen, är den så liten att ingen har en aning om hur man kan mäta dess storlek. Hur man än ser det, finns det alltså ingen anledning att sörja, ty den levande varelsen kan inte dödas och kroppen kan inte bevaras någon längre tid. Den andliga helheten fragmentariska del erhåller denna materiella kropp i enlighet med dess gärningar, och därför bör man leva efter religiösa principer. I Vedanta-sutra betraktas den levande varelsen som ljus, ty han är del av det högsta ljuset. Såsom solskenet vidmakthåller hela universum, så också vidmakthåller själens ljus den materiella kroppen. Så snart som andesjälen lämnar kroppen börjar kroppen ruttna. Därför är det andesjälen som vidmakthåller kroppen. Kroppen själv är oväsentlig.

Bg 2.18

.

Den som anser att den levande varelsen är den som dödar eller att han dödas, förstår ej. Den som har kunskap vet att självet varken dödar eller dödas.

När den levande varelsens materiella kropp skadas av dödliga vapen, bör man förstå att den levande varelsen i kroppen inte skadas. Andesjälen är så liten att det är omöjligt att döda den med några materiella vapen, vilket framgår av tidigare verser. Dessutom är den levande varelsen andlig och kan därför inte dödas. Vad som dödas, eller antas dö, är endast kroppen. Detta uppmuntrar emellertid inte alls ett dödande av kroppen. Den vediska föreskriften lyder mahimsyat sarva-bhutani. "Bruka aldrig våld mot någon." Förståelsen att den levande varelsen inte dödas uppmuntrar därför inte djurslakt. Att döda någons kropp utan auktoritet är vederstyggligt och straffbart enligt statens såväl som Herrens lag.

Bg 2.19

För själen finns varken födelse eller död. Ej heller upphör han någonsin att existera om han en gång funnits. Han är ofödd, evig, odödlig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.

Kvalitativt sett, är den lilla, atomiska, fragmentariska delen av den Högsta Anden ett med den Högste. Den förändras inte såsom kroppen gör. Ibland kallas själen den stadiga eller kutastha. Kroppen är underkastad sex slags förändringar. Den föds i moderns sköte, förblir en tid, växer, framkallar avkommor, tynar gradvis, och försvinner till sist i förgätenhet. Själen går emellertid inte igenom sådana förändringar. Själen föds inte, men eftersom han tar på sig en materiell kropp, föds kroppen. Själen föds inte då, och själen dör inte. Allt som föds måste också dö. Eftersom själen inte föds existerar inte dåtid, nutid och framtid för honom. Han är evig och ursprunglig, vilket betyder att man inte kan spåra hans tillkomst i historien. Under intryck av kroppen söker vi förstå själens historiska födelse m m . Själen åldras aldrig som kroppen. Den sk gamla mannen känner därför samma anda som i sin barndom eller ungdom. Kroppens förändringar påverkar inte själen. Själen bryts inte ned såsom träden och allt annat materiellt. Själen har heller inga biprodukter. Kroppens biprodukter, dvs barnen, är också individuella själar; och pga kroppen framträder de som barn till en viss människa. Kroppen utvecklas pga själens närvaro, men själen förändras ej och ej heller har han biprodukter. Därför är själen fri från kroppens sex förändringar.

Själen är fylld av kunskap och medvetande. Därför är medvetande själens symtom. Även om man inte finner själen i hjärtat, där han är belägen, kan man ändå förstå själens närvaro genom närvaron av medvetande. Ibland finner vi inte solen på himlen pga moln eller andra orsaker, men solljuset finns alltid, och därför är vi övertygade om att det är dag. Så snart det finns lite ljus på himlen tidigt på morgonen kan vi förstå att solen är där. Eftersom det finns lite medvetande i alla kroppar - människor som djur - kan vi på samma sätt förstå själens närvaro. Detta själens medvetande är emellertid skilt från den Högstes medvetande, ty det högsta medvetandet innefattar all kunskap - dåtid, nutid och framtid. Den individuella själens medvetande är utsatt för glömska. När han har glömt sin verkliga natur, upplyses och utbildas han av Krishna. Krishna är dock inte glömsk som själen. Vore Han det skulle Hans instruktioner i Bhagavad-gita vara värdelösa.

Det finns två slags själar - nämligen den ytterst lilla själen (anu-atma) och Översjälen (vibhu-atma). Detta bekräftas också i Katha Upanisad på följande sätt: "Både Översjälen (Paramatma) och den atomiska själen (jivatma) sitter i hjärtat i den levande varelsens kropp, och enbart den som är fri från alla materiella begär såväl som sorger kan, genom den Högstes nåd, förstå själens härlighet." Krishna är också Översjälens ursprung, vilket kommer att avslöjas i efterföljande kapitel, och Arjuna är den atomiska själen, som glömt sin verkliga natur. Han måste därför upplysas av Krishna eller av Hans bona fide representant (den andliga mästaren).

Bg 2.20

.

O Partha (Arjuna), hur kan en person som vet att själen är oförstörbar, ofödd, evig och oföränderlig, döda någon eller förmå någon att döda?

Allting har sitt rätta användningsområde, och en man som besitter fullständig kunskap vet hur och var en viss sak skall användas. På samma sätt har våld sitt användningsområde, och den person som har kunskap vet hur man skall tillämpa våld. Fastän fredsdomaren tilldelar en mördare dödsstraff kan ha inte klandras, ty han beordrar våld mot en annan person enligt rättens regler. I Manu-samhita, människosläktets lagbok, bekräftas att en mördare bör dömas till döden så att han i sitt nästa liv inte behöver lida för den stora synd han har begått. Därför är kungens straff att hänga en mördare i själva verket välgörande. Likaledes måste man dra den slutsatsen, att när Krishna ger order om att kämpa, så är det våldet i den högsta rättens namn. Därför bör Arjuna följa instruktionen, väl medveten om att sådant våld som begås då man kämpar för Krishna inte alls är våld, ty när allt kommer omkring så kan inte människan eller rättare sagt själen dödas. Våld är alltså tillåtet i rättsskipningssyfte.

Bg 2.21

.
Liksom en människa sätter på sig nya klädnader och överger de gamla, så antar själen nya materiella kroppar och överger de gamla och odugliga.

.

Den atomiska individuella själens byte av kropp är ett vedertaget faktum. Även de moderna vetenskapsmän som inte tror på själens existens, men som samtidigt inte kan förklara källan till energin som kommer från hjärtat, måste acceptera ett ständigt byte av kroppar. Detta sker när man utvecklas från barndom till ungdom och sedan till ålderdom. Efter ålderdomen överflyttas förändringen till en annan kropp, vilket redan har förklarats i vers tretton.

.

Överflyttningen av den atomiska individuella själen till en annan kropp görs möjlig genom Översjälens nåd. Översjälen uppfyller den atomiska själens önskningar, såsom en person uppfyller sin väns önskningar. Veda-skrifterna Mundaka Upanisad samt Svetasvatara Upanisad jämför själen och Översjälen med två vänskapliga fåglar som sitter i samma träd. Den ena fågeln (den individuella atomiska själen) äter trädets frukt, och den andra fågeln (Krishna) betraktar Sin vän. Trots att de är kvalitativt lika, är den ena av dessa två fåglar fängslad av det materiella trädets frukter, medan den andra bara bevittnar vännens förrehavanden. Krishna är vittnet, och Arjuna är den som äter frukterna. Fastän de är vänner är dock den ena herre och den andra tjänare. Då den atomiska själen glömmer detta förhållande måste han ständigt byta boning, från ett träd till ett annat eller från en kropp till en annan. Jiva-själen kämpar mycket hårt i den materiella kroppens träd, men så snart han går med på att godta den andra fågeln som sin överordnade andliga mästare - som Arjuna gjorde genom att frivilligt underordna sig Krishnas instruktoner - blir han omedelbart fri från alla sorger. Både Katha Upanisad och Svetasvatara Upanisad bekräftar detta:

"Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fågeln fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias den lidande fågeln genast från all ångest."

Arjuna har nu vänt sitt ansikte mot sin eviga vän, Krishna, och lär sig förstå Bhagavad-gita genom Honom. Sålunda kan han, genom att lyssna till Krishna, förstå Herrens överlägsna härlighet och bli fri från all sorg.

Arjuna råds härmed av Herren att inte beklaga sig över att hans farfader och lärare byter ut sina kroppar. Han bör i stället var glad över att döda deras kroppar i den rättfärdiga striden, så att de genast kan renas från alla efterverkningar från tidigare handlingar. Den som lägger ned sitt liv på offeraltaret eller på det rätta slagfältet, renas genast från syndfulla efterverkningar och upphöjs till en högre tillvaro. Arjuna hade alltså ingen anledning att beklaga sig.

Bg 2.22

.

Själen kan aldrig skäras i bitar av något vapen, ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller förtorkas av vinden.

.

Inga vapen, det må vara svärd, eldsflammor, regn, virvelstormar, etc, kan döda andesjälen. Förutom eldvapen tycks det ha funnits många olika slags vapen, gjorda av jord, vatten, luft, rymd, etc. Även den moderna tidens kärnvapen klassificeras som eldvapen, men tidigare fanns det andra vapen, tillverkade alla olika slags materiella urämnen. Eldvapen motverkades av vattenvapen, vilka nu är okända för den moderna vetenskapen. Ej heller har moderna vetenskapsmän kunskap om tornadovapen. Vad än vetenskapen hittar på, kan själen inte skäras i bitar eller utplånas av något vapen.

.

Ej heller kan det någonsin ha varit möjligt att skära den individuella själen från den ursprungliga Själen. Mayavadi-filosofin kan emellertid inte beskriva hur den individuella själen föll i okunnighet och täcktes av illusorisk energi. Eftersom de individuella själarna är evigt (sanatana) atomiska har de benägenheten att täckas av den illusoriska energin och avskiljs därmed från den Högste Herrens personliga umgänge. Detta liknas vid gnistan från elden, som, trots att den är kvalitativt ett med elden, har en benägenhet att slockna när den faller ur elden. I Varaha Purana beskrivs de levande varelserna som den Högstes avskilda delar. Bhagavad-gita säger också att de är evigt avskilda. Även efter att ha befriats från illusion, förblir alltså den levande varelsen en avskild identitet, vilket framgår av Herrens instruktioner till Arjuna. Arjuna befriades genom kunskapen han erhöll från Krishna, men han blev aldrig ett med Krishna.

Bg 2.23

.

Denna individuella själ är okrossbar och olöslig, och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme.

.

Alla dessa egenskaper hos den atomiska själen bevisar definitivt att han alltid är och förblir ett atomiskt fragment. Den monistiska teorin är mycket svår att tillämpa i detta fall, ty den individuella själen förväntas aldrig uppnå homogen enighet med helheten. Efter att ha befriats från den materiella besmittelsen, kan en atomisk själ föredra att förbli en andlig gnista i den Högste Personlige Gudens strålglans, men den intelligenta själen träder in i de andliga planeterna för att umgås med den Personlige Guden.

.

Ordet sarva-gatah (alltgenomträngande) är betydelsefullt, ty det råder inget tvivel om att det finns levande varelser överallt i Guds skapelse. De lever på land, i vattnet, i luften, jorden och även i elden. Tron att de steriliseras i elden kan inte godtagas. ty det står klart och tydligt här att själen inte kan brännas av elden. Därför råder det inget tvivel om att det finns levande varelser även på solplaneten, utrustade med lämpliga kroppar för att leva där. Om solen är obebodd blir ordet sarva-gatah - lever överallt - meningslöst.

Bg 2.24

.

Det sägs att själen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen.

.

Såsom tidigare förklarats är själen, inför våra materiella sinnen, så liten, att han inte ens kan ses genom det starkaste mikroskop; därför är han osynlig. Vad själens existens beträffar, kan den inte fastställas experimentellt. Det enda beviset är sruti, dvs vedisk kunskap. Vi måste acceptera denna sanning, ty det finns inget annat sätt att förstå själens existens, fastän den är ett faktum genom varseblivning. Det finns många saker vi måste godtaga enbart med stöd av en högre auktoritet. Ingen kan förneka moderns auktoritet när det gäller att fastställa faderns identitet. Det finns inget annat sätt att ta reda på faderns identitet än genom att acceptera modern som auktoritet. Likaledes finns det inget annat sätt att förstå själen än genom att studera Veda. Själen är medvetande och medveten - detta uttalande från Veda måste vi acceptera. Till skillnad från kroppen förändras inte själen. Såsom varande evigt oföränderlig förblir själen atomisk i jämförelse med den oändliga Högsta Själen. Den Högsta Själen är oändligt stor, och den atomiska själen är oändligt liten. Eftersom den oändligt lilla själen är oföränderlig, kan han aldrig jämställas med den oändliga själen, dvs Gudomens Högsta Personlighet. Detta återupprepas i Veda på olika sätt bara för att bekräfta stabiliteten hos själsbegreppet. Upprepning är nödvändigt för att vi ska förstå på rätt sätt.

Bg 2.25

.

Även om du, o starkt beväpnade, tror att själen ständigt föds och alltid dör, har du ändå ingen orsak att sörja.

Bg 2.26

.

För den som föds är döden säker, och för den som dör är födelsen lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt.

Bg 2.27

.

Alla skapade varelser är omanifesterade i begynnelsen, manifesterade i sitt mellanstadium, och omanifesterade igen då de förintats. Varför skall man då sörja?

.

Det finns två slags filosofer, en tror på själens existens och en tror inte på själens existens. Ingen av dem har någon anledning att sörja över en död kropp. De som inte tror på själens existens kallas ateister av dem som följer den vediska visdomen. Men om vi ändå, för diskussionens skull, accepterar den ateistiska teorin, finns det ändå ingen orsak att sörja. Före skapelsen är de materiella ämnena omanifesterade, medan själen existerar enskilt. Från detta manifestationens subtila stadium, kommer manifestationen, precis som luft alstras från rymd, eld alstras från luft, vatten alstras från eld och jord alstras från vatten. Från jord manifesteras många ting.

Lagen om energins bevarande förblir, men ibland manifesteras ting för att sedan förintas. Det finns alltså ingen anledning att sörja, vare sig i det manifesterade stadiet eller i det omanifesterade stadiet. Därför går aldrig, ens i det omanifesterade stadiet någonting förlorat. I begynnelsen och slutet är alla ämnen omanifesterade. De är manifesterade endast i mellanstadiet, och materiellt sett har detta ingen verklig betydelse.

Om vi godtar den vediska slutsatsen som den står i Bhagavad-gita att dessa materiella kroppar förgås i sinom tid, medan själen är evig, så måste vi alltid komma ihåg att kroppen har ingen faktiskt existens i förhållande till den eviga själen. Det är som en dröm. Den vediska visdomen uppmuntrar självförverkligande av den orsaken att den materiella kroppen inte existerar. Så, antingen man tror på själens existens eller inte, finns det ingen orsak att sörja över förlusten av kroppen.

Bg 2.28

.

Några ser på själen som fantastisk, några beskriver honom som fantastisk, och några hör talas om honom som fantastisk, medan andra, även efter att ha hört

om honom, inte kan förstå honom alls.

.

Eftersom Gitopanisad till stor del grundas på Upanisadernas principer, är det inte förvånande att vi också finner detta avsnitt i Katha Upanisad

.

sravanayapi bahubhir yo na labhyah

srinvanto pi bahavo yah na vidyuh

ascaryo vakta kusalo sya labdha

ascaryo jnata kusalanusistah

.

Det är verkligen förvånande att den atomiska själen finns i kroppen på ett gigantiskt djur, i ett väldigt banyanträd och dessutom i mikroben, som är så liten att det går åt milliarder att täcka en kvadratcentimeters yta. De okunniga och de som inte lever ett återhållsamt liv kan inte förstå hur fantastisk den individuella atomiska andegnistan är, trots att det har förklarats av den högsta kunskapsauktoriteten, som undervisade även Brahma, universums första levande varelse. Beroende på ett grovt materiellt synsätt, kan de flesta människor i denna tidsålder inte föreställa sig hur en sådan partikel samtidigt kan vara så stor och så liten. De som känner till själens beskaffenhet tycker att den är fantastisk, och de som hör talas om den tycker också att den är fantastisk. Förvillade av den materiella energin, är folk så djupt nedsjunkna i sinnesnjutningens värld att de har mycket lite tid över till självförverkligande. Faktum är dock, att utan självförverkligande slutar alla ens handlingar i nederlag i kampen för tillvaron. De som är förvillade vet kanske inte att man måste tänka på själen och dessutom finna en lösning till det materiella lidandet.

.

Några människor som är benägna att höra om själen kanske går på föredrag, i gott umgänge, men de vilseleds ibland, på grund av okunnighet, till att anta att översjälen och den atomiska själen är en och densamma, utan skillnad i storhet. Det är mycket svårt att finna en människa som fullkomligt förstår själens och Översjälens natur, deras respektive funktioner och förhållanden samt alla andra större och mindre detaljer. Det är ännu svårare att finna en människa som verkligen har erhållit full nytta genom kunskapen om själen och som ur olika synvinklar kan beskriva själens natur. Om man dock på ett eller annat sätt lyckas förstå själen, blir ens liv framgångsrikt. Det lättaste sättet att förstå självet är emellertid att, utan att förledas av andra teorier, godtaga Bhagavad-gitas utsagor, vilka talats av den största auktoriteten, Herren Krishna. Det krävs dock att man har utfört en hel del bot och offerhandlingar, antingen i detta eller i tidigare liv, innan man kan acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Man kan dock förstå att Krishna är Gudomens Högsta Personlighet endast genom en ren gudshängivens orsakslösa nåd. Något annat sätt finns inte.

Bg 2.29

.

O Bharatas ättling, han som dväljs i kroppen är evig och kan aldrig dräpas. Därför behöver du inte sörja över någon varelse.

.

Herren avslutar nu kapitlet om Sina instruktioner angående den oföränderliga själen. Genom att beskriva den odödliga själen på olika sätt, fastställer Herren Krishna att själen är oförgänglig och att kroppen är temporär. Som ksatriya bör därför inte Arjuna ge upp sin plikt av fruktan att hans förfader och lärare - Bhisma och Drona - kommer att dö i slaget. Med tanke på Sri Krishnas auktoritativa ställning måste man acceptera att det finns en själ skild från den materiella kroppen. Man bör inte ha den uppfattningen att själen inte existerar, eller att livssymtomen uppkommer som ett resultat av kemisk växelverkan. Fastän själen är odödlig uppmuntras inte våld, men i krigstid då ett verkligt behov föreligger, avvisas det inte. Det behovet måste dock rättfärdigas genom Herrens bifall och inte godtyckligt.

Bg 2.30

Ekadasi

Ekadashi
Ekadashi is the eleventh day of the waxing and waning moons. Like the Judeo-Christian Sabbath, it is a day for increased concentration on God. Ekadashi is called Hari Vasara, “the day of Lord Hari [a name for Krishna].”
On Ekadashi, Krishna devotees either fast or simplify their meals and abstain from eating grains and beans. Fasting on holy days, a traditional Bhakti practice, is a sign of one’s dedication to the spiritual path. When offered in devotion, it helps speed up one's progress in Bhakti.
Besides fasting on Ekadashi, devotees increase their chanting, reading of scripture, prayer, and other services to the Lord.

http://www.krishna.com/main.php?id=622

Ekadasi

Ekadasi refers to the eleventh day after the full moon and the new moon (once a fortnight). On these special days devotees fast and make an extra effort to render devotional service. Observing Ekadasi increases spiritual advancement.
One has to perform devotional service in full tapasya, austerity. One should fast on the two Ekadasi days, which fall on the eleventh day of the waxing and waning moon, and on the birthdays of Lord Krishna, Lord Rama, and Caitanya Mahaprabhu.(Srimad-Bhagavatam 3.27.22 purport)

.
How To Follow Ekadasi

Fast from grains and pulses (legumes).
Chant extra rounds.
Try to do more reading.
Try to become more absorbed in hearing, chanting, and devotion to Krishna.
Bhaktivinoda Thakura said it is a time to step back, get a little out of the normal routine, and take stock of one's spiritual life.
Try to rise above the bodily concept; avoid as much as possible any activities relating to the body (shaving, laundry, going to a doctor, shopping, sleeping)
Avoid strenuous physical labour. Don’t travel long distances.

Why just twenty-five rounds? You should chant as many as possible. Real Ekadasi means fasting and chanting and no other business. When one observes fasting, the chanting becomes easier. So on Ekadasi other business can be suspended as far as possible, unless there is some urgent business.” (Letter to Jadurani, 9 July 1971) ).

Fasting

One should not overdo fasting. It is supposed to cause buoyancy of feeling and not fatigue. One should only practice as much fasting as one's capacity allows.

The Benefits of Fasting

It gives one a taste for renunciation, and thus helps one to give up sense gratification.
Fasting gives the system a rest: The physiological system may become overworked due to a little overeating or indiscrimination in diet. Fasting gives the system a chance to catch up.
Fasting helps us practice self-discipline in eating and concentrate more on pleasing God.
Fasting helps keep the body light and the stomach free so that one can meditate better. The digestive system draws the blood circulation towards the digestive organs. Therefore blood circulation to the head is decreased once food is taken: so we feel sleepy.

Types of Fasts

Different practitioners observe the Ekadasi fast on different levels:
Completely fasting from food and water ( although acamana water and caranamrita are still allowed).
Taking water while fasting from all food.
Taking water and a little fruit.
Taking water and one meal in the afternoon.
Drinking and eating as usual but without any grains or pulses.
Other Points About Fasting
Ideally, one abstains from eating after the midday meal on the day before Ekadasi.
One following the stricter type of fast may only drink milk on Dvadasi.
Completely fasting from food and drink on Bhima-nirjala Ekadasi atones for any mistakes one has made on all the other Ekadasis for the previous year.
One should not overdo fasting. It is supposed to cause buoyancy of feeling and not fatigue. One should only practice as much fasting as one's capacity allows and not try to artifically impress others.
If one cannot do service because of fasting, he is better off eating.

http://www.iskcon.com/basics/ekadasi.html

Kunskap

Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, tolerans, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet och självbehärskning; att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego och att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom; obundenhet vid barn, hustru, hem, etc. samt sinneslugn i alla lägen,behagliga såväl som obehagliga; ständig och oblandad hängivenhet till Mig, att ta sin tillflykt tilll ensliga platser och avskilija sig från den allmänna folkmassan: att acceptera vikten av självförverkligande och filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt som strider mot detta är okunnighet.

Ibland missförstår mindre intellligenta människor denna kunskapsmetod, och de tror att det är fråga om växelverkan inom handlingsfältet, men faktum är att detta är det riktiga sättet att förvärva kunskap. Genom att acceptera denna metod, har man möjlighet att närma sig den Absoluta Sanningen. Det är alltså inte fråga om en växelverkan mellan de tiofaldiga ämnena, utan den verkliga metoden är genom vilken man kan frigöra sig från den materiella naturens tre kvaliteter. Den viktigaste punkten när det gäller att förvärva kunskap beskrivs i tionde versen första rad: kunskapsmetoden slutar i oblandad hängiven tjänst till Herren. Om man inte utför hängiven tjänst till Herren, är därför de andra nitton punkterna så gott som värdelösa. När man emellertid tillämpar hängiven tjänst i fullt Krishna-medvetande utvecklar man automatiskt de andra nitton punkterna. Principen att acceptera en andlig mästare, som nämns i åttonde versen är oundgänglig. Även för den som tillämpar hängiven tjänst, är denna princip av största vikt. Transcendentalt liv börjar då man accepterar en andlig mästare, Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, säger tydligt och klart här att denna väg till kunskap är den egentliga vägen. Alla andra vägar som har spekulerats fram är bara nonsens.

Vad det gäller den kunskap som här har redogjorts för, kan varje punkt analyseras på föjande sätt:

Ödmjukhet betyder att man inte bör vara mån om att bli ärad av andra. Den materiella livsuppfattningen gör att vi blir mycket angelägna om att få beröm av andra. För en människa med fullständig kunskap, som inte identifierar sig med kroppen, är dock allting som rör kroppen helt värdelöst, antingen det är ära eller vanära. Man bör inte åtrå denna materiella villfarelse. Människor är mycket angelägna om att bli kända för sin fromhet, och därför händer det ibland att någon, utan förståelse för religiösa principer, går med i en sk religiiös grupp, som i själva verket inte följer några religiösa principer, i syfte att framhäva sig själv som en religiös ledare. Man bör dock testa sig själv för att se hur långt man har kommit när det gäller verkliga framsteg inom den andliga vetenskapen. Man kan döma efter dessa punkter.

Icke-våld anses vanligen betyda att man inte dödar eller förstör kroppen, men egentligen innebär icke-våld att man inte utsätter andra för lidande. Folk i allmänhet är fångade av okunnighet, i en materiell livsuppfattning, och de pinas ständigt av de materiella lidandena. Om man inte upplyser människorna med andlig kunskap utövar man alltså våld. Man bör göra sitt bästa för attt sprida denna kunskap till människorna, så att de kan bli upplysta och således lämna det materiella livets lidande. Detta är innebörden av icke-våld.

Tolerans betyder att man ska lära sig utstå förolämpningar och skymfningar. Om man är engagerad i attt utveckla andlig kunskap kommer man att utsättas för stark kritik och svåra förolämpningar. Detta är bara att vänta sig, ty den materiella naturen är så beskaffad. För att man skall kunna göra framsteg i andlig kunskap kan det alltså dyka upp många hinder i ens väg, men man måste vara överseende och förtsätta på sin väg med beslutsamhet.

Rättframhet betyder att man utan diplomati är så uppriktig att man kan avslöja sanningen t om för en fiende.

Att acceptera en andlig mästare är nödvändigt, ty utan en äkta mästares instruktioner kan man inte göra framsteg i den andliga vetenskapen. Man bör vända sig till den andliga mästaren med all ödmjukhet och erbjuda honom alla sina tjänster, så att han behagar välsigna sin lärjunge. Eftersom en bona fide andlig mästare är Krishnas representant blir effekten av en sådan väsignelse att lärjungen omedelbart gör framsteg, även om han inte följer de reglerande principerna. Eller, för den som har tjänat den andliga mästaren utan förbehåll, blir det lättare att följa de reglerande principerna.

Renlighet är en nödvändig faktor för att man skall göra framsteg i andligt liv. Det finns två slag av renlighet: yttre och inre. Yttre renlighet betyder att regelbundet tvätta kroppen, medan man för inre renlighet alltid måste tänka på Krishna och sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Denna metod renar det inre sinnet från tidigare karma, som liknas vid ett lager av damm.

Ståndaktighet betyder att man bör vara mycket beslutsam att göra framsteg i andligt liv. Utan sådan beslutsamhet kan man inte göra märkbara framsteg.

Självbehärskning betyder att man inte skall acceptera någonting som är skadligt för ens andliga framåtskridande. Man måste vänja sig vid att förkasta allt som hindrar andliga framsteg: Sinnena är så starka och trängtar alltid efter sinnesnjutning. Man bör inte tillgodose dessa begär, vilka är onödiga: Sinnena bör enbart tillfredsställas för att hålla kroppen i kondition, så att man kan fullgöra sin plikt att göra framsteg i andligt liv. Det viktigaste och det mest svårbehärskade sinnet är tungan. Om man kan behärska tungan har man stora möjligheter att behärska de andra sinnena. Tungans uppgift är att smaka och vibrera. Därför bör man systematiskt reglera tungan, genom att alltid engagera den i att recitera eller sjunga Hare Krishna och genom att låta den smaka enbart mat som offrats till Krishna. Vad det gäller ögonen, så bör man inte tillåta dem att se något annat än Krishnas vackra gestalt. Detta håller ögonen i styr. Öronen bör alltid lyssna till berättelser om Krishna, och näsan bör alltid känna lukten av blommor som offrats till Krishna. På detta sätt fungerar hängiven tjänst. Hängiven tjänst är det främsta och enda målet. Ointellligenta tolkare av Bhagavad-gita försöker rikta läsarens uppmärksamhet på andra ämnen, men det finns inget annat ämne än hängiven tjänst i Bhagavad-gita.

Falskt ego betyder att man identifierar jaget med kroppen: Verkligt ego är när man förstår att man inte är kroppen, utan andesjäl. Ego finns; falskt ego förkastas, men inte verkligt ego. I Veda står det: aham brahmasmi. Jag är Brahman, jag är andesjäl". Detta "jag är", känslan av självet, existerar också i självförverkligandets befriade stadium. Ego är känslan av "jag är", men när känslan tillämpas på den falska kroppen, så kallals det för falskt ego. När man identifierar självet med verkligheten (andesjälen), så kallas det verkligt ego. En del filosofer säger att vi måste ge upp vårt ego, men vi kan inte ge upp vårt ego, ty ego betyder identitet. Naturligvis måste vi sluta identifiera oss med kroppen.

.

Man måste försöka förstå att födsel. död, ålderdom och sjukdom innebär lidande. Födseln beskrivs i många olika Veda-skrifter. I Srimad-Bhagavatam beskrivs på ett mycket åskådligt sätt den oföddes värld - barnets vistelse i moderns sköte, dess lidande etc. man måste grundligt förstå att födsel innebär lidande. Eftersom vi har glömt hur mycket vi led i moderlivet bryr vi oss inte om att söka en lösning på problemet med upprepad födsel och död. Också i dödsögonblicket finns olika slags lidande och även de beskrivs i de auktoritativa skrifterna. Dessa lidanden bör diskuteras. Av sjukdom och ålderdom har och får vi praktisk erfarenhet. Ingen vill bli sjuk och ingen vill bli gammal men det går inte att undvika dessa ting. Om man inte har en pessimistisk uppfattning av det materiella livet, med tanke på det lidande som födsel, död, ålderdom, och sjukdom innebär, så saknar man motiv (eller drivkraft) att göra framsteg i andligt liv.

.

Vad gäller obundenhet vid barn, hustru och hem, så betyder det inte att man inte skall ha några känslor för dessa. Det är naturligt att man hyser tillgivenhet för dem, men om de inte är välvilligt inställda till andligt framåskridande bör man inte vara fäst vid dem. Det bästa sättet att göra hemmet trevligt är Krishna-medvetande. Om man är Krishna-medveten kan man göra hemlivet lyckligt, och denna metod, Krishna-medvetande, är mycket enkel. Man behöver bara sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, äta mat som offrats till Krishna, studera och diskutera böcker som Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam samt dyka Gudsgestalten. Dessa fyra ting gör livet lyckligt. Man bör träna sina familjemedlemmar efter detta mönster. Familjemedlemmarna kan sitta tillsammans varje morgon och kväll och sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Kan man omdana sitt familjelliv på detta sätt och utveckla Krishna-medvetande genom att följa dessa fyra principer, så behöver man inte byta från familjeliv till ett liv av försakelse. Om familjelivet dock inte är befrämjande för andlig utveckling, bör man lämna det.

.

Man måste offra allting för att tjäna och förverkliga Krishna, precis som Arjuna gjorde. Man bör under alla omständigheter vara obunden vid familjelivets lycka och olycka, ty i den här världen kan man inte vara helt lycklig eller helt olycklig. Lycka och lidande är det materiella livets beledsagande omständigheter. Bhagavad-gita råder oss att utöva tolerans. Lyckan och lidandet kommer och går utan att man kan göra något åt det, och därför bör man ge upp den materiella livsstilen och därmed få förmågan att behålla sitt sinneslugn under både lyckliga och olyckliga omständigheter. När vi får något önskat blir vi glada, och när vi får något icke önskat blir vi olyckliga. Men om vi verkligen befinner oss på den andliga nivån kan dessa ting inte störa oss. För att uppnå denna nivå måste vi utöva oavbruten hängiven tjänst. Hängiven tjänst till Krishna utan avvikelse innebär att man engagerar sig i de nio metoderna som beskrivs i nionde kapitlets sista vers. Detta tillvägagångssätt bör följas. När man vant sig vid en andlig livsinriktning vill man naturligtvis inte blanda sig med materialistiska människor. Detta vore att gå emot sin natur. Man kan pröva sig själv genom att se hur benägen man är att leva på ett ensligt ställe utan olämpligt umgänge. En hängiven har naturligtvis ingen smak för onödigt sportande eller biogående, inte heller har han smak för olika tillställningar ty han vet mycket väl att detta är bortkastad tid. Det finns forskare och filosofer som studerar sexuallivet och andra ämnen, men enligt Bhagavad-gita saknar sådan forskning och filosofi värde. Ett sådant arbete är mer eller mindre nonsens. Enligt Bhagavad-gita bör man forska, med filosofisk urskillning, i själens natur. Man bör forska för att förstå vad som angår sjävlet. Detta rekommenderas här.

.

Vad beträffar självförverkligande står det tydligt uttryckt här att bhakti-yoga är särskilt praktiskt. Så snart det är fråga om hängivenhet måste man ta hänsyn till förhållandet mellan Översjälen och den individuella själen. Den individuella själen och Översjälen kan inte var en, åtminstone inte enligt bhakti-uppfattningen, hängivenhetens livsuppfattning. Det står också tydligt att den individuella själens tjänst till Översjälen är evig, nityam. Bhakti, dvs hängiven tjänst, är alltså evig. Man bör vara fast föranrkad i denna filosofiska övertygelse, annars är det hela bara bortkastad tid, okunnighet.

.

I Srimad Bhagavatam står det: "De som verkligen är kännare av den Absoluta Sanningen vet att Självet förverkligas i tre olika skeden som Brahman, Paramatma och Bhagavan" (S B 1.2.11.) Bhagavan är sista steget i förverkligandet av den Absoluta Sanningen. Man bör därför nå detta stadium och förstå och tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Detta är fulländningen av kunskap.

.

Denna kunskapsväg är som en trappa där första steget innebär, att man övar ödmjukhet och där sista våningen representerar förverkligandet av den Högsta Sanningen, Gudomens Absoluta Personlighet. På denna trappa finns det nu många människor som har nått första våningen, andra våningen, tredje våningen osv, men tills man nått översta våningen, vilket innebär förståelse av Krishna, befinner man sig på en lägre kunskapsnivå. Om man vill tävla med Gud och på samma gång göra framsteg i andlig kunskap blir resultatet besvikelse. Det står tydligt att utan ödmjukhet är sk kunskap farlig. Att anse sig själv vara Gud är den högfärdigaste av alla attityder. Trots att den levande varelsen ständigt bollas hit och dit av den materiella naturens stränga lagar anser han sig vara Gud. Att denna villa överhuvudtaget är möjlig beror på att den levande varelsen är täckt av okunnighet. Man måste vara ödmjuk och veta att man är underordnad den Högste Guden. På grund av sitt uppror mot den Högste Guden blir man underkastad den materiella naturen. Man måste känna till, och vara övertygad om, denna sanning.

Bg 13. 8-12

Bakgrunden till Bhagavad-gita

Bhagavad-gita är en dialog mellan Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, och Hans vän och hängivna lärjunge, Arjuna. Den äger rum på ett slagfält strax innan ett stort krig skall börja. Genom sjuhundra verser leder Herren Krishna Arjuna från det materiella medvetandets förvillande mörker till en glädjefylld, fullkomlig klarhet och andlig insikt.

Srila Vyasadeva framträdde på jorden ungefär samtidigt som Krishna, den Ursprungliga Personen. Vyasadevas mission var att anpassa och sammanställa den vediska visdomen så att kunde förstås av människorna i den kommande tidsåldern - Kali-yuga, missämjans tidsålder. Det är Vyasadeva vi kan tillerkänna all den vediska kunskap som nu existerar, ty det var han som skrev ned den. I tidigare tidsåldrar hade människorna ett betydligt högre utvecklat minne, och därför fanns det inget behov av skrifter. Det räckte med att man hört kunskapen en gång från sin andliga mästare (guru).

Bhagavad-gita är ett kapitel i Mahabharata, som är en del av Vyasadevas verk, vilken beskriver händelseförloppet som leder upp till Kali-yugas begynnelse. Mahabharata betyder, ordagrant översatt, "stora Bharata". Bharata regerade över världen under en epok långt före vår historieräkning. Mahabharata handlar inte bara om Bharata den store utan också om hans ättlingar, speciellt då Dhrtarastra och Pandu, Vicitraviryas söner. Dhrtarastra var den äldre sonen, men han var blind förån födseln och därför kunde han inte regera. I stället kröntes hans yngre bror Pandu till konung. Pandu hade fem söner - Yudhisthira, Bhima, Arjuna, Nakula och Sahadeva, och Dhrtarastra hade hundra , varav vilka Duryodhana, den store politikern, var den främste.

Dhrtarastra kunde aldrig acceptera sin brors överlägsenhet, och han uppfostrade sina söner med den tanke att de - istället för Pandus söner - en dag skulle regera över världen. Duryodhana och hans bröder växte således upp med sin faders ambitioner, stolthet och girighet. Nu hände det så, att Pandu dog mycket ung, och hans fem söner togs då om hand av Dhrtarastra, hans andra bror Vidura och ättens ärade "farfader" Bhisma. Dhrtarastra och Duryodhana smidde planer att döda Pandus söner samt deras mor Kunti. Emellertid misslyckades alltid deras planer pga olika omständigheter och personliga ingripanden. Det var den helige Vidura som förvarnade Pandus söner, och eftersom de alla var gudshängivna själar skyddades de naturligtvis av Herren Krishna, som var Kuntis brorson och därför också en släkting.

Politkerna och regenterna kallades i det vediska samhället för ksatriyas (krigarkasten), och de följde stränga regler vad det gällde ridderlighet i likhet med riddarna i Europa för inte så länge sedan. En av dessa regler var att man inte fick neka om man utmanats till strid eller till spel. På grund av detta lyckades den klipske Duryodhana i tärningsspel lura av Pandava-bröderna deras rike och deras hustru Draupadi. Ja, han tog även deras frihet ifrån dem och tvingade dem att leva i landsflykt i tolv år. När denna tid hade gått, återvände Pandava-bröderna till Duryodhanas hov och bad att de skulle få en administrativ befattning, ty det var också en regel att ksatriyas inte fick ägna sig åt affärsverksamhet eller åt att tjäna andra; de var tvungna att försörja sig som någon slags regent. Trots att Pandava-börderna rätteligen skulle regera över hela världen, var de beredda att acceptera endast en by var. Duryodhana hade dock ingen barmhärtighet, och han meddelade dem att han inte var beredd att ge ens så mycket land som man kan sticka en nål i.

Efter detta svar såg Pandava-bröderna ingen annan utväg än att ta till vapen, och man började rusta för ett stort krig. Mäktiga krigare kom från världens alla hörn, antingen för att stödja Yudhisthira, som var den äldste av Pandava-bröderna, och återupprätta honom till konung över världen, eller för att stödja Duryodhana. Enligt Veda varade slaget vid Kuruksetra i arton dagar och kostade ett ofattbart antal människoliv.

Medan man rustade till krig försökte Herren Sri Krishna medla å Pandava-brödernas vägnar, men Han fann att Duryodhana var fast besluten att regera över världen på sitt eget sätt och angelägen att en gång för alla göra slut på Pandava-bröderna, vars blotta existens var ett hot mot hans rike och kungakrona.

Medan Pandava-bröderna var rena gudshängivna, män med höga moraliska principer, som erkände Krishna som Gudomens Högsta Personlighet, hade Dhrtarastras söner inga sådana egenskaper eller förmåga att förstå Krishna. Krishna erbjöd sig dock att deltaga i kriget enligt antagonisternas önskan. I egenskap av Gud, skulle Han inte personligen ta upp vapen, men den som så önskade fick ta hjälp av Krishnas armé, och den andra sidan fick ta Krishna Själv som rådgivare och hjälpare. Duryodhana, det politiska snillet, var ivrig att få Krishnas armé, medan Yudhisthira var lika angelägen att ha Krishna Själv.

På så sätt blev Krishna Arjunas körsven, och det är här Bhagavad-gita börjar. De båda arméerna står uppställda, färdiga att drabba samman i det stora slaget, och Dhrtarastra frågar oroligt sin sekreterare Sanjaya vad som händer på slagfältet.

Ur Bhagavad-gita som den är

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 4

I överensstämmelse med den materiella naturens tre kvaliteter finns det tre slags kunskap, gärningar och gärningsmän. Lyssna nu när Jag beskriver dem.
.
Godhetens kvalitet beskrivs som upplysande, lidelsens som materialisitisk och okunnighetens som ledande till lättja och håglöshet. Alla de materiella kvaliteterna är bindande; de leder inte till befrielse. Även i godhetens kvalitet är man betingad.
Bg 18.19
.
Den kunskap genom vilken man kan se en odelad andllig natur i allt som existerar, det odelade i det delade, är kunskap i godhetens kvalitet.
.
Den människa som ser en andesjäl i alla levande varesler, vare sig det gäller halvgudar, människor, fyrfotadjur, fåglar, fiskar eller växter, äger kunskap i godhetens kvalitet. Det finns en själ i alla levande varelser trots att de har olika kroppar, beroende på tidigare handlignar. Denna själ, dvs livskraft, i alla kroppar tillhör den Högste Herrens högre natur. När man ser denna högre natur i alla kroppar är man i godhetens kvalitet. Denna livskraft är oförgänglig fastän kropparna är förgängliga. Olikheterna mellan de levande varelserna existerar bara på det materiella planet, ty i det betingade livet finns det många olika existensformer. Därför tycks de vara delade trots att de tillhör en och samma oförgängliga natur. Denna kunskap om Guds opersonliga aspekt leder slutligen till självförverkligande.
Bg 18.20
.
Den kunskap, genom vilken man ser olika slags levande varerlser dväljas i olika kroppar, är kunskap i lidelsens kvalitet.
.
Föreställningen om att den levande varelsen är identisk med kroppen och att medvetandet också förintas då kroppen förgås betraktas som kunskap i lidelsens kvalitet. Enligt denna kunskap beror skillnaden mellan kropparna på att de utvecklat olika slags medvetande, med den förnekar att det finns en själ som manifesterar medvetande. Kroppen är identisk med själen, och därför är också medvetandet temporärt. En annan åsikt är att det inte finns några indivduella själar men att det finns en alltgenomträngande själ som är fylld av kunskap och att de olika kropparna är manifestationer av temporär okunnighet. Dessa föreställningar anses vara produkter av lidelsens kvalitet.
Bg 18.21
.
Och den kunskap, genom vilken man fäster sig vid ett slags handlande som om det vore det enda, som är mycket torftig och saknar insikt i sanningen, är kunskap i mörkrets kvalitet.
.
En vanlig människans kunskap är alltid i mörkrets kvalitet ty varje betingad varelse föds i denna kvalitet. Man måste därför odla kunskap genom att vända sig till de rätta auktoriteterna, dvs den andliga mästaren och uppenbarelseskrifterna. Kunskapen hos dem som undlåter att göra detta förblir begränsad till kroppen, och dess syfte blir enbart att tillfredsställa kroppens behov. Därför betraktar sådana männsikor pengar som Gud, och deras kunskap har inget att göra med den Absoluta Sanningen, utan befinner sig mer eller mindre på djurens nivå, dvs kunskap om hur man äter, sover, försvarar sig och förökar sig. Detta är alltså kunskap i mörkrets kvalitet.
.
Sammmanfattnigns kan man säga att kunskap om själen bortom kroppen är av godhetens kvalitet, medan kunskap, som ger upphov till många teorier och läror, grundade på vanlig logik och intelllektuellt tänkande, är av lidelsens kvalitet, och att kunskap, som enbart har med kroppens välbefinnande att göra, är av okunnighetens kvalitet.
Bg 18.22
.
De handlingar, som utan åtrå, kärlek och hat, av plikt utförs av personer som försakat alla frukter, tillhör godhetens kvalitet.
.
De plikter, som utförs enligt varnasrama-systemet, utan band och ägandebegär och därför också utan kärlek och hat, och som fullgörs i Krishna-medvetande, för att tillfredsställa den Högte Herren, och som saknar varje själviskt motiv, är gärningar i godhetens kvalitet.
Bg 18.23
.
Men handlingar, som stammar från det falska egot, och med stor möda utförs av den, som strävar efter att tillfredsställa sina begär, sägs vara handlingar i lidelsens kvalitet.
Bg 18.24
.
Och de handlingar, som utförs av okunnighet och villfarelse, utan hänsyn till följderna, som är opraktiska och skadar andra, sägs vara handlingar i okunnighetens kvalitet.
.
Man är ansvarig för sina handlingar inför staten och även den Högste Herrens ombud. Oansvarigt handlande är mycket störande ty det omintetgör skrifternas reglerande principer. Det tar sig ofta uttyck i våld och orsakar lidande för andra levande varelser. Impulsen till ett sådant oansvarigt handlande är ens egen erfarehet, och sålunda är det illusion. Allt sådant illusoriskt handlande är en produkt av okunnighetens kvalitet.
Bg 18.25
.
Den gärningsman, som är fri från falskt ego och alla materiella band, som är entusiastisk och resolut och som inte berörs av varken framgång eller misslyckande, sägs vara i godhetens kvalitet.
.
En Krishna-medveten person är alltid transcendental till de materiella naturens kvaliteter. Han utför de plikter som anförtrotts honom men väntar sig inga frukter från sådana handlingar, ty han står över falskt ego och högmod. Ändå är han alltid entusiastisk ända tills han avslutat sitt verk, och han bryr sig inte om det lidande han måste genomgå. Han berörs inte heller av varken framgång eller misslyckande och möter både lycka och olycka med jämnmod. En sådan gärningsman befinner sig i den rena godhetens kvalitet.
Bg 18.26
.
Men den gärningsman, som är fäst vid frukterna av sitt handlande och som lidelsefullt vill avnjuta dem, som är girig, avundsjuk och oren samt berörd av lycka och olycka, är en gärningsman i lidelsens kvalitet.
.
Om man är mycket materialistisk och starkt bunden till hemmets härd, fru och barn, etc, blir man också mycket fäst vid ett visst slags arbete eller rättare sagt frukterna därav. En sådan materialistisk person hyser ingen önskan att ge lyftning åt sitt liv, utan det enda han bryr sig om är materiell bekvämlighet. Vanligtvis är han mycket girig och tror att allt han har uppnått är förblivande och att han aldrig kan förlora det. En sådan person är avundsjuk på andra och för sinnesnjutnings skull beredd attt utföra oriktiga handlingar. Han är därför oren och bryr sig inte om ifall han tjänar sina pengar på ett ohederligt sätt. Han blir upprymd när han är framgångsrik och olycklig när han misslyckas i sitt arbete. En sådan människa befinner sig i lidelsens kvalitet.
Bg 18.27
.
Och den gärningsman, som alltid handlar mot skrifternas bud, som är materialistisk, styvsint, svekfull och skicklig att förolämpa andra, som är lat, vresig och senfärdig, sägs vara i okunnighetens kvalitet.
.
I skrifterna finner vi anvisningar om vilka slags handlingar som bör utföras och vilka som inte bör utföras. De som inte bryr sig om dessa anvisningar enbart engagerar sig i sådana handlingar som inte bör utföras, och sådana personer är vanligtvis materialistiskt sinnade. De handlar enligt den materiella naturens kvaliteter, och inte efter skrifterna. Sådana gärningsmän är aldrig ödmjuka. I stället är de vanligtvis mycket sluga och skickliga attt förolämpa andra. De är mycket lata och fullgör aldrig sin plikt ordentligt, utan skjuter upp den till ett senare tillfälle. Därför verkar de alltid vresiga. De sölar alltid - vad som skulle kunna göras på en timme håller de på med i åratal. Sådana gärningsmän är i okunnighetens kvalitet.
Bg 18.28
.
Lyssna nu, o vinnare av rikedomar, när Jag i detalj beskriver de tre slagen av förstånd och beslutsamhet, som överensstämmer med den materiella naturens tre kvaliteter.
Bg 18.29
.
O Prthas son, det förstånd genom vilket man vet, vad som bör göras och vad som inte bör göras, vad man skall frukta och inte frukta, vad som binder och vad som befriar, det förståndet följer med godhetens kvalitet.
.
Handlingar som utförs enligt skrifternas anvisningar kallas pravritti, vilket innebär handlingar som förtjänar att utföras. Motsatsen kallas nivritti, dvs de handlingar som inte förtjänar att utföras eftersom de inte anvisats i skrifterna. Den som inte känner till skrifternas anvisningar blir insnärjd i handlingarnas återverkningar. Det förstånd som använder intelligensens urskillningsförmåga är i godhetens kvalitet.
Bg 18.30
.
Men det förstånd, som inte kan skilja mellan fromt och ogudaktigt liv eller mellan handlingar som bör göras och handlingar som inte bör göras; ett sådant bristfälligt förstånd, o Prthas son, tillhör lidelsens kvalitet.
.
Förståndet i lidelsens kvalitet är förvrängt förstånd. Det förkastar verklig religion och godtar istället religioner som egentligen inte är religioner. I lidelsens kvalitet är alla åsikter och handlingar missriktade. Människor med lidelsefullt förstånd betraktar högt utvecklade själar som vanliga människor och tvärtom. De ser sanning som osanning och osanning som sanning, och de väljer fel väg på alla områden.
Bg 18.31
.
Och det förstånd, o Partha, som under illusionens och mörkrets grepp betraktar irreligiositet som religion och religion som irreligiositet och som alltid strävar åt fel håll, tillhör okunnighetens kvalitet.
Bg 18.32
.
O Prthas son, den beslutsamhet, som inte går att bryta , som stadigt understöds av yoga-utövande, och som således behärskar det inre sinnet, livet, och sinnenas aktiviteter, tillhör godhetens kvalitet.
.
Yoga är en metod att förstå den Högsta Själen. Den, som med stadig beslutsamhet är försjunken i den Högsta Själen, som koncentrerar sitt inre sinne, sitt liv och sina sinnliga handlingar på den Högste, han är engagerad i Krishna-medvetande. Detta slag av beslutamhet tillhör godhetens kvalitet.
Bg 18.33
.
Men den beslutsamhet., o Arjuna, genom vilken man håller fast vid religionens, de ekonomiska framstegens och sinnesnjutningens frukter, tillhör lidelsens kvalitet.
.
Den människa som alltid önskar sig frukter från ekonomiska och religiösa aktiviteter, vars enda önskan är sinnesnjutning och vars tankar, liv och sinne är upptagna på detta plan; en sådan människa befinner sig i lidelsens kvalitet.
Bg 18.34
.
Och den beslutsamhet, som inte går bortom drömmande, fruktan, klagan, vresighet, och illusion; en sådan ointelligent beslutsamhet, o Prthas son, är i okunnighetens kvalitet.
.
Man bör inte dra den slutsatsen att en person i godhetens kvalitet inte drömmer. Drömmen är en naturlig företeelse, vare sig man befinner sig i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet. I den här versen är det dock fråga om att drömma om att härska över den materiella världen. Att drömma betyder här också att sova för mycket. Den, som inte kan undvika dessa ting och som inte kan avstå sin materiella stolthet och sinnesnjutning, utan engagerar hela sitt liv, sina tankar och sinnen, på detta plan, anses befinna sig i okunnighetens kvalitet.
Bg 18.35
.
O du främste bland Bharatas, lyssna nu när Jag beskriver de tre slagen av glädje, som den betingade själen erfar och som ibland gör slut på lidandet. Det, som i början tycks vara likt gift men som till slut blir likt nektar och som väcker till självförverkligande, sägs vara glädje i godhetens kvalitet.
.
En betingad själv försöker njuta materiell lycka om och om igen. Således tuggar han det redan tuggade, men genom samvaro med en högt utvecklad själ kan han befrias från materiens bojor. En betingad själ är alltid engagerad i någon slags sinnesnjutning, men genom gott umgänge kan han förstå att sinnesnjutning endast är ett ständigt upprepande av samma sak, och därmed kan han återuppväcka sitt verkliga Krishna-medvetande och befrias från den materiella världen, där glädjen bara är temporär.
När man strävar efter självförverkligande måste man följa många regler och reglerande principer för att kunna behärska det inre sinnet och fästa det vid Självet, samtidigt som man behärskar det yttre sinnena. Detta är mycket svårt, bittert som gift, men om man lyckas följa dessa regler och uppnår det transcendentala planet börjar man smaka verklig nektar och njuta av livets verkliga glädje.
Bg 18.36-37
.
Den lycka man erfar då sinnena förenas med dess föremål, som först är likt nektar men till slut blir till gift, sägs tillhöra lidelsens kvalitet.
.
När en ung man träffar en ung kvinna driver sinnena den unga mannen att betrakta kvinnan, vidröra henne och ha samlag med henne. Till en början är det mycket tillfredsställande för sinnena, men så småningom blir det som gift. Kanske de skiljer sig, lyckan blir till jämmer och sorg. Sådan lycka tillhör alltid lidelsens kvalitet. Glädje som uppkommer genom att sinnena förenas med sinnesföremålen orsakar alltid lidande och måste undvikas på alla sätt.
Bg 18.38
.
Och den lycka, som är blind för självförverkligande, som är villfarelse från början till slut och som orsakas av sömn, lättja och illusion, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.
.
Den som njuter av lättja och sömn befinner sig förvisso i mörkrets kvalitet, och den som inte har en aning om hur man skall bete sig och hur man inte skall bete sig, befinner sig likaledes i okunnighetens kvalitet. Allt är illusion för den som befinner sig i denna kvalitet, och där finns ingen glädje, varken i början eller slutet. En människa i lidelsens kvalitet kanske upplever någon slags flyktig lycka i början innan denna till slut förvandlas till lidande, men en männniska i okunnighetens kvalitet upplever bara lidande, i början såväl som i slutet.
Bg 18.39
.
Det finns ingen varelse, varken här eller bland halvgudarna i de högre planetsystemen, som är fri från den materiella naturens tre kvaliteter.
.
Herren sammamfattar här genom att nämna att de tre kvaliteternas inflytande är totalt - överallt i universum.
Bg 18.40
.
Från Bhagavad-gita som den är, översättning och innebördskommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Livets fulländning

Följande verser hör till Bhagavad-gitas mest kända. Här sammanfattas Bhagavad-gitas budskap och all religions essens:

Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga mig din vördnad. Sålunda kommer du ofelbart attt nå Mig. Dettta kan Jag lova dig, ty du är Min mycket kära vän.
.

Kunskapens mest förtroliga del är attt man bör bli en ren Krishna-hängiven och alltid tänka på och handla för Honom. Det tjänar ingenting till att bli en "mode-imitatör". Ens liv bör vara så utformat attt man alltid har en möjlighet att tänka på Krishna. Man bör alltid handla så att alla ens gärningar har något att göra med Krishna. Man bör planera sitt liv så att man inte kan tänka på något annat än Krishna dygnet runt. Herren lovar attt den som på detta sätt är Krishna-medveten utan tvekan återvänder till Krishnas boning, där han kan engagera sig i Krishnas omedelbara närhet. Krishna avslöjar denna mest förtroliga del av kunskapen för Arjuna därför attt han var Krishnas käre vän. Alla som följer i Arjunas fotspår kan också bli Krishnas vänner och uppnå samma fulländning som Arjuna gjorde.

Versen betonar attt man bör koncentrera sitt sinne på Krishna - den blåaktiga pojken med underskönt ansikte och påfågelsfjädrar i håret, och vars två händer håller en flöjt. Beskrivningar av Krishna finns i Brahma-samhita såväl som i andra skrifter. Man måste fästa sitt sinne på Krishna, Gudomens ursprungliga skepnad, och man bör inte ens avleda sin uppmärksamhet till Herrens andra gestalter. Herren har många gestalter som t ex Visnu, Narayana, Rama och Varaha, men en hängiven bör fästa sitt sinne på den gestalt som stod framför Arjuna. Det inre sinnnets koncentration på Krishnas gestalt utgör kunskapens mest förtroliga del och den avslöjas för Arjuna därför att han är Krishnas käraste vän.

Bg 18.65

.

Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena. Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!

.
När Krishna nu sammanfattar Bhagavad-gita, råder Herren Arjuna att ge upp alla de olika metoder som förklarats för honom och enbart överlåta sig till Herren. Denna överlåtelse kommer att rädda Arjuna från alla syndfulla återverkningar, ty Herren lovar att personligen beskydda honom.

I sjunde kapitlet sades att den som är helt fri från syndfulla återverkningar kan börja dyrka Krishna. Man kan således få den uppfattningen att man inte kan börja dyrka Krishna förrän man är helt fri från alla syndfulla återverknigar. För att stilla sådana tvivel sägs det här att även om inte är fri från syndfulla återverkningar, befrias man automatiskt i och med att man överlämnar sig till Sri Krishna. Det krävs inga ansträngande bemödanden för att befria sig från synd. Utan att tveka bör man acceptera Krishna som alla varelsers högsta frälsare och överlämna sig åt Honom med tro och kärlek.

Enligt läran om hängiven tjänst bör man acceptera sådana religiösa principer som ytterst leder en till gudshängiven tjänst. Man kan utföra sin plikt allt efter social ställning, men om detta inte leder till Krishna-medvetande är alla ens handlingar värdelösa. Allt som inte leder till det högsta stadiet av Krishna-medvetande skall undvikas.

Krishna är mycket vacker och Han heter Krishna därför att Han är den fullkomligt attraktive. Den som attraheras av Krishnas vackra, allsmäktiga gestalt kan skatta sig lycklig. Det finns många olika slags transcendentalister - en del attraheras av den opersonliga Brahman, andra attraheras av Översjälen, men den, som attraheras av den Högste Personlige Gudens gestalt, och framför allt då Krishnas gestalt, är den mest fulländade av alla transcendentalister. Den mest förtroliga delen av kunskapen är m a o den hängivenhet som med fullt medvetande ägnas Krishna, och detta är det väsentligaste i hela Bhagavad-gita. Karma-yogis, jnana-yogis, astanga-yogis och hängivna (bhakti-yogis) kallas alla för transcendentalister, men en ren hägiven är den bäste av alla. De mycket betydelsefulla orden som används i detta sammanhang är ma sucah dvs "frukta ej, tveka inte, oroa dig inte." Man kan vara förbryllad över hur man skall kunna överge alla slags religioner för att överlämna sig till Krishna, men sådan oro tjänar ingenting till.

Bg 18.66

.

Arjuna sade, Min kära Krishna, o Du ofelbare, min illusion är nu borta. Genom Din nåd har jag återfått mitt minne, och jag är nu samlad och fri från tvivel och beredd att handla enligt Dina instruktoner.

.

Den levande varelsens verkliga natur är att handla efter den Högste Herrens anvisningar. Den levande varelsen är menad att utföra självtukt. Sri Caitanya Mahaprabhu säger att den levande varelsens egentliga natur är att vara den Högste Herrens tjänare. När den levande varelsen glömmer detta, betingas han av den materiella naturen, men när han tjänar den Högste Herren blir han Guds befriade tjänare. Den levande varelsens verkliga natur är alltså att vara tjänare; antingen tjänar han illusionen, maya, eller också tjänar han den Högste Herren. I sitt normala tillstånd tjänar han den Högste Herren, men skulle han föredra att tjäna den yttre illusoriska energin, kommer han förvisso att förslavas av denna. Under illusion tjänar den levande varelsen i denna materiella värld. Han är bunden av lusta och begär, och ändå ser han sig själv som världens herre. Detta kallas illusion. När en människa befrias och hans illusion är borta, överlämnar han sig frivilligt till den Högste för att handla enligt Hans önskningar. Den sista illusionen, mayas sista snara, är tanken att den levande varelsen är identisk med Gud. Han tror att han inte längre är en betingad själ utan Gud. Han är så ointelligent att han inte inser att om han vore Gud, hur skulle han då kunna tvivla? Detta är alltså mayas sista snara. Att faktiskt bli fri från den illusoriska energin innebär att man förstår Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, och samtycker till att handla enligt Hans anvisningar. I versen är ordet mohah mycket viktigt. Mohah syftar på det som är motsatsen till kunskap. I själva verket innebär verklig kunskap att man förstår att varje varelse är Herrens eviga tjänare, men i stället för att se sig själv som tjänare, anser de levande varelsen att han är världens härskare, ty han vill behärska den materiella naturen. Detta är hans illusion. Man kan övervinna denna illusion genom Guds nåd. När illusionen är över samtycker man till att handla i Krishna-medvetande.

Krishna-medvetande betyder att handla efter Krishnas anvisningar. En betingad själ som är vilseledd av den yttre energin, dvs materia, vet inte att den Högste Herren är mästaren som är fylld med kunskap och alltings ägare. Vad Han än önskar kan Han förläna Sina hängivna; Han är allas vän, och är speciellt välvilligt stämd mot Sina hängivna tjänare. Han är den materiella naturens, såväl som alla levande varelsers härskare. Han behärskar också den outtröttliga tiden, och Han är fylld av alla krafter och majestätiska attribut. Gudomens Högsta Personlighet kan tom ge Sig Själv till den hängivne. Den som inte känner Honom är förtrollad av maya; han blir inte en gudshängiven utan blir mayas tjänare. Efter att ha hört Bhagavad-gita från Gudomens Högsta Personlighet, befriades emellertid Arjuna från all illusion. Han kunde förstå att Krishna inte bara var hans vän, utan också Gudomens Högsta Personlighet. Och han såg Krishna som Han är. Att studera Bhagavad-gita innebär alltså att lära sig förstå Krishna som Han är. När en människa besitter full kunskap, överlämnar hon sig naturligt till Krishna.

Bg 18.73

Från samma kapitel kommer denna vers; Bhagavad-gitas allra sista, där Bhagavad-gitas återberättare, Sanjaya, ger sin avslutande kommentar:

.

Varhelst Krishna, alla mystikers mästare, och varhelst Arjuna, den suveräna bågskytten finns, där finns förvisso också majestät, seger, sällsynt makt och moral. Detta är min åsikt.

.

Bhagavad-gita började med en fråga från Dhrtarastra. Han hoppades att hans söner, som hade hjälp av mäktiga krigare som Bhisma, Drona och Karna, skulle bli segerrika, och han frågade sin sekreterare Sanjaya vad som hände på slagfältet. Efter att ha beskrivit scenen på slagfältet sade dock Sanjaya till konungen: "Du hoppas på seger, men min åsikt är, att där Krishna och Arjuna är närvarande, där finns också alla lyckobringande omständigheter."

.

Det finns många ointelligenta människor som anser att Bhagavad-gita inte är något annat än en berättelse om två vänner, som på ett slagfält diskuterar olika ämnen. En dylik bok skulle dock inte kunna betraktas som en helig skrift. Somliga protesterar mot att Krishna uppmanar Arjuna att kämpa, vilket de anser vara omoraliskt. De verkliga situationen framgår dock klart: Bhagavad-gita är den högsta undervisningen i moral. I nionde kapitlets trettiofjärde vers finner vi den högsta moraliska principen: manmana-bhava mad-bhaktah. Man måste bli en Krishna-hängiven. Essensen av alla religiösa läror är att man skall överlämna sig till Krishna, vilket i Bhagavad-gita uttrycks på följande sätt: sarva-dharman parityajya mam ekam saranam vraja. Andra andliga vägar kanske är renande och de kanske leder till denna punkt. Bhagavad-gitas slutgiltiga instruktion är dock sista ordet om moral och religion: "Överlåt dig till Krishna!"

Av Bhagavad-gita kan vi förstå att meditation och filosofiskt tänkande är vägar som leder till självförverkligande, men att den högsta fulländningen består i att överlåta sig till Krishna. Detta utgör kärnan av Bhagavad-gitas lära. Den mest konfidentiella instruktonen är den som uppmanar oss attt överlåta oss till Krishna och hängivet tjäna Honom i klart Krishna-medvetande.

.

I Bhagavad-gita framkommer också att den Hösta Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna. Den Absoluta Sanningen förverkligas i tre aspekter: den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma och Gudomens Högsta Personlighet, Bhagavan Sri Krishna. För att ha fullständig kunskap om den Absoluta Sanningen måste man alltså ha fullständig kunskap om Krishna. Om man förstår Krishna har man även kunskap om de lägre aspekterna. Krishna är transcendental, ty Han påverkas aldrig av den yttre, materiella energin, utan finns alltid i Sin eviga inre energi. De levande varelserna indelas i två grupper: evigt betingade och evigt fria. De levande varelserna är oräkneliga och anses vara fundamentala delar av Krishna. Den materiella energin manifesteras i tjugofyra ämnen. Skapelsen utlöses av den eviga tiden, och den skapas och förintas av den yttre energin. Den materiella världen är ibland manifesterad och ibland inte.

.

Fem primära ämnen har diskuterats i Bhagavad-gita: Gudomens Högsta Personlighet (isvara), den materiella naturen (prakriti), de levande varelserna (jiva), den eviga tiden (kala) samt alla slags aktiviteter (karma). Alla dessa är beroende av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Om man förstår Krishna, så förstår man också den opersonliga Brahman, den lokaliserade Paramatma samt alla andra transcendentala aspekter. Ytligt betraktat tycks kanske den Högsta Personlige Guden, den levande varelsen, den materiella naturen och tidsfaktorn vara skilda från varandra, men i själva verket är ingenting skilt från den Högste. Den Högste är emellertid alltid skild från allt annat. Herren Caitanyas filosofi kallas acintya-bheda-abheda-tattvam - samtidig enhet och åtskillnad. Detta filosofiska system utgör den fullkomliga kunskapen om den Absoluta Sanningen.

.

Den levande varelsen är egentligen ren andesjäl, en atomisk partikel av den Högsta Själen. Han tillhör emellertid Herrens marginella energi, vilket innebär att han har en benägenhet till förbindelse med antingen den materiella eller den andliga energin. Den levnade varelsen är m a o belägen mellan Herrens två energier, och eftersom han är en del av Herren har han en smula fri vilja. Om han använder denna fria vilja rätt, kommer han under Krishnas omedelbara ledning och upplever då sin verkliga natur i den glädjegivande energin.

18.78

.

Från Bhagavad-gita som den är, översättning och innebördskommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Prasadam

Offering Food to Krishna

Preparing and offering food to the Lord shows Him our devotion and gratitude. Krishna doesn't need to eat, of course, but He accepts the love with which we offer food to Him.
As far as possible, use fresh, natural ingredients for cooking. Krishna accepts only vegetarian food, and packaged, store-bought products may contain meat, fish, or eggs. So read labels carefully.
Cleanliness is important in cooking for Krishna. Wash your hands before you begin. And don’t taste the food while cooking; the meal is for Krishna’s pleasure, so He should taste it first.
It’s best to have a new set of dinnerware used only for Krishna’s offerings and not used by anyone else.
Place the plate in front of Krishna and ask Him to accept the offering. (There are also prayers one can chant. See below.) Leave the plate there for a few minutes, just as you would if someone else was eating.
Remove the plate, transfer the food to a serving plate, and wash Krishna’s dinnerware. The food is now prasadam, or “mercy” from Krishna.
While you eat, consider the spiritual value of the food; because Krishna has accepted it, it is spiritually identical to Him. Therefore by eating prasadam you become purified.
Everything you offer Krishna becomes spiritualized prasadam—flowers, incense, water, food. All prasadam should be respected and shared with others. Spread the mercy around.

http://www.krishna.com/main.php?id=540

Prayers for Offering Food to Krishna

Nama om vishnu-padaya krishna-preshthaya bhu-talesrimate bhaktivedanta-svamin iti namine namas te sarasvate deve gaura-vani-pracarinenirvisesha-sunyavadi-paschatya-desa-tarine

I offer my respectful obeisances unto His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada, who is very dear to Lord Krishna, having taken shelter at His lotus feet. Our respectful obeisances are unto you, O spiritual master, servant of Bhaktisiddhanta Saraswati Goswami. You are kindly preaching the message of Lord Chaitanyadeva and delivering the Western countries, which are filled with impersonalism and voidism.

namo maha-vadanyayakrishna-prema-pradaya tekrishnaya krishna-chaitanya-namne gaura-tvishe namah

O most munificent incarnation! You are Krishna Himself appearing as Sri Krishna Chaitanya Mahaprabhu. You have assumed the golden color of Srimati Radharani, and You are widely distributing pure love of Krishna. We offer our respectful obeisances unto You.

namo brahmanya-devayago-brahmana-hitaya cajagad-dhitaya krishnayagovindaya namo namah

My Lord, You are the well-wisher of the cows and the brahmanas, and You are the well-wisher of the entire human society and world.