Den fridfulla människan

Bhagavads-gitas andra kapitel, forts.

Arjuna sade: Vilka symtom uppvisar den vars medvetande sålunda övergått i Transcendensen? Hur talar han, och vilket språk? Hur sitter han och hur går han?

Liksom varje människa uppvisar symtom i enlighet med sin speciella ställning, så har också en Krishna-medveten person en särskild natur - han talar, går, tänker, känner, etc, på ett speciellt sätt. Liksom det finns vissa tecken på vilka man känner igen en rik man, en sjuk man eller lärd man, så visar också en person i transcendentalt Krishna-medvetande särskilda tecken i olika situationer. Det viktigaste är hur en Krishna-medveten person talar, ty talet är varje människas viktigaste egenskap. Det sägs att en dåre inte kan avslöjas så länge han inte talar. En välklädd dåre kan förvisso inte identifieras om han inte talar, men så snart han talar, avslöjar han sig genast. Det omedelbara tecknet på en Krishna-medveten person är att han enbart talar om Krishna och om saker som berör Honom. Andra symtom uppträder sedan automatiskt, vilket framgår av det som följer.

Bg 2.54

Den Heliga Herren sade: O Partha, när en människa försakar alla slag av sinnesbegär, som är resultatet av sinnets egna påhitt, och när hennes sinne finner tillfredsställelse i självet allena, då anses hon äga ett rent transcendentalt medvetande.

Bhagavatam intygar att en person, som är helt Krishna-medveten, dvs som tjänar Herren med hängivenhet, besitter de stora visa männens alla goda egenskaper. En person som inte är transcendentalt belägen har däremot inga goda egenskaper, ty han måste ta sin tillflykt till sin egen intellektuella förmåga. Följaktligen sägs det här med rätta, att måste försaka alla slag av sinnesbegär som uppkommer ur sinnets uträkningar. Man kan inte stoppa dessa artificiellt. Om man handlar i Krishna-medvetande avtar de dock automatiskt, utan separat strävan. Därför måste man engagera sig i Krishna-medvetande utan att tveka, ty denna hängivna tjänst kommer omedelbart att hjälpa en upp till det transcendentala medvetandets nivå. Den högt utvecklade själen förblir alltid tillfredsställd i sig själv genom att förverkliga sig själv som den Högste Herrens eviga tjänare. En sådan transcendentalt belägen person har inga sinnesbegär, vilka är en följd av småsint materialism. I stället förblir han alltid lycklig som den Högste Herrens eviga tjänare.

Bg 2.55

Den, som trots det trefaldiga lidandet inte störs, som inte hänförs av lyckan och som är fri från bundenhet, fruktan och vrede, är en vis man med stadigt sinne.

Med ordet muni avses den man som genom intellektuell spekulation kan stimulera sitt sinne på olika sätt utan att komma till en faktisk slutsats. Det sägs att alla munis har olika synsätt. Om en muni inte skiljer sig från andra munis, kan han inte kallas en muni i ordets egentliga mening. Nasau munir yasya matam na binnam. En sthita-dhi-muni, som här omnämns av Herren, skiljer sig dock från en vanlig muni. Sthita-dhi-munin är alltid Krishna-medveten, ty han har uttömt alla sina möjligheter vad det gäller kreativ spekulation. Han har överskridit det intellektuella tänkandets stadium och kommit till slutsatsen att Herren Sri Krishna är allting. Därför kallas han en muni med stadigt sinne. En sådan helt Krishna-medveten person störs inte alls av det trefaldiga lidandets angrepp, ty han accepterar alla lidanden som Herrens nåd. Med tanke på sina tidigare missgärningar anser han sig vara förtjänt av betydligt större svårigheter. Han förstår att hans lidande, på grund av Herrens nåd, har förminskats till det minimala. Likaledes anser han när han är lycklig att det endast är Herrens förtjänst, och han tycker att han själv är ovärdig sådan lycka. Han inser att det enbart är på grund av Herrens nåd som han befinner sig i en sådan angenäm situation, vilket gör det möjligt för honom att tjäna Herren bättre. I sin tjänst till Herren är han desstuom oförskräckt och aktiv och påverkas inte av böjelse eller motvilja. Böjelse innebär att acceptera något för sin egen sinnesnjutning, och motvilja innebär avsaknad av sådan sensuell böjelse. Den som är fast förankrad i Krishna-medvetande har emellertid inga böjelser, ej heller känner han motvilja, ty hans liv är helgat åt att tjäna Herren. Följaktligen vredgas han inte om han misslyckas i sina bemödanden. En Krishna-medveten person är alltid fast i sin beslutsamhet.

Bg 2.56

Den, som saknar böjelser, som varken jublar då han uppnår något gott eller klagar då han erfar något ont, är fast förankrad i fullkomlig kunskap.

.

I den materiella världen förekommer alltid omvälvningar, vilka kan vara av godo eller ondo. Den som inte oroas av sådana omvälvningar, som inte påverkas av gott och ont, måste anses vara förankrad i Krishna-medvetande. Så länge man är i den materiella världen finns alltid de båda möjligheterna, gott och ont, ty denna värld är fylld av motsatspar. Den som är förankrad i Krishna-medvetande berörs dock inte av gott och ont, ty han är bara intresserad av Krishna, som är det absolut goda. Ett sådant Krishna-medvetande försätter människan i en perfekt transcendental position, tekniskt kallad samadhi.
Bg 2.57

Den, som kan dra undan sina sinnen från sinnesobjekten, såsom sköldpaddan drar in sina lemmar under skalet, är sannerligen fylld av kunskap.

Kriteriet på en yogi, gudshängiven, eller självförverkligad själ, är att han kan behärska sina sinnen. De flesta människor är emellertid tjänare till sina sinnen och styrs sålunda av sinnenas befallningar. Detta är svaret på frågan om en yogis ställning. Sinnena jämförs med giftiga ormar. De vill handla mycket fritt och utan återhållsamhet. Yogin, dvs den gudshängivne, måste vara mycket stark för att kunna behärska de ormlika sinnena - likt en ormtjusare som behärskar sina ormar. Han tillåter dem aldrig att handla självständigt. Det finns många föreskrifter i uppenbarelsekrifterna; några behandlar vad man inte får göra och andra vad man måste göra. Om man inte kan följa dessa föreskrifter och avstår från sinnesnjutning, är det inte möjligt att vara fast förankrad i Krishna-medvetande. Det bästa exemplet, vilket här återgivits, är det om sköldpaddan. Sköldpaddan kan i varje ögonblick dra till sig sina sinnen, för att sedan när som helst åter ta dem i bruk för särskilda ändamål. Likaledes används en Krishna-medveten persons sinnen endast för ett särskilt ändamål i Herrens tjänst, annars är de undandragna. Liknelsen med sköldpaddan, som håller sinnena inom sig, illustrerar hur man alltid bör engagera sinnena i Herrens tjänst.

Bg 2.58

Den förkoppsligade själen kan avskiljas från sinnesnjutning, fastän smaken för sinnesobjekten kvarstår. När han emellertid upphör med sådan sinnesnjutning genom att erfara en högre smak, förblir hans medvetande stadigt.

Om man inte är transcendentalt belägen är det inte möjligt att upphöra med sinnesnjutning. Att avhållas från sinnesnjutning genom regler och föreskrifter är som att avhålla en sjuk person från ett visst slags mat. Patienten varken tycker om sådana förbud eller förlorar sin smak för maten. Sinnesåterhållsamhet genom en andlig metod, som tex astanga-yoga, som omfattar yama, niyama, asana, pranayama, dharana, dhyana, etc, rekommenderas för mindre intelligenta personer som inte har någon bättre kunskap. Den, som emellertid har fått en smak för den Högste Herren Krishnas skönhet, under loppet av sitt framåtskridande i Krishna-medvetande, har inte längre någon smak för döda materiella ting. Restriktioner finns därför för de mindre intelligenta noviserna i andligt liv, men sådana restriktioner är fördelaktiga endast som man verkligen har smak för Krishna-medvetande. När man är riktigt Krishna-medveten, förlorar man automatiskt smaken för bleka ting.

Bg 2.59

Sinnena är så starka och stormande, o Arjuna, att de med våld rövar självbehärskningen även från en skarpsinnig människa som strävar att behärska dem.

Det finns många lärda heliga män, filosofer och transcendentalitster som försöker behärska sinnena, men trots deras strävande, faller ibland även de mäktigaste bland dem offer för materiell sinnesnjutning på grund av ett stört inre sinne. Även Visvamitra, en mäktig siare och fulländad yogi, förfördes av Menaka, trots att han strävade att behärska sina sinnen genom svåra botgöringar och yoga-övningar. Det finns naturligtvis många liknande exempel i världshistorien. Det är därför mycket svårt att behärska det inre och de yttre sinnena om man inte är helt Krishna-medveten. Endast om man låter Krishna uppta ens tankar, kan man upphöra med sådana materiella handlingar. Ett praktiskt exempel på detta är Sri Yamunacarya, ett stort helgon och en mäktig gudshängiven, som säger: "Sedan mitt sinne tagits i bruk för att tjäna Herren Krishnas lotusfötter, och jag fått åtnjuta en ständigt nu översinnlig glädje, vänder jag bort mitt ansikte närhelst jag tänker på samlag med en kvinna, och spottar åt tanken."

Krishna-medvetande är så transcendentalt och fint att materiell njutning automatiskt blir osmaklig. Det är som när en hungrig människa tillfredsställt sin hunger med en tillräcklig mängd näringsrik mat. Maharaja Ambarisa besegrade också en mäktig yogi, Durvasa Muni, tack vare att hans sinne var engagerat i Krishna-medvetande.

Bg 2.60

Den som tyglar sina sinnen och fäster sitt medvetande på Mig är känd som en man med stadig intelligens.

Att den högsta formen av yoga är Krishna-medvetande förklaras tydligt i denna vers. Om man inte är Krishna-medveten är det inte alls möjligt att behärska sinnena. Såsom anförts ovan, gav sig den stora siaren Durvasa Muni i gräl med Maharaja Ambarisa, varvid Durvasa Muni blev onödigt arg på grund av stolthet och kunde därför inte tygla sina sinnen. Fastän han inte var en så kraftfull yogi som Durvasa Muni, utan en gudshängiven, tolererade kungen (Maharaja Ambarisa) den vises alla orättvisor och utgick därmed segrande ur tvisten. Kungen kunde behärska sina sinnen på grund av följande kvalifikationer, vilka omnämns i Srimad-Bhagavatam: "Konung Ambarisa fäste sin tankar på Herrens lotusfötter, med sina ord beskrev han Herrens boning, med sina händer rengjorde han Herrens tempel, med sina öron hörde han berättas om Herrens lekar, med sina ögon såg han Herrens form, med sin kropp vidrörde han den gudshängivnes kropp, med sin näsa kände han doften av blommor som offrats till Herrens lotusfötter, med sin tunga smakade han på tulasi-bladen som offrats till Herren, med sina ben reste han till heliga platser där Herrens tempel var beläget, med sitt huvud bugade han sig i vördnad inför Herren, och med sina önskningar uppfyllde han Herrens önskningar - alla dessa kvalifikationer gjorde honom lämpad att bli en mat-parah gudshängiven. (S B 9.4.18-20)

Ordet mat-parah är mycket betydelsefullt i detta sammanhang. Hur man kan bli en mat-parah framgår av Maharaja Ambarisas liv. Srila Baladeva Vidyabhusana, en mycket lärd man och acarya i mat-parah-successionen, påpekar: mad-bhakti-prabhavena sarvendriya-vijaya-purvika svatma dristih sulabheti bhavah. "Sinnena kan behärskas helt enbart genom styrkan från hängiven tjänst till Krishna." Ibland ser man exemplet med elden: "Liksom en liten eld i rummet bränner upp allt i rummet, så bränner också Herren Visnu, som sitter i yogins hjärta, upp alla orenheter." Yoga-sutra föreskriver också meditation på Visnu och inte meditation på tomheten. Så kallade yogis, som mediterar på någonting som inte är Visnu-gestalten, slösar bara bort tiden i sitt fåfänga sökande efter något hjärnspöke. Vi måste bli Krishna-medvetna - hängivna Gudomens Personlighet. Detta är målet med verklig yoga.

Bg 2.61

Då en person betraktar sinnesföremålen utvecklar han band till dem; av denna bundenhet följer lusta, och ur lustan stiger vrede.

Den som inte är Krishna-medveten känner materiella begär då han betraktar sinnesobjekten. Sinnena kräver verklig sysselsättning. Om de inte är engagerade i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst, kommer de säkerligen att söka engagemang i materialismens tjänst. I den materiella världen påverkas alla, inklusive Herren Siva och Herren Brahma - för att inte tala om andra halvgudar i de himmelska planeterna, - av sinnesföremålen. Det enda sättet att ta sig ur den materiella tillvarons labyrint är att bli Krishna-medveten. Herren Siva befann sig i djup meditation, men när Parvati eggade honom till sinnesnjutning, gick han med på förslaget, och som en följd därav föddes Kartikeya. När Haridasa Thakura var en ung gudshängiven, lockades han på samma sätt av Maya Devis inkarnation, men Haridasa klarade lätt provet tack vare sin äkta hängivenhet till Herren Krishna. Såsom framgår av ovan omnämnda vers av Sri Yamunacarya, undviker en allvarlig gudshängiven all materiell sinnesnjutning, på grund av att han har erfarit en högre, andlig njutning i umgänge med Herren. Detta är nyckeln till framgång. Hur mäktig han än må vara vad det gäller att behärska sinnena genom artificiell återhållsamhet, måste den som inte är Krishna-medveten slutligen misslyckas, ty den minsta lilla tanke på sinnesnjutning kommer att egga honom att tillfredsställa sina begär.

Bg 2.62

Vreden föder illusion, och illusionen förvillar minnet. När minnet är förvillat, förloras intelligensen, och när intelligensen går förlorad, faller man åter ned i det materiella träsket.

Genom att utveckla Krishna-medvetande kan man se i att allting har sin uppgift i Herrens tjänst. De som saknar kunskap om Krishna-medvetande försöker artificiellt undvika materiella föremål. Som en följd av detta uppnår de inte försakelsens fulländning, fastän de önskar befrielse från det materiella slaveriet. En person i Krishna-medvetande vet å andra sidan hur man använder allting i Herrens tjänst; därför faller han inte offer för materiellt medvetande. En opersonlighetsfilosof anser tex att Herren, dvs det Absoluta, inte kan äta, då Det är opersonligt. Medan en opersonlighetsfilosof således försöker undvika god mat, vet en gudshängiven att Krishna bör ägnas all glädje och att Han äter allt som offras till Honom med hängivenhet. Så, efter att ha offrat god mat till Herren, äter den hängivne återstoden, som kallas prasadam. På så vis blir allt förandligat, och det är ingen risk för att man ska falla ned. Den gudshängivne tar prasadam i Krishna-medvetande, medan den icke-hängivne förkastar den och säger att den är materiell. På grund av sin artificiella försakelse kan därför inte opersonlighetsfilosofen njuta av livet. Om hans inre sinne därför oroas det minsta, dras han åter ned i den materiella tillvarons träsk. Det sägs, att även om en sådan själ höjer sig till befrielsens rand, faller han åter ned, på grund av att han inte har något stöd av gudshängiven tjänst.

Bg 2.63

Den, som kan behärska sina sinnen genom att tillämpa frihetens reglerande principer, kan vinna Herrens fulla barmhärtighet och sålunda bli fri från all bundenhet och motvilja.

Det har redan förklarats att man, medelst någon artificiell metod, kan till det yttre behärska sinnena, men om inte sinnena är engagerade i Herrens transcendentala tjänst är det mycket möjligt att man faller ned. Fastän en helt Krishna-medveten person kan tyckas vara på det sinnliga planet, är han inte fäst vid sinnliga handlingar, eftersom han är Krishna-medveten. Den Krishna-medvetna personen bryr sig endast om Krishnas tillfredsställelse, och ingenting annat. Därför är han transcendental till alla band. Om Krishna vill, kan den hängivne göra vad som helst även om det vanligtvis skulle vara oönskvärt; och om Krishna inte vill, gör han inte vad han vanligtvis skulle ha gjort för sin egen tillfredsställelse. Därför bestämmer han själv när han skall handla eller inte handla, ty han handlar bara enligt Krishnas order. Detta medvetande är Herrens orsakslösa barmhärtighet, vilken den hängivne kan vinna även om han är fäst vid det sinnliga.

Bg 2.64

För den som äger detta Gudomliga medvetande existerar inte längre den materiella tillvarons trefaldiga lidanden; i detta lyckliga tillstånd, blir hans intelligens snart stadig.

Bg 2.65

Den som inte äger transcendentalt medvetande kan varken ha ett behärskat sinne eller en stadig intelligens, utan vilka frid är omöjlig. Och hur kan lycka utan frid existera?

Om man inte äger Krishna-medvetande, finns det ingen möjlighet till frid. Därför bekräftas det i femte kapitlet (5.29) att när man förstår, att Krishna är den ende som skall glädjas åt alla goda resultat av offerhandlingar och botgöringar, att Han är ägare till alla universums manifestationer, och att Han är alla levande varelsers verkliga vän, då först kan man besitta verklig frid. Om man inte har Krishna-medvetande, kan det därför inte finnas ett slutgilitgt mål för sinnet. Oro beror på avsaknad av ett slutgiltigt mål, men när man är säker på att Krishna är njutaren, allas och alltings ägare och vän, då kan man, med ett stadigt sinne, frambringa frid. Den som handlar utan att ha ett förhållande till Krishna är därför, med största säkerhet, alltid bekymrad och i avsaknad av frid, hur mycket han än låtsas vara fridfull och framgångsrik i andligt liv. Krishna-medvetande är ett själv-manifesterat fridfullt tillstånd, som kan uppnås enbart i förhållande till Krishna.

Bg 2.66

Som en båt på vattnet svepes bort av en stark vind, kan även endast ett av sinnena, på vilket tanken är fäst, föra bort en mans intelligens.

.

Alla sinnen måste vara engagerade i Herrens tjänst, ty även om bara ett av dem är engagerat i sinnesnjutinng kan den hängivne avvika från vägen mot transcendental framgång. Såsom framgår av beskrivningen av Maharaja Ambarisas liv, måste alla yttre sinnen vara engagerade i Krishna-medvetande. Detta är rätta tekniken att behärska det inre sinnet.

Bg 2.67

.

Därför, o du starkt beväpnade, har den, vars sinnen avhålles från sina objekt, sannerligen en stadig intelligens.

.

Såsom fienden kuvas med en överlägsen styrka, så kan också sinnena kuvas, inte genom mänsklig strävan, utan endast genom att vara engagerade i Herrens tjänst. Den som har förstått detta - att man enbart genom Krishna-medvetande kan vara verkligt intelligent, och att man bör praktisera denna konst under ledning av en bona fide andlig mästare - kallas sadhaka, vilket innebär att han är mogen för befrielse.

Bg 2.68

.

Vad som är natt för alla varelser är uppvaknandets tid för den självbehärskade; och uppvaknandets tid för alla varelser är natt för den introspektiva siaren.

.

Det finns två slags intelligenta männsikor. Den ena är intelligent vad det gäller materiella handlingar som syftar till sinnesnjutning, och den andra är introspektiv och vaken för odlandet av självförverkligande. Den introspektives, dvs tankfulla människans, liv är "natt" för personer som är materiellt upptagna. Materialistiska personer förblir sovande under en sådan "natt" på grund av att de är okunniga om självförverkligande. Den introspektive förblir vaken under de materialistiska människornas "natt". Den vise känner transcendental glädje genom gradvisa framsteg i andligt liv, medan den materialistskt aktiva människan, som sover inför självförverkligande, och drömmer om olika sinnesförnöjelser, ibland är lycklig och ibland olycklig i sitt sovande tillstånd. Den introspektiva människan är alltid likgiltig inför materialistisk lycka och olycka. Hon fortsätter sitt självförverkligande ostörd av materiella återverkningar.

Bg 2.69

.

Endast den, som inte störs av det oavbrutna flödet av begär - som utmynnar som floder i oceanen, som alltid fylls men dock alltid ligger stilla - kan uppnå frid, och inte den, som strävar att tillfredsställa sådana begär.

.

Fastän den vida oceanen alltid är fylld av vatten, fylls den alltid, särskilt under regntiden, med ännu mer vatten. Oceanen förblir dock densamma - stadig; den upprörs inte, och ej heller höjer den sig över sin strandgräns. Detta är också sant vad det gäller en person som är förankrad i Krishna-medvetande. Så länge man har en materiell kropp, kommer kroppens begär efter sinnesnjutning att fortsätta. Den gudshängivne störs emellertid inte av sådana begär på grund av sin fullkomlighet. En Krishna-medveten person är inte i behov av någonting, ty Herren förser honom med alla materiella förnödenheter. Likt oceanen är han därför alltid komplett i sig själv. Begär kan komma till honom såsom flodernas vatten rinner ut i oceanen, men han är stadig i sitt handlande och inte alls störd av begär efter sinnesnjutning. Detta är kriteriet på en Krishna-medveten människa - den som har förlorat all benägenhet till materiell sinnesnjutning, även om begären finns kvar. Då han förblir tillfredsställd i Herrens transcendentalt kärleksfulla tjänst, är han alltid stadig, som oceanen, och njuter därför av full frid. Andra, som söker uppfylla sina begär även upp till befrielsens rand, för att inte tala om begär efter materiell framgång, uppnår emellertid aldrig frid. De som arbetar för arbetets frukter, de som söker befrielse, samt de yogis, som strävar efter mystiska krafter är alla olyckliga på grund av ouppfyllda begär. En person i Krishna-medvetande är emellertid lycklig i Herrens tjänst, och söker inte därför tillfredsställa sina begär. I själva verket önskar han inte ens befrielse från det så kallade materiella slaveriet. Krishnas hängivna har inga materiella begär och åtnjuter därför fullkomlig frid.

Bg 2.70

.

Den som har försakat alla begär efter sinnesnjutning, sosm lever fri från begär, som har försakat all äganderättskänsla, och som saknar falskt ego - han allena kan vinna verklig frid.

.

Att vara fri från begär innebär att inte ha några begär efter sinnesnjutning. Att ha begär efter att bli Krishna-medveten innebär, med andra ord, att faktiskt vara fri från begär. Att förstå ens verkliga ställning såsom varande Krishnas eviga tjänare, utan att felaktigt hävda att denna materiella kropp är ens jag, och utan att felaktigt hävda äganderätt över någonting i denna värld, innebär fullkomlighet i Krishna-medvetande. Den som nått denna fullkomlighet vet att allting måste användas för Krishnas tillfredsställelse, ty Krishna är alltings ägare. Arjuna ville inte kämpa för sin egen sinnesnjutning, men när han blev helt Krishna-medveten kämpade han därför att Krishna ville det. För sig själv hade han ingen önskan att kämpa, medan för Krishna kämpade han efter bästa förmåga. Om man har begär efter att tillfredsställa Krishna är man verkligt fri från begär; det är inte något artificiellt försök att avskaffa begär. Den levande varelsen kan inte vara fri från begär eller sinnen, men han måste ändra begärens kvalitet. En person som saknar materiella begär vet med säkerhet att allting tillhör Krishna (isavasyam idam sarvam) och därför hävdar han inte falskeligen äganderätt över någonting. Denna transcendentala kunskap grundar sig på självförverkligande, dvs den fullkomliga insikten att varje levande varelse är andlig och Krishnas eviga del. Den levande varelsen är därför aldrig jämställd med Krishna eller högre än Honom. Denna förståelse av Krishna-medvetande är grundprincipen för verklig frid.

Bg 2.71

.

Detta är det andliga och gudomliga livet, och den som uppnått det, förvillas inte. Om man även i dödsögonblicket befinner sig i detta tillstånd kan man träda in i Guds rike.

Krishna-medvetande, dvs den gudomliga tillvaron, kan uppnås inom en sekund, men det kan också dröja milliontals liv. Det är bara en fråga om att förstå och acceptera fakta. Khatvanga Maharaja uppnådde detta livstillstånd endast några få minuter före sin död, genom att underordna sig Krishna. Nirvana innebär att avsluta den materialistiska livsprocessen. Enligt den buddhistiska filosofin finns bara tomhet efter det att det materiella livet fullbordats men Bhagavad-gita lär oss annorlunda. Det verkliga livet börjar efter det att detta materiella liv fullbordats. För grova materialister är det tillräckligt att veta att man måste avsluta detta materialistiska levnadssätt, men för personer som gjort framsteg i andligt liv finns ett annat liv efter detta materialistiska liv. Om man lyckligtvis blir Krishna-medveten innan man avslutar detta liv, uppnår man genast Brahma-nirvana-stadiet. Det är ingen skillnad mellan Guds rike och gudshängiven tjänst. Eftersom båda är på det absoluta planet, har man uppnått det andliga riket om man är engagerad i transcendental kärleksfull tjänst till Herren. I den materiella världen handlar man för sinnesnjutning, medan man i den andliga världen handlar i Krishna-medvetande. Att uppnå Krishna-medvetande innebär att man omedelbart uppnår Brahman, redan under detta liv, och den som är Krishna-medveten har förvisso redan trätt in i Guds rike.

Brahman är raka motsatsen till materia. Därför betyder brahmi-sthitih "inte på de materiella handlingarnas nivå". Gudshängiven tjänst accepteras i Bhagavad-gita som det befriade stadiet.

Brahmi-sthitih innebär därför befrielse från det materiella slaveriet.

Srila Bhaktivinode Thakur har förklarat att detta Bhagavad-gitas andra kapitel är en sammanfattning av hela verkets innehåll. De olika ämnena i Bhagavad-gita är karma-yoga, jnana-yoga och bhakti-yoga. I andra kapitlet har karma-yoga och jnana-yoga utförligt diskuterats, och en glimt av bhakti-yoga har också givits.

Bg 2.72

Sann levnadsvisdom

Bhagavad-gita är en outtömlig källa till levnadsvisdom och konsten att leva.

Alla vill vi njuta av en behaglig och bekymmersfri tillvaro, och ändå blir vi ständigt frustrerade och besvikna i vår strävan efter lycka. Här börjar Herren Krishna förklara metoden för att verkligen uppnå en bestående frid i sinnet.

Han börjar med att förklara vad som är det grundläggande misstaget vi begår i vår strävan att uppnå frid och lycka; vi handlar alltid med avsikten att njuta resultatet av våra handlingar och arbete, och därmed beror en sådan s k "lycka" alltid på hur framgångsrikt vårt arbete är. En vis person agerar inte på det sättet. Han utför en handling helt enkelt för att den är en plikt som bör utföras så gott man nu kan, den vise är väl medveten om att arbetets eventuella succé eller misslyckande inte är något som vilar i hans händer. På så sätt förblir man alltid i en fridfull position, väl vetande att även om resultatet av ens strävan kanske inte alltid blev vad man föreställt sig, så har man ändå utfört sin plikt på ett hederligt sätt; man utför sitt arbete helt enkelt för att det skall utföras och inte för att till varje pris krama så mycket sinnesnjutning som möjligt ut ur tillvaron: "att tugga det som redan tuggats", som Veda kallar vår desperata jakt efter lyckan där den inte står att finna.

----------

Bhagavad-gitas andra kapitel, forts.

Kämpa för kämpandets skull, utan att ta hänsyn till varken lycka eller olycka, vinst eller förlust, seger eller nederlag. På så sätt kommer du aldrig att ådraga dig synd.

Nu säger Herren Krishna, rakt på sak, att Arjuna bör kämpa för kämpandets skull, ty Han önskar att slaget skall äga rum. När man handlar i Krishna-medvetande tar man inte hänsyn till varken lycka eller olycka, vinst eller förlust, seger eller nederlag. När man anser att allting bör utföras för Krishnas skull är man transcendentalt medveten. Av sådana handlingar följer inga materiella efterverkningar. Den som, av godhet eller lidelse, handlar för egen sinnesnjutning, utsätts för antingen goda eller dåliga återverkningar. Den, som emellertid helt överlämnat sig till Krishna och utför Krishna-medvetna handlingar, har inte längre några plikter gentemot någon. Ej heller står han i skuld till någon, vilket den som utför vanliga handlingar gör.

Det står skrivet: "Den som helt har överlämnat sig till Krishna, Mukunda, och gett upp alla andra plikter, står inte längre i skuld till någon. Han har inte heller några förpliktande band till varken halvgudar, siare, släktingar, förfäder eller människor i allmänhet." (SB 11.5.41)

Detta är en indirekt antydan till Arjuna,och saken kommer att förklaras tydligare i de närmast följande verserna.

Bg 2.38

Hittills har jag förklarat för dig sankhya-filosofins analytiska kunskap. Lyssna nu till kunskapen om yoga, som innebär att man arbetar utan att åtrå arbetets frukt. O Prithas son, när du handlar medels sådan intelligens, kan du befria dig från arbetets bojor.

Enligt det vediska lexikonet, Nirukti, betyder sankhya "det som förklarar fenomenen i detalj." Sankhya avser den filosofi som bekriver själens verkliga natur. Yoga går ut på att behärska sinnena. Arjunas förslag att inte kämpa var grundat på begär efter sinnesnjutning. Han glömde sin främsta plikt och ville sluta kämpa, ty han trodde att han skulle bli lyckligare av att inte döda sina släktningar, än av att njuta av kungariket efter att ha besegrat sina kusiner och bröder, dvs Dhritarastras söner. I båda fallen var grundprincipen begär efter sinnesnjutning. Både den lycka han skulle känna om han besegrade sina släktingar och den lycka han känner av att se dem vid liv grundar sig på personlig sinnesnjutning, ty han var beredd att göra avkall på både vishet och plikt. Krishna ville därför förklara för Arjuna att genom att döda sin farfaders kropp skulle han inte döda själva själen. Han förklarade att alla individuella personer, inklusive Herren Själv, är eviga individer. De var individer i det förlutna, de är individer nu, och de kommer att förbli individer i framtiden, ty alla är evigt individuella själar, och byter bara på olika sätt sin kroppsliga klädnad. Vi behåller faktiskt vår individualitet även efter befrielsen från den materiella klädnadens bojor. Herren Krishna har givit en mycket åskådlig analystisk förklaring av själen och kroppen. Denna beskrivande kunskap om själen och kroppen har här av Nirukti-lexikonet betecknats sankhya. Denna sankhya har inget samband med ateisten Kapilas sankhya-filosofi. Långt innan bedragaren Kapila lade fram sin sankhya-filosofi, hade sankhya-filosofin förklarats i Srimad-Bhagavatam av Herren Krishnas inkarnation, den sanne Kapila, som förklarade den för Sin mor Devahuti. Han har klart förklarat att purusa, den Högste Herren, är aktiv, och att Han skapar genom att skåda över prakriti. Detta har accepterats i Veda och Bhagavad-gita. Beskrivningen i Veda anger att Herren skådade över prakriti, naturen, och befruktade henne med atomiska individuella själar. Alla dessa individuella själar arbetar för sinnesnjutning i den materiella världen, och förtrollade av den materiella energin tror de att de njuter. Denna mentalitet påverkar den levande varelsen även då han är i det tillståndet att han önskar befrielse och vill bli ett med Herren. Detta är mayas (sinnesnjutningens illusion) sista snara. Det är bara efter många liv av sådana handlingar, styrda av begär efter sinnesnjutning, som stora själar underordnar sig Vasudeva, Herren Krishna, och därmed uppnår sitt efterlängtade mål, den slutgiltiga sanningen.

Arjuna har redan accepterat Krishna som sin andliga mästare genom att underordna sig Honom: sisyas te ham sadhi mama tvam prapannam. Följaktligen kommer nu Krishna att berätta för Arjuna hur buddhi-yoga, dvs karma-yoga, fungerar eller m a o hur man praktiserar hängiven tjänst enbart för att tillfredsställa Herrens sinnen. I tionde kapitlet, vers tio, står det tydligt förklarat att denna buddhi-yoga innebär omedelbar gemenskap med Herren, som dväljs som Paramatma i allas hjärtan. Utan hängiven tjänst kan man dock inte ha denna gemenskap. Den som därför engagerar sig i Herrens hängivna transcendentala kärleksfulla tjänst, med andra ord Krishna-medvetande, uppnår detta buddhi-yoga stadium genom Herrens speciella nåd. Herren säger därför att Han tilldelar endast dem, som av transcendental kärlek är engagerade i hängiven tjänst, den hängivna kärlekens rena kunskap. På detta sätt kan den hängivne lätt nå Honom i Hans evigt saliga rike.
.
Sålunda innebär den buddhi-yoga, som nämns i denna vers, gudhängiven tjänst. Ordet sankhya som nämns här har inget att göra med ateistisk sankhya-yoga förkunnad av bedragaren Kapila. Man får inte förväxla den sankhya-yoga som här omnämns, med den ateisitiska sankhya-filosofin. På den tiden hade den ateistiska Kapilas filosofi inget inflytande. Ej heller skulle Krishna bry Sig om att nämna en sådan gudlös spekulativ filosofi. Verklig sankhya-filosofi beskrivs av Herren Kapila i Srimad-Bhagavatam, men även den sankhya har inget att göra med det nu aktuella ämnet. Här innebär sankhya en analytisk beskrivining av kroppen och själen. Herren Krishna beskrev själen analytiskt för att för Arjuna till den punkt, då han kunde ta sig an buddhi-yoga, dvs bhakti-yoga. Herren Krishnas sankhya och Herren Kapilas sankhya, såsom den beskrivs i Srimad-Bhagavatam, är därför ytterst samma sak. De är båda bhakti-yoga. Krishna säger därför, att endast de ointelligenta skiljer mellan sankhya-yoga och bhakti-yoga.
Naturligtvis har ateisitisk sankhya-yoga inget med bhakti-yoga att göra, men ändå hävdar de ointelligenta att den ateistiska sankhya-yogan åberopas i Bhagavad-gita.

Man bör därför förstå att buddhi-yoga innebär att arbeta i Krishna-medvetande, i den hängivna tjänstens fulla lycksalighet och kunskap. Den som arbetar enbart för att tillfredsställa Herren, hur svårt det än är, arbetar efter buddhi-yogas principer, och han är alltid fylld av transcendental sällhet. Genom en sådan transcendental sysselsättning förvärvar man av Herrens nåd, automatiskt alla transcendentala egenskaper. På så sätt befrias man fullständigt, utan att man behöver göra extra ansträngningar att förvärva kunskap. Det är en stor skillnad mellan att arbeta i Krishna-medvetande och att arbeta i avsikt att njuta av arbetets frukter. Detta fruktbärande arbete syftar speciellt på familjelivets sinnesnjutning. Buddhi-yoga är därför den transcendentala kvaliteteten hos det arbete vi utför.
Bg 2.39
.
I denna strävan avtar inget och inget går förlorat. Även små framsteg på denna väg kan skydda mot den värsta fruktan.
.
Att handla i Krishna-medvetande, dvs att handla till Krishnas fördel utan att vänta sig sinnesnjutning, är det högsta transcendentala arbetet. Det är inte svårt att börja handla på detta sätt, och inte ens en liten början går någonsin förlorad. Allt arbete som påbörjats på det materiella planet måste avslutas, annars anses hela försöket misslyckat. Allt arbete som påbörjas i Krishna-medvetande har dock en permanent verkan, även om det inte avslutas. Den som påbörjar sådant arbete är därför aldrig en förlorare även om hans arbete i Krishna-medvetande inte slutförs. Resultatet från endast en procent utfört i arbete i Krishna-medvetande är permanent, så att nästa början är från två procent, medan materiella handlingar är värdelösa utan hundra procent framgång. Ajamila utförde sin plikt med endast några få procent Krishna-medvetande, men det slutgiltiga reslutatet som han kunde glädjas åt var, av Herrens nåd, hundra procent lyckat.
.
I anslutning till detta finns det en fin vers i Srimad-Bhagavatam:

tyaktva sva-dharman caranambujam harer
bhajan na pakko tha patet tato yadi
yatra kva vabhadram abhud amusya kim
ko vartha apto bhajatam sva-dharmatah
.
"Om någon försakar sinnesnjutning och arbetar i Krishna-medvetande, men sedan faller ned på grund av att han inte avslutat sitt arbete, vad har han då förlorat? Och vad har den vunnit, som utför sina materiella gärningar perfekt?"(SB 1.5.17) Eller som de kristna säger: "Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin eviga själ?"
.
Materiella handlingar och deras resultat upphör med kroppen. Krishna-medvetna handlingar för dock en person åter till Krishna-medvetande, även efter det att han förlorat kroppen. Det är åtminstone säkert att man i nästa liv har möjligheten att åter födas som människa, antingen i en högt kultiverad brahmana-familj, eller i en rik aristokratisk familj, viket innebär ytterligare möjligheter till framsteg. Detta är det Krishna-medvetna arbetets unika egenskap.
Bg 2.40
.
De som går denna väg är beslutsamma i sitt syfte, och deras mål är ett. O Kuruättens älskade barn, de obeslutsammas intelligens har många grenar.

En stark övertygelse att man genom Krishna-medvetande kommer att upphöjas till livets högsta fulländning kallas vyavasayatmika-intelligens. I Caitanya-caritamrita står det:

sraddha sabde visvasa kahe sudrdha niscaya

krsne bhakti kaile sarva-karma krta haya

Tro innebär orubblig tillit till något sublimt. När man är engagerad i Krishna-medvetna plikter, behöver man inte längre handla i förhållande till den materiella världen, med dess förpliktelser gentemot familjetraditioner, mänskligheten och nationen. Fruktbärande handlingar är den sysselsättning som orsakas av återverkningar från tidigare goda eller onda handlingar. I ett vaket Krishna-medvetet tillstånd behöver man inte längre sträva efter goda resultat i sitt handlande. När man är i Krishna-medvetande är alla handlingar på det absoluta planet, ty de är inte längre underkastade dualiteter som gott och ont. Den högsta fulländingen i Krishna-medvetande är försakelsen av den materiella livsuppfattnignen. Detta tillstånd uppnås automatiskt genom progressivt Krishna-medvetande. En Krishna-medveten persons beslutsamhet beror på att han vet att Vasudeva, dvs Krishna, är alla manifesterade orsakers orsak (vasudevah sarvam iti sa mahatma sudurlabhah). Om man häller vatten på trädets rot fördelas det automatiskt till grenarna och löven. På samma sätt kan man genom Krishna-medvetande göra alla - nämligen självet, familjen, samhället, landet, mänskligheten, osv - den högsta tjänsten. Om Krishna är nöjd med ens handlande, blir alla tillfredsställda.
.
Krishna-medveten tjänst praktiseras emellertid bäst under en andlig mästares kunniga ledning. Den andliga mästaren är Krishnas bona fide representant, som känner lärjungens natur och kan leda honom i Krishna-medvetande. För att bli Krishna-medveten måste man handla bestämt och lyda Krishnas representant, och man måste acceptera den bona fide andliga mästarens instruktioner som sitt livs mission. Srila Visvanatha Cakravarti Thakur lär oss följande i sina berömda böner till den andliga mästaren:

yasya prasadad bhagavat-prasado
yasyaprasadanna gatih kuto pi
dhyayam stuvams tasya yasas tri-sandhyam
vande guroh sri-caranaravindam

"Genom att tillfredsställa den andliga mästaren, blir Gudomens Högsta Personlighet tillfredsställd. Om man inte tillfredsställer den andliga mästaren, har man ingen möjlighet att upphöjas till det Krishna-medvetna planet. Därför bör jag meditera och be om hans nåd tre gånger om dagen, och frambära mina respekfullaste vördnadsbetygelser till honom, min andliga mästare."
.
Allt hänger dock på om man har fullkomlig kunskap om att själen är skild från kroppen. Denna kunskap får inte bara vara teoretisk utan måste också vara praktisk, vilket innebär att ens begär efter sinnesjutning inte längre kan ta sig uttryck i fruktbärande handlingar. Den som inte har ett stadigt sinne förleds av olika slags fruktbärande handlingar.
Bg 2.41
.
Män med ringa kunskap är mycket fästa vid Vedas blomsterspråk, vilket förespråkar en mångfald fruktbärande handlingar: hur man upphöjs till de himmelska planeterna, hur man blir mäktig och hur man får en god födsel m m . Eftersom de önskar sinnesnjutning och rikedom i livet, säger de: "Det finns inget annat än detta."
.
Folk i allmänhet är inte särskilt intelligenta. På grund av okunnighet är de mest attraherade till de fruktgivande handlingar, som förespråkas i Vedas karma-kanda-del. De vill bara veta hur man kan njuta av ett sinnligt liv i himlen, där det finns tillgång till vin och kvinnor, och där materiell rikedom är mycket vanlig. I Veda förordas många offerhandlingar, särskilt jyotistoma-offren. I själva verket står det att de som önskar att upphöjas till de himmelska planterna måste utföra dessa offer, och män av ringa kunskap tror att detta är den vediska visdomens enda syfte. Det är mycket svårt för sådana oerfarna personer att beslutsamt handla i Krishna-medvetande. På samma sätt som dårar attraheras av giftiga blommor, utan att känna till följderna av en sådan attraktion, fänglsas ointelligenta människor av himmelsk rikedom och dess sinnesfröjd.
.
I Vedas karma-kanda-del står det att de som utför fyramåndersboten får möjligheten att dricka somarasa-drycken och på så vis bli odödliga och evigt lyckliga. Även på jorden finns det somliga som är mycket angelägna att dricka somarasa så att de kan bli friska och starka och njuta av sinnena. Sådana människor tror inte på befrielse från det materiella slaveriet, och de är mycket fästa vid de vediska offrens praktfulla ceremonier. Vanligtvis är de sinnliga människor som inte önskar något annat än livets himmelska njutningar. På de himmelska planeterna finns det s k nandana-kanana-trädgårdar, i vilka man har goda möjligheter att umgås med änglalika, vackra kvinnor, och man har riklig tilllgång på somarasa-vin. Sådan kroppslig lycka är utan tvivel sinnlig. De som anser sig vara herrar över den materiella världen är därför attraherade enbart till materiell, temporär lycka.
Bg 2.42-43
.
I sinnet hos den, som är alltför fäst vid sinnesnjutning och materiell rikedom, och som förvirras av dessa ting, uppkommer inte den gudshängivna tjänstens fasta beslutsamhet.
.
Samadhi betyder "fixerat sinne". I det vediska lexikonet, Nirukti, står det: samyag adhiyate sminn atmatattva-yathamyam. "Det tillstånd då sinnet är fixerat på att förstå självet kallas samadhi." Samadhi är aldrig möjligt för de personer som söker materiell sinnesnjutning, eller för dem som förvirras av temporära ting. De är mer eller mindre dömda att behärskas av den materiella energin.
Bg 2.44
.
Veda behandlar i huvudsak det som angår den materiella naturens tre kvaliteter. Höj dig över dessa kvaliteter, O Arjuna. Bli transcendental till dem alla. Bli fri från alla motsatser och från alla oro för tillgångar och trygghet, och bli förankrad i Självet.
.
Alla materiella aktiviteter innebär handlingar och återverkningar i den materiella naturens tre kvaliteter. Dessa är ämnade att leda till fruktbärande resultat, vilka orsakar slaveri i den materiella världen. Veda behandlar i huvudsak fruktbärande handlingar för att gradvis upphöja folk i allmänhet från sinnesnjutningens plan till det transcendentala planet. Som Krishnas lärjunge och vän rådes Arjuna att höja sig till Vedanta-filosofins transcendentala plan, vilket börjar med brahma-jijnasa, frågor angående den Högsta Transcendensen. Alla levande varelser i den materiella världen kämpar mycket hårt för tillvaron. Efter att ha skapat den materiella världen, gav Herren dem den vediska visdomen, genom vilken Han ger råd om hur man skall leva för att bli fri från den materiella träldomen. När avsnittet om sinnesnjutning, dvs karma-kanda-kapitlet, är avslutat, ges möjligheten till andligt förverkligande i form av Upanisaderna, vilka förekommer i olika Veda-skrifter. Bhagavad-gita är en del av den femte Veda, dvs Mahabharata. Upanisaderna markerar början till transcendentalt liv.
.
Så länge den materiella kroppen existerar, förekommer handlingar och återverkningar i de materiella kvaliteterna. Man måste lära sig tolerans gentemot dualiteter som lycka och olycka och värme och kyla, och genom att tolerera sådana dualiteter blir man fri från oro över vinst och förlust. Denna transcendentala position uppnås i fullt Krishna-medvetande när man är helt beroende av Krishnas välvilja.
Bg 2.45
.
Alla syften som tjänas av en liten brunn, kan också tjänas av de stora vattnen. På samma sätt kan alla veda-skrifters syften gagna den som känner avsikten bakom dem.
.
De ritualer och offer som omnämns i Vedas karma-kanda-del är till för att uppmuntra en gradvis utveckling mot självförverkligande. Målet med självförverkligande förklaras tydligt i Bhagavad-gitas femtonde kapitel (15.15): "Syftet med att studera Veda är att lära känna Herren Krishna, alltings ursprungliga orsak." Självförverkligande innebär alltså att förstå Krishna samt ens eviga förhållande till Honom. De levande varelsernas förhållande till Krishna omnämns också i Bhagavad-gitas femtonde kapitel. De levande varelserna är delar av Krishna. Därför är den levande varelsens återupplivande av Krishna-medvetande det högsta fullkomliga stadiet i vedisk kunskap. Detta bekräftas på följande sätt i Srimad-Bhagavatam (3.33.7): "O min Herre, den person som sjunger Ditt heliga namn befinner sig på självförverkligandets högsta nivå, även om han skulle vara född i en candala-familj (hundätare). En sådan person måste ha utfört alla slags botgörningar och offerhandlingar enligt de vediska ritualerna och studerat den vediska litteraturen många gånger om efter att ha tagit sitt bad vid de heliga pilgrimsorterna. En sådan person anses var den bästa aryan."
.
Man måste alltså vara intetelligent nog att förstå Vedas syfte, och inte bara vara fäst vid ritualerna, och man får inte önska upphöjelse till de himmelska rikena för att där kunna njuta av en högre form av sinnesnjutning. Det är inte möjligt för en vanlig människa i denna tidsålder att följa alla de vediska ritualernas regler och föreskrifter samt Vedantas och Upanisadernas ålägganden. För detta krävs mycket tid, energi, kunskap och tillgångar. Därför är det knappast möjligt i denna tidsålder. Man tjänar emellertid den vediska kulturens syfte bäst genom att sjunga Guds heliga namn såsom rekommenderats av Herren Caitanya, alla fallna själars frälsare. En gång tillfrågades Herren Caitanya av en mäktig Veda-kännare (Prakasananda Sarasvati) varför Han sjöng Guds heliga namn likt en sentimentalist i stället för att studera Vedanta-filosofi. Herren svarade då att Hans andliga mästare ansåg Honom vara en stor dumbom och att han därför bad Honom sjunga Herren Krishnas heliga namn, vilket Han gjorde, och blev extatisk som en galning. I denna Kalis tidsålder är den största delen av befolkningen dåraktig och inte tillräckligt utbildad för attt förstå Vedanta-filosofi. Man tjänar bäst Vedanta-filosofins syfte genom att utan förseelser sjunga Guds heliga namn. Vedanta är den vediska visdomens sista ord, och författaren och kännaren av Vedanta-filosofin är Herren Krishna; och den största Vedanta-filosofen är den stora själ som glädjer sig åt att sjunga Guds heliga namn, vilket är den slutgiltiga avsikten i all vedisk mystik.
Bg 2.46
.
Du har rätt att utföra din ålaga plikt, men du har inte rätt till dina gärningars frukter. Anse dig aldrig vara orsak till dina gärningars följder, och fäst dig aldrig vid att inte göra din plikt.
.
Tre saker tages här i beaktande: föreskrivna plikter, nyckfullt arbete och overksamhet. Föreskrivna plikter syftar på de handlingar man utför medan man är under inflytande av den materiella naturens kvaliteter. Nyckfullt arbete innebär handlingar utan auktoritativt bifall, och overksamhet innebär att inte utföra sina föreskrivna plikter. Herren råder Arjuna att inte vara overksam, utan att utföra sin ålagda plikt utan att vara fäst vid dess följder. Den som är fäst vid sitt arbetes resultat är också orsak till handlingen. Således är han den som njuter eller lider av sådana handlingars reslutat.
.
Vad det gäller föreskrivna plkter, kan de indelas i tre grupper, nämligen rutinarbete, nödarbete och önskade handlingar. Rutinarbete enligt skrifteras åläggande utförs utan begär efter resultat. Förpliktande arbete innebär arbete i godhetens kvalitet, eftersom man måste utföra det. Arbete som utförs med begär efter dess frukter är förslavande; därför är sådant arbete olycksbringande. Alla har sina egna föreskrivna plikter, men man bör handla utan att vara fäst vid resultatet. Sådana obligatoriska plikter, utförda utan självintresse, leder onekligen till befrielse.
.
Herren tillrådde därför Arjuna att kämpa för pliktens skull, utan att vara fäst vid resultatet. Att inte deltaga i slaget är bara en annan form av materiell böjelse. En sådan böjelse leder aldrig till frälsning. Varje böjelse, positiv såväl som negativ, orskar slaveri. Overksamhet är syndfullt. Att kämpa för pliktens skull var därför den enda lyckobringande vägen emot frälsning för Arjuna.
Bg 2.47
.
Var stadig uti yoga, o Arjuna. Utför din plikt och överge varje band till framgång och misslyckande. Ett sådant sinneslugn kallas yoga.
.
Krishna säger till Arjuna att han bör handla i yoga. Vad är yoga? Yoga innebär att koncentrera det inre sinnet på den Högste genom att behärska de ständigt störande yttre sinnena. Vem är den Högste? Den Högste är Herren. Eftersom Han Själv uppmanar Arjuna att kämpa har Arjuna inget att göra med följderna av kriget. Nederlag eller seger är Krishnas angelägenhet; Arjuna tillrådes helt enkelt att handla enligt Krishnas order. Verklig yoga är att följa Krishnas order, och detta tillämpas i den process som kallas Krishna-medvetande. Enbart genom Krishna-medvetande kan man ge upp äganderättskänslan. Man måste bli Krishnas tjänare eller tjänare till Krishnas tjänare. Detta är det rätta sättet att fullgöra sin plikt i Krishna-medvetande, vilket är den enda vägen som kan hjälpa var och en att handla i yoga.
.
Arjuna är en ksatriya, och som sådan är han del av varnasrama-dharma institutionen. Det står i Visnu Purana att hela syftet med varnasrama-dharma är att tillfredsställa Visnu. Ingen bör tillfredsställa sig själv, såsom sker i den materiella världen, utan man bör tillfredsställa Krishna. Om man inte tillfredsställer Krishna kan man alltså inte på rätt sätt efterleva varnasrama-dharma principerna. Indirekt tillråddes Arjuna att handla enligt Krishnas order.
Bg 2.48
.
O Dhananjaya, befria dig från alla fruktgivande handlingar genom hängiven tjänst, och underkasta dig helt detta medvetande. De som vill njuta av sitt arbetes frukter kallas gnidare.
.
Den som i sanning förstått sin verkliga natur som Herrens eviga tjänare avslutar allt engagemang med undantag av arbete i Krishna-medvetande. Såsom tidigare förklarats innebär buddhi-yoga transcendental kärleksfull tjänst till Herren. Sådan hängiven tjänst är den levande varelsens rätta handlingssätt. Enbart gnidare önskar njuta av sitt eget arbetes frukt men invecklas därmed bara djupare i det materiella slaveriet. Alla handlingar med undantag av arbetet i Krishna-medvetande är avskyvärda, ty de binder ständigt arbetaren till kretsloppet av födsel och död. Man bör därför aldrig önska att vara arbetets orsak. Allt bör utföras i Krishna-medvetande för att tillfredsställa Krishna. Gnidare vet inte hur de skall använda de rikedomar som de förvärvar genom gott öde eller hårt arbete. Man bör använda all sin energi till att arbeta i Krishna-medvetande, och på så sätt blir ens liv framgångsrikt. Liksom gnidarna använder inte missgynnade personer sin mänskliga energi i Herrens tjänst.
Bg 2.49
.
En människa som arbetar i hängiven tjänst befriar sig från både goda och onda handlingar redan i detta liv. Sträva därför efter yoga, o Arjuna, vilket är arbetandets konst.
.
Sedan urminnes tider har varje levande varelse samlat på sig en mångfald återverkningar på goda och onda handlingar. Sålunda förblir man ständigt okunnig om sin verkliga natur. Ens okunnighet kan undanröjas av Bhagavad-gitas instruktioner, vilka lär en att i alla avseenden underordna sig Herren Sri Krishna och bli fri från att liv efter liv ständigt plågas av handling och återverkan. Arjuna tillrådes därför att handla i Krishna-medvetande, vilket är den metod genom vilken man renas från handlingars återverkningar.
Bg 2.50
.
De vise, som handlar i hängiven tjänst, tar sin tillflykt till Herren och frigör sig från kretslopppet av födelse och död genom att försaka handlingens frukter i den materiella världen. På detta sätt kan de nå det tillstånd som ligger bortom alla lidanden.
.
De befriade levande varelserna söker den plats där det inte finns några materiella lidanden.
I Bhagavatam står det: "Herren är den kosmiska manifestationens tillflykt, och Han är känd som Mukunda, dvs den som skänker mukti. För den, som har tagit skydd i Hans lotusfötters båt, är denna materiella världs ocean likt vattnet som ryms i en kalvs klövavtryck. Målet är param padam, den plats där det inte finns några materiella lidanden, dvs Vaikuntha, och inte den plats där fara hotar vid varje steg."
.
På grund av okunnighet vet man inte att denna materiella värld är en eländig plats där faror hotar vid varje steg. Enbart av okunnighet försöker mindre intelligenta människor anpassa sig till situationen genom fruktgivande handlingar i den tron att frukterna från sådana handlingar kommer att göra dem lyckliga. De vet inte att det inte finns någon materiell kropp någonstans i universum som kan skänka ett liv utan lidande. Livets lidanden, nämligen födelse, död, ålderdom och sjukdom, finns överallt inom den materiella världen. Den som emellertid förstår sin ursprungliga ställning som Herrens eviga tjänare och sålunda känner till den Personliga Gudens ställning, engagerar sig i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst. Som en följd därav vinner han tillträde till Vaikuntha-planeterna, där det varken finns materiellt, eländigt liv eller inflytande från tiden och döden. Att förstå sin ursprungliga position innebär också att förstå Herrens sublima ställning. Den som felaktigt tror att den levande varelsen och Herren är på samma nivå, anses vandra i mörker och därför oförmögen att engagera sig i Herrens hängivna tjänst. Han blir själv herre och banar således väg mot upprepad födelse och död. Den som emellertid förstår att hans ställning är att tjäna och som överlämnar sig i Herrens tjänst, äger genast tillträde till Vaikunthaloka. Att tjäna Herrens sak kallas karma-yoga eller buddhi-yoga, eller enklare, gudshängiven tjänst.
Bg 2.51
.
När din intelligens har kommit ut ur villfarelsens täta skog, skall du bli likgiltig för allt vad har hört och kommer att få höra.
.
Det finns många bra exempel bland de stora gudshängivna på personer som enbart pga gudshängiven tjänst blev likgiltiga för de vediska ritualerna. När en person verkligen förstår Krishna samt sitt förhållande till Honom, blir han automatiskt helt likgiltig för de fruktgivande handlingarnas ritualer, även om han är en erfaren brahmana.
.
Sri Madhavendra Puri, en stor hängiven och acarya i lärjungesuccessionen, säger:
"O Herre, i mina böner tre gånger om dagen, lov och pris till Dig. Då jag tar mitt bad, betygar jag Dig min djupa vördnad. O halvgudar! O förfäder! Förlåt mig min oförmåga att vörda er. Varhelst jag sitter, kan jag nu komma ihåg Yadudynastins mäktiga ättling (Krishna), Kamsas fiende, och därmed bli fri från syndens bojor. Jag tror att detta är tillräckligt för mig."
.
De vediska ritualerna är obligatoriska för noviser. Dessa omfattar bl a att recitera olka böner tre gånger om dagen, att ta ett bad tidigt på morgonen, att recitera olika böner tre gånger om dagen och att betyga förfäderna sin aktning. När man emellertid är helt Krishna-medveten och engagerad i Hans transcendentala kärleksfulla tjänst, blir man likgiltig för alla dessa reglerande principer, ty man har redan uppnått fullkomlighet. När man kommit till insikt genom att tjäna den Högste Herren Krishna, behöver man inte längre utföra olika slags botgöringar och offerhandlingar som förordats i uppenbarelseskrifterna. Den, som inte förstått att syftet med Veda är att nå Krishna, slösar i onödan bort tiden genom att utföra ritualer, etc. Krishna-medvetna personer överskrider sabda-brahma-gränsen, dvs Vedas och Upanisadernas räckvidd.
Bg 2.52
.
När ditt sinne ej längre störs av Vedas blomsterspråk, och förblir försjunket i självförverkligandets trance, då har du uppnått det gudomliga medvetandet.
.
Att befinna sig i samadhi innebär att fullkomligt ha förverkligat Krishna-medvetande; dvs den som är i full samadhi har förverkligat Brahman, Paramatma och Bhagavan. Självförverkligandets högsta fullkomlighet är att förstå att man är Krishnas eviga tjänare och att ens enda uppgift är att fullgöra sina plikter i Krishna-medvetande. En Krishna-medveten person, dvs en ståndaktig gudshängiven, bör inte distraheras av Vedas blomsterspråk. Ej heller bör han utföra fruktgivande handlingar för att befordras till himmelriket. I Krishna-medvetande umgås man direkt med Krishna, och i detta transcendentala tillstånd kan man förstå alla Krishnas anvisningar. Medelst sådana handlingar kan man var säker på att nå resultat och uppnå slutgiltig kunskap. Man behöver bara utföra Krishnas, eller Hans representants, den andliga mästarens, order.
Bg 2.53

Vetenskapen om andesjälen

Bhagavad-gitas andra kapitel.

Den Heliga Herren sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De vise sörjer varken de levande eller döda.

.

Herren antog genast ställningen som lärare och tuktade eleven genom att indirekt kalla honom en dumbom. Herren sade, du talar som en vis man , men du vet inte att den som är lärd - den som vet vad som är kropp och vad som är själ - inte sörjer över något av kroppens stadier, varken det levande eller döda tillståndet. I senare kapitel kommer det att klargöras att kunskap betyder att veta vad som är materia och vad som är ande och vem som behärskar båda.

Arjuna hävdade att det bör läggas mer vikt vid religiösa principer än vid politik och sociologi, men han visste inte att kunskapen om materien, andesjälen och den Högste är ännu viktigare än religiösa formaliteter. Eftersom han saknade sådan kunskap borde han inte ha utgett sig för att vara en lärd man. Då han inte råkade vara en lärd man, sörjde han följaktligen över något som inte var värt att sörja. Kroppen föds och den är ödesbestämd att förgås idag eller imorgon; därför är den inte lika viktig som själen. Den som känner till detta är verkligt vis, och för honom finns det ingen orsak att sörja, oavsett i vilket tillstånd den materiella kroppen befinner sig i.

Bg 2.11

.

Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, då inte du existerade eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphör att vara till.

.

I Veda, i Katha Upanisad såväl som i Svetasvatara Upanisad, står det att Gudomens Högsta Personlighet uppehåller ett oändligt antal levande varelser, allt efter deras olika omständigheter vilka i sin tur beror på deras enskilda gärningar och återverkningar på dessa gärningar. Denna Gudomens Högsta Personlighet lever också, i Sin fullständiga delaspekt, i varje levande varelses hjärta. Enbart heliga personer, som både inom och utanför kroppen ser samma Högsta Herre, kan i själva verket uppnå fullkomlig och evig frid.

Samma vediska sanning som gavs till Arjuna ges också till alla personer i världen som utger sig för att vara mycket lärda, men som i själva verket endast har obetydlig kunskap. Herren säger klart, att Han Själv, Arjuna och alla kungar, som samlats på slagfältet, är eviga individuella varelser och att Han, såväl i deras befriade som betingade tillstånd, är de levande varelsernas försörjare. Gudomens Högsta Personlighet är den högsta individuella personen, och Arjuna, Herrens eviga följeslagare, samt alla kungar samlade där, är också individuella, eviga personer. Det är inte så att de inte existerade som individer i det förflutna, och det inte så att de inte kommer att förbli eviga personer. Deras individualitet existerade i det förflutna, och deras individualitet kommer att fortsätta i framtiden utan avbrott. Därför finns det ingen orsak för någon att sörja.

Mayavadi-teorin att den indviduella själen, efter befrielse, avskild från mayas (illusionens) slöja, kommer att uppgå i den opersonliga Brahman och förlora sin individuella existens, stödjes inte här av Herren Krishna, den högsta auktoriteten. Krishna säger här klart att Han och alla andra kommer att fortsätta att vara individer i all evighet, vilket också bekräftas i Upanisaderna. Detta uttalande är auktoritativt, ty Krishna kan inte underkastas illusion. Om individualiteten inte är ett faktum, skulle Krishna inte ha betonat den så mycket. Mayavadi-filosoferna kanske hävdar att den individualitet som Krishna talar om inte är andlig, utan materiell. Även om man accepterar argumenten att individualiteten är materiell, hur kan man då urskilja Krishnas individualitet? Krishna försäkrar att Han alltid varit en individ och att Han alltid kommer att förbli en individ. Han har bekräftat Sin individualitet på många sätt, och den opersonliga Brahman har förklarats vara underordnad Honom. Krishna har bibehållit andlig individualitet hela tiden; om Han antas var en vanlig betingad själ med individuellt medvetande, har Hans Bhagavad-gita inget värde som en auktoritativ skrift. En vanlig människa med de fyra mänskliga bristerna, kan inte lära ut något som är värt att höra. Bhagavad-gita står över sådan litteratur. Ingen världslig bok går upp mot Bhagavad-gita. Om man antar att Krishna är en vanlig männsika, förlorar Bhagavad-gita hela sin betydelse. Mayavadin hävdar att mångfalden omnämnd i denna vers är konventionell och att den syftar på kroppen. Före denna vers har emellertid en sådan kroppsuppfattning redan fördömts. Efter att ha fördömt den levande varelsens kroppsuppfattning, hur kunde då Krishna åter framlägga ett konventionellt påstående om kroppen? Individualitet vidmakthålles därför på andliga grunder, och detta bekräftas av stora acaryas som Sri Ramanuja och andra. På många ställen i Bhagavad-gita sägs det tydligt att andlig individualitet kan förstås av dem som är gudshängivna. De som avundas Krishnas position, som Gudomens Högsta Personlighet, har ingen bona fide tillgång till denna stora litteratur. De icke-hängivnas sätt att närma sig Bhagavad-gitas lära kan liknas vid bin som slickar på en honungsburk. Man kan inte smaka honungen om man inte öppnar burken. Bhagavad-gitas mysterium kan likaledes endast förstås av hängivna. Ingen annan kan förstå det. Ej heller bör de som avundas Gud röra vid Bhagavad-gitas lära. Mayavadi-tolkningen av Bhagavad-gita är därför en högst vilsesledande presentation av hela sanningen. Herren Caitanya har förbjudit oss att läsa tolkningar gjorda av mayavadis och varnar att den som godtar denna mayavadi-filosofi förlorar all kraft att förstå Bhagavad-gitas verkliga mysterium. Om individuliteten syftar på det empiriska universumet, finns det inget behov av Herrens lära. Den indivuella själens och Herrens flerhet är ett evigt faktum, och det bekräftas av de ovannämnda Veda-skrifterna.

Bg 2.12

Så som den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till ålderdom, så vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring.

.

Eftersom varje levande varelse är en individuell själ, förändras var och ens kropp i varje ögonblick. Ibland manifesteras den som ett barn, ibland som en yngling och ibland som en gammal man. Ändå finns där samma andesjäl som inte förändras. Den individuella själen lämnar slutligen kroppen och vandrar till en annan kropp; och eftersom den säkerligen kommer att ha en annan kropp vid nästa födsel - antingen materiell eller andlig - fanns det ingen anledning för Arjuna att sörja över varken Bhismas eller Dronas död, för vilka han var så orolig. I stället borde han glädjas åt att de byter kroppar från gamla till nya och därmed förnyar sin energi. Sådana kroppsliga förändringar möjliggör variationer av glädje och lidande alltefter ens handlingar i livet. Eftersom Bhisma och Drona var ädla själar skulle de säkert få andliga kroppar i nästa liv, eller åtminstone himmelska kroppar för att kunna njuta av den materiella tillvaron på ett högre plan. I vilket fall som helst fanns det ingen orsak att sörja.

Den som har fullkomlig kunskap om den indiviuella själen, Översjälen och naturen - både den materiella och andliga - kallas dhira, en högst besinningsfull man. En sådan man förvillas inte av att kroppen förändras. Mayavadi-teorin om andesjälens enhet kan inte vidhållas, eftersom själen inte kan skäras i fragmentariska delar. En sådan delning till olika individuella själar skulle göra den Högste klyvbar eller föränderlig, vilket strider mot den Högsta Själens oföränderlighet.

Såsom bekräftas i Bhagavad-gita, är den Högstes fragmentariska delar eviga (sanatana) och kallas ksara, vilket betyder att de har en tendens att falla ned i den materiella naturen. Dessa delar är alltid fragmentariska, och de individuella själarna förblir fragmentariska även efter befrielsen. Då den en gång befriats lever dock den rena själen ett evigt liv i lycksalighet och kunskap med Gudomens Personlighet. Reflektionsteorin kan tillämpas på Översjälen som är närvarande i varje individuell kropp, och som kallas Paramatma och är skild från den individuella levande varelsen. När himlen reflekteras i vatten, återger reflektionen både solen, månen och stjärnorna. Stjärnorna kan jämföras med de levande varelserna och solen eller månen med den Högsta Herren. Den individuella fragmentariska andesjälen representeras av Arjuna, och den Högsta Själen är Gudomens Personlighet, Sri Krishna. De är inte på samma nivå. Om Arjuna är på samma nivå som Krishna och om Krishna inte är överordnad Arjuna, då blir deras förhållande som lärare och elev meningslöst. Om båda två är förvillade av den illusoriska energin (maya), finns det ingen anledning till varför den ena skulle vara lärare och den andra elev. Sådan undervisning vore värdelös, ty i mayas klor kan ingen vara en auktoritativ lärare. Under dessa omständigheter erkänns Krishna som den Högsta Herren, i överordnad ställning till den levande varelsen, Arjuna, som är en förgäten själ vilseledd av maya.

Bg 2.13

O Kuntis son, de tillfälliga uppkomsterna av lycka och olycka, och deras försvinnande i sinom tid, är som uppkomsten och försvinnandet av vintern och sommaren. De uppstår ur sinnesförnimmelse, o Bharatas ättling, och man måste lära sig att tolerera dem utan att förvillas.

För att riktigt kunna utföra sin plikt måste man lära sig att tolerera den tillfälliga uppkomsten och försvinnandet av lycka och olycka. Enligt en vedisk föreskrift måste man ta ett bad tidigt på morgonen även under Magha-månaden (januari-februari). Det är mycket kallt under den tiden, men trots det tvekar inte en man som står fast vid de religiösa principerna att ta sitt bad. Likaledes tvekar inte en kvinna att laga mat i köket under maj och juni, sommarens varmaste period. Man måste utföra sin plikt trots klimatiska olägenheter. På samma sätt är krigandet en ksatriyas religiösa princip, och även om man måste kämpa mot någon vän eller släkting, bör man inte avvika från sin föreskrivna plikt. Man måste följa de religiösa principernas föreskrivna regler och bestämmelser för att höja sig till kunskapsnivån, ty enbart genom kunskap och hängivenhet kan man befria sig från mayas (illusionens) klor.

De två olika namnen som Arjuna tilltalades med är också betydelsefulla. Att tilltala honom Kaunteya antyder hans höga släktskap från sin moders sida, och att tilltala honom Bharata antyder hans storhet från sin faders sida. Från båda parter antogs han ha ett stort arv. Ett stort arv medför ansvar vad det gäller att riktigt utföra sina plikter, därför kan han inte undvika att strida.

Bg 2.14

.

O du bäste bland män (Arjuna), den, som inte förvillas av lycka och olycka utan är orubbad av båda, är säkerligen mogen för befrielse.

Den, som är fast besluten att nå det avancerade stadiet av självförverkligande och som kan tolerera angreppen av såväl olycka som lycka med lika sinne, är säkerligen mogen för befrielse. I varnasrama-institutionen innebär sannyasa, det fjärde levnadsstadiet, ett mödosamt liv. Den som är allvarlig när det gäller att fullkomliga sitt liv avlägger dock säkert sannyasa-löftena, trots alla svårigheter. Svårigheterna uppstår vanligen pga att man måste skära av familjebanden, dvs överge sitt förhållande till fru och barn. Om man förmår att stå ut med sådana svårigheter är dock ens vandring mot andligt förverkligande perfekt. Likaledes rådes Arjuna att fortsätta att utföra sina plikter som en ksatriya, även om det är svårt att kämpa mot familjemedlemmar och andra kära personer. Herren Caitanya tog sannyasa vid tjugofyra års ålder, och de som var beroende av honom, dvs Hans unga fru såväl som Hans gamla mor, hade ingen annan som kunde ta hand om dem. Ändå tog Han sannyasa för en högre sak, och Han var orubblig i Sitt utförande av högre plikter. På detta sätt kan man nå befrielse från det materiella slaveriet.

Bg 2.15

De som skådar sanningen har funnit att det icke-existerande ej är varaktigt och att det som existerar aldrig upphör att vara till. De som ser har funnit detta efter att ha studerat bådas natur.

Den föränderliga kroppen är inte varaktig. Den moderna medicinska vetenskapen medger att kroppen förändras i varje ögonblick genom de olika cellernas aktioner och reaktioner och att kroppen därför växer och åldras. Andesjälen existerar emellertid oföränderligt, han förblir densamma trots alla förändringar i kroppen och sinnet. Detta är skillnaden mellan materia och ande. Kroppen är av naturen alltid föränderlig, och själen är evig. Denna slutsats har fastställts av alla som skådar sanningen, både opersonlighets- och personlighetsfilosofer. I Visnu-Purana står det skivet att Visnu och Hans boningar har en självupplyst andlig existens. Jyotimsi visnur bhavanani visnuh. Orden "existerande" och "icke-existerande" syftar enbart på ande resp. materia. Denna uppfattning delar alla sanningsskådare.

Detta är början på Herrens undervisning av de levande varelserna, vilka pga okunnighet är förvillade. Att ta bort okunnigheten innebär att återupprätta det eviga förhållandet mellan dyrkaren och den dyrkade, varmed man också förstår skillnaden mellan den levnade varelsen och Gudomens Högsta Personlighet. Man kan förstå den Högstes väsen genom att noga studera sig själv. Skillnaden mellan en själv och den Högste kan liknas vid delens förhållande till det hela. I Vedanta-sutra, såväl som i Srimad-Bhagavatam, har den Högste accepterats såsom varande alla emanationers ursprung. Sådana emanationer är av högre och lägre natur. Den levande varelsen tillhör den högre naturen. Fastän det inte råder någon skillnad mellan energin och den energiske accepteras den energiske vara den Överordande och energin, dvs naturen, den underordnade. De levande varelserna är därför alltid underordnade den Högste Herren, på samma sätt som tjänaren är underordnad herren och eleven läraren. En sådan klar kunskap är omöjlig att förstå om man befinner sig under okunnighetens förtrollning, och för att driva bort denna okunnighet och upplysa alla levande varelser i alla tider lär Herren ut Bhagavad-gita.

Bg 2.16

Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga själen.

Denna vers förklarar tydligare den verkliga naturen hos själen, som är spridd över hela kroppen. Vem som helst kan förstå vad det är som är spritt över hela kroppen; det är medvetande. Alla är medvetna om de lidanden och njutningar som förekommer i kroppen som helhet samt i dess delar. Denna spridning av medvetandet är begränsat till ens egen kropp. En kropp är omedveten om en annan kropps lidande och njutningar. Därför är varje kropp ett förkroppsligande av en individuell själ, och symtomet på själens närvaro förnimmes som individuellt medvetande. Denna själs storlek har beskrivits som en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets. Svetasvatara Upanisad bekräftar detta: "Om ett hårstrås yttersta spets delas i hundra delar, och om sedan en del i sin tur delas i hundra delar, så är varje sådan del ett mått på andesjälens storlek." (Svet 5.9)

Samma version finns även i Bhagavatam: "Det finns oräkneliga andliga atomiska partiklar, vilka uppmätes till en tiotusendel av ett hårstrås yttersta spets."

Därför är andesjälens individuella partikel en andlig atom som är mindre än den materiella atomen, och det finns otaliga sådana atomer. Denna mycket lilla andliga gnista är den materiella kroppens grundprincip, och verkningen av en sådan andlig gnista sprids genom hela kroppen, såsom verkningen av den aktiva principen i en medicin sprids genom hela kroppen. Denna andesjälens gnista erfars genom hela kroppen som medvetande,vilket påvisar själens närvaro. Vilken lekman som helst kan förstå att en materiell kropp utan medvetande är en död kropp, och att detta medvetande inte kan återuppstå i kroppen genom någon som helst materiell operation. Därför orsakas inte medvetandet av materiella sammansättningar utan av andesjälen. I Mundaka Upanisad har den atomiska andesjälens mått vidare förklarats: "Själen är atomisk i storlek och kan varseblivas genom fullkomlig intelligens. Denna atomiska själ flyter i fem slag av luft (prana, apana, vyana, samana och udana): han är belägen i hjärtat, och han sprider sina verkningar genom hela den förkoppsligade levande varelsens kropp. När själen renas från besmittelsen av de fem slagen av materiell luft, uppenbaras hans andliga potential." (Mund 3.1.9)

Hatha-yoga-systemet avser att, genom olika slags sittställningar, behärska de fem slagen av luft som omsluter den rena själen - inte för materiell vinst, utan för att befria den oändligt lilla själen från insnärjningen i den materiella atmosfären.

Den atomiska själens beskaffenhet förklaras alltså i all vedisk litteratur, och den kan också upplevas av varje sund människa genom praktisk erfarenhet. Enbart en galning identifierar denna atomiska själ med den alltgenomträngande Visnu-tattva.

Den atomiska själens verkningar kan spridas genom en enskild kropp. Enligt Mundaka Upanisad är denna atomiska själ belägen i varje levande varelses hjärta, och då hans storlek ligger bortom naturvetenskapsmännens uppskattningsförmåga, påstår några av dem i sin dåraktighet att det inte finns någon själ. Den individuella atomiska själen finns definitivt i hjärtat tillsammans med Översjälen, och sålunda emanerar från denna del all energi som kroppen behöver för att fungera. Blodkropparna som för syre från lungorna får sin energi från själen. När själen lämnar sin position upphör blodets fusionsframkallande verkningar. Den medicinska vetenskapen erkänner vikten av de röda blodkropparna, men den kan inte fastställa att energikällan är själen. Den erkänner emellertid att hjärtat är källan till alla kroppens energier.

Sådana atomiska partiklar av den andliga helheten jämförs med solskenets molekyler. I solskenet finns otaliga skinande molekyler. På samma sätt är den Högsta Herrens fragmentariska delar atomiska gnistor i Hans strålglans och kallas prabha, högre energi. Varken den vediska kunskapen eller den moderna vetenskapen förnekar existensen av andesjälen i kroppen, och själens vetenskap beskrivs utförligt i Bhagavad-gita av Gudomens Högsta Personlighet Själv.

Bg 2.17

.

Enbart den oförstörbara, omätbara och eviga levande varelsens materiella kropp utsätts för förintelse; kämpa därför, o Bharatas ättling.

Den materiella kroppen är förgänglig till sin natur. Den kan förstöras omedelbart, eller om hundra år. Det är enbart en fråga om tid. Det finns ingen möjlighet att vidmakthålla den för alltid. Andesjälen är emellertid så liten att man inte ens kan se den, och hur kan man då döda den? Såsom omnämnts i förra versen, är den så liten att ingen har en aning om hur man kan mäta dess storlek. Hur man än ser det, finns det alltså ingen anledning att sörja, ty den levande varelsen kan inte dödas och kroppen kan inte bevaras någon längre tid. Den andliga helheten fragmentariska del erhåller denna materiella kropp i enlighet med dess gärningar, och därför bör man leva efter religiösa principer. I Vedanta-sutra betraktas den levande varelsen som ljus, ty han är del av det högsta ljuset. Såsom solskenet vidmakthåller hela universum, så också vidmakthåller själens ljus den materiella kroppen. Så snart som andesjälen lämnar kroppen börjar kroppen ruttna. Därför är det andesjälen som vidmakthåller kroppen. Kroppen själv är oväsentlig.

Bg 2.18

.

Den som anser att den levande varelsen är den som dödar eller att han dödas, förstår ej. Den som har kunskap vet att självet varken dödar eller dödas.

När den levande varelsens materiella kropp skadas av dödliga vapen, bör man förstå att den levande varelsen i kroppen inte skadas. Andesjälen är så liten att det är omöjligt att döda den med några materiella vapen, vilket framgår av tidigare verser. Dessutom är den levande varelsen andlig och kan därför inte dödas. Vad som dödas, eller antas dö, är endast kroppen. Detta uppmuntrar emellertid inte alls ett dödande av kroppen. Den vediska föreskriften lyder mahimsyat sarva-bhutani. "Bruka aldrig våld mot någon." Förståelsen att den levande varelsen inte dödas uppmuntrar därför inte djurslakt. Att döda någons kropp utan auktoritet är vederstyggligt och straffbart enligt statens såväl som Herrens lag.

Bg 2.19

För själen finns varken födelse eller död. Ej heller upphör han någonsin att existera om han en gång funnits. Han är ofödd, evig, odödlig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.

Kvalitativt sett, är den lilla, atomiska, fragmentariska delen av den Högsta Anden ett med den Högste. Den förändras inte såsom kroppen gör. Ibland kallas själen den stadiga eller kutastha. Kroppen är underkastad sex slags förändringar. Den föds i moderns sköte, förblir en tid, växer, framkallar avkommor, tynar gradvis, och försvinner till sist i förgätenhet. Själen går emellertid inte igenom sådana förändringar. Själen föds inte, men eftersom han tar på sig en materiell kropp, föds kroppen. Själen föds inte då, och själen dör inte. Allt som föds måste också dö. Eftersom själen inte föds existerar inte dåtid, nutid och framtid för honom. Han är evig och ursprunglig, vilket betyder att man inte kan spåra hans tillkomst i historien. Under intryck av kroppen söker vi förstå själens historiska födelse m m . Själen åldras aldrig som kroppen. Den sk gamla mannen känner därför samma anda som i sin barndom eller ungdom. Kroppens förändringar påverkar inte själen. Själen bryts inte ned såsom träden och allt annat materiellt. Själen har heller inga biprodukter. Kroppens biprodukter, dvs barnen, är också individuella själar; och pga kroppen framträder de som barn till en viss människa. Kroppen utvecklas pga själens närvaro, men själen förändras ej och ej heller har han biprodukter. Därför är själen fri från kroppens sex förändringar.

Själen är fylld av kunskap och medvetande. Därför är medvetande själens symtom. Även om man inte finner själen i hjärtat, där han är belägen, kan man ändå förstå själens närvaro genom närvaron av medvetande. Ibland finner vi inte solen på himlen pga moln eller andra orsaker, men solljuset finns alltid, och därför är vi övertygade om att det är dag. Så snart det finns lite ljus på himlen tidigt på morgonen kan vi förstå att solen är där. Eftersom det finns lite medvetande i alla kroppar - människor som djur - kan vi på samma sätt förstå själens närvaro. Detta själens medvetande är emellertid skilt från den Högstes medvetande, ty det högsta medvetandet innefattar all kunskap - dåtid, nutid och framtid. Den individuella själens medvetande är utsatt för glömska. När han har glömt sin verkliga natur, upplyses och utbildas han av Krishna. Krishna är dock inte glömsk som själen. Vore Han det skulle Hans instruktioner i Bhagavad-gita vara värdelösa.

Det finns två slags själar - nämligen den ytterst lilla själen (anu-atma) och Översjälen (vibhu-atma). Detta bekräftas också i Katha Upanisad på följande sätt: "Både Översjälen (Paramatma) och den atomiska själen (jivatma) sitter i hjärtat i den levande varelsens kropp, och enbart den som är fri från alla materiella begär såväl som sorger kan, genom den Högstes nåd, förstå själens härlighet." Krishna är också Översjälens ursprung, vilket kommer att avslöjas i efterföljande kapitel, och Arjuna är den atomiska själen, som glömt sin verkliga natur. Han måste därför upplysas av Krishna eller av Hans bona fide representant (den andliga mästaren).

Bg 2.20

.

O Partha (Arjuna), hur kan en person som vet att själen är oförstörbar, ofödd, evig och oföränderlig, döda någon eller förmå någon att döda?

Allting har sitt rätta användningsområde, och en man som besitter fullständig kunskap vet hur och var en viss sak skall användas. På samma sätt har våld sitt användningsområde, och den person som har kunskap vet hur man skall tillämpa våld. Fastän fredsdomaren tilldelar en mördare dödsstraff kan ha inte klandras, ty han beordrar våld mot en annan person enligt rättens regler. I Manu-samhita, människosläktets lagbok, bekräftas att en mördare bör dömas till döden så att han i sitt nästa liv inte behöver lida för den stora synd han har begått. Därför är kungens straff att hänga en mördare i själva verket välgörande. Likaledes måste man dra den slutsatsen, att när Krishna ger order om att kämpa, så är det våldet i den högsta rättens namn. Därför bör Arjuna följa instruktionen, väl medveten om att sådant våld som begås då man kämpar för Krishna inte alls är våld, ty när allt kommer omkring så kan inte människan eller rättare sagt själen dödas. Våld är alltså tillåtet i rättsskipningssyfte.

Bg 2.21

.
Liksom en människa sätter på sig nya klädnader och överger de gamla, så antar själen nya materiella kroppar och överger de gamla och odugliga.

.

Den atomiska individuella själens byte av kropp är ett vedertaget faktum. Även de moderna vetenskapsmän som inte tror på själens existens, men som samtidigt inte kan förklara källan till energin som kommer från hjärtat, måste acceptera ett ständigt byte av kroppar. Detta sker när man utvecklas från barndom till ungdom och sedan till ålderdom. Efter ålderdomen överflyttas förändringen till en annan kropp, vilket redan har förklarats i vers tretton.

.

Överflyttningen av den atomiska individuella själen till en annan kropp görs möjlig genom Översjälens nåd. Översjälen uppfyller den atomiska själens önskningar, såsom en person uppfyller sin väns önskningar. Veda-skrifterna Mundaka Upanisad samt Svetasvatara Upanisad jämför själen och Översjälen med två vänskapliga fåglar som sitter i samma träd. Den ena fågeln (den individuella atomiska själen) äter trädets frukt, och den andra fågeln (Krishna) betraktar Sin vän. Trots att de är kvalitativt lika, är den ena av dessa två fåglar fängslad av det materiella trädets frukter, medan den andra bara bevittnar vännens förrehavanden. Krishna är vittnet, och Arjuna är den som äter frukterna. Fastän de är vänner är dock den ena herre och den andra tjänare. Då den atomiska själen glömmer detta förhållande måste han ständigt byta boning, från ett träd till ett annat eller från en kropp till en annan. Jiva-själen kämpar mycket hårt i den materiella kroppens träd, men så snart han går med på att godta den andra fågeln som sin överordnade andliga mästare - som Arjuna gjorde genom att frivilligt underordna sig Krishnas instruktoner - blir han omedelbart fri från alla sorger. Både Katha Upanisad och Svetasvatara Upanisad bekräftar detta:

"Fastän de två fåglarna befinner sig i samma träd, är den ätande fågeln fylld av oro och dysterhet då han försöker njuta av trädets frukter. Om han dock, på det ena eller andra sättet, vänder sitt ansikte mot sin vän som är Herren, och lär känna Hans härlighet, så befrias den lidande fågeln genast från all ångest."

Arjuna har nu vänt sitt ansikte mot sin eviga vän, Krishna, och lär sig förstå Bhagavad-gita genom Honom. Sålunda kan han, genom att lyssna till Krishna, förstå Herrens överlägsna härlighet och bli fri från all sorg.

Arjuna råds härmed av Herren att inte beklaga sig över att hans farfader och lärare byter ut sina kroppar. Han bör i stället var glad över att döda deras kroppar i den rättfärdiga striden, så att de genast kan renas från alla efterverkningar från tidigare handlingar. Den som lägger ned sitt liv på offeraltaret eller på det rätta slagfältet, renas genast från syndfulla efterverkningar och upphöjs till en högre tillvaro. Arjuna hade alltså ingen anledning att beklaga sig.

Bg 2.22

.

Själen kan aldrig skäras i bitar av något vapen, ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller förtorkas av vinden.

.

Inga vapen, det må vara svärd, eldsflammor, regn, virvelstormar, etc, kan döda andesjälen. Förutom eldvapen tycks det ha funnits många olika slags vapen, gjorda av jord, vatten, luft, rymd, etc. Även den moderna tidens kärnvapen klassificeras som eldvapen, men tidigare fanns det andra vapen, tillverkade alla olika slags materiella urämnen. Eldvapen motverkades av vattenvapen, vilka nu är okända för den moderna vetenskapen. Ej heller har moderna vetenskapsmän kunskap om tornadovapen. Vad än vetenskapen hittar på, kan själen inte skäras i bitar eller utplånas av något vapen.

.

Ej heller kan det någonsin ha varit möjligt att skära den individuella själen från den ursprungliga Själen. Mayavadi-filosofin kan emellertid inte beskriva hur den individuella själen föll i okunnighet och täcktes av illusorisk energi. Eftersom de individuella själarna är evigt (sanatana) atomiska har de benägenheten att täckas av den illusoriska energin och avskiljs därmed från den Högste Herrens personliga umgänge. Detta liknas vid gnistan från elden, som, trots att den är kvalitativt ett med elden, har en benägenhet att slockna när den faller ur elden. I Varaha Purana beskrivs de levande varelserna som den Högstes avskilda delar. Bhagavad-gita säger också att de är evigt avskilda. Även efter att ha befriats från illusion, förblir alltså den levande varelsen en avskild identitet, vilket framgår av Herrens instruktioner till Arjuna. Arjuna befriades genom kunskapen han erhöll från Krishna, men han blev aldrig ett med Krishna.

Bg 2.23

.

Denna individuella själ är okrossbar och olöslig, och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme.

.

Alla dessa egenskaper hos den atomiska själen bevisar definitivt att han alltid är och förblir ett atomiskt fragment. Den monistiska teorin är mycket svår att tillämpa i detta fall, ty den individuella själen förväntas aldrig uppnå homogen enighet med helheten. Efter att ha befriats från den materiella besmittelsen, kan en atomisk själ föredra att förbli en andlig gnista i den Högste Personlige Gudens strålglans, men den intelligenta själen träder in i de andliga planeterna för att umgås med den Personlige Guden.

.

Ordet sarva-gatah (alltgenomträngande) är betydelsefullt, ty det råder inget tvivel om att det finns levande varelser överallt i Guds skapelse. De lever på land, i vattnet, i luften, jorden och även i elden. Tron att de steriliseras i elden kan inte godtagas. ty det står klart och tydligt här att själen inte kan brännas av elden. Därför råder det inget tvivel om att det finns levande varelser även på solplaneten, utrustade med lämpliga kroppar för att leva där. Om solen är obebodd blir ordet sarva-gatah - lever överallt - meningslöst.

Bg 2.24

.

Det sägs att själen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen.

.

Såsom tidigare förklarats är själen, inför våra materiella sinnen, så liten, att han inte ens kan ses genom det starkaste mikroskop; därför är han osynlig. Vad själens existens beträffar, kan den inte fastställas experimentellt. Det enda beviset är sruti, dvs vedisk kunskap. Vi måste acceptera denna sanning, ty det finns inget annat sätt att förstå själens existens, fastän den är ett faktum genom varseblivning. Det finns många saker vi måste godtaga enbart med stöd av en högre auktoritet. Ingen kan förneka moderns auktoritet när det gäller att fastställa faderns identitet. Det finns inget annat sätt att ta reda på faderns identitet än genom att acceptera modern som auktoritet. Likaledes finns det inget annat sätt att förstå själen än genom att studera Veda. Själen är medvetande och medveten - detta uttalande från Veda måste vi acceptera. Till skillnad från kroppen förändras inte själen. Såsom varande evigt oföränderlig förblir själen atomisk i jämförelse med den oändliga Högsta Själen. Den Högsta Själen är oändligt stor, och den atomiska själen är oändligt liten. Eftersom den oändligt lilla själen är oföränderlig, kan han aldrig jämställas med den oändliga själen, dvs Gudomens Högsta Personlighet. Detta återupprepas i Veda på olika sätt bara för att bekräfta stabiliteten hos själsbegreppet. Upprepning är nödvändigt för att vi ska förstå på rätt sätt.

Bg 2.25

.

Även om du, o starkt beväpnade, tror att själen ständigt föds och alltid dör, har du ändå ingen orsak att sörja.

Bg 2.26

.

För den som föds är döden säker, och för den som dör är födelsen lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt.

Bg 2.27

.

Alla skapade varelser är omanifesterade i begynnelsen, manifesterade i sitt mellanstadium, och omanifesterade igen då de förintats. Varför skall man då sörja?

.

Det finns två slags filosofer, en tror på själens existens och en tror inte på själens existens. Ingen av dem har någon anledning att sörja över en död kropp. De som inte tror på själens existens kallas ateister av dem som följer den vediska visdomen. Men om vi ändå, för diskussionens skull, accepterar den ateistiska teorin, finns det ändå ingen orsak att sörja. Före skapelsen är de materiella ämnena omanifesterade, medan själen existerar enskilt. Från detta manifestationens subtila stadium, kommer manifestationen, precis som luft alstras från rymd, eld alstras från luft, vatten alstras från eld och jord alstras från vatten. Från jord manifesteras många ting.

Lagen om energins bevarande förblir, men ibland manifesteras ting för att sedan förintas. Det finns alltså ingen anledning att sörja, vare sig i det manifesterade stadiet eller i det omanifesterade stadiet. Därför går aldrig, ens i det omanifesterade stadiet någonting förlorat. I begynnelsen och slutet är alla ämnen omanifesterade. De är manifesterade endast i mellanstadiet, och materiellt sett har detta ingen verklig betydelse.

Om vi godtar den vediska slutsatsen som den står i Bhagavad-gita att dessa materiella kroppar förgås i sinom tid, medan själen är evig, så måste vi alltid komma ihåg att kroppen har ingen faktiskt existens i förhållande till den eviga själen. Det är som en dröm. Den vediska visdomen uppmuntrar självförverkligande av den orsaken att den materiella kroppen inte existerar. Så, antingen man tror på själens existens eller inte, finns det ingen orsak att sörja över förlusten av kroppen.

Bg 2.28

.

Några ser på själen som fantastisk, några beskriver honom som fantastisk, och några hör talas om honom som fantastisk, medan andra, även efter att ha hört

om honom, inte kan förstå honom alls.

.

Eftersom Gitopanisad till stor del grundas på Upanisadernas principer, är det inte förvånande att vi också finner detta avsnitt i Katha Upanisad

.

sravanayapi bahubhir yo na labhyah

srinvanto pi bahavo yah na vidyuh

ascaryo vakta kusalo sya labdha

ascaryo jnata kusalanusistah

.

Det är verkligen förvånande att den atomiska själen finns i kroppen på ett gigantiskt djur, i ett väldigt banyanträd och dessutom i mikroben, som är så liten att det går åt milliarder att täcka en kvadratcentimeters yta. De okunniga och de som inte lever ett återhållsamt liv kan inte förstå hur fantastisk den individuella atomiska andegnistan är, trots att det har förklarats av den högsta kunskapsauktoriteten, som undervisade även Brahma, universums första levande varelse. Beroende på ett grovt materiellt synsätt, kan de flesta människor i denna tidsålder inte föreställa sig hur en sådan partikel samtidigt kan vara så stor och så liten. De som känner till själens beskaffenhet tycker att den är fantastisk, och de som hör talas om den tycker också att den är fantastisk. Förvillade av den materiella energin, är folk så djupt nedsjunkna i sinnesnjutningens värld att de har mycket lite tid över till självförverkligande. Faktum är dock, att utan självförverkligande slutar alla ens handlingar i nederlag i kampen för tillvaron. De som är förvillade vet kanske inte att man måste tänka på själen och dessutom finna en lösning till det materiella lidandet.

.

Några människor som är benägna att höra om själen kanske går på föredrag, i gott umgänge, men de vilseleds ibland, på grund av okunnighet, till att anta att översjälen och den atomiska själen är en och densamma, utan skillnad i storhet. Det är mycket svårt att finna en människa som fullkomligt förstår själens och Översjälens natur, deras respektive funktioner och förhållanden samt alla andra större och mindre detaljer. Det är ännu svårare att finna en människa som verkligen har erhållit full nytta genom kunskapen om själen och som ur olika synvinklar kan beskriva själens natur. Om man dock på ett eller annat sätt lyckas förstå själen, blir ens liv framgångsrikt. Det lättaste sättet att förstå självet är emellertid att, utan att förledas av andra teorier, godtaga Bhagavad-gitas utsagor, vilka talats av den största auktoriteten, Herren Krishna. Det krävs dock att man har utfört en hel del bot och offerhandlingar, antingen i detta eller i tidigare liv, innan man kan acceptera Krishna som Gudomens Högsta Personlighet. Man kan dock förstå att Krishna är Gudomens Högsta Personlighet endast genom en ren gudshängivens orsakslösa nåd. Något annat sätt finns inte.

Bg 2.29

.

O Bharatas ättling, han som dväljs i kroppen är evig och kan aldrig dräpas. Därför behöver du inte sörja över någon varelse.

.

Herren avslutar nu kapitlet om Sina instruktioner angående den oföränderliga själen. Genom att beskriva den odödliga själen på olika sätt, fastställer Herren Krishna att själen är oförgänglig och att kroppen är temporär. Som ksatriya bör därför inte Arjuna ge upp sin plikt av fruktan att hans förfader och lärare - Bhisma och Drona - kommer att dö i slaget. Med tanke på Sri Krishnas auktoritativa ställning måste man acceptera att det finns en själ skild från den materiella kroppen. Man bör inte ha den uppfattningen att själen inte existerar, eller att livssymtomen uppkommer som ett resultat av kemisk växelverkan. Fastän själen är odödlig uppmuntras inte våld, men i krigstid då ett verkligt behov föreligger, avvisas det inte. Det behovet måste dock rättfärdigas genom Herrens bifall och inte godtyckligt.

Bg 2.30