Amish

Jag tänkte att någon gång då och då skriva något om olika religiösa samfund som jag på något sätt kommit i kontakt med: besökt, passerat, läst om eller sett på film.

Ett sådant samfund är Amish i USA. Jag reste nyligen genom deras hemtrakter i Pennsylvania, och passerade åtskilliga av deras gårdar. Nu går det givetvis inte att bara klampa in i deras hem och börja fotografera; det här är frågan om folk som liksom alla andra vill ha sina privatliv i fred, så jag har lånat några bilder från fotografen Colemans vackra site om Amishfolket:http://www.amishphoto.com/

.

Amishfolkets liv styrs helt av Bibeln. Man har till större delen behållit sitt gamla traditionella sätt att leva vad det gäller klädsel, mat, lantbruk m m. Det innebär att ingen av medlemmarna äger en bil, utan man färdas på det gamla sättet med häst och vagn. Man ser deras vagnar överallt på vägarna. Som en eftergift till biltrafikens faror har alla numera blinkers och varningstriangel på vagnarna (de drivs att ett batteri som finns i vagnen).

Klädseln är också mycket typisk; diskreta färger, gammalmodigt snitt, männen har skägg och kvinnorna uppsatt hår, både män och kvinnor bär alltid hatt utomhus.

Sinsemellan talar de en ålderdomlig tysk dialekt; deras förfäder kom ursprungligen Schweiz och Tyskland. Deras engelsktalande grannar missförstod deras "Deutsch"för att betyda "Dutch", och så döptes området till Dutch Country.

Som jag har förstått det, så är ödmjukhet, enkelhet och sammanhållning något fundamentalt för Amish, och detta utgör förklaringen till att de håller så hårt fast vid sitt traditionella sätt att leva, och inte att de anser att moderna uppfinningar nödvändigtvis måste vara något ont i sig självt. De tar till sig enstaka moderniseringar som kan anpassas till och vara till nytta för deras lantbruk t ex; lantbruk och hantverk utgör för övrigt deras huvudsakliga försörjning. Vad de fruktar är att det moderna konsumtionssamhället med dess prylhysteri skulle skapa fåfänga, konkurrens och splittring mellan församlingens medlemmar, och på sikt förstöra Amishfolkets traditionella livsstil och värderingar, och det har de säkert alledes rätt i; det kan vi ju lätt se många exempel på runt om i världen.

Alltså är ordet "plain" = enkel, vanlig, okonstlad, ett hedersord för Amish (Jmfr med vaisnavas plain living, high thinking)

Och faktiskt har detta lett till Amish har varit mycket mera framgångsrika som lantbrukare än många av deras moderna grannar, det har t om gjorts en del ekonomiska studier för att analysera hur de har kommit att lyckats där andra misslyckats. En av de viktigaste komponenterna är just deras fasta sammanhållning. Alla församlingsmedlemmar ställer solidariskt upp för varandra, vare sig det gäller husbyggen, lantarbete, ekonomiska bekymmer, sjukdom, eller annat. Familjesammanhållningen är också tät; Amish har stora familjer med många barn, och är faktiskt en befolkningsgrupp som växer snabbt; de flesta av barnen väljer att fortsätta att leva i församlingen. Församlingen har egna skolor för sina barn.

För mig var det en fascinerande och smått surrealistisk upplevelse att resa igenom Dutch Country. Tala om kulturkrock att se moderna bilar och vagnar från 1800-talet sida vid sida, att plötsligt möta en grupp människor vandra vid landsvägen som såg ut att ha kommit rakt ut från 1800-talets Europa. Några konflikter mellan Amish och deras moderna grannar tycks dock inte finnas; Amish är respekterade och när en vettvilling vandrade in i en av deras skolor häromåret och sköt ihjäl flera barn och sedan sig själv, så upprördes hela USA.

Det är intressant att studera hur Amish-folket hanterade en sådan fruktansvärd tragedi. Det är uppenbart att förlåtelse är ett viktigt begrepp för dem. Inte nog med att de drabbade familjerna stöttades av den övriga församlingen (och många utomstående), även gärningsmannens anhöriga fick stort stöd och även ekonomisk hjälp av Amishförsamlingen. Många Amish var dessutom närvarande vid mördarens begravning och bad för honom.

Det är imponerande.

....och bortom den

Visst framstår Kartursianordens livsstil på många sätt som mycket lockande; ett enkelt och stilla liv, fritt från alla materiella måsten, med all tid i världen att studera, att be, att dyrka Gud; kort sagt: man ägnar sitt liv åt vad det är avsett för.

I varje fall nästan. För varje människa som försöker att själv avancera andligt, har också skyldigheten att på något sätt försöka hjälpa andra att avancera. Världen är fylld av lidande varelser, och egoism är inte den rätta vägen mot befrielse. Därför har Srila Prabhupada - som själv offrade sitt fridfulla liv som munk i Vrindavana för att predika världen över - påpekat att även om eremiten mycket väl kan vara en avancerad personlighet som uppnått kärlek till Gud, så kan predikanten ändå sägas stå på ett högre plan. Det är naturligt för en hängiven att inte främst tänka på sig själv, utan att framför allt känna medlidande med de lidande varelserna i denna värld.

För vilken möjlighet finns det att befrias från fångenskapen i denna värld, utan barmhärigheten från de stora gudshängivna och deras lärjungar och efterföljare?


The Sound Beyond Silence

"Most people speak because they find speech more tolerable than silence" reads a cheeky T-shirt slogan. A generalization, no doubt, but doesn't it contain a grain of truth? For many stressed and distressed people, even when their mouth is silent their mind is screaming and speech offers an easy distraction from the turmoil within. That's why the Bhagavad-gita (17.16) declares mauna (silence) to be an austerity, not of the mouth but of the mind. Mauna is not the dumb person's reluctance to speak or the talkative person's decision not to speak; it is the calmness of the mind that enables us to hear the guiding voice from God within.

Of course speech and silence both haver their utility. In daily life, speech is a powerful and essential means for communication. Throughout history, social reformers (and deformers) galvanized followers by their power of speech. On the other hand, seekers introspected in silence for enlightenment. Can we then conclude that speech is a vehicle for social transformation and silence for individual transformation?

The concluding aphorism of the Vedanta-sutra, anavrittih sabdat, resolves this dialectic by introducing an intriguing higher dimension: sound beyond silence.
...

Material sound agitates our mind; spiritual sound pacifies it. Material sound aggravates and perpetuates our amnesia; spiritual sound alleviates and eradicates it. Material sound entangles us; spiritual sound liberates us.

Since all sound is voiced through the same mouth, what makes a sound spiritual? Its connection with the source and sustenance of all spirituality: the supreme spiritual being, God.

Spiritual sound - the revealed word of God - is exalted in all the great wisdom traditions of the world. In the Judeo-Christian tradition, St John (1.1) states, "In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God." In the Vedic tradition, hymns, verses, songs, mantras, bhajanas, and kirtanas beckon adventurous spiritualists to higher realms of enlightenment and fullfilment.




The greater the sound's connection with God, the greater its spiritual potency. The sound most intimately connected with us is our own name. The same applies to God. Therefore the most powerful spiritual sound is the holy name of God. Indeed the holy name of God is identical to God, as asserted by the Padma Purana: abhinnatvan namanaminoh. Hence chanting the holy name purifies us by bringing us in immediate and direct contact with God. Mantra meditation - meditation on the mantra composed of the holy names of God - gradually tunes our consciousness to the spiritual level where we can receive the guidance of the Supersoul in the heart, who is identical to the holy name.

Therefore chanting achieves in one swift step what takes mauna two slow, arduous steps: first silence the clamor of the mind, and then perceive the voice of the Supersoul within. The Kali Santarana Upanisad, a scripture containing practices tailored to our current age, unequivocally states., "In this age there is no means for purification other than the chanting of the maha-mantra: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna, Krishna, Hare Hare/Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare."

Not only does the holy name purify most efficaciously, but also through group meditation on the sound of the holy name, or sankirtana, devotees can simultaneously relish divine bliss and also share it with others. Srila Prabhupada writes, "The topics of Lord Krishna are so auspicious that they purify the speaker, the hearer, and the inquirer." (SB 2.1.1)

Thus spiritual sound synthesizes the virtues of material sound and silence, for it offers us an unique vehicle for simultaneous individual and social transformation.

Caitanya Carana Dasa

http://thespiritualscientist.com/

In i tystnaden....

Into Great Silence (originaltitel: Die Grosse Stille), en dokumentär om kartursianmunkarnas liv, är nog den vackraste film jag sett. Regissören Philip Grönings avsikt var att skapa något som gick bortom en vanlig dokumentär, istället för att betrakta och kommentera munkarna och deras liv utifrån, försöker han att förvandla filmen i sig till ett kloster, och att få tittaren att känna sig som en del av klosterlivet.

Och han har lyckats. Resultatet har inte blivit en film avsedd att underhålla och förströ tittaren, det är en film som kräver en viss uthållighet. Den är över två timmar lång, och i stort sett ingenting händer, i vanlig dramaturgisk mening. Det finns ingen handling, inga kommentarer eller förklaringar till vad vi ser, det är ytterst sällan vi hör någon tala.

Filmaren följer helt enkelt munkarnas vardagsliv, och årstidernas växlingar i naturen som omger klostret. För den som har tålamod, finns det dock oändligt mycket att uppleva i filmen, sinnena skärps för att uppfatta alla detaljer, för att höra alla de små ljud som normalt dränks i nutidens bullrande omvärld.

Det är en meditativ film, en film fylld av frid.



Kartusianorden anses vara den strängaste utav de kristna klosterordnarna.

Munkarna tillbringar större delen av sin tid i ensamhet och tystnad, med undantag för de dagliga gudstjänsterna där man tillsammans sjunger och reciterar de heliga texterna, samt en gemensam vandring en gång i veckan, det enda tillfället där munkarna tillåts tala med varandra.
All övrig tid tillbringar munken ensam i sin cell, i bön, studier eller arbete, allt reglerat av ett strikt schema, där bland annat en 2-3 timmars gemensam gudstjänst varje natt ingår, med början vid kl 1. Cellen är i själva verket ett litet hus, med en liten trädgårdstäppa framför.



Man äter två måltider om dagen, på vintern endast en gång samt bröd och dryck på kvällen. På fredagarna intar man enbart bröd och vatten. Man äter aldrig kött, men däremot är fisk tillåtet.

Måltiderna lämnas i en lucka, och intas i ensamhet, utom en gång i veckan, då man äter tillsammans i matsalen, medan en munk läser högt ur någon andlig text. Munkarna tar sedan en långpromenad tillsammans, där de vandrar två och två tillsammans, efter en stund växlar man om, så att alla får en möjlighet att tala med varandra. I övrigt lämnar man bara klostret när det är absolut nödvändigt, som vid läkarbesök. Man har ingen kontakt med allmänheten. Familjemedlemmar får komma på besök 1-2 gånger om året.

"The primary application of our vocation is to give ourselves to the silence and solitude of the cell. It is holy ground, the area where God and His servant hold frequent conversations, as between friends." (Statutes 4.1)

Som framgår av ovanstående, är detta inte en missionerande orden, utan man koncentrerar sig helt på individens egna befrielse. Man söker ingen kontakt med omvärlden; den som känner dragning till andligt liv får söka sig till dem. Man är ytterst selektiv med vilka som antas som noviser i klostret; det är inte alla som passar för eremitens strikta livsstil.

Vid ett enda tillfälle intervjuas en av munkarna i filmen, en gammal och blind man:

"No, why be afraid of death?

For those who loved God like a father, you see, death isn't to be feared. On the contrary, it's a big reunion, since God, you see, loves us infinitely. He created us through pure love, and when one of us responds to this love, well, it's a big re-finding up there.

In other word, one finds Him once more as a father who loves us infinitely and is very merry.

Well, one has sins, but all sins are affaced as soon as one loves God like a father.

And in practice, the nearer one comes to God, you see, the happier one is. And in practice, that's the goal of our life, that is.

The nearer one gets to God, the happier one is, the faster one goes toward Him, you see. One comes to terms with God. And in practice, one shouldn't be afraid of God. On the contrary, it is a great joy for us, finding a father once more."

Mera att läsa om kartursianorden finns här:

http://www.chartreux.org/en/frame.html

Herrens hänryckta dans vid Ratha-yatra

Srila Bhaktivinoda Thakura sammanfattar i sin Amrita-pravaha-bhasya detta kapitel på följande sätt: Efter att ha badat tidigt på morgonen såg Sri Caitanya Mahaprabhu murtierna (Jagannatha, Baladeva och Subhadra) äntra Sina respektive vagnar. När detta hade skett tog kung Prataparudra en kvast med gyllene handtag och började sopa rent vägen. Herren Jagannatha mottog lyckogudinnans tillåtelse och började sedan Sin vagnfärd till Gundicatemplet. Vägen till templet gick längs en bred sandstrand, och på båda sidor av vägen fanns boningshus och trädgårdar. Tjänarna, som kallas gaudas, drog vagnen längs vägen.

Sri Caitanya Mahaprabhu delade in Sin sankirtana-grupp i sju avdelningar. Med två mridangas i varje avdelning blev det tillsammans fjorton mridangas. Medan Han utförde kirtana uppvisade Sri Caitanya Mahaprabhu olika symtom på transcendental hänryckning, och i stor lycksalighet utväxlades känslor mellan Jagannatha och Sri Caitanya Mahaprabhu. När vagnarna kommit fram till den plats som kallas Balagandi, offrade de gudshängivna enkel mat till murtierna. Vid detta tillfälle vilade Sri Caitanya Mahaprabhu och Hans hängivna en kort stund från dansandet i en närbelägen trädgård.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 13

.

Ibland stannade Herren Jagannatha och Herren Balarama vagnarna och med glädje iakttog De Herren Caitanyas dans. Alla som kunde se Dem stanna och iakttaga dansen var vittnen till Deras lekar. 13.179

Efter att ha gått runt Jagannatha gick Sri Caitanya Mahaprabhu bakom vagnen och började skjuta på med Sitt huvud.

Så snart Han sköt på, började vagnen omedelbart röra sig och åstadkom ett rasslande ljud. Människorna runt omkring började sjunga Herren heliga namn: "Hari! Hari!"

När vagnen började röra sig tog Sri Caitanya Mahaprabhu med Sig Sina följeslagare till de vagnar i vilka Herren Balarama och Subhadra, lyckogudinnan satt. Han började sedan, mycket inspirerad, att dansa framför Dem.

Efter att ha avslutat dansen framför Herren Baladeva och Subhadra, kom Sri Caitanya Mahaprabhu inför Herren Jagannathas vagn. När Han såg Herren Jagannatha började Han dansa igen.

När de nådde den palts som kalals Balagandi, stannade Herren Jagannatha Sin vagn och började titta åt vänster och höger.

På den vänstra sidan såg Herren Jagannatha brahmana-stadsdelen som kallas vipra-sasana och dungen med kokosplamer. På den högra sidan såg Han vackra blomsterträdgårdar som liknade dem som finns på den heliga orten Vrindavana.

Sri Caitanya Mahaprabhu och Hans hängivna dansade framför vagnen, och efter att ha stannat vagnen iakttog Herren Jagannatha dansen.

Det var sed att man offrade mat till Herren vid vipra-sasana. Sannerligen offrades otaliga maträtter, och Herren Jagannatha smakade på dem alla.

13.189-196

Rengöringen av Gundicatemplet

I sin Amrita-pravaha-bhasya sammanfattar Srila Bhaktivinoda Thakura detta kapitel på följande sätt: Maharaja Prataparudra gjorde sitt bästa för att träffa Herren Sri Caitanya Mahaprabhu. Srila Nityananda Prabhu och de andra gudshängivna upplyste Herren om kungens önskan, men Sri Caitanya Mahaprabhu kunde inte gå med på att träffa honom. Då gjorde Sri Nityananda Prabhu upp en plan, och Han skickade en bit av Herrens kläder till kungen. Nästa dag, när Ramananda Raya åter bönföll Sri Caitanya Mahaprabhu att träffa kungen, vägrade Herren, men Han bad Ramananda Raya att hämta kungens son. Prinsen besökte Herren klädd som en vaisnava, och detta väckte tankar på Krishna. Sålunda befriade Sri Caitanya Mahaprabhu Maharaja Prataparudras son.

Efter denna händelse regjorde Sri Caitanya Mahaprabhu Gundicahuset innan Ratha-yatra ägde rum. Sedan tog Han Sitt bad vid Indrayumna och intog prasada i den närbelägna trädgården. Medan Sri Caitanya Mahaprabhu rengjorde Gundicatemplet tvättade en Gaudiya-vaisnava Herrens lotusfötter och drack vattnet. Denna händelse är mycket betydelsefull, ty den uppväckte hänryckt kärlek i den gudshängivne. Sedan svimmade Advaita Prabhus son vid namn Gopala under kirtana, och när han inte vaknade upp, välsignade Sri Caitanya Mahaprabhu honom genom att väcka honom. Det förekom också skämtsamma samtal mellan Nityananda Prabhu och Advaita Prabhu under intagande av prasada. Advaita Prabhu sade att Nityananda Prabhu var okänd för alla och att det inte var en grihastha -brahmanas plikt att äta tillsammans med en person som är okänd i samhället. Som svar till detta skämtsamma uttalande sade Sri Nityananda Prabhu, att Advaita Acarya var en monist och att man aldrig kunde veta hur ens sinne kan förvrängas om man äter tillsammans med en sådan opersonlig monist. Samtalet mellan dessa två prabhus - Nityananda Prabhu och Advaita Prabhu - bar en djup innebörd, som endast en intelligent människa kan förstå. Efter det att alla vaisnaverna avslutat sin lunch, intog Svarupa Damodara och andra sin prasada i rummet. Sri Caitanya Mahaprabhu fann stor glädje i att se Jagannatha-murtin efter murtins avskildhet. Vid den tidpunkten åtföljdes Han av alla de gudshängivna, och de var alla mycket glada.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 12

Nityananda Prabhu motbevisade genast Sri Advaita Acarya genom att säga:"Du lär ut opersonlig monism, och den monistiska slutsatsen är en stort hinder för progressiv, ren gudshängiven tjänst."

"Den som tar del av Din opersonliga, monistiska filosofi godtar ingenting utom den enda Brahman."

De opersonliga monisterna tror inte att Gud är det enda dyrkansvärda objektet och att de levande varelserna är Hans eviga tjänare. Enligt monisterna är Gud och den hängivne åtskilda på det materiella planet, men på det andliga planet råder ingen skillnad mellan dem. Detta kallas advaita-siddhanta, monisternas slutsats. Monisterna anser att gudhängiven tjänst är en materiell verksamhet, därför betraktar de sådana hängivna gärningar som karma, fruktbärande arbete. Detta monistiska misstag är ett stort hinder på den gudshängivna tjänstens väg.

Denna diskussion mellan Advaita Acarya och Nityananda var ett fingerat gräl som i själva verket skulle tjäna som värdefull undervisning för alla de gudshängivna. Sri Nityananda Prabhu ville påpeka att Advaita Acarya, en ren gudshängiven, inte samtyckte med den monistiska uppfattningen. Den gudshängivna tjänstens slutsats är följande: "Lärda transcendentalister, som känner den Absoluta Sanningen, kallar denna icke-dualistiska substans för Brahman, Paramatma eller Bhagavan." (SB 1.2.11)

Absolut kunskap består av Brahman, Paramatma och Bhagavan. Denna slutsats är inte den samma som monisternas. Srila Advaita Acarya fick titeln acarya eftersom Han spred bhakti-kulten, inte den monistiska filosofin. Advaita-siddhantas sanna slutsats är inte densamma som den monistiska filosofins. Advaita-siddhanta betyder här advaya-jnana, enhet i mångfald. I själva verket prisade Srila Nityananda Prabhu Srila Advaita Acarya genom detta vänskapliga fingerade gräl. Han gav vaisnava-slutsatsen i form av Bhagavatams slutgiltiga ord: vadanti tat tattva-vidas. Detta är också den slutsats som följer av ett mantra i Chandogya Uapnisad: ekam evadvitiyam.

En gudshängiven vet att det finns enhet i mångfalden. Sastras mantran stöder inte impersonlisternas monistiska slutsats, och inte heller godtar vaisnava-filosofin impersonalism utan mångfald. Brahman är den störste, Han som innesluter allt, och det är enhet. Krishna säger i Bhagavad-gita (7.7): mattah parataram nanyat. "Det finns ingen sanning högre än Krishna Själv." Han är den ursprungliga substansen, ty alla kategorier emanerar från Honom. Sålunda är Han samtidigt ett med som skild från alla kategorier. Herren är alltid engagerad i olika andliga aktiviteter, men monisterna kan inte förstå andlig mångfald. Slutsatsen är, att fastän den kraftfulle och kraften är en och densamma, så finns det variationer inom den kraftfulles energi. I dessa variationer finns det en skillnad mellan ens eget själv, mellan former av samma kategori och mellan former av olika kategorier. Det finns med andra ord alltid variationer i kategorierna, vilka förstås vara kunskap, den som besitter kunskap samt det som är känt. På grund av den eviga existensen av kunskap, den som besitter kunskap och det som är känt, känner gudshängivna personer överallt till den eviga existensen av den Högsta Personliga Gudens gestalt, namn, egenskaper, lekar och omgivning. De gudshängivna går aldrig med på monisternas förkunnande av enhet. Om man inte håller fast vid uppfattningen om den som besitter kunskap, det som är känt och kunskapen själv, finns det ingen möjlighet att förstå andlig mångfald, och inte heller kan man erfara den andliga mångfaldens transcendentala lycksalighet.

Den monistiska filosofin är en anpassning av den buddistiska tomhetsfilosofin. Vid ett fingerat gräl med Sri Advaita Acarya förkastade Sri Nityananda Prabhu denna typ av monistisk filosofi. Förvisso accepterar vaisnaver Herren Sri Krishna som det yttersta enheten, och det som är i avsaknad av Krishna kallas maya, dvs det som inte har någon existens. Yttre maya uppenbaras i två faser - jiva-maya, de levande varelserna, och guna-maya, den materiella världen. I den materiella världen finns prakriti (den materiella naturen,) och pradhana (den materiella naturens ingredienser). När man blir Krishnamedveten existerar emellertid inte materia och andliga skillnader. En långt framskriden gudshängiven person som Prahlada Maharaja ser alllting som ett - Krishna. I Srimad Bhagavatam står det krishna-graha-grihitatma na veda jagad idrisam (SB 7.4.37) Den som till fullo utvecklat Krishnamedvetande skiljer inte mellan materiella ting och andliga. Han ser allting som relaterat till Krishna och därför som andligt. Genom advaya-jnana-darsana har Srila Advaita Acarya lovprisat ren gudshängiven tjänst. Här fördömer sarkastiskt Srila Nityananda Prabhu den opersonliga, monisitiska filosofin och prisar Sri Advaita Prabhus korrekta filosofi om icke-tvåfald.

Nityananda Prabhu fortsatte:"Du är en sådan monist! Och nu äter Jag vid Din sida. Jag vet inte hur Mitt sinne kommer att påverkas genom detta."

Man utvecklar sitt medvetande enligt samhälle och umgänge. Srila Nityananda Prabhu påpekar att en gudshängiven måste vara mycket försiktig med att umgås med sådana personer som inte är gudshängivna.

En vaisnava, en gudshängiven, måste helt enkelt överge nära umgänge med icke-gudshängivna personer. I sin Upadesamrita har Srila Rupa Gosvami beskrivit symptomen på nära umgänge på följande sätt:

dadati pratigrihnati

guhyam akhyati pricchati

bhunkte bhojayate caiva

sad-vidham priti-laksanam

Orden bhunkte bhojayate antyder att man bör äta tillsammans med gudshängivna personer. En gudshängiven måste förvisso vara mycket noga med att inte ta emot föda från icke-gudshängivna, särskilt mat som tillagats i restauranger eller på hotell, eller som serveras på flygplan. Srila Nityananda Prabhus anspelning i detta sammanhang avser att betona, att man bör undvika attt äta tillsammans med mayavadier och förtäckta mayavadier, såsom sahjiya-vaisnaver, som är materiellt påverkade.

12.193-195

Herren Caitanyas beda-kirtana-lekar

Bhaktivinoda Thakura har i sin Amrita-pravaha-bhasya sammanfattat detta elfte kapitel.

När Sarvabhauma Bhattacarya efter bästa förmåga försökte förmå Sri Caitanya Mahaprabhu att gå med på att träffa kung Prataparudra, vägrade Caitanya Mahaprabhu fullständigt att gå med på hans förslag. Vid detta tillfälle återvände Sri Ramananda Raya från sin regeringspost, och han prisade kung Prataparudra högt i Herren Caitanyas närvaro. Detta gjorde att Herren veknade något. Kungen gav också löften till Sarvabhauma Bhattacarya, som gav en antydan om hur kungen skulle kunna träffa Herren. Medan Herren Jagannatha under Anavasara vilade i femton dagar, gick Sri Caitanya Mahaprabhu till Alalanatha, eftersom Han inte hade möjlighet att se Herren Jagannatha. Senare, när de hängivna från Bengalen kom för att träffa Honom, återvände Han till Jagannatha Puri. När Advaita Acarya och de andra hängivna anlände till Jagannatha Puri, gick Svarupa Damodara och Govinda, Sri Caitanya Mahaprabhus två personliga medhjälpare, för att välkomna dem alla med girlander. Från taket på sitt palats kunde kung Prataparudra se alla de gudshängivna där de kom. Gopinatha Acarya stod på taket tillsammans med kungen, och i enlighet med Sarvabhauma Bhattacaryas instruktioner pekade han ut var och en av de hängivna. Kungen diskuterade de gudshängivna med Gopinatha Acarya, och han påpekade att de gudshängivna tog prasada utan att iaktta de reglerande principer som gäller vid pilgrimsresor. De tog prasada utan att ha rakat sig och underlät att fasta på en helig plats. Likväl ordnade kungen husrum för alla de gudshängivna och såg till att de fick prasada. Sri Caitanya Mahaprabhu talade mycket lyckligt med Vasudeva Datta och andra hängivna. Haridasa Thakura kom också, och på grund av hans ödmjuka och undergivna attityd försåg Herren Caitanya honom med en lugn och avskild bostad i närheten av templet. Därefter delade Herren upp de hängivna i fyra grupper och satte igång sankirtana. Efter denna sankirtana gav sig alla de hängivna iväg till sina respektive nattkvarter.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 11

"Var snäll och ge mig detta rum, ty Jag behöver det. Jag skall sitta på denna avskilda plats och minnas Herrens lotusfötter."

Detta uttalande av Sri Caitanya Mahaprabhu är betydelsefullt. Noviser bör inte försöka imitera detta och sätta sig på en avskild plats för att minnas Herrens lotusfötter genom att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat. Vi bör alltid ha i åtanke att det var Sri Caitanya Mahaprabhu Själv som ville ha en sådan plats, antingen för Sig Själv eller för Haridasa Thakura. Ingen kan plötsligt uppnå Haridasa Thakuras nivå och slå sig ner på en avskild plats för att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och minnas Herrens lotusfötter. Blott en upphöjd person som Haridasa Thakura eller Sri Caitanya Mahaprabhu, som personligen visar upp det lämpliga uppträdandet hos en acarya, kan ägna sig åt detta.

För närvarande märker vi att några medlemmar av det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande har en tendens att lämna sitt förkunnelsearbete och i stället slå sig ner på en avskild plats. Detta är inget gott tecken. Faktum är, att Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura har fördömt denna metod för noviser. Att sitta på en avskild plats i avsikt att sjunga Hare Krishna -maha-mantrat betraktas som en bedräglig metod. Det är inte alls möjligt för nybörjare att göra detta. Den oerfarne novisen måste handla och arbeta mycket strävsamt under den andlige mästarens ledning, och han måste förkunna Sri Caitanya Mahaprabhus kult. Endast då han har mognat i hängivenhet kan han slå sig ner på en avskild plats och sjunga Hare Krishna-maha-mantrat såsom Sri Caitanya Mahaprbhu Själv gjorde. Fastän Sri Caitanya Mahaprabhu är Gudomens Högsta Personlighet reste Han oavbrutet över hela Indien under sex år för att därefter dra Sig tillbaka till Jaganntha Puri. Detta handlande bör lära oss en läxa. Även i Jagannatha Puri sjöng Herren Hare Krishna-maha-mantrat vid stora sammankomster i Jagannatha templet. Det viktigt att förstå, är att man inte skall försöka imitera Haridasa Thakura då man just har påbörjat sitt transcendentala liv. Man måste först bli mycket mogen i hängivenhet och på detta sätt erhålla Sri Caitanya Mahaprabhus gillande. Blott då kan man verkligen fridfullt slå sig ner på en avskild plats för att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat och minnas Herrens lotusfötter. Sinnena är mycket starka, och om en oerfaren hängiven imiterar Haridasa Thakura, kommer hans fiender (kama, krodha, lobha, moha, mada och matsarya = lusta, vrede, girighet, illusion etc) att störa honom och trötta ut honom. Istället för att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat kommer novisen helt enkelt att sova djupt. Förkunnelsearbete är avsett för gudshängivna som är långt framskridna, och när en sådan mogen hängiven ytterligare upphöjs enligt hängivenhetens måttstock, kan han dra sig tillbaka för att sjunga Hare Krishna-mantrat på en avskild plats. Emellertid kommer en person, som bara imiterar avancerat andligt liv, att falla ned, precis som Vrindavanas sahajiyer.

11.176

Sri Caitanya Mahaprbhu citerade därefter följande vers:"Käre Herre! En person som alltid vibrerar Ditt heliga namn med sin tunga är mer upphöjd än en initierad brahmana. Även om han är född i en familj av hundätare och därför, materiellt sett, kanske är den lägsta av människor, är han ärorik. Detta är den underbara effekten av att sjunga Herrens heliga namn. Man kan därför dra slutsatsen, att en person, som sjunger Herrens heliga namn, har utfört alla tänkbara slag av självtukt och stora offer som nämns i Vedaskrifterna. Han har redan badat vid alla heliga pilgrimsorter och studerat alla de vediska skrifterna, och han är i själva verket en arier."

Ordet arier betyder långt framåtskriden. Såvida en person inte är andligt framåtskriden, kan han inte kallas arier. Detta är skillnaden mellan en arier och en icke-arier. Personer som inte är andligt framåtskridna är inte arier. Genom att följa den vediska kulturen, utföra stora offer och strikt följa de vediska instruktionerna kan man bli en brahmana, en sannyasi eller arier. Det är inte möjligt att bli en brahmana, sannyasi eller arier om man inte har de rätta kvalifikationerna. Bhagavata-dharma tillåter aldrig en människa att bli en lättvindig brahmana, sannyasi eller arier. De egenskaper eller kvalifikationer som beskrivs ovan kommer från Srimad-Bhagavatam (3.33.7) och talades av Devahuti, Kapiladevas moder, då hon insåg den hängivna tjänstens (bhakti-yogas) inflytande. På detta sätt lovprisade Devahuti den gudshängivne och poängterade hans storhet i alla avseenden.

11.192

Herren återvänder till Jagannatha Puri

Medan Sri Caitanya Mahaprabhu reste i södra Indien, hade Sarvabhauma Bhattacarya många samtal med kung Prataparudra. När Maharaja Prataparudra uppmanade Bhattacaryan att ordna ett sammanträffande med Herren, försäkrade Bhattacaryan honom att han skulle försöka göra det så snart Caitanya Mahaprabhu återvände från södra Indien. När Herren hade återvänt till Jagannatha Puri från Sin resa, bodde Han hemma hos Kasi Misra. Sarvabhauma Bhattacarya presenterade många vaisnaver för Sri Caitanya Mahaprabhu efter Hans återkomst. Ramananda Rayas fader, Bhavananda Raya, erbjöd ytterligare en son, vid namn Vaninatha Pattanayaka, i Herrens tjänst. Sri Caitanya Mahaprabhu upplyste Sina följeslagare om den besmittelse som drabbat Krishnadasa på grund av hans umgänge med Bhattaharierna, och därför ville Herren avvisa honom. Nityananda Prabhu skickade Krishnadasa till Bengalen för att upplysa de hängivna i Navadvipa om Herrens återkomst till Jagannatha Puri. Alla de hängivna i Navadipa började förbereda sig för att resa till Jagannatha Puri. Vid detta tillfälle var Paramananda Puri i Navadvipa, och så snart han hörde talas om att Herren återvänt, begav han sig till Jagannatha Puri, åtföljd av en brahmana vid namn Kamalakanta. Purusottama Bhattacarya, en av Navadvipas invånare, var utbildad i Varanasi. Han tog emot försakelsens livsordning från Caitanyananda, men antog själv namnet Svarupa. Sådan var hans situation när han anlände vid Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter. Efter Sri Isvara Puris död gick hans lärjunge, Govinda, i enlighet med Hans instruktioner, för att träffa Caitanya Mahaprabhu. På grund av sitt förhållande till Kesava Bharati mottogs även Brahmananda Bharati mycket respektfullt av Sri Caitanya Mahaprabhu. När han anlände till Jagannatha Puri, tillråddes han att lämna ifrån sig de hjortskinnskläder han bar. När Brahmananda klart hade förstått Sri Caitanya Mahaprabhu, godtog han honom som Krishna Själv. Sri Caitanya Mahaprabhu protesterade emellertid omdelbart när Sarvabhauma Bhattacarya tilltalade Honom som Krishna. Under tiden kom också Kasisvara Gosvami för att träffa Caitanya Mahaprabhu. I detta kapitel kommer hängivna från många olika trakter för att träffa Caitanya Mahaprabhu, och de är precis som de många floderna, som kommer från många olika platser för att slutligen rinna ut i havet.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 10

Herren Caitanya besöker de heliga platserna

En sammanfattning av det nionde kapitlet ges av Srila Bhaktivnoda Thakura. Efter att ha lämnat Vidyanagara besökte Sri Caitanya Mahaprabhu sådana pilgrimsorter som Gautami-ganga, Mallikarjuna, Ahovala-nrsimha, Siddhavata, Skanda-ksetra. Trimatha, Vriddhakasi, Bauddha-sthana, Tripati, Trimalla, Pana-nrsimha, Siva-kanci, Visnu-kanci, Trikala-hasti, Vriddhakola, Siyali-bhairavi, Kaveri-tira och Kumbhakarna-kapala.

Så småningom kom Herren till Sri Ranga-ksetra, där Han omvände en brahmana vid namn Vyenkata Bhatta, som, tillsammans med sin familj, blev hängiven Krishna. Efter att ha lämnat Sri Ranga kom Caitanya Mahaprabhu till Risabha-parvata, där Han träffade Paramananda Puri, som senare kom till Jagannatha Puri. Sedna vandrade Herren Sri Caitanya Mahaprabhu vidare och anlände till Setubandha Ramesvara. Ved Sri Saila-parvata träffade Herren Caitanya Siva och hans hustru Durga förklädda till en brahmana och en brahmani. Därifrån begav Han Sig till Kamakosthi-puri och anlände senare till södra Mathura. Där samtalade Han med en brahmana, som var en hängiven till Herren Ramacandra. Sedan badade Heren i floden Kritamala. På berget Mahendra-saila träffade Herren Parasurama. Sedan gick Han til Setubandha och tog Sitt bad vid Dhanus-tirtha. Han besökte också Ramesvara, där Han återfann några dokument angående Sitadevi, vars illusoriska gestlat kidnappades av Ravana. Herren besökte därefter orterna Pandya-desa, Tamraparni, Nayatri-padi, Ciyadatala, Tilakanci, Gajendra-moksana, Panagadi, Camtapura, Sri Vaikuntha, Malaya-parvata och Kanyakumari. Sedan träffade Han bhattatharierna vid Mallara-desa och befriade Kala Krishnadasa ur deras klor. Herren fann också Brahma-samhitas femte kapitel vid stranden till Payasvinifloden. Han besökte sedan Payasvini, Sringavera-puri-matha och Matsya-tirtha. I byn Udupi såg Han den Gopala-murti som installerades av Sri Madhvacarya. Sedan besegrade Han tattvavadierna i samtal om sastra. Därefter besökte Herren Phalgu-tirtha, Tritakupa, Pancapsara, Surparaka och Kolapura. Vid Sri Ranga-puri mottog Heren nyheter om Sankararanyas försvinnande. Han begav Sig sedan till Krishnavenvaflodens strand, där Han från vaisnava-brahmanerna förvärvade en bok skriven av Bilvamangala, som heter Krishna-karnamrita. Sedan besökte Herren Tapti, Mahismati-pura, Narmada-tira och Risyamuka-parvata. Han gick in i Dandakaranya och befriade de sju palmerna. Därifrån begav han Sig till en plats som kallas Pampa-sarovara och besökte Pancavati, Nasika och Brahmagiri, såväl som källan till floden Godavari, Kusavarta. Sålunda besökte Herren nästan alla heliga platser i södra Indien. Slutligen återvände Han till Jagannatha Puri genom att vandra samma väg tillbaka, efter att åter ha besökt Vidyanagara.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 9

Sri Caitanya Mahaprabhu grundlade hängivenhetens kult överallt. Ingen kunde besegra Honom.

När de sålunda besegrats av Herren Sri Caitanya Mahaprabhu, inträdde alla dessa filosofer och deras anhängare i Hans kult. På detta sätt gjorde Herren Caitanya södra Indien till ett land av vaisnaver.

När de icke-troende hörde om Sri Caitanya Mahaprabhus lärdom, kom de till Honom med stort högmod, och de tog med sig sina lärjungar.

En av dem var ledare för buddistkulten och var en mycket lärd man. För att fastställa deras nio filosofiska slutsatser, kom han inför Herren och började tala.

Fastän buddisterna inte är värdiga debattmotståndare och inte bör ses av vaisnaver, talade Caitanya Mahaprabhu till dem blott för att minska deras högmod.

Buddistkultens skrifter grundar sig först och främst på argument och logik, och de innehåller nio huvudprinciper. Eftersom Sri Caitanya Mahaprabhu vederlade deras argument, kunde de inte grundlägga sin kult.

Srila Bhaktivinoda Thakura påpekar att det enligt buddistkulten finns två sätt att förstå filsoofi. Ett kallas hinayana, och det andra kallas mahayana. Enligt denna väg finns nio principer.

1 Skapelsen är evig; därför finns inget behov av att godta en skapare

2 Denna kosmiska manifestation är falsk (overklig)

3 "Jag är" är sanningen

4 Det förekommer ett kretslopp av födsel och död

5 Herren Buddha är den enda källan till kunskap om sanningen

6 Nirvana-principerna, dvs principerna om förintelse, är det yttersta målet

7 Buddhas filosofi är den enda filosofiska vägen

9 Fromma gärningar, att visa andra bärmhärtighet osv tillråds

Ingen kan nå den Absoluta Sanningen med hjälp av argument. En person kanske är mycket duktig på logik, och en annan kanske är ändå duktigare vad det gäller att argumentera efter som det förekommer så många ordkonster inom logikens område, kan man aldrig komma till den verkliga slutsatsen om den Absoluta Sanningen med hjälp av argument. De som följer de vediska principerna förstår detta. Här kan vi emellertid se, att Sri Caitanya Mahaprabhu besegrade den buddistiska filosofin med hjälp av argument. De som predikar inom ISKCON kommer förvisso att träffa många människor som har tilltro till intellektuella argument. De flesta av dessa människor tror inte på Vedas auktoritet. Likväl accepterar de intellektuell spekulation och argument. Därför måste de Krishnamedvetna förkunnarna vara beredda att besegra andra med hjälp av argument, precis som Sri Caitanya Mahaprabhu gjorde. I denna vers står det klart och tydligt: tarkei khandila prabhu. Herren Sri Caitanya Mahaprabhu framlade så starka argument, att de inte kunde motbevisa Honom och fastställa sin kult.

Den första principen är att skapelsen alltid existerar, men om så är falllet, kan det inte finnas någon teori om förintelse. Buddisterna vidhåller att förintelsen eller upplösningen är den högsta sanningen. Om skapelsen existerar evigt, kan det aldrig vara tal om någon upplösning eller förintelse. Detta argument är inte särskilt kraftfullt, ty genom praktisk erfarenhet kan vi se att materiella ting har början, en mellanperiod och ett slut. Den buddistiska filosofins slutmål är att upplösa kroppen. Detta föreslås eftersom kroppen har en början. På samma sätt är hela den kosmiska manifestationen en gigantisk kropp, men om vi tror att den alltid existerat, så kan det aldrig vara tal om förintelse. Därför är strävan att förinta allting för att uppnå nollpunkten en absurditet. I kraft av vår egen praktiska erfarenhet måste vi godta en begynnelse av skapelsen, och när vi godtagit begynnelsen, måste vi acceptera en skapare. En sådan skapare måste äga en alltgenomträngande kropp, vilket påpekas i Bhagavad-gita. "Överallt finns Hans händer och ben, Hans ögon och ansikte, och Han hör allting. På detta sätt existerar Översjälen. (Bg 13.14)

Den Högsta Personen måste vara överallt. Hans kropp existerade före skapelsen; annars skulle Han inte kunna vara skapare. Om den Högsta Personen är en skapad varelse, kan det aldrig bli tal om en skapare. Slutsatsen är den att den kosmiska manifestationen förvisso är skapad vid en viss tidpunkt, och att skaparen existerade före skapelsen; därför är skaparen inte en skapad varelse. Skaparen är Param Brahman, den Högsta Anden. Materia är inte bara underordnad anden, utan den har också skapats på grundval av anden. När andesjälen träder in i moderlivet, skapas kroppen av materiella ingrendienser som tillhandahålles av modern. Allting skapas i den materiella världen, och följaktligen måste det finnas en skapare, som är den Högsta Anden och som är skiljd från materia. I Bhagavad-gita bekräftas att den materiella energin är underlägsen och att den andliga energin är den levande varelsen. Såväl den lägre som den högre energin tillhör den Högsta Personen.

Buddisterna hävdar att världen är falsk, men detta är inte sant. Världen är tillfällig, men den är inte falsk. Så länge vi har en kropp, måste vi lida av kroppens smärtor och njutningar, fastän vi inte är kroppen. Vi kanske inte tar dessa njutningar och smärtor särskilt allvarligt, men likväl är de faktiska. Vi kan i själva verket inte säga att de är falska eller overkliga. Om de kroppsliga smärtorna och njutningarna är falska, så skulle också skapelsen vara falsk, och följaktligen skulle ingen lägga någon större vikt vid den. Slutsatsen är den, att den materiella skapelsen inte är falsk eller inbillad, utan den är temporär.

Budddisterna vidhåller att principen "jag är" är den yttersta sanningen, men detta utesluter individualiteten av "jag" och "du". Om det inte finns något "jag" och "du", dvs någon individualitet, finns det ingen möjlighet att argumentera. Den buddistiska filosofin är beroende av argument, men det kan inte förekomma några argument om vi endast litar till "jag är". Det måste finnas ett "du" , dvs någon annan person dessutom. Tvåfaldens filosofi - existensen av den enskilda själen och Översjälen - måste finnas där. Detta bekräftas i Bhagavad-gitas andra kapitel , där Herren säger: "Aldrig fanns där en tid då inte Jag existerade, då inte du existerade, eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss att upphöra att vara till." (Bg 2.12)

Vi existerade i det förflutna i olika kroppar, och efter förintelsen av denna kropp kommer vi att existera i en annan kropp. Andesjälen är evig, och den existerar i denna kropp eller i en annan kropp. Till och med inom denna livstid erfar vi en existens i en barnkropp, en ynglings kropp, i en vuxen mans kropp, och i en gammal mans kropp. Efter att kroppen förintats, erhåller vi en annan kropp. Den buddistiska kulten godtar också principen för själavandring, men buddisterna förklarar inte klart det nästkommande livet. Det finns 8 400 000 livsarter och i vårt nästa liv kan vi födas in i någon av dessa; vi är därför inte garanterade att få en människokropp.

Enligt buddisternas femte princip är Herren Buddha den enda källan till förvärvandet av kunskap. Vi kan inte godta detta, ty Herren Buddha förkastade den vediska kunskapens principer. Man måste godta principerna för fastställd kunskap, ty man kan inte nå den Absoluta Sanningen endast genom intellektuell spekulation. Om alla är en auktoritet, eller om alla godtar sin egen intelligens som det yttersta kriteriet - vilket är vanligt nuförtiden - kommer skrifterna att tolkas på många olika sätt, och alla kommer att hävda att hans egen filosofi är den främsta. Detta har blivit ett mycket stort problem, och alla tolkar skrifterna på sitt eget sätt och sätter upp sina egna principer för auktoritet. Nu försöker alla och envar fastställa sin egen teori som den Yttersta Sanningen. Buddisternas teori är att förintelsen, nirvana, är det yttersta målet. Förintelsen syftar till kroppen, men andesjälen vandrar från en kropp till en annan. Om så inte vore fallet, hur kan då så många olika kroppar komma att existera? Om den nästkommande födseln är ett faktum, så är också den nästkommande kroppsliga skepnaden ett faktum. Så snart vi acccepterar en materiell kropp, måste vi godta det faktum att kroppen kommer att förintas och att vi måste acceptera en annan kropp. Om alla materiella kroppar är dömda till förintelse, måste vi förvärva en icke-materiell kropp, dvs en andlig kropp, om vi önskar att nästa liv skall vara något annat än falskt. Hur den andliga kroppen förvärvas förklaras i Bhagavad-gita. "Den som känner till Mitt framträdandes och Mina handlingars transcendentala natur föds inte åter i denna materiella värld efter att ha lämnat kroppen, utan uppnår Min eviga boning, o Arjuna." (Bg 4.9)

Detta är den högsta fulländningen genom vilken man kan transcendera vandringen mellan materiella kroppar och återvända hem till Guds rike. Det är inte så att existensen blir en tomhet eller nollpunkt . Existensen fortsätter, men om vi önskar förinta den materiella kroppen på ett positivt sätt, måste vi acceptera en andlig kropp; annars kan det inte vara fråga om evigt vara för själen. Vi kan inte godta teorin att den buddistiska filosofin är den enda vägen, ty det förekommer så många brister i den filosofin. En fulländad filosofi är en filosofi som inte har några brister, och detta är Vedanta-filosofin. Ingen kan utpeka några brister i Vedanta-filosofin, och därför kan vi dra den slutsatsen att Vedanta är den högsta filosofiska vägen vad beträffar förståelsen av sanningen. Enligt buddistkulten är Veda-skrifterna sammanställda av vanliga människor. Om så var fallet skulle de inte vara auktoritativa. Från den vediska litteraturen kan vi förstå, att Brahma strax efter skapelsen upplystes om Veda. Det är inte så att Veda skapades av Brahma, fastän Brahma är den ursprungliga personen i universum. Om Brahma inte skapade Veda, men erkänns som den först skapade levande varelsen, varifrån fick då Brahma den vediska kunskapen? Självklart kom inte Veda från någon vanlig person, född i den materiella världen. Enligt Srimad-Bhagavatam delgav efter skapelsen den Högsta Personen vedisk kunskap i Brahmas hjärta (tene brahma hrida ya adi-kavaye). I början av skapelsen fanns ingen annan person än Brahma, och ändå sammanställde inte han Veda; slutsatsen är därför, att Veda inte sammanställdes av någon skapad varelse. Den vediska kunskapen skänktes av Gudomens Högsta Personlighet, som skapade denna materiella värld. Detta godtas också av Sankaracarya, fastän Sankaracarya inte är någon vaisnava.

.

Det står att barmhärtighet är en egenskap hos en buddist, men barmhärtighet är något som är relativt. Vi visar vår barmhärtiget för någon om är underordnad eller någon som lider mer än vi själva. En överordnad person kan emellertid aldrig vara föremål för vår barmhärtighet. I stället är det vi som är föremål för barmhärtighet från en sådan överordnad person. Att visa någon medlidande och barmhärtighet är sålunda relativt. Den Absoluta Sanningen är inte detta. Förutom detta måste vi också veta vad verklig barmhärtighet är. Det är inte barmhärtighet att ge en sjuk något att äta som är förbjudet för honom. Tvärtom är en sådan handling grym. Om vi inte vet vad barmhärtighet i själva verket är, kanske vi skapar en oönskad situation. Om vi önskar visa verklig barmhärtighet kan vi predika Krishnamedvetande för att återupppliva människornas förlorade medvetande, den levande varelsens ursprungliga medvetande. Eftersom den buddistiska filosofin inte erkänner andesjälens existens, är buddisternas så kallade barmhärtighet bristfällig.

.

Buddistkultens lärare framlade nio pinciper, men Sri Caitanya Mahaprabhu slog dem alla i bitar med Sin kraftfulla logik.

.

Alla spekulerande filosofer och lärda män besegrades av Sri Caitanya Mahaprabhu, och när folket började skratta, kände de buddistiska filosoferna både skam och fruktan.

.

Alla dessa filosofer var ateister, ty de trodde inte på Guds existens. Ateisterna må vara mycket skickliga när det gäller intellektuell spekulation och de kanske är så kallade stora filosofer, men de kan besegras av en vaisnava som är stadigt fäst i sin övertygelse och sitt Krishnamedvetande. Genom att följa Sri Caitanya Mahaprabhu i spåren måste alla predikare som är engagerade i ISKCONs tjänst vara mycket skickliga när det gäller att framlägga kraftfulla argument och besegra alla slags ateister.

9.44-51

.

I denna Kalis tidsålder finns inga sanna religiösa principer. Det som finns är de gudshängivna vaisnaverna samt vaisnavernas skrifter om gudshängivenhet. Detta är kontentan av allting.

.

Man måste ha orubblig tilltro till den hängivna tjänstens metod och till skrifterna, som stöder den. Om man med tilltro hör berättelserna om Sri Caitanya Mahaprabhus gärningar, kan man befrias från sin avundsjuka inställning. Srimad-Bhagavatam är avsedd för sådana personer som inte är avundsjuka. I denna tidsålder bör man inte vara avundsjuk på Sri Caitanya Mahaprabhus rörelse, utan man bör sjunga de heliga namnen Hari och Krishna, maha-mantrat. Detta är kontentan av den eviga religionen, som kallas sanatana-dharma. Den verkliga vaisnavan är en ren gudshängiven person, en fullständigt förverkligad själ, och vaisnava-sastra syftar på sruti. Veda-skrifterna, som kallas sabda-pramana, det transcendentala ljudets vittnesbörd. Om man strängt följer den vediska litteraturen och sjunger den Högsta Personliga Gudens heliga namn, befinner man sig i själva verket i den transcendentala lärjungekedjan. De personer som önskar uppnå livets yttersta mål, måste följa denna princip.

9.362

Samtal mellan Herren Caitanya och Ramananda Raya

I Amrita-pravaha-bhasya ger Srila Bhaktivinoda Thakura en sammanfattning av åttonde kapitlet.

.

Efter att ha besökt Jiyada-nrsimha-templet gick Sri Caitanya Mahaprabhu till en plats vid namn Vidyanagara på Godavariflodens strand. När Srila Ramananda Raya gick dit för att a sitt bad, träffades de båda. Då de hade presenterats för varandra bad Sri Ramananda Raya Sri Caitanya Mahaprabhu attt stanna i byn under några dagar. Caitanya Mahaprabhu godtog hans inbjudan och stannade där i några vedsika brahmaners hem. På kvällen brukade Srila Ramananda Raya komma för att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu. Ramananda Raya, som var klädd i vanliga kläder, betygade sin respektfulla vördnad för Herren. Sri Caitanya Mahaprabhu ställde frågor til honom om syftet med och metoden för gudsdyrkan, och Han bad honom också recitera verser ur den vediska litteraturen.

.

Först förklarade Srila Ramananda Raya varnasrama-systemet. Han citerade olika verser om karmarpana, vilka fastställde att allting skall tillägnas Herren. Han talade sedan om obundet agerande, kunskap blandad med gudshängiven tjänst och slutligen spontan kärleksfull tjänst till Herren. Efter att ha hört Srila Ramananda Raya citera några verser, accepterade Sri Caitanya Mahaprabhu principen för ren gudshängiven tjänst, vilken är fri från alla former av spekulation. Efter detta bad Sri Caitanya Mahaprabhu Ramananda Raya att förklara den gudshängivna tjänstens högre plan. Då förklarade Srila Ramananda Raya ren gudshängiven tjänst, kärlek till Gud, dvs sådan tjänst till Gud som utförs i ett rent tjänande sinnelag eller med en känsla av vänskap eller föräldrakärlek. Han talade om tjänst till Herren i ett sinnelag av äktenskaplig kärlek. Han talade sedan om hur man på olika sätt kan utveckla äktenskaplig kärlek. Denna äktenskapliga kärlek når sin fulländning i Srimati Radharanis kärlek till Krishna. Sedan förklarade han Srimati Radharanis ställning och gudskärlekens transcendentala stämningar. Därefter reciterade Srila Ramananda Raya en egen vers, som refererade till det hänryckta seendets plan, vilket kallas prema-vilasa-vivarta. Srila Ramananda Raya förklarade också att alla stadier av äktenskaplig kärlek kan uppnås genom barmhärtighet från Vrindavanas invånare, särskilt gopierna. Alla dessa ämnen beskrevs sålunda på ett levande sätt. Gradvis insåg Ramananda Raya Sri Caitanya Mahaprabhus ställning, och när Sri Caitanya Mahaprabhu visade Sin verkliga skepnad, föll Ramananda Raya medvetslös till marken. Efter några dagar bad Sri Caitanya Mahaprabhu Ramananda Raya att lämna sin regeringstjänst och komma till Jagannatha Puri. Dessa skildringar av mötena mellan Ramananda Raya och Sri Caitanya Mahaprabhu är hämtade ur Svarupa Damodara Gosvamis anteckningsbok.

.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 8

.

Ramananda Raya var född i en sudra-familj och förvånades över att Herren Caitanya trots detta omfamnade honom.

.

Vaisyerna är köpmän och sudrerna, dvs arbetarna, är tjänare. Enligt den vediska klassindelningen tillhör de en lägre samhällsgrupp. Ett lågt liv är ett liv utan Krishnamedvetande. Man beräknade högre och lägre ställningar i samhället genom att beakta en persons Krishnamedvetande. En brahmana anses vara på det högsta planet, ty Han känner Brahman, den Absoluta Sanningen. Personer tillhörande den andra kasten, ksatriyerna, känner också Brahman, men inte lika väl som brahmanerna. Vaisyerna och sudrerna har ingen klar förståelse för gudsmedvetande, men om de utvecklar Krishnamedvetande tack vare Krishnas och den andliga mästarens barmhärtighet, stannar de inte kvar i de lägre kasterna (papayonah).

.

Om man inte uppnått livets högsta standard, kan man inte återvända hem til Guds rike. Man kanske råkar vara en sudra, vaisya eller kvinna, men om man med Krishnamedvetande är engagerad i Herrens tjänst, bör man inte betraktas som stri, sudra, vaisya eller lägre än en sudra. En person som är engagerad i Herrens tjänst får aldrig anses tillhöra en lågättad familj, även om han är född i en lågättad familj. Padma Purana ger följande förbud: viksate jati-samanyat / sa yati narakam dhruvam. En person kommer snabbt att komma till helvetet om han beaktar en gudshängivens börd. Fastän Sri Ramananda Raya till synes var född i en sudra-familj, får han inte betraktas som sudra, ty han var en långt framskriden gudshängiven. Han befann sig förvisso på det transcendentala planet. Därför omfamnades han av Sri Caitanya Mahaprabhu. På grund av andlig ödmjukhet framställde Sri Ramananda Raya sig själv som sudra. Det enda man behöver göra är att utveckla Krishnamedvetande, även om man är engagerad i regeringstjänst eller någon annan penningverksamhet; med andra ord i materialistiskt liv. Krishnamedvetande är en mycket enkel metod. Man behöver bara sjunga Herrens heliga namn och noga följa de principer som förbjuder syndfulla gärningar. Om man gör detta kan man inte längre betraktas som oberörbar, visayi (materialistsik) eller sudra.

8.36

.

Vid slutet av varje kapitel erkänner författaren värdet av lärjungesuccessionen. Han hävdar aldrig att han skrivit detta transcendentala verk efter att ha utfört forskningsarbete. Han erkänner helt enkelt sitt beroende av de anteckningar som gjorts av Svarupa Damodara, Raghunatha dasa Gosvami och andra auktoritativa personer. Detta är det korrekta sättet att skildra transcendental litteratur, som aldrig är avsedd för akademiker och forskare. Metoden är mahajano yena gatah sa panthah: man måste noga följa stora personligheter och acaryer. Acaryavan puruso veda: den som välsignats av en acarya vet allting. Detta uttalande som gjorts av Kaviraja Gosvami är mycket värdefullt för alla rena gudshängivna. Man kan emellertid inte besitta transcendental kunskap genom att blott ha hört från en guru som inte är genuin. Gurun måste vara genuin, och han måste själv ha lyssnat till sin genuine guru. Endast då kan hans budskap godtas som äkta. På detta sätt överförs budskapet i den auktoriserade andliga lärjungesuccessionen från en genuin andlig mästare till en genuin lärjunge.

8.313

Herren besöker södra Indien

(Bilden ovan visar de vackra Gudsgestalterna Gaura-Nitai i Göteborg.)

Srila Bhaktivinoda Thakura sammanfattar i sin Amrita-pravaha-bhasya detta sjunde kapitel på följande sätt. Sri Caitanya Mahaprabhu ingick i försakelsens livsordning i månaden Magha (januari-februari) och begav Sig till Jagannatha Puri i månaden Phalguna (februari- mars). I månaden Phalguna bevittnade Han Dola-yatra-festivalen, och i månaden Caitra befriade Han Sarvabhauma Bhattacarya. I Vaisakhamånaden påbörjade Han Sin rundvandring i södra Indien. Då Han hade för avsikt att ensam färdas i södra Indien, gav Nityananda Prabhu Honom en brahmana-tjänare vid namn Krishnadasa. När Sri Caitanya skulle börja Sin rundvandring, gav Sarvabhauma Bhattacarya Honom fyra uppsättningar kläder och bad Honom besöka Ramananda Raya, som vid den tidpunkten bodde vid standen till Godavarifloden. Tillsammans med de andra gudshängivna följde Nityananda Prabhu Herren till Alalanatha, men där lämnade Herren Caitanya dem alla bakom Sig och fortsatte tillsammans med brahmanan Krishnadasa. Herren började sjunga mantrat "krsna krsna krsna krsna krsna krsna krsna he". Varje gång Han stannade över natten i någon by, uppmanade Han ödmjukt alla personer som kom för att träffa Honom att förkunna och sprida rörelsen för Krishnamedvetande. Efter att ha undervisat människorna i en by fortsatte Herren till andra byar för att utöka antalet gudshängivna. På detta sätt nådde Han till slut Kurma-sthana. Där skänkte Han Sin orsakslösa barmhärighet till en brahmana vid namn Kurma och botade en annan brahmana, vid namn Vasudeva, som led av spetälska. Efter att ha botat brahmanan med spetälska fick Sri Caitanya Mahaprabhu titeln Vasudevamrita-prada, vilket betyder "den som skänkte nektar till den spetälske Vasudeva".

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 7

Herren sjöng:

Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! he

Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! he

Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! raksa mam

Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! Krishna! pahi mam

Detta betyder:"O Krishna! Jag ber Dig att beskydda och bevara Mig!"

Han sjöng också:

Rama! Raghava! Rama! Raghava! Rama! Raghava raksa mam

Krishna! Kesava! Krishna! Kesava! Krishna! Kesava! pahi mam

Detta betyder:"O Rama, kung Raghus ättling! Var snäll och beskydda Mig! O Krishna! O Kesava, Kesidemonens bane! Var snäll och bevara Mig!"

Herren Sri Caitanya Mahaprabhu, som är känd som Gaurahari, sjöng denna vers där Han gick vägen fram. Så snart han såg någon, uppmanade Han denne satt sjunga "Hari! Hari!"

Alla som hörde Herren Caitanya Mahaprabhu sjunga "Hari, Hari" sjöng också Herren Haris och Krishnas heliga namn. På detta sätt följde de alla Herren, mycket angelägna att se Honom.

Efter en tid omfamnade Herren dessa människor och bad dem återvända hem, efter att ha förlänat dem andlig kraft.

I sin Amrita-pravaha-bhasya förklarar Srila Bhaktivinoda Thakura att denna andliga kraft är essensen av glädjekraften och evighetskraften. Man befullmäktigas med gudshängiven tjänst genom dessa två krafter. Herren Krishna Själv eller Hans representant, den rene gudshängivne, kan av barmhärtighet skänka dessa förenade krafter till en människa.

Sålunda utrustade med andlig kraft återvände de till sina byar. De sjöng oupphörligt Krishnas heliga namn, och ibland skrattade, grät och dansade de.

Dessa bemyndigade personer brukade uppmana alla de mötte att sjunga Krishnas heliga namn. På detta sätt blev också alla byborna hängivna Gudomens Högsta Personlighet.

7.96-101

Sarvabhauma Bhattacaryas befrielse

En sammanfattning av detta sjätte kapitel har givits av Srila Bhaktivinoda Thakura i hans Amrita-pravaha-bhasya enligt följande: När Sri Caitanya Mahaprabhu gick in i Jagannathatemplet, svimmande Han genast. Då tog Sarvabhauma Bhattacarya Honom till sitt hem. Under tiden träffade Gopinatha Acarya, som var Sarvabhauma Bhattacaryas svåger, Mukunda Datta och talade med honom om hur Caitanya Mahaprabhu hade blivit sannyasi och vandrat till Jagannatha Puri. Efter att ha hört talas om att Sri Caitanya Mahaprabhu svimmat, och att Han hade förts till Sarvabhauma Bhattacaryas hem, samlades människor för att se Herren. Srila Nityananda Prabhu och de andra gudshängivna besökte sedan Jagannthatemplet, och när de kom tillbaka till Sarvabhauma Bhattacaryas hem, återfick Sri Caitanya Mahaprabhu Sitt yttre medvetande. Sarvabhauma Bhattacarya tog emot alla och delade omsorgsfullt ut maha-prasada. Sarvabhauma Bhattacarya blev då förtrogen med Sri Caitanya Mahaprabhu och härbärgerade dem i sin fasters hem. Hans svåger, Gopinatha Acarya, faställde att Herren Caitanya Mahaprabhu var Krishna Själv, men Sarvabhauma och hans många lärjungar kunde inte godta detta. Gopinatha Acarya övertygade emellertid Sarvabhauma om att ingen kan förstå Gudomens Högsta Personlighet som inte är välsignad av honom. Genom att citera sastra, uppenbarelseskrifterna, bevisade han att Sri Caitanya Mahaprabhu var Krishna Själv. Ändå tog Sarvabhauma inte dessa uttalanden särskilt allvarligt. När Han hörde dessa argument sade Caitanya Mahaprabhu till Sina hängivna att Sarvabhauma var Hans andlige mästare och att vadhelst denne sade av tillgivenhet var välgörande för alla.

När Sarvabhauma träffade Sri Caitanya Mahaprabhu bad han Denne lyssna till honom när han förklarade vedanta-filosofin. Sri Caitanya Mahaprabhu godtog detta förslag, och under sju dagar lyssnade Han oavbrutet på Sarvabhauma Bhattacarya, när denne förklarade Vedanta-sutra. Herren förblev emellertid mycket tyst. Eftersom Han var tyst, frågade Bhattacarya huruvida Han förstod vedanta-filosofin, och Herren svarde:"Jag kan förstå vedanta-filosofin mycket klart, men Jag kan inte förstå dina förklaringar." Sedan följde en diskussion mellan Bhattacaryan och Sri Caitanya Mahaprabhu angående de vediska skrifternas auktoritet, särskilt Upanisadernas och Vedanta-sutras. Bhattacaryan var en impersonalist, men Sri Caitanya Mahaprabhu bevisade att den Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet. Han bevisade att mayavada-filosofernas uppfattning om den opersonliga Absoluta Sanningen inte är korrekt. Den Absoluta Sanningen är varken opersonlig eller i avsaknad av kraft. Mayavada-filosofernas största misstag är att betrakta den Absoluta Sanningen som opersonlig och i avsaknad av energi. Det framgår också att den Absoluta Sanningen har en transcendental, lycksalig och evig skepnad. Enligt Veda är såväl Herren som den levande varelsen kvalitativt jämställda, men kvantitativt är de skilda. Den verkliga filosofin om den Absoluta Sanningen uttrycker den ofattbara doktrinen att Herren samtidigt är identisk med och skild från Sin skapelse. Slutsatsen är den, att mayavada-filosoferna i själva verket är ateister. Sarvabhauma och Caitanya Mahaprabhu diskuterade länge detta ämne, men trots alla sina ansträngningar blev Bhattacaryan slutligen besegrad

På Sarvabhauma Bhattacaryas begäran förklarade sedan Sri Caitanya Mahaprabhu atmarama-versen i Srimad-Bhagavatam på arton olika sätt. När Bhattacaryan besinnade sig avslöjade Sri Caitanya Mahaprabhu Sin verkliga identitet. Sedan reciterade Bhattacarya hundra verser som lovprisade Herren Caitanya Mahaprabhu, och han betygade sin vördnad. Efter detta, när de fått uppleva Herren Caitanyas fantastiska kraft, blev Gopinatha Acarya och alla de andra fyllda av glädje.

En morgon efter denna händelse fick Sri Caitanya Mahaprabhu lite prasada från Jaganantha och skänkte den till Sarvabhauma Bhattacarya. Utan att beakta formaliteter tog Bhattacaryan genast del av maha-prasadan. En annan dag när Bhattacaryan frågade Sri Caitanya Mahaprabhu om det bästa sättet att dyrka och meditera, rådde Herren honom att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat. En annan dag ville Bhattacaryan ändra tat te nukampam-versen, ty han tyckte inte om ordet mukti-pada. Han ville byta ut det mot ordet bhakti-pada. Sri Caitanya Mahaprabhu rådde Sarvabhauma att inte ändra i Srimad-Bhagavatam, ty mukti-pada syftade på den Högsta Personliga Guden Krishnas lotusfötter. Då han blivit en ren gudshängiven sade Bhattacaryan: "Eftersom innebörden är dunkel, föredrar jag ändå bhakti-pada." Sri Caitanya Mahaprabhu och de andra invånarna i Jaganntha Puri blev mycket glada över detta. Sarvabhauma Bhattacarya blev på så sätt en ren vaisnava, och de andra lärda männen där följde honom.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 6

"Buddisterna erkänner inte Vedas auktoritet, och därför anses de vara agnostiker. De som emellertid har tagit sin tillflykt till den vediska litteraturen och ändå förkunnar agnosticism i enlighet med mayavada-filosofin är förvisso farligare än buddisterna."

Fastän buddisterna direkt motsätter sig vaisanva-filosofin, kan man lätt förstå att sankariterna är farligare, eftersom de godtar Vedas auktoritet och ändå motsätter sig vediska föreskrifter. Vedasraya nastikya-vada betyder "agnosticism under skydd av den vediska kulturen" och syftar på mayavada-filosofins monism. Buddha övergav Veda-litteraturens auktoritet och förkastade därför de ritualistiska ceremonier och offer som förespråkas i Veda. Hans nirvana-filosofi går ut på att avstanna all materiell verksamhet. Buddha erkände inte närvaron av transcendentala skepnader och andlig verksamhet bortom den materiella världen.

Han beskrev helt enkelt allting bortom den materiella tillvaron som tomhet.

Mayavada-filosoferna tjänar den vediska auktoriteten i sitt tal, men de försöker undfly de vediska ritualistiska ceremonierna. De hittar på någon föreställning om en transcendental position och kallar sig själva Narayana, eller Gud. Guds ställning är emellertid skild från deras påhitt. Sådana mayavada-filosofer betraktar sig själva som stående över inflytandet från karma-kanda (fruktbärande gärningar och deras återverkningar). För dem är den andliga världen jämställd med buddisternas tomhet. Det är mycket liten skillnad mellan impersonalism och tomhetsfilosofi. Tomhetsfilosofin kan mycket lätt förstås, men impersonalismen som förkunnas av mayavada-filosoferna är inte särskilt lätt att förstå. Visserligen godtar mayavada-filosoferna en andlig tillvaro, men de vet ingenting om den andliga världen och andliga varelser.

Srimad-Bhagavatam (10.2.32)säger:

Mayavadiernas intelligens är inte renad; därför kan de inte stanna kvar i den opersonliga brahmajyoti, även om de övar självtukt för självförverkligande. Följaktligen faller de åter ned till denna materiella värld.

Mayavadiernas uppfattning om den andliga tillvaron är nästan identisk med negeringen av den materiella tillvaron. Mayavadierna tror inte att det finns någonting positivt i andligt liv. Därför kan de inte förstå gudshängiven tjänst eller dyrkan av den Högsta Personen, sac-cid-ananda -vigraha. Mayavada-filosoferna anser att murti-dyrkan i gudshängiven tjänst är prati-bimba-vada, dvs dyrkan av en gestalt som är återspeglingen av en falsk materiell gestalt. Herrens transcendentala gestalt, som är evigt lycksalig och full av kunskap, är således okänd för mayavada-filosoferna. Fastän termen Bhagavan utförligt förklaras i Srimad-Bhagavatam, kan de inte förstå den. Brahmeti paramatmeti bhagavan iti sabdyate (SB 1.2.11) Mayavadierna försöker förstå endast Brahman, eller möjligen också Paramatma. De är emellertid ej kapabla att förstå Bhagavan.

Mayavada-filosoferna berövas, på grund av sitt sinnelag, sin verkliga kunskap. Eftersom de inte kan motta Herrens barmhärtighet, kommer de alltid att förvillas av Hans transcendentala gestalt. Opersonlighetsfilosofi förstör de tre kunskapsfaserna, nämligen jnana, jneya och jnata. Så snart man talar om kunskap måste där finnas en person som är den som besitter kunskapen. Dessutom måste kunskapen själv existera samt föremålet för kunskap. Mayavada-filosofin sammanför dessa tre kategorier, och därför kan mayavadierna inte förstå hur den Högsta Personliga Gudens krafter verkar. På grund av sin ringa kunskap kan de inte förstå skillnaden i den andliga världen mellan kunskap, den som äger kunskapen och kunskapens föremål. På grund av detta anser Sri Caitanya Mahaprabhu att mayavada-filosoferna är farligare än buddisterna.

6.168

Saksi-gopalas gärningar

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av femte kapitlet: Efter att ha gått igenom Yajapura nådde Sri Caitanya Mahaprabhu staden Kataka (Cuttak). Där gick Han för att se Saksi-gopala-templet. Medan Han befann Sig där hörde Han historien om Saksi-gopala från Sri Nityananda Prabhus mun.

.

Det var en gång två brahamaner, en gammal och en ung, som bodde på en ort som kallas Vidyanagara. Efter att ha besökt många pilgrimsorter nådde dessa två brahmaner slutligen Vrindavana. Den äldre brahmanan var mycket nöjd med den yngres tjänst, och han ville skänka honom sin yngsta dotter til hustru. Den unge brahmanan mottog löftet från den äldre inför Gopala-murtin i Vrindavana. Gopala-murtin blev således vittne. När båda brahmanerna återvänt till Vidyanagara, tog den yngre brahmanan upp frågan om detta äktenskap, men den äldre brahmanan, som hade förpliktelser gentemot vänner och hustru, svarade att han inte kunde minnas sitt löfte. På grund av detta återvände den yngre brahmanan till Vrindavana och berättade hela historien för Gopalaji. På grund av den unge mannens gudshängivna tjänst kände Sig Gopalaji förpliktigad, och Han följde därför med till södra Indien. Gopalaji gick efter den unge brahmanan, som kunde höra det klingande ljudet från Gopalajis fotbjällror. När alla respektabla gentlemän i Vidyanagara hade samlats, bekräftade Gopalaji genom Sitt vittnesmål den äldre brahamanas löfte. Således utfördes bröllopsceremonin. Senare lät kungen i landet bygga ett vackert tempel till Gopala.

.

Senare blev kung Purusottama av Orissa förolämpad av kungen av Kataka, som vägrade låta honom gifta sig med hans dotter och kallade honom för Herren Jagannathas gatsopare, men med Herren Jagannathas hjälp stred kung Purusottama mot kungen av Kataka och besegrade honom. Sålunda tog han hand om inte bara kungens dotter utan också hela Katakastaten. Gopalaji kände Sig då förpliktigad gentemot kung Purusottama på grund av dennes gudshängivna tjänst, varför Han överfördes till staden Kataka.

.

Efter att ha hört denna berättelse, besökte Sri Caitanya Mahaprabhu Gopala-templet, fylld av gudskärlekens hänryckning. Från Kataka begav Han Sig till Kamalapura, och Han kom till Sivas tempel på Bhargifloden vid en plats som kallas Atharanala. Sri Caitanya Mahaprabhu blev vred över att Han inte fick tillbaka Sin stav, och Han lämnade därför Nityananda Prabhu och gick ensam till Jagannatha templet.

.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 5

.

Denna lek vid vilken staven bröts i bitar, har en mycket djup innebörd. Endast den vars hängivenhet är stadigt fäst vid de två mästarnas lotusföttter, kan förstå den.

.

De som i verkligheten förstår Sri Caitanya Mahaprabhu och Nityananda Prabhu kan också förstå Deras identitet samt varför staven bröts i bitar. Alla tidigare acaryer gav upp sin bundenhet till det materiella livet, lockade av att engagera sig helt och fullt i Herrens tjänst, och accepterade således en stav, vilken visar att de i tanke, ord och gärning var till fullo engagerade i Herrens tjänst. Sri Caitanya Mahaprabhu accepterade de reglerande principer som gäller för försakelsens livsordning. Detta är fullkomligt klart. Om man befinner sig på paramahamsa-stadiet finns emellertid inget behov av att bära en danda (stav), och Sri Caitanya Mahaprabhu befann Sig förvisso på paramahamsa-stadiet. För att påpeka att alla bör bli sannyasier vid livets slut för att till fullo engagera sig i Herrens tjänst, följer emellertid paramahamsas som Sri Caitanya Mahaprabhu och Hans förtrogna hängivna de reglerande principerna utan att avvika. Detta var förvisso Hans syfte. Nityananda Prabhu, som var Hans evige tjänare, tyckte att det inte fanns någon anledning till varför Sri Caitanya Mahaprabhu skulle bära staven, och för att göra det klart för hela världen att Sri Caitanya Mahaprabhu stod över alla reglerande principer, bröt Han staven i tre delar. Sålunda förklaras denna lek, som kallas danda-bhanga-lila, av Srila Bhaktisiddhanta Thakura.

5.158

Sri Madhavendra Puris hängivna tjänst

Srila Bhaktivinoda Thakura sammanfattar detta fjärde kapitel på följande sätt i sin Amrita-pravaha-bhasya.

.
Sri Caitanya Mahaprabhu vandrade längs färdvägen Chatrabhoga och kom till Vriddhamantresvara, varvid Han nåddde gränsen til Orissa. På vägen åtnjöt Han transcendental lycksalighet i det Han lovsjöng Herren och tiggde allmosor i de olika byarna. han kom så småningom till den ärevördiga byn Remuna, där det finns en murti av Gopinatha. Där berättade Han Madhavendra Puris historia, såsom Han hört den från Sin andlige mästare, Isvara Puri. Denna berättelse lyder som följer.

.

En natt, när han befann sig vid Govardhana, drömde Madhavendra Puri att Gopala-murtin fanns i skogen. Följande morgon inbjöd han sina vänner, som vistades i närheten, att följa med honom och leta efter murtin i djungeln.

Senare installerade han under pomp och ståt Sri Gopalaji-murtin på Govardhana-bergets topp. Man dyrkade Gopala och anordnade en Annakutafestival. Denna festival vär känd vida omkring, och många människor från grannbyarna kom för att delta. En natt därefter uppenbarade Sig Gopala åter för Madhavendra Puri i en dröm och bad honom bege sig till Jagannatha Puri för att hämta sandelträpasta att smörja på murtin. Efter att ha mottagit denna order gav sig Madhavendra Puri genast iväg mot Orissa. När han färdades genom Bengalen, kom han till byn Remuna, där han fick en kruka med kondenserad mjölk (ksira) som offrats till Gopinathaji-murtin. Denna kruka med kondenserad mjölk hade stulits av Gopinatha och överlämnades till Madhavendra Puri. Sedan dess har man kallat Gopinatha-murtin för Ksira-cora-gopinatha, murtin som stal krukan med kondenserad mjölk. När han kommit fram till Jagannatha Puri, fick Madhavendra Puri tillstånd av kungen att föra ut en mana sandelträ och drygt två hundra gram kamfer. Med hjälp av två män förde han dessa ting till Remuna.

.

Åter såg han i en dröm Gopala på Govardhanaberget, och denne önskade att sandelträet skulle malas till pasta och blandas med kamfer, samt smörjas över Gopinathajis kropp. Då han förstod att detta skulle tillfredsställa Gopala-murtin i Govardhana, utförde Madhavendra Puri denna order och återvände sedan till Jagannatha Puri.

Sri Caitanya Mahaprabhu berättade denna historia för Herren Nityananda Prabhu och andra gudshängivna, och Han prisade Madhavendra Puris rena hängivna tjänst. När Han reciterade några verser som författats av Madhvendra Puri, fylldes Han av hänryckning. Han höll emellertid tillbaka Sin extas när Han såg att så många människor hade samlats, och Han åt litet prasada bestående av sött ris. Sålunda tillbringade han den natten, och nästa morgon fortsatte Han Sin vandring mot Jagannatha Puri.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 4

Herren Caitanyas vistelse i Advaita Acaryas hem

Srila Bhaktivinoda Thakura har i sin Amrita-pravaha-bhasya givit följande sammanfattning av tredje kapitlet. Efter det att Sri Caitanya Mahaprabhu i Katwa hade tagit sannyasa, reste Han oavbrutet under tre dagar i Radha-desa-trakten, och slutligen kom han, på grund av att Nityananda Prabhu lurade Honom, till den västra delen av Santipura. Sri Caitanya Mahaprabhu lurades att tro att Gangesfloden var Yamuna. Då Han dyrkade den heliga floden kom plötsligt Advaita Prabhu dit i en båt. Advaita Prabhu bad Honom att ta ett bad i Ganges och tog därefter med honom hem till Sitt eget hus. Alla de gudshängivna från Navadvipa, tillsammans med moder Sacidevi, hade kommit till Advaita Prabhus hem för att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu. Detta hus låg i Santipura. Moder Sacidevi lagade mat åt Sri Caitanya Mahaprabhu och Nityananda Prabhu, och många skämt utväxlades mellan Advaita Prabhu och Nityananda Prabhu. På kvällen ordnades en stor sankirtana hemma hos Advaita Prabhu, och moder Sacidevi gav Sri Caitanya Mahaprabhu tillåtelse att resa Sin väg. Hon bad Honom att göra Jagannatha Puri, Nilacala, till Sitt huvudkvarter. Sri Caitanya Mahaprabhu uppfyllde hennes önskan, och åtföljd av Nityananda, Mukunda, Jagadananda och Damodara lämnade Han Santipura. De tog farväl av moder Sacidevi och började vandra mot Jagannatha Puri längs Chatrabhogaleden.
.

Caitanya -caritamrita

Madhya-lila Kapitel 3

.

I Caitanya-caritamrita finns flera mycket fina beskrivningar av en viktig aspekt av Krishnamedvetande: prasadam. Prasadam är vegetarisk mat tillagad med kärlek och omsorg och sedan offrad till Krishna. Därefter äter de hängivna resterna av offringen. Här är en sådan beskrivning av festen i Advaita Acaryas hem:

.

All den tillagade maten delades upp i tre lika stora delar. En del lades upp på ett metallfat för att offras till Herren Krishna.

.

En av de tre delarna lades upp på ett metallfat, och de andra två lades upp på bananblad. Dessa blad var odelade, och de var tagna från bananträd, som bar åtminstone trettiotvå bananstockar. De två faten fylldes mycket vackert med följande rätter.

.

Det kokta riset utgjorde en hög av mycket fina gryn, som var omsorgsfullt tillagade, och i mitten fanns gult smör gjort av komjölk. Runt rishögen stod skålar som tillverkats av bananträdsbark, och i dessa skålar fanns en mångfald grönsaker samt mungdahl.

.

Bland de tillagade grönsaksrätterna fannas patolas (en slags frukt), squash, manakacu (roten av ett grönsaksträd) samt en sallad, som gjorts av ingefärsbitar och olika slag av spenat.

.

Där fanns sukhta (grönsaker med bitter kryddning), kerela blandad med alla möjliga slag av grönsaker vilka utmanade smaken hos nektar. Där fanns fem slag av bittra och skarpa sukhtas.

.

Bland de olika grönsakerna fanns nyutslagna nimbaträdsblad, som stekts tillsammans med äggplanta. Patolafrukten var stekt tillsammans med phula-badi, som är en sorts dahlrätt som först mosats och sedan torkats i solen. Det fanns också en rätt som kallas kusmanda-manacaki.

.

En rätt, som tillagats av kokos blandad med ostmassa och kandisocker, var mycket söt. Här fanns curry av bananblommor och squash kokad i mjölk, alltihop i stora mängder.

.

Det fanns små kakor i sötsur sås och fem eller sex sorters sura maträtter. Alla grönsaker var tillagade på så sätt att alla som var närvarande skulle kunna äta prasada.

.

Det fanns mjuka kakor gjorda av mungdahl, mjuka kakor gjorda av mogna bananer, samt mjuka kakor gjorda av urddahl. Det fanns olika slag av sötsaker, kondenserad mjölk blandad med riskakor, en kokosrätt och alla tänkvärda slag av bakverk.

.

Alla grönsaksrätter serverades i skålar gjorda av bananblad, vilka tagits från träd som producerar minst trettiotvå bananstockar. Dessa skålar var mycket stora och starka, och de vinglade inte eller föll omkull.

.

Runt omkring de tre matplatserna fanns hundra skålar fyllda med olika sorters grönsaksrätter.

.

Tillsammans med de olika grönsakerna fanns sött ris blandat med ghi. Det förvarades i nya lerkrukor. Lerkrukor fyllda med starkt kondenserad mjölk placerades ut på tre ställen.

.

Förutom de andra rätterna fanns platt ris som tillagats med mjölk och blandats med bananer, samt vit squash kokad i mjölk. Sannerligen är det inte möjligt att beskriva alla maträtter som hade tillagats.

.

På två ställen fanns lerkrukor fyllda med en annan rätt, som tillagats av yoghurt, sandesa (en sötsak gjord av ostmassa) och banan. Jag kan inte beskriva alltihop.

.

Ovanpå högarna av kokt ris och alla grönsakerna fanns blommor från tulasiträden. Det fanns också krukor fyllda med parfymerat rosenvatten.

.

Det fanns tre sittplatser där mjuka tyger hade placerats. På detta sätt erbjöds Herren Krishna alla maträtter, och Herren tog med behag emot dem.

3.42-57

.

Sri Caitanya Mahaprabhu sade:"Låt Oss sätta Oss ner på dessa tre platser, så skall Vi ta prasada." Advaita Acarya sade emellertid:"Jag skall dela ut prasadan."

.

Sri Caitanya Mahaprabhu trodde att det var meningen att alla tre portionerna skulle delas ut. Därför bad Han om två extra bananblad och sade:"Låt Oss ta en mycket liten mängd av grönsaker och ris."

.

Advaita Acarya sade:"Sitt bara ned här på dessa sittplatser." Han tog Dem vid Deras händer och satte Dem ner.

.

Sri Caitanya Mahaprabhu sade."Det är inte lämpligt för en sannyasi att äta en sådan mångfald av maträtter. Om han gör det, hur skall han då kunna behärska sina sinnen?"

.

Sri Caitanya Mahaprabhu uppmuntrade inte sannyasier att äta mycket välsmakande rätter, ty hela vaisnava-kulten är vairagya-vidya, dvs den innebär så mycket försakelse som möjligt. Caitanya Mahaprabhu rådde också Raghunatha dasa Gosvami att inte äta mycket läckra maträtter, klä sig i vackra kläder eller tala om världsliga ting. Dessa saker är förbjudna för personer i försakelsens livsordning. En gudshängiven äter aldrig något som inte först har offrats till Krsna. Alla feta maträtter som offrats till Krsna skänks till grihastherna, familjeförsörjarna. Det finns många fina saker som blivit offrade till Krsna men en ödmjuk vaisnava betraktar sin kropp som materiell och otäck, och han godtar inte sådana saker för egen del. Han menar att han genom att acceptera dem kommer att begå förseelser mot Herrens lotusfötter.

.

När Sri Caitanya Mahaprabhu inte tog emot den mat som redan hade serverats, sade Advaita Acarya:"Var snäll och upphör med Ditt hemlighållande. Jag vet vad Du är, och Jag känner till den förtroliga innebörden i att Du godtog livsordningen sannyasa."

.

Således uppmanade Advaita Acarya Sri Caitanya Mahaprabhu att äta och sluta med Sina ordkonster. Herren svarade:"Jag kan faktiskt inte äta så mycket mat."

.

Advaita Acarya bad då Herren att helt enkelt ta emot prasadan utan svepskäl. Om Han inte skulle kunna äta upp allting, kunde återstoden lämnas på fatet.

.

Sri Caitanya Mahaprabhu sade:"Jag kommer inte att kunna äta så mycket mat, och en sannyasi skall inte lämna några rester."

.

I detta sammanhang hänvisade Advaita Acarya till Caitanya Mahaprabhus ätande i Jagannatha Puri. Herren Jagannatha och Sri Caitanya Mahaprabhu är identiska. Advaita Acarya påpekade att Caitanya Mahaprabhu i Jagannatha Puri åt femtiofyra gånger, och varje gång åt Han hundratals skålar med mat.

.

Sri Advaita Acarya sade:"Den mängd mat som tre personer kan äta mosvarar inte ens en munsbit för Dig. I jämförelse med det är denna mängd mat inte ens fem tuggor för Dig."

.

Advaita Acarya fortsatte:"Tack vare Min stora lycka har Du kommit till Mitt hem. Var snäll och prata inte en massa konstigheter. Börja bara äta och säg ingenting."

.

Med dessa ord tillhandahöll Advaita Acarya vatten åt de två Herrarna, så att De kunde tvätta Sina händer. De två Herrarna satte Sig nedan ner och började leende äta prasadan.

.

Nityananda Prabhu sade:"Jag har fastat i tre dagar i sträck. I dag hade Jag hoppats att få bryta Min fasta."

.

Fastän Sri Caitanya Mahaprabhu tyckte att mängden av mat var ofantlig, tyckte Nityananda Prabhu tvärtemot att den inte ens utgjorde en munsbit. Han hade fastat i tre dagar och hade hoppats mycket på att få bryta fastan den här dagen. Han sade faktiskt:"Fastän Jag är inbjuden att äta hos Advaita Acarya, blir det fasta även i dag. En sådan liten mängd mat kommer inte ens att fylla halva min mage."

.

Advaita Acarya svarade:"Du är en tiggarmunk som går på pilgrimsfärd. Ibland äter Du frukter och rötter, och ibland fortsätter du helt enkelt att fasta."

.

"Jag är en fattig brahmana, och Du har kommit till Mitt hem. Var snäll och var nöjd med den lilla mängd mat Du har erhållit, och upphör med Ditt giriga sinnelag."

.

Herren Nityananda Prabhu svarade:"Vad Jag än må vara, så har Du inbjudit mig. Därför måste Du tillhandahålla så mycket Jag vill äta."

.

När Hans Gudomliga Nåd Advaita Acarya hade hört Nityananda Prabhus uttalande, utnyttjade Han tillfället, som visade sig genom de skämtsamma orden, och sade följande till Honom.

.

Advaita Acarya sade:"Du är en utslagen paramahamsa, och du har acceptera försakelsens livsordning enbart för att kunna fylla Din mage. Jag kan förstå att Ditt syfte är att besvära brahmanerna."

.

Vi bör veta att allt detta var skämtsamma ord som utvecklades mellan Advaita Acarya och Nityananda Prabhu. De skall inte alls betrakta som förolämpningar.

.

Advaita Acarya anklagade Nityananda Prabhu med orden."Du kan äta tio till tjugo manas ris. Jag är en fattig brahmana. Hur skall Jag kunna skaffa så mycket ris?"

.

En mana är ett mått som motsvarar ungefär fyra kilogram.

.

"Var snäll och ät det Du har, även om det bara är en handfull ris, och stig sedan upp. Visa inte Din galenskap genom att strö ut matrester överallt."

.

På detta sätt åt Nityananda Prabhu och Herren Caitanya Mahaprabhu och talade med Advaita Acarya på ett skämtsamt sätt. När Sri Caitanya Mahaprabhu hade ätit hälften av varje grönsaksrätt som serverats Honom, lämnade Han den och fortsatte till nästa.

.

Så snart hälften av grönsakerna i någon skål var slut, fyllde Advaita Acarya på igen. Så snart Herren hade ätit hälften av en maträtt, fyllde Advatia Acarya på detta sätt skålen igen.

.

När Advaita Acarya hade fyllt en skål med grönsaker, uppmanade Han Dem att äta mer, och Caitanya Mahaprabhu sade:"Hur mycket mer kan Jag äta?"

.

Advaita Acarya sade:"Var snälla och lämna inte det som Jag redan har serverat Er. Från och med nu kan Ni äta hälften av det jag serverar och lämna hälften."

.

Genom att på detta sätt komma med olika ödmjuka vädjanden, lyckades Advaita Acarya få Sri Caitanya Mahaprabhu och Herren Nityananda att äta. Sålunda uppfyllde Caitanya Mahaprabhu Advaita Acaryas alla önskningar.

3.67-92

.

Matrester som lämnats av en ren vaisnava kallas maha-maha-prasada. Den är fullkomligt andlig och identifieras med Herren Visnu. Sådana rester är inte vanliga. Den andlige mästaren måste anses befinna sig på paramahamsastadiet, höjd över varnasrama-institutionens bedömningar. De matrester, som lämnas av den andlige mästaren och liknande paramahamsas eller rena vaisnaver är renande. När en vanlig person rör vid sådan prasada, renas hans sinne och höjs till samma nivå som en ren brahmanas.
3.96

En ren vaisnava betraktar inte maha-prasada som vanlig dahl och ris utan som andlig substans. Prasada besmittas överhuvudtaget aldrig, inte ens om den berörs av en candalas mun, och vad skall man då inte säga om matrester som lämnats av en ren vaisnava. En brahmana degraderas därför inte av att äta eller beröra sådan maha-prasada. I själva verket är det så, att om man äter sådan maha-prasada, befrias man från de materiella betingelsernas alla besmittelser.
3.98