De sex Gosvamierna

Efter att Herren Caitanya Mahaprabhu lämnade denna värld år 1534, kom det att bli de sex Gosvamierna i Vrindavana som förvaltade och förde vidare Hans andliga arv.

De sex Gosvamierna är:

Sanatana Gosvami (1488-1558)

Rupa Gosvami (1489-1564)

Raghunatha dasa Gosvami (1495-1571)

Gopala Bhatta Gosvami (1503-1578)

Ragunatha Bhatta Gosvami (1505-1579)

Jiva Gosvami (1513-1598)

.

Siksastaka-bönernas åtta strofer är den enda text författad av Sri Caitanya Mahaprabhu Själv som finns bevarad. (Se vidare: http://mafuka-summumbonum.blogspot.com/2008/01/siksastakabnerna.html)

.

De skrevs ner av Sri Caitanyas sekreterare, Sri Svarupa Damodara, efter Herrens diktamen. Det är tack vare att Sri Krishnadasa Kaviraja och Srila Rupa Gosvami i sin tur återgav dessa strofer i sina verk Caitanya-caritamrita respektive Padyavali, som de finns bevarade idag.

.

Det var Sri Caitanya Mahaprabhus önskan att Hans lärjungar genom sina författarskap skulle formulera och vidare utveckla Hans lära, och Han undervisade i synnerhet Srila Sanatana Gosvami och Srila Rupa Gosvami i detta syfte. De sex Gosvamierna kom att bli mycket produktiva författare, men de var inte de enda författarna i Herren Caitanyas rörelse, det fanns många framstående hängivna som skrev om Krishnamedvetande. De sex Gosvamierna kom ändå att betraktas som de mest framstående, eftersom de personligen hade instruerats av Sri Caitanya Mahaprabhu.

.

Det var Sri Krishnadasa Kaviraja som först kom att formulera begreppet "de sex Gosvamierna" i sin biografi över Herren Caitanya Mahaprabhu, Caitanya-caritamrita, i början av 1600-talet. Tidigare biografer, såsom Murari Gupta, Vrindavana dasa Thakura och Kavi Karnapura, nämner endast några av de sex Gosvamierna.

.

Steven Rosen hävdar i sin bok The Six Gosvamis of Vrindavan att ett av de sex Gosvamiernas främsta bidrag till vaisnava-litteraturen bestod i att de formulerade varför sjungandet av Herrens heliga namn leder till befrielse och andlig lycksalighet. Herren Caitanya Mahaprabhu visade genom Sitt personliga exempel vad andlig extas innebar, men det var alltså de sex Gosvamierna som genom filosofiska argument förklarade hur denna andliga extas möjliggjordes: nämligen att Herren och Hans namn är ett. Reciteras Hans namn med ren hängivenhet, så når den som reciterar kontakt med Herren Själv. De sex Gosvamierna erfor detta själva, och formulerade dessa personliga erfarenheter i sina verk.

.

Norvin J Hein (Professor emeritus i religion vid Yale University) uttrycker det så här: "they (The Six Gosvamis) dared to say, not merely that the power of God is present in such recitation, but then, when the name is uttered in faith, God Himself is present.

.....Jiva Gosvami states the main point bluntly: bhagavat-svarupam eva nam, "The name of the Supreme Lord is His very essence"

Ur Norvin Hein: Caitanyas Ecstasies And The Theology of the Name (1976)

.

De sex Gosvamierna gjorde en oerhört viktig insats för Herren Caitanyas rörelse både genom sin djupa förståelse för Sri Caitanya Mahaprabhus mystik och sin förmåga att uttrycka denna förståelse i skrift, på sanskrit, de indiska lärdes och vediska skrifternas klassiska språk.

.

"The Six Goswamins among them produced over 219 different works in Sanskrit - it is most significant that they wrote in Sanskrit - tying every teaching of the Bengal school into the orthodox traditions of Indian religion."

Ur Edward C Dimock Jr: The Place of the Hidden Moon (1966)

.

-------------------------

.

Sri Sri Sad Goswami Astaka

.

Eight Prayers to the Six Goswamis by Srinivas Acharya

.
I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who are always engaged in chanting the holy name of Krisna and dancing. They are just like the ocean of love of God, and they are popular both with the gentle and with the ruffians, because they are not envious of anyone. Whatever they do, they are all-pleasing to everyone, and they are fully blessed by Lord Caitanya. Thus they are engaged in missionary activities meant to deliver all the conditioned souls in the material universe.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who are very expert in scrutinizingly studying all the revealed scriptures with the aim of establishing eternal religious principles for the benefit of all human beings. Thus they are honored all over the three worlds and they are worth taking shelter of because they are absorbed in the mood of the gopis and are engaged in the transcendental loving service of Radha and Krisna.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who are very much enriched in understanding of Lord Caitanya and who are thus expert in narrating His transcendental qualities. They can purify all conditioned souls from the reactions of their sinful activities by pouring upon them transcendental song about Govinda. As such, they are very expert in increasing the limits of the ocean of transcendental bliss, and they are the saviors of the living entities from the devouring mouth of liberation.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who kicked off all association of aristocracy as insignificant. In order to deliver the poor conditioned souls, they accepted loincloths, treating themselves as mendicants, but they are always merged in the ecstatic ocean of the gopis' love for Krisna and bathe always and repeatedly in the waves of that ocean.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who were always engaged in worshiping Radha-Krisna in the transcendental land of Vrindavana where there are beautiful trees full of fruits and flowers which have under their roots all valuable jewels. The Gosvamis are perfectly competent to bestow upon the living entities the greatest boon of the goal of life.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who were engaged in chanting the holy names of the Lord and bowing down in a scheduled measurement. In this way they utilized their valuable lives and in executing these devotional activities they conquered over eating and sleeping and were always meek and humble enchanted by remembering the transcendental qualities of the Lord.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who were sometimes on the bank of the Radha-kunda lake or the shores of the Yamuna and sometimes at Vamsivata. There they appeared just like madmen in the full ecstasy of love for Krisna, exhibiting different transcendental symptoms in their bodies, and they were merged in the ecstasy of Krisna consciousness.

.

I offer my respectful obeisances unto the six Gosvamis, namely Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha Bhatta Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, Sri Jiva Gosvami, and Sri Gopala Bhatta Gosvami, who were chanting very loudly everywhere in Vrindavana, shouting, "Queen of Vrindavana, Radharani! O Lalita! O son of Nanda Maharaja! Where are you all now? Are you just on the hill of Govardhana, or are you under the trees on the bank of the Yamuna? Where are you?" These were their moods in executing.

Världens farligaste sekt?

Jag läste någonstans att Hare Krishna-rörelsen skulle anses höra till världens farligaste sekter (vem som avgör detta framgick inte). Organisationen FRI lär också ha utnämnt Hare Krishna-rörelsen till en av Sveriges farligaste sekter.

????

Jag har hört det där påståendet ett antal gånger genom åren, men på vilket sätt Krishna-rörelsen skulle vara "farlig", har aldrig framgått riktigt.

Men det finns ett antal troliga förklaringar, och den främsta av dem är väl människors rädsla inför det som är nytt och okänt. Visst är det så att indisk kultur och religion är något okänt för många västerlänningar, och det blev nog något av en kulturchock när Hare Krishna-rörelsen framträdde i USA och Europa på 60-talet, men det har ju hunnit gå några år sedan dess, och man tycker att med nutidens mångkultur så borde folk ha börjat vänja sig vid tanken att det finns andra kulturer och tänkesätt än våra. Och sätt att klä sig! Jag kommer ihåg att standardfrågan för ca 20 år sedan var "jamen varför klär ni er så konstigt?" :)

Många blir provocerade av avvikande utseenden, men åtminstone i storstäderna har man hunnit vänja sig vid slöjor, särkar och saris. Den traditionella indiska munkdräkten borde inte uppfattas som så skrämmande längre.

En annan viktig orsak till sektstämpeln är den allmänna misstänksamhet som finns gentemot allt religiöst. Ateismen har fått ett mycket stort inflytande i Sverige. T om kristendomen, etablerad här sedan 1000 år, har blivit allt mer undanskuffad. Många tongivande människor inom vetenskap, kultur, media, politik etc är ateister och det ligger förstås i deras intresse att framställa religion som något suspekt eller rent utav farligt. Och det exempel de mäktiga i samhället ger följs av de övriga. Det är alltså inget gynnsamt samhällsklimat vi har för att etablera religioner.

Krishna-rörelsen har också mött på motstånd från en del kristna som håller fast vid en mera sekteristisk uppfattning; de vill väl inte ha någon konkurrens om själarna.

Ett vanligt missförstånd är att Krishna-rörelsen skulle vara en uppfinning från hippieepoken i USA; en missuppfattning som grundar sig på okunnighet om indisk religion. Det räcker med att studera indisk kultur lite grann för att komma underfund med att Krishna har varit ett älskat ämne inom konst, poesi och filosofi under många århundranden.

Grunden till den moderna Krishna-rörelsen lades under tidigt 1500-tal, av helgonet Sri Caitanya Mahaprabhu, men vaisnavismen är betydligt äldre än så.

För att återkomma till det nutida sekulära samhället, så är det begripligt att Krishnamedvetande kan uppfattas om en utmaning emot våra kulturella normer. Den som vill följa Krishnamedvetandets principer måste ställa sig utanför en del aktiviteter som för många anses vara självklara:

1 En hängiven får inte äta kött, fisk eller ägg.

Inte lika chockerande idag som på 60-talet; det finns många som insett det sjuka med djurslakt, men majoriteten tycker fortfarande att det är ok att djur plågas och dör för att tillfredsställa våra smaklökar....

2 En hängiven får inte berusa sig. Detta innebär att även tobak och kaffe (koffein) är förbjudet.

Att narkotika är skadligt är det förstås ingen diskussion om, och glädjande nog börjar attityderna ändras när det gäller rökning, men alkohol är fortfrande en viktig del av det sociala umgänget, inte minst i Sverige som har en bedrövlig supkultur.

3 En hängiven får inte ägna sig åt hasardspel.

Inklusive Bingolotto, trisslotter och vad det nu heter, hasardspelandets grund är girighet och bedrägeri, och det är många som har förstört sin ekonomi och sina liv pga spelande.

4 En hängiven får inte ha något sexliv utanför äktenskapet.

Man kan lugnt säga att detta är den mest upprörande punkten för många. Sexmissbruket har på de senaste decennierna upphöjts till kult, till hysteri, till ett tvång ..... och abort har blivit en lönsam jätteindustri. Liksom bekämpandet av AIDS och andra "trevliga"sjukdomar.

Många inser förstås att berusning, sexslafs osv är skadligt för både individen och samhället, men samtidigt är hedonismen ett sådant fast etablerat begrepp att de som väljer att ta avstånd från detta för ett högre syfte anses vara suspekta.

Hur mycket pengar FRI tjänar på sin verksamhet vet jag inte, men jag vet att s k deprogrammering har varit en lönande verksamhet i USA, och med all affärsverksamhet är det ju så att man måste argumentera för sin produkt; skapa en marknad. Det har funnits och finns verkligt farliga sekter, men de är ändå inte så många, alltså buntar man ihop seriösa rörelser tillsammans med toksekterna, och propagerar för att de skulle vara farliga. Det är på så sätt man får marknaden att växa.

.

Med Krishna-rörelsen är det ju också så att den är en liten och fredlig rörelse, och anses förmodligen därför vara ofarlig att ge sig på. Märkligt nog så har jag inte sett några muslimska extremrörelser på FRIs lista. Det vore nog för farligt för FRI och andra deprogrammerare.

Siksastakabönerna

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande summering av detta tjugonde kapitel. Sri Caitanya Mahaprabhu tillbringade Sina nätter med att smaka Siksastaka-bönernas innebörd i Svarupa Damodara Gosvamis och Ramananda Rayas sällskap. Ibland reciterade Han verser ur Gita-govinda, ur Srimad-Bhagavatam, ur Sri Ramananda Rayas Jagannatha-vallabha-nataka eller ur Sri Bilvamangala Thakuras Krishna-karnamrita. På detta sätt blev Han försjunken i hänryckta känslor. Under de tolv år Sri Caitanya Mahaprabhu bodde i Jagannahta Puri avnjöt Han smaken i recitation av sådana transcendentala verser. Herren var närvarande i denna materiella värld i fyrtioåtta år. Efter att ha gett en antydan om Herrens försvinnande ger Caitanya-caritamritas författare en kort beskrivning av hela Antya-lila och avslutar därefter sin bok.

Caitanya-caritamirta

Antya-lila Kapitel 20

I stor glädje sade Sri Caitanya Mahaprabhu:"Min käre Svarupa Damodara och Ramananda Raya! Vet från Mina ord att sjungandet av de heliga namnen utgör den mest verksamma metoden för befrielse i denna Kalis tidsålder."

"I denna Kalis tidsålder utgörs metoden för att dyrka Krishna av att utöva offer genom att sjunga Herrens heliga namn. Den som gör detta är förvisso ytterst intelligent, och han uppnår skydd vid Krishnas lotusfötter."

"I Kalis tidsålder utför intelligenta personer gemensamt lovsjungande för att dyrka Gudomens inkarnation, som ständigt sjunger Krishnas namn. Trots att Hans hy inte är svart, är Han Krishna Själv. Han åtföljs av Sina följeslagare, tjänare, vapen och intimt förbundna."

"Genom att helt enkelt sjunga Krishnas heliga namn kan man befrias från alla icke önskvärda vanor. Detta är metoden för att uppväcka all god lycka och inleda flödet av vågor av kärlek till Krishna."

"Låt all seger tillfalla sjungandet av Herren Krishnas heliga namn, som rengör hjärtats spegel och utsläcker lidandet från den materiella tillvaron."

"Genom att utföra gemensamt sjungande av Hare Krishna-mantrat kan man förinta den materiella tillvarons syndfulla tillstånd, rena det smutsiga hjärtat och uppväcka alla slag av gudshängiven tjänst."

"Resultatet av detta lovsjungande är att man uppväcker sin kärlek till Krishna och smakar transcendental lycksalighet. Slutligen uppnår man Krishnas umgänge och engagerar sig i Hans hängiven tjänst, precis som om man nedsänkte sig själv i ett stort hav av kärlek."

Klagan och ödmjukhet upväcktes inom Sri Caitanya Mahaprabhu, och Han började recitera ytterligare en av Sina egna verser. Genom att höra betydelsen av denna strof kan man glömma all olycka och beklagan.

"Min Herre, o Högsta Personliga Gudom! I Ditt heliga namn bor all god lycka för den levande varelsen och Du har därför många namn, såsom Krishna och Govinda, genom vilka Du utvidgar Dig Själv. I dessa namn har Du inrymt alla Dina krafter, och det finns inga stränga regler för hur man skall minnas dem. Min käre Herre, trots att Du har förlänat de fallna, betingade själarna en sådan barmhärtighet genom att frikostigt lära ut Dina heliga namn, är Jag så drabbad av olyckan att Jag begår förseelser då Jag sjunger dem. Jag kan därför inte erhålla någon smak för att sjunga dem."

"Eftersom människor har olika önskningar har Du i Din nåd spridit olika heliga namn."

"Oavsett tid eller plats uppnår den som sjunger det heliga namnet, till och med då han äter eller sover, all perfektion."

"Du har ingjutit Dina fulla krafter i vart och ett av de heliga namnen, men Jag är så olyckligt lottad att Jag inte känner någon dragning till att sjunga Dina heliga namn."

Sri Caitanya Mahaprabhu fortsatte:"O Svarupa Damodara Gosvami och Ramananda Raya, hör från Mig om kännetecknen på hur man bör sjunga Hare Krishna-maha-mantrat för att mycket lätt kunna uppväcka sin slumrande kärlek till Krishna."

"En person som betraktar sig själv som lägre än ett grässtrå, som är mer tolerant än ett träd och som inte förväntar sig någon ära för egen del, utan ständigt är beredd att visa all respekt inför andra, kan med lätthet oavbrutet sjunga Herrens heliga namn."

"Detta är kännetecknen på en person som sjunger Hare Krishna-maha-mantrat. Trots att han är mycket upphöjd betraktar han sig själv som lägre än grässtrået på marken, och precis som trädet tolererar han allt på två sätt."

Ett träd protesterar inte när det huggs ner, och även om det dör av torka, ber det inte någon om vatten."

"Trädet skänker sin frukt, sina blommor och vad det än äger till vem som helst. Det utstår brännande hetta och hällande regn och ger ändå sitt skydd till andra."

"Trots att en vaisnava är den mest upphöjda av alla personer är han fri från stolthet, och han visar sin respekt inför alla levande varelser, väl medveten om att de alla utgör Krishnas boning."

"Den som på detta sätt sjunger Herren Krishnas heliga namn kommer med säkerhet att uppväcka sin slumrande kärlek till Krishnas lotusfötter."



Medan Herren Caitanya talade sålunda ökade Hans ödmjukhet, och Han började be till Herren Krishna att Han skulle kunna utföra ren gudshängiven tjänst.

Det naturliga symptomet på ett förhållande i gudskärlek, varhelst detta uppvisas, är att den hängivne inte betraktar sig själv som en gudshängiven. Han tänker istället alltid att han inte äger en enda droppe kärlek till Krishna.

"O universums Herre! Jag har ingen önskan att erhålla materiella rikedomar, materiellt sinnade anhängare, en vacker hustru eller fruktbringande handlingar beskrivna i blomsterrikt språk. Allt Jag önskar, liv efter liv, är hängiven tjänst till Dig utan några motiv."

"Min käre Herre Krishna, Jag önskar inte få några materiella rikedomar från Dig, och inte heller önskar jag anhängare, en vacker hustru eller resultaten av fruktbringande handlingar. Jag ber endast att Du i Din orsakslösa nåd skänker Mig ren hängiven tjänst till Dig, liv efter liv."



I stor ödmjukhet betraktande Sig Själv som en av den materiella världens betingade själar, gav Sri Caitanya Mahaprabhu åter uttryck för Sin önskan att bli förlänad tjänst till Herren.

"O Min Herre! O Krishna, Nanda Maharajas son! Jag är Din evige tjänare, men på grund av Mitt eget fruktbringande handlande har Jag fallit ned i denna okunnighetens fruktansvärda ocean. Visa Mig nu vänligen Din orsakslösa barmhärtighet och betrakta Mig som ett korn av stoftet vid Dina lotusfötter."

"Jag är Din evige tjänare, men Jag glömde Dig, o Herre. Nu har Jag fallit ned i okunnighetens ocean och blivit betingad av den yttre energin."

"Visa Mig Din orsakslösa barmhärtighet genom att skänka Mig en plats bland stoftpartiklarna vid Dina lotusfötter, så att jag på detta sätt kan engagera Mig i Din tjänst som Din evige tjänare, o Herre."



Därefter uppväcktes naturlig ödmjuket och iver i Herren Sri Caitanya Mahaprabhu. Han bad till Krishna om att bli i stånd att sjunga maha-mantrat i hänryckt kärlek.

"Min käre Herre! När kommer Mina ögon att förskönas av de ständigt strömmande tårar som fyller dem då Jag sjunger Ditt heliga namn? När kommer den stund, då Min röst inte längre bär och alla håren på Min kropp reser sig av transcendental lycka då Jag sjunger Ditt heliga namn?"

"Utan kärlek till Gudomen är Mitt liv värdelöst. Jag ber därför att Du skall godta Mig som Din tjänare och ge mig lönen bestående av hänryckt kärlek till Gud."



Saknaden efter Krishna uppväckte olika stämningar av svåra kval, klagan och ödmjukhet. Sålunda talade Sri Caitanya Mahaprabhu som en galning.

"O Govinda, Min Herre! På grund av skilsmässan från Dig betraktar Jag ett enda ögonblick som en hel tidsålder. Tårar flödar från Mina ögon som strida strömmar av regn, och Jag upplever hela världen som tom."

"I Min oro och upprördhet tar dagen aldrig slut, ty varje ögonblick tycks Mig lika långt som en tidsålder. Från Mina ögon, vilka är som regntidens moln, flödar en oupphörlig ström av tårar."

"Alla de tre världarna har blivit fullständigt tomma på grund av skilsmässan från Govinda. Jag upplever det som om Jag blev levande bränd i en svag eld."

"Bara för att pröva Min kärlek har Herren Krishna blivit likgiltig inför Mig, och Mina vänner säger:"Det är lika bra att Du ignorerar Honom."

Medan Srimati Radharani tänkte på detta sätt, uppvisades på grund av Hennes rena hjärta den naturliga kärlekens kännetecken.

Hänryckningens symptom avund, stor iver, ödmjukhet, hänförelse och bön uppvisades alla på en gång.

I denna stämning blev Srimati Radharanis sinne oroat, och Hon yttrade därför en vers i långt framskriden hängivenhet för Sina gopiväninnor.

Sri Caitanya Mahaprahbu reciterade denna vers i samma anda av hänryckning, och när Han gjorde detta blev Han Själv som Srimati Radharani.

"Låt Krishna hårt omfamna denna tjänarinna, som har fallit ned vid Hans lotusfötter. Låt Honom trampa på Mig eller krossa Mitt hjärta genom att aldrig visa Sig inför Mig. Han är när allt kommer omkring en vällusting och fri att göra vadhelst Han önskar, men trots detta är Han ingen annan än Mitt hjärtas dyrkansvärde Herre."

"Jag är en tjänarinna vid Krishnas lotusfötter. Han är förkoppsligandet av transcendental lycka och transcendentala stämningar. Om Han vill, kan Han omfamna Mig hårt och få Mig att känna enhet med Honom, eller också kan Han fräta sönder Mitt sinne och Min kropp genom att inte bevilja Mig Sin audiens. I vilket fall somhelst är Han Mitt livs Herre."

"Min kära vän, lyssna nu till Mitt sinnes beslut. Krishna är Herren över Mitt liv under alla omständigheter, oavsett om Han visar Mig tillgivenhet eller dödar Mig genom att göra Mig olycklig."

20.8-49

"Krishna är Mitt hela liv. Han är Mitt livs skatt. Sannerligen är Krishna själva livskraften i Mitt liv. Jag bevarar Honom därför alltid i Mitt hjärta och försöker tillfredsställa Honom genom att utföra tjänst. Detta är Min ständiga meditation."

20.58

Dessa uttalanden av Srimati Radharani visar de symptom på ren kärlek till Krishna som smakades av Sri Caitanya Mahaprahbu. I denna hänryckta kärlek blev Hans sinne ostadigt. Omvandlingar och transcendental kärlek spreds genom hela Hans kropp, och Han kunde inte upprätthålla kropp och sinne.

Den rena gudshängivna tjänsten i Vrindavana är precis som guldpartiklarna i floden Jambu. I Vrindavana återfinns inte ens en antydan till personlig sinnesnjutning. I syfte att förevisa sådan ren kärlek i denna materiella värld har Sri Caitanya Mahaprabhu skrivit den tidigare versen och förklarat dess innebörd.

Då Han på detta sätt var överväldigad av hänryckt kärlek talade Sri Caitanya Mahaprabhu likt en galen person och reciterade lämpliga verser.

Herren hade tidigare författat dessa åtta verser för att undervisa människor i allmänhet. Nu smakade Han Själv innebörden i dessa strofer, vilka kallas Siksastaka.

Om någon reciterar eller lyssnar till dessa Sri Caitanya Mahaprabus åtta undervisande strofer, kommer hans hänryckta kärlek och hängivenhet till Krishna att öka dag för dag.

20.61-65

Jag skriver denna bok genom barmhärtigheten hos lotusfötterna tillhörande Sri Govindadeva, Sri Caitanya Mahaprabhu, Herren Nityananda, Advaita Acarya samt andra hängivna och läsarna av denna bok, såväl som Svarupa Damodara Gosvami, Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, som är min andlige mästare, samt Sri Jiva Gosvami. Jag har också blivit särskilt gynnad av en annan Högsta Personlighet.

Murtin Sri Madana-mohana i Vrindavana har givit en order som gör att jag skriver. Trots att detta inte bör avslöjas, är jag inte i stånd att förbli tyst.

Om jag inte avslöjade detta, skulle jag göra mig skyldig till otacksamhet gentemot Herren. Jag ber er därför, mina kära läsare, att inte anse mig var alltför stolt eller var arga på mig.

Vadhelst jag har kunnat skriva om Sri Caitanya Mahaprahbu har varit möjligt endast på grund av att jag har framburit böner till lotusfötterna hos er alla.

20.98-101

Vrindavanas muriter Madana-mohana med Srimati Radharani, Govinda med Srimati Radharani samt Gopinatha med Srimati Radharani utgör Gaudiya-vaisnavernas hela liv.

I syfte att låta mina önskningar bli uppfyllda placerar jag lotusfötterna hos följande personer på mitt huvud: Herren Sri Caitanya Mahaprabhu tillsammans med Herren Nityananda, Advaita Acarya och Deras hängivna, såväl som Sri Svarupa Damodara Gosvami, Sri Rupa Gosvami, Sri Sanatana Gosvami, Sri Raghunatha dasa Gosvami, som är min andlige mästare, samt Srila Jiva Gosvami.

Barmhärtigheten hos deras lotusfötter är min andlige mästare, och mina ord är mina lärjungar som jag har fått att dansa på olika sätt.

Då den andlige mästaren har uppfattat lärjungarnas trötthet har han slutat få dem att dansa, och eftersom denna barmhärtighet inte längre förmår dem att dansa har mina ord nu stannat upp och tystnat.

Mina oerfarna ord känner inte till hur de skall kunna dansa på egen hand. Guruns barmhärtighet förmådde dem att dansa så länge som möjligt, och nu, efter att ha dansat, har de gått till vila.

Jag dyrkar nu alla mina läsares lotusfötter, ty genom deras barmhärtighet uppstår all god lycka.

Om en person lyssnar till beskrivningen av Herren Sri Caitanya Mahaprahbus lekar såsom den ges i Sri Caitanya-caritamrita, tvättar jag hans lotusfötter och dricker detta vatten.

Jag smyckar mitt huvud med stoftet från mina åhörares lotusfötter. Ni har nu alla druckit denna nektar och därför har mitt arbete krönts med framgång.

Genom att be vid Sri Rupas och Sri Raghunathas lotusfötter och alltid åstunda deras barmhärtighet, förtäljer jag, Krishnadasa, Sri Caitanya-caritamrita och följer i deras fotspår.

Caitanya-caritamrita är fylld av de handlingar som utförts av Sri Caitanya Mahaprahbu, som är den Högsta Personliga Guden själv. Den uppväcker all god lycka och förstör allt som är olycksbådande. Om någon med kärlek och tillit smakar Caitanya-caritamritas nektar, kommer jag att bli som en humla som smakar på honungen i form av transcendental kärlek från denna persons lotusfötter.

Denna bok, Caitanya-caritamrita, har skrivits för att tillfredsställa de rikaste bland muriter, Madana-mohanaji och Govindaji. Nu när den är fullbordad, låt den då bli offrad vid Sri Krishna Caitanyadevas lotusfötter.

Förverkligade gudshängivna är som humlor som berusas av sina egna stämningar vid Krishnas lotusfötter. Dessa lotusfötter skänker sin väldoft till hela världen. Vem är den förverkligade själ som skulle kunna överge dem?

Denna Caitanya-caritamrita har fullbordats i Vrindavna på den avtagande månens femte dag i Jyaisthas månad (maj-juni), en söndag, år 1537 i Sakabda-eran.

20.142-157

SLUTET PÅ CAITANYA-CARITAMRITA

.

Herren Caitanyas ofattbara beteende

Följande sammanfattning av kapitel nitton ges av Srila Bhaktivnoda Thakura i hans Amrita-pravaha-bhasya:

Varje år bad Sri Caitanya Mahaprahbu Jagadananda Pandita att med gåvor i form av tyger och prasada besöka Hans mor i Navadvipa. Efter ett sådant besök återvände Jagadananda Pandita till Puri med en sonett som Advaita Acarya hade skrivit. När Caitanya Mahaprabhu läste denna, blev Hans hänryckning så stor, att alla de gudshängivna fruktade att Herren mycket snart skulle gå hädan. Herrens tillstånd var så allvarligt, att Han om natten fick blåmärken och blodigt ansikte genom att stryka det mot väggarna. För att få slut på detta bad Svarupa Damodara Sankara Pandita att tillbringa natten i samma rum som Herren.

.

Detta kapitel skildrar också hur Herren Sri Caitanya Mahaprabu gick in i Jagannatha-vallabha-trädgården under fullmånenatten i Vaisakha (april-maj) och erfor olika slags transcendentala hänryckningar. Överväldigad av hänryckt kärlek på grund av att Han plötsligt såg Herren Sri Krishna under ett asoka-träd, uppvisade Han olika symptom på andlig galenskap.

.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 19

Herren räddas ur havet

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av det artonde kapitlet.

En höstkväll, vid fullmåne, vandrade Sri Caitanya Mahaprabhu längs havsstranden när Aitotatemplet. Han förväxlande havet med Yamunafloden och hoppade i vattnet i hopp om att får se Krishnas och Srimati Radharanis samt de andra gopiernas vattenlekar. När Han flöt omkring i havet, sveptes Han emellertid bort till Konarkatemplet, där en fiskare, som trodde att Herrens kropp var en stor fisk, fångade Honom i sitt nät och förde Honom i land. Sri Caitanya Mahaprabhu var medvetslös, och Hans kropp hade blivit förvandlad på ett ovanligt sätt. Så snart fiskaren vidrörde Herrens kropp, blev han galen av hänryckt kärlek till Krishna. Han blev emellertid skrämd av sin galenskap, ty han trodde att han blvit hemsökt av ett spöke. I sitt sökande efter en andeutdrivare träffade han Svarupa Damodara Gosvami och de andra hängivna på stranden. De hade letat överallt efter Herren. Efter några frågor kunde Svarupa Damodara förstå att fiskaren hade fångat Herren Sri Caitanya Mahaprabhu i sitt nät. Eftersom fiskaren var rädd för att han hemsökts av ett spöke, gav Svarupa Damodara honom ett slag och sjöng Hare Krishna, vilket genast lugnade honom. Därefter, när de gudshängivna sjöng Hare Krishna-maha-mantrat mycket högt, återfick Sri Caitanya Mahaprahbu Sitt yttre medvetande. Sedan förde de Honom tillbaka till Hans hem.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 18

Herrens kroppsliga förändringar

I sin Amrita-pravaha bhasya ger Srila Bhaktivinoda Thakura följande sammanfattning av detta sjuttonde kapitel:

En natt gick Sri Caitanya Mahaprahbu i transcendental hänryckning ut ur Sitt rum utan att öppna dörrarna. Efter att ha tagit Sig över tre murar föll Han omkull bland några kor, som tillhörde Tailangadistriktet. Han förblev medvetslös och antog en skepnad som liknade en sköldpadda.

.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 17

.

Jag försöker blott skriva om Herren Gauracandras transcendentala gärningar och andliga galenskaper, vilka är mycket underbara och sällsynta. Jag vågar skriva om dem endast på grund av att jag fått höra dem från personer som själva sett Herrens gärningar.

.

Prisad vare Sri Caitanya Mahaprabhu! Prisad vare Herren Nityananda! Prisad vare Advaitacandra! Prisade vare alla Herrens hängivna!

17.1-2

Herren Caitanya smakar nektar

I sin Amrita-pravaha-bhasya sammanfattar Srila Bhaktivinoda Thakura det sextonde kapitlet enligt följande:

När de gudshängivna från Bengalen återvände till Jagannatha Puri följde en man vid namn Kalidasa, som var morbror till Raghunatha dasa Gosvami, med dem för att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu. Kalidasa hade smakat resterna av alla de bengaliska vaisnavernas mat, till och med Jhadu Thakuras. På grund av detta fick han mottaga Sri Caitanya Mahaprabhus skydd i Jagannatha Puri.

När Kavi-karnapura var endast sju år gammal initierades han i Hare Krishna-maha-mantrat av Sri Caitanya Mahaprabhu. Han blev senare den främste poeten bland vaisnava-acaryerna.

När Sri Caitanya Mahaprahbu åt återstoden av den mat som kallas vallabha-bhoga, beskrev Han härligheten hos sådan mat som efterlämnats av Herren, och sedan gav Han alla de gudshängivna prasada. Sålunda fick de alla smaka adharamrita, nektar från Herren Sri Krishnas läppar.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 16

Herren Caitanyas transcendentala galenskap

Det följande är en summering av Antya-lilas femtonde kapitel: Efter att ha sett Herren Jagannathas upala-bhoga-ceremoni började Sri Caitanya Mahaprahbu än en gång känna hänryckta känslor. När Han såg en trädgård vid standen nära havet trodde Han åter att Han var i Vrindavana, och när Han började tänka på Krishna sysselsatt i Sina olika lekar upprördes Han av transcendentala känslor på nytt. Då gopierna på rasa-dansens natt hade berövats Krishnas närvaro, sökte de efter Krishna i den ena skogen efter den andra. Sri Caitanya Mahaprahbu antog samma transcendentala tankar som gopierna och var fylld av hänryckta känslor. Svarupa Damodara Gosvami reciterade en vers ur Gita-govinda som var helt avpassad efter Herrens känslor. Caitanya Mahaprabhu uppvisade sedan hänryckningens förvandlingar, såsom bhavodaya, bhava-sandhi, bhava-sabalya osv. Herren upplevde alla de åtta slagen av förvandlingar, och Han fann stort behag i dem.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 15

Herren Caitanyas känslor av saknad efter Krishna

Srila Bhaktivinoda Thakura ger följande sammanfattning av detta Antya-lilas fjortonde kapitel: Sri Caitanya Mahaprahbus känslor av saknad efter Krishna resulterade i en mycket upphöjd transcendental galenskap. Då Han stod nära Garuda-stambhan och framförde böner till Herren Jagannatha satte en kvinna från Orissa sin fot på Herrens axel i sin stora iver att få se Herren Jagannatha. Govinda tillrättavisade henne för detta, men Caitanya Mahaprahbu prisade hennes iver. När Caitanya Mahaprahbu gick till Herren Jagannathas tempel var Han försjunken i hänryckt kärlek och såg endast Krishna. Så snart Han upptäckte denna kvinna återvände emellertid Hans yttre medvetande omedelbart, och Han såg då Jagannatha, Baladeva och Subhadra. Caitanya Mahaprabhu såg också Krishna i en dröm, och Han överväldigades av kärlekens hänryckning. När Han inte längre kunde se Krishna jämförde Han Sig Själv med en yogi och beskrev hur denne yogi såg Vrindavana. Ibland uppvisades alla symptom på transcendental hänryckning i Honom.



En natt märkte Govinda och Svarupa Damodara, att trots att de tre dörrarna till Herrens rum var stängda och låsta, var Herren inte kvar därinne. Då de upptäckte detta begav sig Svarupa Damodara och de andra hängivna ut, och de fann Herren ligga medvetslös vid simha-dvara-porten. Hans kropp hade blivit ovanligt lång, och Hans leder hade glidit isär. De hängivna förde gradvis tillbaka Herren till Sina sinnen genom att sjunga Hare Krishna-mantrat, och därefter förde de honom till hans bostad. En gång tog Sri Caitanya Mahaprabhu Cataka-parvata (en sanddyn) för att vara Govardhana-parvata (det heliga berget i Vrindavana). När Han sprang mot den blev Han förstummad, och på grund av den stora kärleken till Krishna framträdde därefter hänryckningens åtta förändringar i Hans kropp. Vid detta tillfälle reciterade alla de hängivna Hare Krishna-mantrat för att lugna honom.

Caitanya-caritamrita
Antya-lila Kapitel 14

Lekar med Jagadananda och Raghunatha Bhatta

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av kapitel tretton: Jagadananda tillverkade en kudde och en tunn madrass åt Sri Caitanya Mahaprabhu, då han menade att det var obekvämt för Herren att sova på bananträdsbark. Herren tog emellertid inte emot dessa gåvor. Svarupa Damodara Gosvami tillverkde då en annan kudde och madrass av finhackade bananblad, och under starka protester tog Herren till slut emot dem. Med Sri Caitanya Mahaprabhus tillåtelse begav sig Jagadananda Pandita till Vrindavana, där han tillsammans med Sanatana Gosvami samtalade om många ämnen rörande hängivenhet. Det uppstod också en diskussion kring Mukunda Sarasvatis klädnad. NärJagadananda återvände till Jagannatha Puri överlämnade han några gåvor från Sanatana Gosvami till Herren Caitanya, och vid dennna tidpunkt inträffade också händelsen med pilu-frukten.

.

En gång försjönk Sri Caitanya Mahaprahbu i hänryckning av att höra en dava-dasis sång. Omedveten om vem som sjöng sprang Han i hennes riktning genom taggiga buskar, men när Govinda upplyste Honom om att det var en kvinna som sjöng stannade Han omedelbart. Genom denna händelse instruerade Sri Caitanya Mahaprabhu alla om att sannyasier och vaisnaver inte bör höra kvinnors sång.

.

Efter att ha avslutat sin utbildning lämnade Raghunatha Bhatta Gosvami Varanasi och begav sig till Jagannatha Puri. På vägen mötte han Ramadasa Visvasa Pandita. Visvasa Pandita var mycket stolt över sin lärdom, och eftersom han var en impersonalist mottogs han inte särskilt väl av Sri Caitanya Mahaprabhu. En överblick över en del av Raghunatha Bhatta Gosvamis liv utgör slutet av detta kapitel.

.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila kapitel 13

.

Raghunatha Bhatta brukade varken lyssna till eller tala om något som rörde den materiella världen. Han brukade helt enkelt diskutera om Krishna och dyrka Herren dag och natt.

.

Han lyssnade aldrig till förolämpningar av en vaisnava eller klander av en vaisnavas dåliga uppträdande. Det enda han visste var att alla var engagerade i Krishnas tjänst; han förstod inte något annat.

.

Raghunatha Bhatta gjorde aldrig något som skadade en vaisnava. Han försummade med andra ord aldrig tjänsten till Herren, och han överskred heller aldrig reglerna och föreskrifterna för en ren vaisnava. Det är en vaisnava-acaryas plikt att hindra sina lärjungar och efterföljare från att bryta mot principerna för en vaisnavas uppträdande. Han måste ständigt råda dem att strikt följa de reglerande principerna, vilka kommer att skydda dem från att falla ned. Trots att en vaisnava-predikant ibland kan kritisera andra undvek Raghunatha Bhatta detta. Även om någon vaisnava verkligen hade begått ett misstag kritiserade Raghunatha Bhatta honom inte. Han såg endast att alla var engagerade i Krishnas tjänst. Detta är en maha-bhagavatas ställning. Faktum är, att till och med en person som tjänar maya i en högre mening också är en tjänare till Krishna. Eftersom maya är Krishnas tjänare, tjänar man Krishna indirekt genom att tjäna maya. Det sägs därför:

.

keha mane, keha mane, saba tanra dasa

ye na mane, tara haya sei pape nasa

.

"En del accepterar Honom medan andra inte gör det, men ändå är alla Hans tjänare. Den som inte acccepterar Honom kommer emellertid att bli krossad av sina syndfulla handlingar."

(Cc Adi-lila 6.85)

13.132-133

Herrens mellanhavanden med Jagadananda Pandita

Följande summering av detta tolfte kapitel ges av Srila Bhaktivinoda i hans Amrita-pravaha-bhasya: I detta kapitel diskuteras de kroppsliga förändringar som Sri Caitanya Mahaprabhu på grund av hänryckt kärlek uppvisade dag och natt. De hängivna från Bengalen färdades än en gång till Jagannatha Puri för att träffa Herren. Som vanligt var deras ledare Sivananda Sena, som reste tillsammans med sin hustru och sina barn. Eftersom planeringen försenades under resan och Herren Nityananda inte hade någon lämplig plats att bo på, blev Han något upprörd. Han blev således mycket arg på Sivananda Sena, som ansvarade för gruppen, och sparkade honom i kärleksfull ilska. Sivananda Sena kände sig ytterst gynnad över att ha blivit sparkad av Nityananda Prabhu, men hans systerson Srikanta Sena blev upprörd och lämnade därför sällskapet. Han träffade Sri Caitanya Mahaprabhu i Jagannatha Puri innan resten av gruppen anlände.

Det året gick även en hängiven vid namn Paramesvara dasa Modaka tillsammans med sin familj för att träffa Herren Caitanya i Jagannatha Puri. De hängivna böjd ofta in Herren att komma och äta hos dem. När Herren tog farväl av dem alla talade Han mycket behagligt till dem. Året innan hade Jagadananda Pandita blivit sänd till Sacimata med prasada och tyg. Detta år återvände han till Puri med en stor kruka full av blomsterparfymerad olja för att massera Herrens huvud. Herren tog emellertid inte emot oljan, och på grund av denna vägran slog Jagadananda Pandita sönder krukan inför Honom och började fasta. Herren försökte lugna honom och bad Jagadananda Pandita att laga i ordning mat. Jagadananda Pandita blev så nöjd när Sri Caitanya Mahaprahbu accepterade hans kokkonst att han avbröt sin fasta.

Caitanya-caritamirta

Antya-lila Kapitel 12

.

Jagadananda Pandita vistades i Sivananda Senas hem en tid, och de tillredde omkring sexton seer med parfyrmerad sandelträolja.

.

De fyllde en stor lerkruka med den väldoftande oljan, och med stor omsorg tog Jagandananda Pandita med den till Nilacala, Jagannatha Puri.

.

Denna olja anförtroddes åt Govinda, och Jagadananda bad honom:"Var snäll och smörj in Herrens kropp med denna olja."

.

Govinda sade därför till Sri Caitanya Mahaprabhu :"Jagadananda Pandita har fört hit parfymerad sandelträolja."

.

"Det är hans önskan att Du, Herre, smörjer en liten mängd av denna olja på Ditt huvud, så att blodtrycket orsakat av galla och luft skall minska avsevärt."

.

"Han framställde en stor kruka full av denna olja i Bengalen, och med stor omsorg har han fört den hit."

Herren svarade."En sannyasi har ingen användning för olja, speciellt inte parfymerad olja som den här. Ta ut den omedelbart."

.

"Skänk denna olja till Jagannathatemplet, där den kan användas i oljelamporna. På detta sätt kommer Jagadanandas arbete med att framställa oljan att krönas med fullständig framgång."

.

När Govinda vidarebefordrade detta meddelande till Jagadananda Pandita, förblev Jagadananda tyst och sade inte ett enda ord.

.

När tio dagar hade förflutit sade Govinda åter till Sri Caitanya Mahaprabhu:"Det är Jagadananda Panditas önskan att Du tar emot oljan, Herre."

.

När Herren hörde detta sade han argt:"Varför inte anställa en massör för att massera Mig?"

.

"Har Jag tagit sannyasa för att njuta av sådant? Att ta emot denna olja skulle bringa Mitt fördärv, och ni skulle alla skratta."

.

Sri Caitanya Mahaprabhu förklarade Sig Själv vara en strikt sannyasi. En sannyasi förväntas inte ta emot hjälp från någon. Att engagera en massör i att ge Honom massage skulle visa på ett beroende av andra. Sri Caitanya Mahaprabhu önskade mycket strikt följa principen att inte ta emot någons hjälp för Sin egen kroppsliga bekvämlighets skull.

.

"Om någon gick förbi på vägen och kände doften från denna olja på Mitt huvud skulle han tro att Jag är en dari-sannyasi, en tantra-sannyasi som håller sig med kvinnor."

.

Då Govinda fick höra dessa Sri Caitanya Mahaprabhus ord blev han tyst. Nästa morgon gick Jagadananda för att träffa Herren.

.

Sri Caitanya Mahaprabhu sade till Jagadananda Pandita:"Min käre Pandita, du har tagit med dig olja till mig från Bengalen, men eftersom Jag befinner Mig i försakelsens livsordning kan Jag inte ta emot den."

.

"Överlämna oljan till Jagannathas tempel, så att den kan användas till oljelamporna. På detta sätt kan ditt arbete med att framställa oljan bära frukt."

.

Jagadananda Pandita svarade:"Vem har berättat alla dessa uppdiktade historier för Dig? Jag har aldrig tagit med mig någon olja från Bengalen."

.

Med dessa ord tog Jagadananda Pandita krukan med olja från rummet och krossade den genom att kasta den på gårdsplanen inför Sri Caitanya Mahaprahbu.

.

Efter att ha krossat krukan återvände Jagadananda Pandita till sitt rum, reglade dörren och lade sig ner.

.

Tre dagar senare gick Sri Caitanya Mahaprabhu till dörren utanför hans rum och sade:"Min käre Jagadananda Pandita, var snäll och stig upp."

.

"Jag vill att du personligen tillagar Min lunch i dag. Jag skall nu gå för att se Herren i templet och kommer att återvända vid middagstid."

.

När Sri Caitanya Mahaprahbu hade sagt detta och gått Sin väg, steg Jagadananda Pandita upp från sin bädd, badade och började tillreda olika grönsaker.

.

Efter att ha avslutat Sina rituella plikter vid middagstid anlände Herren för att äta lunch. Jagadananda Pandita tvättade Herrens fötter och erbjöd Honom en sittplats.

.

Han hade kokat ris av hög kvalitet, och blandat det med ghi och lagt det i en stor hög på ett bananblad. Där fanns också olika slags grönsaker, som lagts upp i skålar gjorda av bananträdsbark och placerats runtomkring.

.

På riset och grönsakerna fanns tulasiblommor, och framför Herren stod kakor, sött ris och annan prasada från Jagannahta.

.

Herren sade:"Lägg upp ytterligare en portion ris och grönsaker på ett nytt blad, så att du och Jag kan äta lunch tillsammans idag."

.

Sri Caitanya Mahaprabhu höll Sina händer lyfta och rörde inte prasadan förrän Jagadananda Pandita med stor tillgivenhet och kärlek sade följande ord.

.

"Var vänlig och hedra först prasada Själv, så skall jag äta senare. Jag skall inte gå emot Din önskan."

.

Lycklig till sinnes började Herren Caitanya då äta Sin lunch. När Han hade smakat grönsaksanrättningarna började Han åter tala.

.

Han sade:"Till och med när du lagar mat i en arg sinnestämning, blir maten mycket smaklig. Detta visar hur nöjd Krishna är med dig."

12.102-131

.

De tillgivna kärleksutbytena mellan Jagadananda Pandita och Sri Caitanya Mahaprabhu fortsatte på detta sätt, precis som i förhållandet mellan Satyabhama och Herren Krishna, som skildras i Srimad-Bhagavatam.

.

Vem kan uppskatta vidden av Jagadananda Panditas goda lycka? Han är själv exemplet på sin egen stora lyckosamhet.

.

Alla som hör talas om det kärleksfulla utbytet mellan Jagadananda Pandita och Sri Caitanya Mahaprabhu eller läser Jagadanandas bok Prema-vivarta kan förstå vad kärlek är. De uppnår dessutom hänryckt kärlek till Krishna.

.

Ordet vivarta betyder att acceptera att någonting är motsatsen till vad det tycks vara. Jagadananda Pandita verkade här vara mycket arg, men denna ilska var en manifestation av hans stora kärlek för Sri Caitanya Mahaprahbu. Prema-vivarta är också namnet på en bok som skrivits av Jagadananda Pandita. Caitanya-caritamritas författare, Krishnadasa Kaviraja Gosvami, använder därför orden prema-vivarta för att syfta på en person som läser denna bok eller hör talas om Jagadananda Panditas förhållande till Sri Caitanya Mahaprabhu. I båda fallen uppnår personen i fråga mycket snart kärlek til Krishna.

12.152-154

Haridasa Thakuras bortgång

Srila Bhaktivinoda Thakura summerar i sin Amrita-pravaha-bhasya detta kapitel på följande sätt: Detta kapitel beskriver hur Brahma Haridasa Thakura med Sri Caitanya Mahaprahbus tillstånd lämnade sin kropp, och hur Herren Själv utförde begravningsriten och bar kroppen till havet. Han begravde kroppen med Sina egna händer, täckte den med sand och uppförde ett monument på denna plats. Efter att ha badat i havet tiggde Han personligen Jagannatha -prasada från affärsinnehavarna och delade ut denna prasada till de församlade hängivna.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 11

.

.

En dag gick Govinda, Herren Caitanyas personlige tjänare, jublande lycklig för att överlämna resterna av Herren Jagannathas mat till Haridasa Thakura.

.

När Govinda kom fram till Haridasa, såg han att Haridasa Thakura låg ner på rygg och reciterade Hare Krishna-mantrat ytterst långsamt.

.

"Var snäll och stig upp och ät din maha-prasada," sade Govinda. Haridasa Thakura svarade:"Jag skall fasta idag."

.

"Jag har inte fullbordat det föreskrivna antalet gånger jag skall recitera Hare Krishna-mantrat på mitt radband. Hur kan jag då äta? Men du har tagit hit maha-prasada, och hur kan jag ignorera den?"

.

Efter att ha sagt detta frambar han böner till maha-prasadan, tog en liten del och åt den.

Nästa dag gick Sri Caitanya Mahaprahbu till Haridasas bostad och frågade honom:"Haridasa, är allt väl?"

.

Haridasa visade Herren sin vördnad och svarade:"Min kropp är som den skall, men inte mitt sinne och min intelligens."

.

Sri Caitanya Mahaprabhu frågade Haridasa vidare:"Kan du fastställa vad du lider av för sjukdom?" Haridasa Thakura svarade:"Min sjukdom är att jag inte kan fullgöra mina rundor på radbandet."

.

Herren sade:"Nu när du har blivit gammal, kan du minska ditt antal dagliga rundor. Du är redan befriad, och därför behöver du inte vara så strikt med att följa de reglerande principerna."

.

"Din uppgift i denna inkarnation är att befria människor i allmänhet. Du har nu förkunnat det heliga namnets ära tillräckligt i denna värld."

.

Herren fastslog:"Var därför snäll och minska ett antal gånger du reciterar Hare Krishna-maha-mantrat varje dag." Haridasa Thakura svarade:"Var vänlig och lyssna till min verkliga vädjan."

.

"Jag föddes i en lågt stående familj, och min kropp är högst avskyvärd. Jag ägnar mig alltid åt låga aktiviteter. Jag är därför den lägste och mest förtappade bland människor."

.

"Jag är obetraktbar och oberörbar, men Du har accepterat mig som Din tjänare. Detta innebär att Du har befriat mig från ett helvetiskt tillstånd och höjt mig upp till Vaikunthaplattformen."

.

"Käre Herre, Du är den fullkomligt oberoende personliga Guden. Du handlar enligt Din egna fria vilja. Du får hela världen att dansa och bete sig som Du vill."

.

"Käre Herre, genom Din barmhärtighet har Du fått mig att dansa på många olika sätt. Jag gick till exempel sraddha-patran (rättterna från sraddha-ceremonin), som skulle ha skänkts till de förstklassiga brahmanerna. Jag åt av den, trots att jag är född i en familj bestående av köttätare."

.

"Jag har under en lång tid hyst en önskan. O Herre, jag tror att Du mycket snart kommer att avsluta Dina leker i denna materiella värld."

.

"Jag önskar att jag slipper se detta Dina lekars avslutande kapitel. Var snäll och låt min kropp falla ner i Din närvaro innan den tidpunkten är inne."

.

"Jag önskar fånga Dina lotuslika fötter på mitt hjärta och se Ditt månlika ansikte."

.

"Med min tunga skall jag sjunga Ditt heliga namn, "Sri Krishna Caitanya!" Detta är min önskan. Var snäll och låt mig få lämna min kropp på detta sätt."

.

"O barmhärtige Herre, om detta är möjligt genom Din nåd, var då vänlig och uppfyll min önskan."

.

"Låt denna kropp av låg börd falla ner inför Dig. Du kan möjliggöra denna fullkomning av alla mina önskningar."

.

Sri Caitanya Mahaprahbu svarade:"Min käre Haridasa. Krishna är så barmhärtig att Han måste uppfylla alla dina önskningar."

.

"Men all Min lycka är beroende av ditt umgänge. Det är inte passande av dig att ge dig iväg och lämna Mig kvar."

.

Haridasa Thakura fattade tag om Sri Caitanya Mahaprahbus lotusfötter och sade:"O Herre, skapa inte en illusion! Trots att jag är så fallen, måste Du visa mig denna barmhärtighet!"

.

"Käre Herre, det finns många respektabla personligheter, miljontals hängivna, som är värdiga att sitta på mitt huvud. De bistår Dig i alla Dina lekar."

.

"Käre Herre, om en obetydlig insekt som jag dog, vad vore då förlusten? Vari ligger förlusten för den materiella världen om en myra dör?"

.

O Herre, Du är alltid tillgiven Dina hängivna. Jag är bara en imitation av en gudshängiven, men icke desto mindre ber jag att Du uppfyller denna min önskan. Detta är min förväntan."

.

Eftersom Herren Caitanya var tvungen att utföra Sina plikter vid middagstid reste Han Sig för att gå, men det bestämdes att Han skulle återkomma följande dag efter att ha sett Herren Jagannatha.

.

Efter att ha omfamnat Haridasa Thakura gav Sig Sri Caitanya Mahaprabhu av för att utföra Sina plikter vid middagstid och gick till havet för att ta Sitt bad.

.

När Herren nästa morgon hade besökt Jagannathatemplet skyndade Han Sig till Haridasa Thakura åtföljd av alla Sina övriga hängivna.

.

Sri Caitanya Mahaprahbu och de andra hängivna samlades inför Haridasa Thakura, och denne visade sin respekt inför Herrens och alla vaisnavernas lotusfötter.

.

Herren Sri Caitanya Mahaprahbu frågade."Min käre Haridasa, vad har du för nyheter att förtälja?" Haridasa Thakura svarade:"O Herre, vadhelst barmhärtighet Du kan förläna mig."

.

Då Herren Caitanya fick höra detta inledde Han omedelbart ett mäktigt gemensamt lovsjungande på gården. Vakresvara Pandita var den ledande dansaren.

.

Alla Herren Caitanyas hängivna ställde sig runt Haridasa Thakura och började gemensamt sjunga Herrens namn, anförda av Svarupa Damodara Gosvami.

.

Inför alla upphöjda hängivna, såsom Ramananda Raya och Sarvabhauma Bhattacarya, började Sri Caitanya Mahaprahbu beskriva Haridasa Thakuras helgonlika egenskaper.

.

Då Herren beskrev Haridasa Thakuras transcendentala egenskaper tycktes Han äga fem munnar. Ju mer Han talade, desto mer ökade Hans stora lycka.

.

Efter att ha lyssnat till beskrivningen av alla dessa Haridasa Thakuras transcendentala kvaliteter förundrades alla de närvarande hängivna. De betygade alla sin vördnad vid Haridasa Thakuras lotusfötter.

.

Haridasa Thakura förmådde Sri Caitanya Mahaprahbu att sitta ner framför honom och därefter fäste han sina ögon, likt två humlor, på Herrens lotusansikte.

.

Han höll Sri Caitanya Mahaprahbus lotusfötter till sitt hjärta och tog sedan stoftet från alla de hängivnas fötter på sitt huvud.

.

Han började sjunga Sri Krishna Caitanyas heliga namn gång på gång. Medan han drack den ljuva nektarn från Herrens ansikte rann tårarna oupphörligt nerför hans kinder.

.

Medan han sjöng Sri Krishna Caitanyas heliga namn gav han upp sin livsluft och lämnade sin kropp.

.

Då de såg Haridasa Thakura av egen fri vilja dö på detta underbara sätt, precis som en stor yogamystiker, mindes de alla Bhismas bortgång.

.

Ett öronbedövande ljud uppstod när de alla ropade de heliga namnen "Hari!" och "Krishna!". Sri Caitanya Mahaprabhu blev överväldigad av hänryckt kärlek.

.

Herren lyfte upp Haridasa Thakuras kropp och tog den i Sin famn. Han började därefter dansa på gården, fylld av hänryckt kärlek.

.

Alla de hängivna blev som lamslagna på grund av Sri Caitanya Mahaprabhus hänryckta kärlek, och i kärlekens extas började även de dansa och gemensamt sjunga Herrens namn.

11.16-60

.