Det följande är en sammanfattning av tjugofemte kapitlet.
En brahmana från Maharastra som bodde i Benares var en stor hängiven till Si Caitanya Mahaprabhu. Han var alltid mycket lycklig när han hörde om Herrens härlighet, och det var tack vare hans arrangemang som alla Varanasis sannyasier blev hängivna till Herren Caitanya Mahaprabhu. Han bjöd in alla sannyasier till sitt hem för att träffa Sri Caitanya Mahaprahbu, och denna händelse har skildrats i Adi-lilas sjunde kapitel. Från den dagen blev Sri Caitanya Mahaprabhu berömd i staden Varanasi, och många inflytelserika män i den staden blev följeslagare till Honom. Så småningom blev en av den store sannyasin Prakasananda Sarasvatis lärjungar hängiven Sri Caitanya Mahaprabhu, och denne hängivne förklarade Sri Caitanya Mahaprabhu för Prakasananda Sarasvati och understödde sin åsikt med olika argumnet.
En dag gick Sri Caitanya Mahaprabhu för att bada vid Panca-nada, och efteråt började alla Hans hängivna sjunga Hare Krishna-mantrat framför Bindu Madhava-templet. Vid denna tidpunkt kom Prakasananda Sarasvati och alla hans hängivna fram till Herren, Prakasananda Sarasvati föll genast ned vid Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter och ångrade bittert sitt uppträdande inför Herren tidigare. Han ställde frågor till Sri Caitanya Mahaprabhu angående gudshängiven tjänst i Vedanta-sutras termer, och Herren berätta för honom om gudshängiven tjänst som erkänts av stora personligheter, vilka känner Vedanta-sutra. Sri Caitanya Mahaprabhu påpekade sedan, att Srimad-Bhagavatam är den korrekta kommentaren till Vedanta-sutra. Sedan förklarade Han Srimad-Bhagavatams catuh-sloki (fyra slokas), vika är kontentan av denna stora skrift.
Från och med den dagen blev alla Varanasis sannyasier hängivna Sri Caitanya Mahaprabhu. Innan Han återvände till Sitt högkvarter i Jagannatha Puri gav Herren Sanatana Gosvami uppdraget att bege sig til Vrindavana. Sedan gav Sig Herren iväg till Jagannahta Puri. Kaviraja Gosvmi beskriver sedan något om Srila Rupa Gosvami, Sanatana Gosvami och Subuddhi Raya. Sri Caitanya Mahaprabhu återvände till Jagannatha Puri genom den stora Jharikhandaskogen i centrala Indien. Vid slutet av kapitlet sammanfattar Kaviraja Gosvami händelsena i Madhya-lila och uppmanar alla levande varelser att läsa denna upphöjda bok om Sri Caitanya Mahaprabhus lekar.
Caitanya-caritamrita
Madhya-lila Kapitel 25
I Adi-lilas sjunde kapitel skildras mötet mellan Sri Caitanya Mahaprabhu och Varanasis sannyasier:
.
Vid den tiden kom det en brahmana för att träffa Herren.
.
Brahmanan föll genast ned vid Caitanya Mahaprabhus lotusfötter och bad Honom i ett glatt sinnelag att anta hans förslag.
.
"Min käre Herren, jag har inbjudit alla Benares sannyasier till mitt hem. Mina önskningar kommer att uppfyllas om även Du accepterar min inbjudan."
.
"Min käre Herre, jag vet att Du aldrig beblandar Dig med andra sannyasier, men var snäll och visa mig barmhärtighet genom att acceptera min inbjudan."
.
Herren Caitanya log och accepterade brahmanans inbjudan. Han gjorde denna gest för att visa mayavadi-sannyasierna Sin barmhärtighet.
.
Brahmanan visste att Herren Caitanya Mahaprahbu aldrig gick til någon annans hus, men ändå, på grund av inspiration från Herren, bad han Honom uppriktgt att anta denna inbjudan.
.
Nästa dag, när Herren Sri Caitanya Mahaprabhu gick till denne brahmanas hus, såg Han alla Benares sannyasier sitta där.
.
Så snart Sri Caitanya Mahaprabhu såg sannyasierna, frambar Han genast Sin vördnad och därefter gick Han för att tvätta sina fötter. Efter att Han tvättat Sina fötter, satte Han Sig ned i närheten av tvättplatsen.
.
Efter att ha satt Sig på marken, uppvisade Caitanya Mahaprabhu Sin mystiska kraft genom att uppenbara en strålglans, som var lika skinande som ljuset från miljontals solar.
.
När sannyasierna såg den skinande strålglansen från Sri Caitanya Mahaprabhus kropp, attraherade deras inre sinne och de övergav omedelbart sina sittplatser och ställde sig upp i respekt.
.
För att dra uppmärksamheten till sig från vanliga människor, uppvisar ibland heliga personer, acaryer och lärare, extraordinära majestät. Det är nödvändigt för att locka till sig dårars uppmärksamhet, men en helig person bör inte missbruka sådan kraft för personlig sinnesnjutning såsom falska helgon som ger sig ut för att vara Gud. Även en trollkarl kan uppvisa särskilda kraftprov som inte kan förstås av vanliga människor, men detta betyder inte att trollkarlen är Gud. Det är en ytterst syndfull handling att locka till sig någons uppmärksamhet genom att uppvisa mystiska krafter och utnyttja detta tillfälle till att utge sig för att var Gud. En verkligt helgonlik person utger sig aldrig för att var Gud utan placerar sig alltid i en ställning som Guds tjänare. För en tjänare till Gud finns det inget behov av att uppvisa mystiska krafter, och han tycker inte om att göra så, men å den Högsta Personliga Gudens vägnar utför en ödmjuk tjänare till Gud sina handlingar på ett sådant förunderligt sätt, att ingen vanlig människa vågar försöka handla som han. Trots detta tar en helig person aldrig åt sig äran för sådan handlingar eftersom han mycket väl vet att när förunderliga saker utförs av den Högste Herrens barmhärtighet å hans vägnar, går all ära till Herren och inte till tjänaren.
.
Ledaren för de mayavadi-sannyasier som var närvarande hette Prakasananada Sarasvati, och efter att ha rest sig upp tilltalade han Herren Caitanya Mahaprahbu på följande sätt med stor respekt.
.
"Var vänlig och kom hit. Var vänlig och kom hit, Ers Nåd. Varför sitter Du på ett sådant orent ställe? Vad har orsakat Din sorg?"
.
Herren svarade:"Jag tillhör en lägre kategori sannyasier. Därför förtjänar Jag inte att sitta tillsammans med er."
.
Mayavadi-sannyasier är alltid mycket uppblåsta på grund av sin kunskap i sanskrit och på grund av att tillhöra Sankara-sampradayan. De är alltid av den åsikten att såvida man inte är en brahmana och mycket lärd i sanskrit, i synnerhet i grammatik, kan man inte ingå i försakelsens livsordning, ej heller bli en predikare. Mayavadi-sannyasier misstolkar alltid alla sastras genom sina ordkonster och grammatiska sammansättningar, trots att Sripada Sankaracarya själv fördömde sådant jonglerande med ord. Sankaracarya varnade sina lärjungar att om de endast brydde sig om grammatikens principer, och inte dyrkade Govinda, då var de dårar som aldrig skulle bli räddade. Men trots Sripada Sankaracaryas anvisningar, är dåraktiga mayavadi-sannyasier alltid upptagna med att vrida på ord på grund av sträng sanskritgrammatik. I syfte att förblir skilda från vaisnava-sannyasier, tror sannyasierna från mayavadi-sampradaya att de är belägna i en mycket upphöjd andlig kategori, men Herren Sri Caitanya Mahaprabhu ansåg Sig tillhöra en lägre sannyasa-sampradaya i syfte att visa dem hur man blir ödmjuk och undergiven. Han önskade således klart peka ut att en sannyasi är en som är framskriden i andlig kunskap. Den som är framskriden i andlig kunskap bör betraktas inta en bättre ställning än de som saknar sådan kunskap.
.
Prakasananda Sarasvati tog emellertid Sri Caitanya Mahaprabhu personligen i handen och placerade Honom med stor respekt mitt i församlingen.
.
Prakasananda Sarasvati sade därefter:"Jag förstår att Ditt namn är Sri Krishna Caitanya. Du är en lärjunge till Sri Kesava Bharati, och därför är Du ärorik."
.
"Du tillhör vår Sankara-sampradaya och bor i vårt samhälle, Varanasi. Varför umgås Du då inte med oss? Hur kommer det sig att Du undviker att ens se oss?"
.
"Du är en sannyasi. Hur kommer det sig då att Du inlåter Dig i sång och dans, och engagerar Dig i Din sankirtana-rörelse i sällskap med fanatiker?"
.
"En sannyasis enda plikter är meditation och Vedantastudier. Varför överger Du dessa för att dansa med fanatiker?"
.
"Du skiner som om Du vore Narayana i egen person. Vill Du vara vänlig och förklara orsaken till att Du anammat uppträdandet hos lägre klassers människor?"
.
Sri Caitanya Mahaprabhu svarade Prakasananda Sarasvati:"Min bäste herre, var vänlig och lyssna till denna orsak. Min andlige mästare ansåg Mig vara en dumbom, och därför tillrättavisade han Mig."
.
När Prakasanada Sarasvati hörde sig för från Herren Caitanya Mahaprbhu varför Han varken studerade Vedanta eller utförde meditation, presenterade Sig Herren Caitanya som den störste dumbom i syfte att visa att den innevarande tidsåldern, Kali-yuga, är en tidsålder för dumbommar och bedragare, i vilken det inte är möjligt att uppnå fulländning enbart genom att läsa Veantafilosofi och meditera. Sastra rekommenderar starkt: "I denna missämjans och hyckleriets tidsålder är reciterandet av Herrens heliga namn det enda sättet att nå befrielse. Det finns inget annat sätt. Det finns inget annat sätt. Det finns inget annat sätt."
Folk i allmänhet är så fallna i Kali-yuga att det inte är möjligt för dem att erhålla fulländning enbart genom att studera Vedanta-sutra. Man bör därför med stort allvar ägna sig åt ständigt reciterande av Herrens heliga namn.
.
"Du är en dumbom", sade han. "Du är inte kvalificerad att sudera Vedantafilosfi, och därför måste Du alltid recitera Krishnas heliga namn. Detta är kärnan av alla mantran, vediska sånger."
.
Sri Bhaktisiddhanta Sarasvati Gosvami Maharaja kommenterar i detta sammanhang, "Man kan nå fullkomlig framgång sitt livs mission, om man handlar exakt i enlighet med de ord man hör från sin andlige mästares mun." Detta accepterande av den andlige mästarens ord kallas srauta-vakya, som syftar på att lärjungen måste rätta sig efter den andlige mästarens anvisningar utan avvikelse.
.
"Genom att enbart recitera Krishnas heliga namn kan man erhålla frihet från materiell tillvaro. Faktum är, att man blott genom reciterandet av Here Krishna-mantrat blir i stånd att se Herrens lotusfötter."
.
"I denna Kalis tidsåler finns ingen annan religiös princip än reciterandet av det heliga namnet, vilket är den innersta kärnan av alla vediska sånger. Detta är innebörden av alla skrifter."
.
"Efter att Min andlige mästare beskrivit kraften hos Hare Krishna maha-mantrat, lärde han Mig en annan vers, och rådde Mig att alltid ha namnet på Min tunga."
.
"I denna Kalis tidsålder finns inget alternativ, det finns inget alternativ, det finns inget alternativ för att andligt framåtskridande än Herrens heliga namn, Herrens heliga namn, Herrens heliga namn."
.
"Eftersom Jag mottog denna befallning från Min andlige mästare, reciterar Jag alltid det heliga namnet, men Jag tror att Jag genom att recitera och recitera det heliga namnet blivit förvirrad."
.
"När Jag reciterar Herrens heliga namn i ren hänryckning tappar Jag bort Mig Själv, och således skrattar, gråter, dansar och sjunger Jag precis som en galning."
.
"Jag samlade tålamod och började därför anse att reciterandet av Krishnas heliga namn hade täckt över all Min andliga kunskap."
.
"Jag märkte att Jag blivit galen av att recitera det heliga namnet, och genast lade Jag fram detta vid Min andlige mästares lotusfötter."
.
"Min käre herre, vad för slags mantra har du givit Mig? Jag har blivit galen enbart genom att sjunga detta maha-mantra!"
.
"Att recitera det hliga namnet i hänryckning får en att dansa, skratta och gråta." När Min andlige mästare hörde allt detta, log han och började sedan tala."
.
"Religiositet, ekonomisk utveckling, sinnesnjutning och befrielse är kända som livets fyra mål, men inför gudskärlek, det femte och högsta målet, verkar dessa lika obetydliga som grässtrån på vägen."
.
"För en hängivne som verkligen utvecklat bhava, verkar den glädje som erhålls från dharma, artha, kama och moksa som en droppe i jämförelse med havet."
.
"Alla de uppenbarade skrifternas slutsats är att man bör uppväcka sin slumrande gudskärlek. du är mycket lyckligt lottad som redan gjort så."
.
"Det är ett kännetecken hos gudskärleken att den av naturen frambringar transcendental symptom i ens kropp och gör en mer och mer girig att erhålla beskyddet i form av Herrens lotusfötter."
.
"När man verkligen utvecklar gudskärlek, är det naturligt att man ibland gråter, ibland skrattar, ibland sjunger och ibland springer hit och dit precis som en galning."
.
"Svettning, skakning, hårresning på kroppen, tårar, vacklande, bleknande, galenskap, melankoli, tålmodighet stolthet, glädje och ödmjukhet - dessa är olika naturliga kännetecken på hänryckt gudskärlek, som får en hängiven att dansa och flyta i den transcendentala lycksalighetens ocean medan han reciterar Hare Krishna-mantrat."
.
"Det är mycket bra, mitt kära barn, att Du har uppnått detta högsta livsmål genom att utveckla gudskärlek. Sålunda har Du behagat mig mycket, och jag är Dig mycket tacksam."
.
"Mitt kära barn, fortsätt dansa, sjunga och utför sankirtana i sällskap med gudshängivna. Gå dessutom ut och förkunna värdet av att recitera Krishna-nama, ty genom denna metod kommer Du att bli i stånd att befria alla fallna själar."
.
En annan ambition hos den andlige mästaren är att inte bara se sina lärjungar sjunga, dansa och följa de reglerande principerna utan även förkunna sankirtana-rörelsen för andra i syfte att befria dem, ty rörelsen för Krishnamedvetande grundar sig på principen att man först själv måste bli så perfekt som möjligt i hängiven tjänst och även förkunna rörelsen till fördel för andra. Det finns två kategorier av oblandade hängivna - nämligen gosthy-anandier och bhajananandier. Bhajananandi syftar på en som är tillfredsställd med att själv odla hängiven tjänst, och gosthy-anandi är en som inte är tillfredsställd med att enbart bli perfekt själv utan även vill se att andra också drar fördel av Herrens heliga namn och göra framsteg i andligt liv.
.
"När han sade detta, lärde Min andlige mästare mig en vers från Srimad-Bhagavatam. Det är den innersta betydelsen av alla Bhagavatams intstruktioner; därför reciterade han denna vers för mig om och om igen."
.
"När en person är verkligt framskriden och erfar glädje genom att recitera det heliga namnet på Herren, som är honom mycket kär, blir han berörd och sjunger högljutt det heliga namnet. Han skrattar även, gråter, blir upprörd och sjunger precis som en galning, utan att bry sig om utomstående."
.
"Jag tror bestämt på dessa ord från Min andlige mästare, och därför sjunger jag alltid Herrens heliga namn, ensam och i umgänge med hängivna. Detta Herren Krishnas heliga namn får Mig ibland att sjunga och dansa, och det är därför Jag ibland sjunger och dansar. Var snälla och tro inte att Jag gör det med avsikt. Jag gör det automatiskt."
.
"Jämfört med det hav av transcendental lyckslighet som erfares genom reciterandet av Hare Krishna-mantrat, är den njutning som erhålls från det opersonliga Brahman-förverkligandet (brahmananda) som det grunda vattnet i en kanal."
.
"Min käre Herre, o universums Herre, eftersom jag fått se Dig direkt, har min transcendentala lycksalighet tagit formen av en stor ocean. Eftersom jag är belägen i denna ocean, har jag nu förverkligat att all annan så kallad lycka är likt vattnet i en kalvs klövavtryck."
.
Efter att ha hört Herren Sri Caitanya Mahaprabhu var alla mayavadi-sannyasierna rörda. Deras inre sinnen förändrades, och således talade de med behagliga ord.
.
"Käre Sri Caitanya Mahaprabhu, allt vad Du har sagt är sant. Endast en som gynnas av lyckan uppnår gudskärlek."
7.52-100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar