Den materiella naturens tre kvaliteter Del 3

Arjuna sade: O Krishna, hur förhåller det sig med dem, som inte följer skrifternas principer utan dyrkar efter sin egen fantasi? Är de i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet?
Bg 17.1
.
Den Högste Herren sade: Tron kan vara av tre slag - godhet, lidelse eller okunnighet - beroende på vilken av naturens kvaliteter som den förkroppsligade själen befinner sig i. Lyssna nu när Jag redogör för dessa.
.
De som känner till skrifternas regler och bestämmelser men som på grund av lathet eller håglöshet slutar att följa dem, styrs av den materiella naturens kvaliteter. Enligt sina tidigare handlingar i godhetens, lidelsens och okunnighetens kvaliteter, får de en läggning som är av en viss typ. Sedan den levande varelsen först kom i kontakt med den materiella naturen har han också varit i kontakt med dess kvaliteter. Han förvärvar olika slags mentaliteter allt efter sitt umgänge med de olika materiella kvaliteterna. Detta kan dock förändras om man umgås med en bona fide andlig mästare och följer hans regler samt skrifternas bestämmelser. Stegvis kan man höja sig från okunnighet till lidelse och från lidelse till godhet. Slutsatsen är att blind tro i någon av naturens kvaliteter inte kan hjälpa en att nå fullkomligheten. Man måste noggrant beakta tingen med hjälp av ens intelligens och detta i en bona fide andlig mästares sällskap. På så sätt kan man höja sig till en högre kvalitet.
Bg 17.2
.
Man utvecklar en viss slags tro i enlighet med de materiella kvaliteter man lever under, och den levande varelsen sägs tillhöra den tro som bestäms av de kvaliteter han har förvärvat.
.
Oavsett vem man är, har man en tro. Men tron anses vara i godhetens, lidelsens eller okunnighetens kvalitet, alltefter den natur man har förvärvat. Man umgås också med vissa människor alltefter den tro man har. I verkligheten är varje varelse en fragmentarisk del av den Högste Herren. Därför är man ursprungligen transcendental till den materiella naturens kvaliteter. När man emellertid glömmer sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet och kommer i kontakt med den materiella naturens i betingade liv, skapar man sin egen tillvaro i samröre med naturens mångfald. Den falska tro och existens som då uppkommer är helt materiell. Fastän man kanske leds av vissa intryck och livsföreställningar är man likväl ursprunligen nirguna, transcendental. Man måste därför först renas från den materiella besmittelse man har dragit på sig, innan man kan återfå sitt förhållande till den Högste Herren. Krishna-medvetande är den enda vägen tillbaka som är fri från fruktan. Om man inte anammar denna väg till självförverkligande, måste man utan tvivel styras av den materiella naturens kvaliteter.
I det av materia betingade livet är inga handlingar helt rena. De är blandade, och aldrig oblandat goda. Ren godhet är transcendental: när man är i ren godhet kan man förstå den Högste Personlige Gudens verkliga väsen. Så länge tron inte är i oblandad godhet, är den utsatt för besmittelse från någon av de materiella kvaliteterna. Den tro man omfattar beror alltså på graden av kontakt som hjärtat har med någon av den materiella naturens kvaliteter. Den religiösa trons egentliga princip är i ren godhet, men efterson hjärtat är befläckat finner vi olika slags religiösa principer. Emedan det finns olika slag av tro, finns det också olika sätt att dyrka.
Bg 17.3
.
Människor i godhetens kvalitet dyrkar halvgudar; de i lidelsens kvalitet dyrkar demoner, och de i okunnighetens kvalitet dyrkar spöken och andar.
.
Enligt skrifternas bestämmelser är det enbart Gudomens Högsta Personlighet som är dyrkansvärd, men de, som inte är så bevandrade i, eller trogna mot, skrifternas bestämmelser, dykar olika objekt i enlighet med sin position i den materiella naturens kvaliteter. De som befinner sig i godhetens kvalitet dyrkar vanligtvis halvgudar. Till halvgudarna räknas Brahma och Siva samt andra som Indra, Candra och Vivasvan, solguden. Det finns många halvgudar De som är i godhetens kvalitet dyrkar en halvgud i ett visst syfte.
De som befinner sig i lidelsens kvalitet dyrkar demoner. De som är under lidelsens och okunnighetens kvaliteter utser vanligtvis en mäktig man till Gud. De tror att man kan dyrka vem som helst som Gud och ändå erhålla samma resultat. Nu står det klart beskrivet här att de i lidelsens kvalitet skapar och dyrkar sådana "gudar".
De som befinner sig i okunnighetens kvalitet, i mörkrets kvalitet, dyrkar de dödas andar. Gudstjänster med sexuella kulthandlingar anses också vara i okunnighetens kvalitet. I avsides belägna byar i Indien finns folk som dyrkar spöken. I Indien har vi också sett hur människor av lägre klass ibland går ut i skogen för att dyrka ett träd och framlägga offer. Anledningen är, att de har fått reda på att ett spöke bebor trädet. Dessa olika slags dykan är egentligen inte gudsdyrkan.
Dyrkan av Gud utförs av personer som är transcendentalt belägna i ren godhet. Innebörden är, att de, som är helt renade från den materiella naturens kvaliteter och befinner sig på en transcendental nivå, kan dyrka Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.4
.
De, som idkar stäng självtukt och botgöring som inte rekommenderas i skrifterna och utför detta av högmod, egenkärlek, lusta och bundenhet, som drivs av lidelse och som torterar sina kroppsorgan såväl som Översjälen som dväljs i kroppen, bör betraktas som demoner.
.
Det finns människor som hittar på sätt att späka sig och göra bot som inte nämns i skrifterna. Att fasta med fördolda motiv, som tex för att nå ett visst politiskt syfte, står inte omnämnt i skrifterna. Skrifterna rekommenderar fasta för andligt framåtskridande och inte för politiska och sociala syften. Personer som på detta sätt späker sig är enligt Bhagavad-gita förvisso demoner. Deras handlande är emot skrifterna bud och är inte välgörande för folk i allmänhet. Egentligen handlar de av fåfänga och lusta, och pga falskt ego och många begär efter materiell sinnesnjutning. Genom sådant handlande störs inte bara den kombination av materiella ämnen, som utgör kroppen, utan också Gudomens Högsta Personlighet Själv, som dväljs i kroppen. Sådan icke auktoriserad fasta och självtukt i politiska syften är förvisso mycket störande för andra. En demon tror kanske att han med denna metod kan få sin fiende eller andra partier att rätta sig efter hans önskningar, men ibland dör man av sådan fasta. Dessa handlingar har inte den Högsta Personliga Gudens godkännande, och Han kallar dem som sysslar med dessa ting för demoner.
Bg 17.5-6
.
Även föda, som alla förtär är av tre slag, enligt den materiella naturens tre kvaliteter. Det samma gäller offer, självtukt och välgörenhet. Lyssna, så skall Jag förklara skillnaderna mellan dessa.
.
Föda i godhetens kvalitet ökar livslängden, renar ens existens och skänker styrka, hälsa, lycka och tillfredsställelse. Sådan närande föda är söt, saftig, fet och välsmakande. Föda som är bitter, sur, salt, stickande, torr och alltför kryddad, uppskattas av människor i lidelsens kvalitet. Sådan föda orsakar värk, lidande och sjukdom. Föda som tillagats mer än tre timmar före förtärandet, som är smaklös, unken, rutten och oren, uppskattas av människor i okunnighetens kvalitet.
Syftet med mat är att öka livslängden, rena det inre sinnet och ge kroppen styrka. Detta är dess enda syfte. Långt tillbaka i tiden valde stora auktoriteter ut föda som bäst skänker hälsa och ökar livslängden, som t ex mjölkprodukter, socker, ris, vete, frukt och grönsaker. Dessa födoämnen är mycket uppskattade av människor i godhetens kvalitet. Andra födoämnen som torkad majs och melass, som i sig själva inte smakar så gott, kan göras njutbara genom tillsats av mjölk eller annan föda. De räknas då tillhöra föda i godhetens kvalitet. Alla dessa födoämnen är naturligt rena och helt skilda från orena ting som kött och alkohol. Den feta mat som nämns i åttonde versen, har inget att göra med det fett man erhåller från slaktade djur. Djurfett finns att tillfå i mjölk som är den mest underbara av all föda. Mjölk, smör och ost ger djurfett, och man behöver inte döda oskydliga djur för att tillgodogöra sig detta fett. Att detta slaktande pågår beror enbart på människans råa mentalitet. Det civiliserade sättet att tillgodogöra sig det behövliga fettet är genom mjölk. Slaktmetoden används av icke-mänskliga varelser. Från ärtor, dhal (bönor), grahamsmjöl, m m får man protein i överflöd.
Födoämnen i lidelsens kvalitet, vilka är bittra, alltför salta och för mycket kryddade med rödpeppar, orsakar lidande beroende på att magen producerar slem som leder till sjukdomar. Födoämnen i okunnighetens eller mörkrets kvalitet är främst de som inte är färska. All mat som tillagats mer än tre timmar innan de förtärs anses tillhöra okunnighetens kvalitet (utom prasadam som offrats till Herren). Sådan mat luktar illa pga att den börjat ruttna eller jäsa men människor i denna kvalitet tycker om denna lukt, men den är frånstötande för dem som befinner sig i godhetens kvalitet.
Rester kan endast förtäras om maten först offrats till den Högste Herren eller om det är rester efter heliga män, särskilt den andliga mästaren. Annars anses rester tillhöra okunnighetens kvalitet och de ökar risken för infektioner och sjukdomar. Fastän sådan mat tilltalar människor i okunnighetens kvalitet, varken uppskattas eller vidrörs den av människor i godhetens kvalitet. Den bästa maten är resterna av det som offrats till Gudomens Högsta Personlighet. I Bhagavad-gita säger den Högste Herren att Han tar emot rätter lagade på grönsaker, mjöl och mjölk om de offras med kärlek. Gudomens Högsta Personlighet mottar naturligtvis huvudsakligen kärleken och hängivenheten, men det står också att prasadam skall tillagas på ett visst sätt. All mat som lagats efter skrifternas rekommendationer och som offrats till den Högste Herren, kan ätas även om den är mycket gammal, ty sådan mat är transcendental. Vill man därför rena maten och göra den ätbar och välsmakande för alla männsikor, bör man offra den till Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.8-10

Av offer är det offer, som utförs av plikt, enligt skrifternas regler och utan tanke på belöning, av godhetens kvalitet.
.
Den vanliga tendensen är att utföra offer med någon baktanke, men här står att offer måste utföras utan några förväntningar. Det måste utföras av plikt. Ta tex ritualerna i tempel och kyrkor. Vanligtvis utförs de i hopp om materiell vinning, men detta tillhör inte godhetens kvalitet. Man bör gå till templet eller kyrkan av plikt, buga sig i vördnad inför Gudomens Högsta Personlighet och offra blommor och mat. Men folk i allmänhet kan inte se någon mening i detta: Skrifterna rekommenderar dock inte att man dyrkar Gud av ekonomisk vinningslystnad. Man bör helt enkelt frambära sina vördnadsbetygelser till Gudsgestalten, och då räknas man till dem som tillhör godhetens kvalitet. Det är varje civiliserad människas plikt att följa skrifternas bud och vörda Gudomens Högsta Personlighet.
Bg 17.11

Det offer, som emellertid utförs i materiellt syfte eller med skrytsamt högmod, tillhör lidelsens kvalitet, o du främste bland Bharatas.
.
Ibland utförs offer och ritualer i syfte att nå det himmelska riket eller erhålla materiella fördelar i denna värld. Sådana offer och ritualer anses vara i lidelsens kvalitet.
Bg 17.12

Och det offer vars utförande strider mot skrifternas bud, där ingen andlig mat distribueras och inga hymner sjunges, där prästerna inte belönas och som utförs utan tro - det offret tillhör okunnighetens kvalitet.
.
En tro i mörkrets, dvs okunnighetens kvalitet, är i själva verket ingen tro alls. Ibland dyrkar folk någon halvgud enbart för att få pengar. Sedan spenderar de pengarna på nöjen och ignorerar skrifterna bud. Sådana kvasireligiösa uppvisningar, kan inte godtas som äkta religiositet. De tillhör alla mörkrets kvalitet och skapar en demonisk mentalitet som inte gagnar människosamhället.
Bg 17.13

Att dyrka den Högste Herren, brahmanas, den andliga mästaren och överordnade som fadern och modern, samt renlighet, enkelhet, celibat och icke-våld - dessa principer utgör kroppens självtukt.
.
Den Högsta Gudomen förklarar här de olika slagen av självtukt och botgöring. Först förklarar Han den sjävtukt och bot som utförs av kroppen. Man bör vörda eller lära sig vörda Gud, halvgudar, fullkomliga varelser, kvalificerade brahmanas, den andliga mästaren samt överordnade som föräldrar och andra personer som är insatta i Vedas kunskap. Dessa bör man visa vederbörlig respekt. Man bör öva renlighet, såväl yttre som inre, och man bör lära sig att leva ett enkelt liv. Man bör inte göra någonting som inte sanktioneras av skrifterna. Man bör inte inlåta sig i sexuella förbindelser utanför äktenskapet, ty könsliv är enligt skrifterna tillåtet enbart inom äktenskapet, annars inte. Detta kallas för celibat. Den här nämnda självtukten och botgöringen gäller för kroppen.
bg 17.14
.
Att tala sanningsenligt så att det gagnar och inte sårar andra, samt att regelbundet recitera Veda - dessa principer utgör talets självtukt.
.
Man bör inte tala på ettt sådant sätt att det upprör andra. Naturligtvis kan en lärare säga sanningen i syfte att undervisa sina elever, men han bör inte tala till andra, som inte är hans elever, om det gör dem upprörda. Detta är talets bot. Förutom detta bör man inte prata dumheter. När man talar i andliga kretsar måste ens uttalande stödjas av skrifterna. För att underbygga vad man säger bör man omedelbart citera de auktoritativa skrifterna. Samtidigt bör man tala på ett sätt som gör det behagligt att lyssna till talet. Genom sådana diskussioner kan man utvinna den största nyttan och upphöja människosamhället. Det finns ett outtömligt förråd av vedisk litteratur vilken man bör studera och recitera. Också detta hör till talets självtukt.
Bg 17.15
.
Stillhet, enkelhet, allvarsamhet, självbehärskning, och tankens renhet utgör det inre sinnets självtukt.
.
Vill man kuva det inre sinnet måste man lösgöra det från sinnesnjutning. Det måste tränas till att alltid tänka på hur man kan arbeta för andras väl. Den bästa skolningen för det inre sinnet är tankens allvarsamhet. Man får inte avvika från Krishna-medvetande och måste alltid undvika sinnesnjutning. Att rena sitt väsen är att bli Krishna-medveten. Det inre sinnets tillfredsställelse kan enbart uppnås när man slutar att tänka på sinnesnjutning. Ju mer vi tänker på sinnesnjutning desto mer otillfredsställda blir våra sinnen. Vår strävan efter sinnesnjutning gör att vi engagerar det inre sinnet i en mångfald projekt, vilket för med sig att vi i denna tidsålder saknar möjligheten till ett fridfullt sinne. Den bästa utvägen är att avleda det inre sinnet till Veda-litteraturen som speciellt i Puranas och Mahabharata, är fylld av tillfredsställande berättelser. Man kan dra fördel av denna kunskap och således bli renad. Det inre sinnet bör alltid vara rent från falskhet och man bör alltid tänka på allas välfärd. Tystnad betyder att man alltid tänker på självförverkligande. I denna betydelse kan man säga att en Krishna-medveten person alltid är fullständigt tyst. Att behärska det inre sinnet innebär att man avstår från sinnesnjutning. Man måste vara rättfram i sitt handlande och därigenom rena sin existens. Tillsammans utgör alla dessa kvaliteter det inre sinnets, dvs de mentala gärningarnas, självtukt
B g 17.16
.
Denna trefaldiga självtukt, som utövas av män vars mål inte är materiell vinning utan att tillfredsställa den Högste, sägs vara av godhetens kvalitet.
Bg 17.17
.
Den uppseendeväckande bot och sjlävtukt, som utförs i syfte att vinna respekt, ära och vördnad sägs tillhöra lidelsens kvalitet. Den är varken stabil eller bestående.
.
Ibland utför männsikor bot och självtukt för att locka till sig folk, för att vinna respekt och ära och för att bli dyrkad av andra. Människor i lidelsens kvalitet låter sig dykas av underordnade och låter sina fötter tvättas av dem samt låter sig erbjudas rikedomar. Sådana konstlade tillställningar, som anordnas av den som idkar boten och självtukten, anses tillhöra lidelsens kvalitet. Reslutaten är tillfälliga; de kan fortgå en tid men är aldrig bestående.
Bg 17.18
.
Och den bot och sjävtukt som tar sig uttryck i ett dåraktigt, envist självplågeri, eller som utförs i syfte att förinta eller skada andra, sägs tillhöra okunnighetens kvalitet.
Bg 17.19

Det allmosegivande som sker av plikt, vid rätt tid och plats, till en värdig person, utan förväntan om gengåvor, anses vara välgörenhet i godhetens kvalitet.
.
I Vedalitteraturen rekommenderas att man ger allmosor till en person som är engagerad i andligt liv. Där står inte att man skall ge välgörenhet utan urskillning. Andlig fulländning beaktas alltid. Man rekommenderas ge allmosor vid en vallfärdsort, vid sol eller månförmörkelser, vid månadens slut, till en kvalificerad brahmana, till en vaisnava (gudshängiven) eller till tempel. Sådan välgörenhet måste utföras utan tanke på gengäld, Av medlidande ger man ibland välgörenhet till de fattiga, men om en fattig man inte är värd välgörenhet görs inga andliga framsteg. Välgörenhet utan urskillning rekommenderas med andra ord inte i den vediska litteraturen.
Bg 17.20

Men om någon ger välgörenhet i förhoppning att få något i gengäld, eller med längtan efter materiella frukter, eller om allmosan ges motvilligt, sägs denna välgörenhet vara i lidelsens kvalitet.
.
Ibland sysslar folk med välgörenhet för att höja sig till himmelriket, och ibland lider de svåra kval och ångar sig efteråt. "Varför har jag gett bort så mycket pengar?" Ibland ger man också välgörenhet därför att man känner sig förpliktad, eller på en överordnads begäran. Dessa typer av välgörenhet sägs tillhöra lidelsens kvalitet.
Det finns många välgörenhetsorganisationer som skickar sina gåvor till inrättningar där sinnesnjutning pågår. Sådan välgörenhet rekommenderas inte i den vediska litteraturen; där förordas enbart välgörenhet i godhetens kvalitet.
Bg 17.21

Och välgörenhet, som ges vid en olämplig plats och tidpunkt och som ges, utan respekt och med förakt, till en ovärdig person, är välgörenhet i mörkrets kvalitet.
.
Bidrag som går till införskaffande av rusmedel och till hasardspel uppmuntras inte här. Denna typ av bidrag tillhör okunnighetens kvalitet. Sådan välgörenhet hjälper inte, utan tvärtom uppmuntrar syndfulla personer. Om man ger i välgörenhet till en lämplig person, men gör det utan respekt och utan uppmärksamhet, sägs också detta slag av välgörenhet tillhöra mörkrets kvalitet.
B g 17 22

Den materiella naturens tre kvaliteter Del 2

Ur godhetens kvalitet utvecklas verklig kunskap; ur lidelsens kvalitet utvecklas sorg, och ur okunnightens kvalitet utvecklas dårskap, vanvett och illusion.

.

Eftersom den nuvarande civilisationen inte är speciellt gynnsam för de levande varelserna, rekommenderas Krishna-medvetande. Genom Krishna-medvetande kommer samhället att utveckla godhetens kvalitet. När denna kvalitet har utvecklats, kan folk se saker och ting som de verkligen är. Under inflytandet av okunnghetens kvalitet blir folk som djur och förlorar förmågan att se klart. De kan t ex inte inse, att de i sitt nästa liv riskerar att dödas av samma djur som de nu slaktar. Då folk saknar verklig utbildning och kunskap blir de ansvarslösa. För att stoppa denna ansvarslöshet, måste man tillhandahålla undervisning som leder till att godhetens kvalitet utvecklas. När människorna utbildas i godhetens kvalitet blir de besinningsfulla och kan se tingen som de verkligen är. Då kommer lycka och välstånd automatiskt. Även om majoriteten av mänskligheten är okunnig så finns det möjlighet att sprida lycka över hela världen, under förutsättningen att åtminstone en viss procent av befolkningen utvecklar Krishna-medvetande och höjer sig till godhetens kvalitet. Om, å andra sidan, världen hänger sig helt åt lidelsens och okunnighetens kvaliteter, kan aldrig fred eller välstånd existera. Under påverkan av lidelsens kvalitet blir människor giriga och deras begär efter sinnesnjutning känner ingen gräns. Man kan se, att även om man har tillräckligt med pengar och fullgoda anordningar för sinnesnjutning, så saknas ändå lycka och sinneslugnet. Så länge man är under lidelsens inflytande kommer alltid lycka och sinnelugn att saknas. Om man alls önskar lycka, är pengar ingen hjälp; man måste höja sig till godhetens kvalitet genom att utöva Krishna-medvetande. Den som befinner sig i lidelsens kvalitet är inte bara psykiskt olycklig , utan hans yrke blir också mycket betungande. Han måste göra upp så många planer och arbeta mycket hårt för att uppehålla sin existens. Allt detta är eländigt. Genom påverkan av okunnighetens kvalitet blir folk galna. Betungade av omständigheterna söker de skydd i berusningsmedel, och således sjunker de allt djupare in i okunnigheten. Deras framtid är mycket mörk.

Bg 14.17

.

De som befinnner sig i godhetens kvalitet stiger gradvis uppåt till de högre planetena; de i lidelsens kvalitet dväljs på jordiska planeter, och de i okunnighetens kvalitet falller ned till de helvetiska världarna.

.

I denna vers påvisas tydligare vilka resultat, som handlingar i de tre kvaliteterna för med sig. Det finns ett högre planetsystem, bestående av himmelska planeter, där alla är högt utvecklade. Vilken av dessa planeter man kommer till beror på den grad av godhet man har utvecklat.

Lidelsens kvalitet är blandad. Den befinner sig mitt emellan godhetens och okunnighetens kvalitet. En människa befinner sig aldrig i en oblandad kvalitet, och om hon befann sig i tex oblandad lidelse, skulle hon helt enkelt stanna på denna jord som kung eller rik man, liv efter liv. Emellertid är kvaliteterna blandade, därför kan man också vandra nedåt. Även i lidelsens kvalitet riskerar man att blir galen i sitt nästa liv.

Den lägsta kvaliteten, okunnighetens kvalitet, beskrivs här som vedervärdig. Det är ytterst riskfyllt att utveckla okunnighetens kvalitet. Det finns åtta miljoner olika livsarter som står under människan. Vi finnner dem bland fåglar, fyrfotadjur, reptiler, växter m fl. Graden av okunnighet som man utvecklat bestämmer vilken av dessa arter, med dess vedervärdiga livsvillkor, man kommer att födas till.

Det finns möjlighet för männniskor i lidelsens och okunnighetens kvaliteter att höjas till godhetens kvalitet, och detta system kallas Krishnamedvetande. De som dock inte tar detta tillfälle i akt kommer förvisso att stanna kvar i de lägre kvaliteterna.

Bg 14.18

.

När du ser att det i varje handling inte finns någoting bortom dessa naturens kvaliteter och att den Högste Herren är transcendental till dem, då kan du förstå Min andliga natur.

.

Helt enkelt genom att rätt förstå alla aktiviteter, som orsakats av naturens kvaliteter, kan man höja sig över dem. Denna förståelse kan erhållas från upplysta själar. Krishna är den ursprungliga andliga mästaren i dessa frågor, och Han undervisade Arjuna. Det är alltså från en helt Krishna-medveten person som man kan lära sig vetenskapen om aktiviteter i naturens olika kvaliteter. Om man underlåter att göra detta förspiller man sitt liv. Av en sådan bona fide andlig mästare kan man upplysas om sin andliga natur, sin materiella kropp, sina sinnen och hur man är fängslad av den materiella naturens kvaliteter. Då man är fångad av dessa kvaliteter är man hjälplös, men när man insett sin verkliga natur kan man nå det transcendentala tillståndet, ty då kan man ägna sig åt andligt liv. Egentligen är det inte den levande varelsen som utgör de olika handlingarna, utan han tvingas agera i enlighet med sin kropp, vilken styrs av de materiella kvaliteterna. Utan hjälp från en andlig auktoritet kan man inte förstå sin verkliga position. Genom umgänge med en bona fide andlig mästare kan man inse sin verkliga natur, och genom denna insikt blir man fast förankrad i Krishna-medvetande. En Krishna-medveten person påverkas inte av den materiella naturens förtrollande band. Den materiella naturens inflytande upphör gradvis över den som har förmågan att se tingen som de är.

Bg 14.19

.

När den förkroppsligade varelsen har förmågan att höja sig över dessa tre kvaliteter, befrias han från födelse, död, ålderdom och deras elände, och han njuter av nektar redan i detta liv.

.

Trots att man befinner sig i den materiella kroppen, kan man befrias från inflytandet av naturens kvaliteter genom att utveckla andlig kunskap. På detta sätt kan man njuta av det andliga livets lycka även i den nuvarande kroppen, och efter att ha lämnat kroppen förflyttas man utan tvivel till den andliga världen. Om man utför hängiven tjänst i Krishna-medvetande är detta ett tecken på att man befriats från materiella band, ty när man inte längre påverkas av den materiella naturens kvaliteter påbörjar man hängiven tjänst.

Bg 14.20

Den materiella naturens tre kvaliteter

I Veda nämns ofta att det finns tre materiella kvaliteter eller krafter som kontrollerar all aktivitet i det materiella universum. Dessa tre kvaliteter kan sägas vara som tre ursprungliga grundfärger som ständigt förenas och blandas till otaliga nyanser, och det är genom kontakten med dem som den levande varelsen betingas och blir förslavad. De materiella kvaliteterna, eller gunas som de kallas på sanskrit, är mycket subtila, men förstår vi hur de verkar så kan vi också förstå vår omvärld och inte minst människans psyke och beteende.

De tre materiella kvaliteterna är:
sattva = godhet
rajas = lidelse
tamas =okunnighet

De materiella kvaliteternas inflytande är inte statiskt, utan skiftar ständigt. Ibland dominerar godhetens kvalitet, ibland lidelsen, ibland den destruktiva okunnigheten. Det innebär att en människa när han/hon väl förstått hur de materiella kvaliteterna fungerar också kan välja att höja sig från en lägre till en högre kvalitet. Det slutliga målet bör ändå vara att helt höja sig över materiens inflytande, och bli belägen i suddha-sattva, ren godhet, som inte har med denna materiella värld att skaffa, och som innebär en lycka som aldrig förgås.

Vilken materiell kvalitet vi behärskas av påverkar inte bara vårt nuvarande liv utan kommer också att bestämma vår framtid. Den som dör i godhetens kvalitet kommer att åtnjuta gudomlig lycka och födas på de högre planeterna i universum. Den som dör i lidelsens kvalitet återföds bland de som utför fruktbärande handlingar, dvs människorna. Och den som dör i okunnighetens kvalitet kommer att återfödas i djurriket. Det är ett missförstånd att tro att den själ som uppnått människoformen inte kan degraderas igen, det är våra nuvarande handlingar som kommer att utforma vår framtid.

Till det bättre eller till det sämre; valet är vårt.

Handlingar i godhet leder till att man renas, handlingar i lidelse orsakar på sikt lidande, och handlande i okunnighet leder till elände och vanvett.

I Bhagavad-gita beskrivs den materiella naturens kvaliteter så här:

Godhetens kvalitet binder en vid lycka, lidelsen vid handlingarnas frukter och okunnigheten vid dårskap, o Bharatas ättling.

En människa i godhetens kvalitet är tillfredsställd med sitt arbete och intellektuella strävande. En filosof, vetenskapsman eller en lärare, kan t ex vara tillfredsställd med det speciella kunskapsfält inom vilket han är engagerad. En person i lidelsens kvalitet, där lidelsen är blandad med godhet, är engagerad i fruktbringande handlingar; han samlar så mycket han kan och spenderar en del i form av donationer till välgörande ändamål, dvs byggandet av sjukhus o dyl. Detta är kännetecknande för lidelsens kvalitet. Det som utföres i okunnighetens kvalitet är skadligt både för en själv och andra, ty det döljer kunskapen.
Bg 14.9

För att kunna höja sig från en lägre till en högre kvalitet, måste man vara observant på många saker, i synnerhet ens umgänge är mycket viktigt. Umgås man med destruktiva och våldsamma människor som är begivna på droger tex, så kan man vara säker på att påverkas negativt självt, i detta fall av okunnighetens kvalitet. Umgås man å andra sidan med människor som är fromma, fridfulla och välvilliga personer med rena vanor, så blir man positivt påverkad.

Andra ting som påverkar är vad för mat man äter, vilka vanor man har när det gäller renlighet, sömn osv.


Godhet (sattva)

O du syndfrie, godhetens kvalitet, som är renare än de andra, är upplysande och fritar en från alla syndfulla återverkningar. De som befinner sig i denna kvalitet utvecklar kunskap och lycka men betingas samtidigt av dessa ting.

Verkan av godhetens kvalitet är att man blir visare än de som är betingade på annat sätt. En person i godhetens kvalitet påverkas inte så mycket av materiella lidanden och han har en känsla av att han gör framsteg vad det gäller materiell kunskap. Lyckokänslan beror på att man vet att man i godhetens kvalitet är mer eller mindre befriad från syndfulla återverkningar. Svårigheten ligger här i att när den levande varelsen befinner sig i godhetens kvalitet, anser han sig vara lärd och förmer än andra. På detta sätt blir han betingad.
Bg 14.6

Lidelse (rajas)

O Kuntis son, lidelsens kvalitet uppkommer ur obegränsade begär och längtan, och på grund av detta binds man till materiella, fruktbärande aktiviteter.

Lidelsens kvalitet exempelfieras av bandet mellan man och kvinna. En kvinna attraheras av en man, och en man dras till en kvinna. Dettta är lidelsens kvalitet. När lidelsens kvalitet ökar, ökar också ens begär efter materiell njutning. Man vill ha sinnesnjutning. En person i lidelsens kvalitet vinner tillfredsställelse i att äras av samhället eller nationen och han vill ha en lycklig familj med välartade barn, fru och hus. Så länge man åtrår dessa ting, måste man arbeta mycket hårt. För att tillfredsställa fru, barn och samhälle, och för att uppehålla sin prestige, måste man arbeta. Hela den moderna civilisationen befinner sig således mer eller mindre i lidelsens kvalitet. Den moderna civilisationen anses vara avancerad enligt denna kvalitets kriterium. Tidigare ansågs godhetens kvalitet vara ett avancerat tillstånd.
Bg 14.7

Typiska symptom på lidelsens kvalitet är starka band, begär, åtrå och intensiv strävan. En person i lidelsens kvalitet är aldrig nöjd med det han har, utan strävar alltid efter att förbättra sin situation, vare sig det behövs eller inte.

Okunnighet (tamas)

O Bharatas ättling, okunnghetens kvalitet orsakar falska föreställningar hos de levande varleserna. Denna kvalitet leder till dårskap, lättja och sömn, vilket binder den betingade själen.

Okunnighetens kvalitet är en mycket egendomlig egenskap hos den förkroppsligade själen. Okunnghetens kvalitet är helt motsattt godhetens kvalitet. I godhetens kvalitet kan man, genom att odla kunskap, förstå hur saker och ting förhåller sig, men i okunnighetens kvalitet är förhållandet helt motsatt. Alla som är under okunnghetens förtrollning blir galna, och en galning kan inte se saker och ting som de är. I stället för att göra framsteg degraderas de.
Under okunnighetens förtrollning kan man inte se ett ting som det verkligen är . Alla kan tex se att ens farfar har dött och att man själv kommer att dö; barnen man avlar kommer också att dö. Döden är alltså något som vi aldrig kommer undan. Ändå samlar männsikor pengar som galningar och jobbar hårt dag och natt, utan att bry sig om den eviga själen. Detta är vansinne. I sitt vanvett vägrar de söka andlig kunskap. Sådana personer är lata. När de får tillfälle att lära sig andlig kunskap är de inte intresserade. De är inte ens aktiva likt de som befinner sig i lidelsens kvalitet . Ett annat kännetecken på en person i okunnighetens kvalitet är att han sover mer än nödvändigt. En sådan person tycks alltid var modfälld och begiven på rusmedel och sömn. Dessa är kännetecken på en människa betingad av okunnighetens kvalitet.
Bg 14.8

Typiska symptom på okunnighetens kvalitet är psykiska sjukdomar, tröghet, mörker, vanvett. En person som behärskas av okunnighetens kvalitet handlar helt nyckfullt, utan mål. Trots att han är kapabel att arbeta så är han overksam; lättja är ett annat tecken på okunnighetens kvalitet.

Våld är en annan effekt av okunnighetens kvalitet, tamas. Ett exempel är djurslakt. I Veda förklaras det att genom karmas lag kommer det slaktade djuret att i framtiden i sin tur döda djurslaktaren. Förr i tiden avrättades den som mördade en människa. Men hela detta universum utgör en stat som behärskas av Herren, och Hans lag kallas för lagen om karma. Varje levande varelse är den Högste Herrens son, och Han tolererar inte ens att en myra dödas. Den som njuter av att slakta och äta djur kan alltså räkna med en mycket mörk framtid, och sådant handlande fördöms som det grövsta slag av okunnighet.

Herren Kapilas undervisning Del 4

Herren Kapilas undervisning är omfattande och fyller flera kapitel i Srimad Bhagavatams tredje canto, här nedan följer några utdrag, med kommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

En befriad själ förverkligar den Absoluta Gudomens Högsta Personlighet, som är transcendental och som reflekteras till och med i det falska egot. Han är den, som står bakom och understödjer den materiella orsaken och Han träder in i allting. Han är absolut och utan någon jämlike. Han är dessutom den illusoriska energiens ögon.

En ren gudshägiven person kan se den Högste Herrens närvaro i allting som är materiellt manifesterat. I den materiella manifestationen finns Han endast närvarade i form av en reflex, men en ren gudshängiven kan se att det enda ljuset i den materiella illusionens mörker utgöres av den Högste Herren, som är den som underhåller den materiellla illusionen. I Bhagavad-gita står det bekräftat , att det är Herren Krishna som står bakom och understöjder den materiella manifestationen. I Brahma-samhita förklaras det, att den Högste Herren genom Sin delvisa eller fullständiga utvidgning finns närvarande, inte bara i vårt och vart och ett av alla övriga universa, utan också i varenda atom, fastän Han är en och saknar jämlike.

S B 3.27.11

Man kan uppfattta den Högste Herrens närvaro på samma sätt som solen först kan uppfattas som en reflex på vattnet och sedan en gång till som en andra reflexion på väggen i ett rum, trots att solen själv befinner sig i rymden.

Exemplet som ges i denna vers är perfekt. Solen befinner sig i rymden, oändligt långt borta från jordytan, men en reflex från solen kan man få se i en vattenskål långt inne i ett hörn av ett rum. Rummet är mörkt och solen befinner sig långt borta i rymden, men solens reflex på vattnet skingar mörkret i rummet. En ren gudshängiven person kan upptäcka den Högsta Personliga Gudomens närvaro i allting genom reflexen från Hans energier. I Visnu Purana står det skrivet, att likson närvaron av eld kan uppfattas genom värmen och ljuset, så uppfattas Gudomens Högsta Personlighet överallt genom utstrålningen av Hans olika energier, fastän Han är enda person utan någon jämlike. I Isopanisad står det bekräftat attt Herrens närvaro fönimmes överallt av en befriad själ. precis på samma sätt som solens sken och reflexer kan uppfattas överallt, trots attt solen befinner sig långt borta från jordens yta.

S B 3.27.12

Den självförverkligade själen reflekteras sålunda först i det trefaldigade egot och sedan i kroppen, de yttre sinnena och det inre sinnet.

Den betingade själen tänker,"jag är den här kroppen", men den befriade själen tänker "jag är inte den här kroppen, jag är andesjäl". Detta "jag är" kallas för ego eller identifieringen av självet. "Jag är den här kroppen" eller "allt som är sammanlänkat med min kropp är mitt" kallas för falskt ego. Men när man blivit självförverkligad och inser att man är en evig tjänare till den Högste Herren, så är detta en identifiering av ens sanna ego. Den ena av dessa uppfattningar är belägen i mörkret av den materiella naturens trefaldiga kvaliteter - godhet, lidelse och okunnighet - medan den andra uppfattningen befinnner sig i godhetens rena tillstånd, som kallas för suddha-sattva eller vasudeva. När vi säger att vi överger vårt ego, så betyder detta att vi överger vårt falska ego, medan det sanna egot allltid finns närvarande. När vårt sanna väsen reflekteras genom den materiella kroppen och det inre sinnet som är påverkat av det falska egot, befinner vi oss på det betingade stadiet, medan den, vars väsen reflekteras i det rena tillståndet. är en befriad person. För att blir fri från den materiella betingelsen, där det egna jaget identifierar sig med materiella ägodelar, måste man renas, så att man istället kan identifiera sitt eget jag i förhållande till den Högste Herren. I det betingade tillståndet godtar man allt som är föremål för egen sinnesnjutning, men i det befriade tillståndet godtar man allt som är gynnsamt för att kunna tjäna den Högste Herren. Krishnamedvetande, gudshängiven tjänst, utgör den levande varelsens verkliga befriade tillstånd. Allt annat, såväl godtagandet av som tillbakavisadet av saker och ting på den materiella plattformen, ren tomhet eller opersonlighetstro, är bristfälliga levnadsförhållanden för en ren själ.

Genom att förstå den rena själen, kan man se allting som en reflex från Gudomens Högsta Personlighet. Ett konkret bevis på detta kan nämnas i detta sammanhang. En betingad själ får syn på en mycket vacker ros, och tänker härvid: "O, en så vacker och väldoftande blomma. Den vill jag plocka för att njuta av hemma". Detta är ett sätt att betrakta rosen. En befriad själ ser däremot samma blomma som en reflex från den Högste Herren och tänker: "Denna vackra blomma har tillkommit genom den Högste Herrens energier. Den tillhör därför Honom och bör användas till att tjäna Honom". Detta är ett annat betraktelsesätt olikt det förra. Den betingade själen ser blomman som ett objekt för sin egen sinnesnjutning, medan den gudshängivne ser blomman som ett objekt att användas för att tjäna Herren. På samma vis kan vi se den Högste Herrens reflexer i våra egna yttre sinnen, i det inre sinnet och i kroppen - ja, i allt. Om man har det rätta betraktelsesättet kan man engagera allting i Herrens tjänst. Den som engagerar allt - sin livsenergi, sina rikedomar, sin intelligens och sitt tal - i gudshägiven tjänst, anses vara en befriad själ, oavsett övriga kvalifikationer. En sådan person har verkligen förstått tingen som de är.

S B 3.27.13

Trots att den gudshängivne tycks vara sammansmält med de fem materiella elementen, med föremålen för sinnesnjutning, med de materiella yttre sinnena, med det materiella inre sinnet och med intelligensen, skall man förstå att denna gudshängivna person blivit uppväckt och frigjord från sitt falska ego.

En levande varelse som insett sin position i förhållande till Gudomens Hösta Personlighet, kan till det yttre synas vara sammansmält med materiens fem grundelement, med de fem materiella sinnesobjekten, med tio sinnena, med det inre sinnet och med intelligensen. Men trots detta anses han vara vaken och fri från det falska egots återverkningar. Mayavada-filosoferna rekommenderar sammansmältning med Brahmans opersonliga ustrålning. Detta är deras slutgiltiga mål. Denna form av sammansmältning omnämns också här. Trots sammansmältningen kan man ändå behålla sin individualitet. I detta sammanhang anför Jiva Gosvami exemplet med den gröna fågeln som sätter sig i ett grönt träd, varvid fågeln tycks sammansmälta med trädets gröna färg; men i själva verket har fågeln inte förlorat sin individualitet. På samma sätt förlorar en levande varelse inte sin individualitet, vare sig han sammansmälter med den materiella naturen eller med den andliga naturen. Den sanna individualteten utgöres av att man förstår att man är den Högste Herrens eviga tjänare.

S B 3.27.14

Den levande varelsen kan tydligt erfara sin existens i egenskap av åskådare, men på grund av det falska egots försvinnande under i ett tillstånd av djup sömn, tror han sig felaktigt vara förlorad percis likt en person, som har förlorat sin förmögenhet och känner sig plågad därav, och sålunda tror sig vara förlorad.

Endast den som är okunnig tror sig vara förlorad. Om man genom att förvärva kunskap kommer till den sanna positionen i sin eviga existens, så vet man att man aldrig förgås. En person som har förlorat en stor summa pengar kanske tror att även han själv är förlorad, men i själva verket är han inte förlorad - det är bara hans pengar som är förlorade. Men på grund av sin starka kärlek till pengarna eller sin identifiering med pengarna, tror han att han själv är förlorad. På samma sätt förhåller det sig när vi på ett felaktigt sätt identifierar oss med materien som vårt handlingsfält. Då tror vi att vi förgås, trots att det i verkligheten inte är möjligt. Så snart som en person blivit väckt tilll ren kunskap och förstår att han är evig tjänare till Gud, blir hans egna sanna position återupplivad. En levande varelse upphör aldrig attt finnas till. När man i sin djupa sömn glömmer sin identitet, går man helt upp i sina drömmar och tror sig vara en annan person eller tror sig vara helt förlorad. Men i verkligheten är vår identitet oförändrad. Denna tro att man är förlorad beror på det falska egot, och man kan inte göra sig kvitt den så länge som man inte vaknat till förnuft och insett sin sanna existens som en av Guds eviga tjänare. Mayavada-filosofernas uppfattning om att bli ett med den Högste Herren är ett annat symtom på hur man kan vara förlorad i sitt falska ego. Man kan falskeligen göra gällande att man är den Högste Herren, men i själva verket är man inte det. Detta är sista snaran i mayas inflytande över den levande varelsen. Att tro om sig själv, att man är jämlik den Högste Herren, eller tro sig själv vara den Högste Herren, beror också på det falska egot.

S B 3.27.15.

När man, genom mogen förståelse, kan förverkliga sin egen individualitet, då får man klart för sig sin tidigare situation, som hade godtagits under det falska egot.

Mayavada-filosofernas position är den, att individen slutligen upplöses, att allting blir ett och att det inte finns någon skillnad mellan den som vet, kunskapsobjektet och kunskapen. Men vid minsta eftertanke kan vi inse att detta inte är riktigt. Individualiteten går aldrig förlorad, även om man tror att de tre olika principerna, nämligen den som vet, kunskapsobjektet och kunskapen, blir sammanslagna eller sammansmälta till ett. Den individuella själen, som tar emot dennna kunskap förblir en individ. Individualiteten fortsätter i såväl den andliga som i den materiella tilllvaron. Den enda skillnaden härvidlag består däri, att identitetens egenskaper är olika. I den materiella identiteten verkar det falska egot, och på grund av den falska identifikationen uppfattar man saker och ting för att vara annorlunda än vad de i verkligheten är. Detta utgör det betingade livets grundläggande princip. När det falska egot blivit renat, uppfattar man på motsvarande sätt alla saker i deras rätta perspektiv. Detta utgör det befriade tilllståndet.

Eftersom alllting är tillverkat av Herrens energier och vilar på Hans energier, är energierna inte skilda från Honom, men Han förklarar likväl: "Jag är inte där." När man kommit till klar insikt om sin naturliga position, då blir allting manifesterat. Den falska egoistiska uppfattningen av tingen gör att man blir betingad, medan uppfattningen av tingen som de verkligen är, gör att man blir befriad.

S B 3.27.16

Sri Devahuti frågade: Min käre brahmana, ger den materiella naturen någonsin befrielse åt andesjälen? Eftersom den ena för evigt dras till den andra, hur är det då möjligt attt skilja dem åt?

Devahuti, Kapiladevas mor, ställer här sin första fråga. Fastän man kan förstå att andesjälen och materien är skilda åt, är det inte möjligt att i praktiken skilja dem åt, varken genom filosofiska spekulationer eller genom faktisk förståelse. Andesjälen är den Högste Herrens marginella energi och materien är Hans yttre energi. Dessa två eviga energier har blivit sammanfogade på ett eller annat vis, och eftersom det nu är så svårt att skilja dem från varnadra, hur är det då möjligt för den individuella själen att bli befriad? Av praktisk erfarenhet kan vi se, attt när själen skiljs från kroppen, så har kroppen inte någon verklig existens, och när som kroppen skiljs från själen, så kan man inte uppfatta själens existens. Så länge som själen och kroppen är sammanfogade med varandra kan vi se och förstå, att det finnns liv. Men när de skilts åt, finns det ingen manifesterad existens av vare sig kroppen eller själen. Denna fråga, som Devahuti ställde till Kapiladeva, är mer eller mindre driven tomhetsfilosofi. Tomhetsfilosoferna säger att medvetandet består av en sammansättning av materia, och att så snart som medvetandet upphört, upplöses denna sammansättning, och att det tilll följd härav slutligen inte finns någonting annat än tomhet. Denna frånvaro av medvetande kallas för nirvana i mayavada-filosofien.

S B 3.27.17

I likhet med attt det inte finns någon åtskild existens för jorden och dess lukt eller för vattnet och dess smak, kan det inte finnas någon åtskild existens för intelligensen och medvetandet.

S B 3.27.18

Hur kan det finnas någon frihet för själen, även om man blott är en passiv utövare av alla aktiviteter, så länge som den materiella naturen utövar sitt inflytande och fjättrar den?

Trots att den levande varelsen önskar bli kvitt den materiella besmittelsen, så blir han inte befriad. I verkligheten förhåller det sig så, att när den levande varelsen låter sig styras av den materiella naturens kvaliteter, då blir hans handlingar genast påverkade av den materiella naturens kvaliteter, medan han själv blir passiv. Den levande varelsen handlar i enlighet med den materiella naturens kvaliteter eller egenskaper. Felaktigt tror han att det är han som handlar. Men i själva verket är han passiv. Han har med andra ord inget tillfällle att slippa undan den materiella naturens kontroll, enär denna redan gjort honom betingad. I Bhagavad-gita står det också, att det är mycket svårt att ta sig ut ur den materiella naturens våld. Man må försöka på alla möjliga olika sätt och tro att allt ytterst endast är tomhet, eller att det inte finns någon Gud eller att, även om grunden till allting utgöres av ande, så är den av opersonlig natur. Dessa slags spekualtioner må fortsätta, men ändå är det mycket svårt att frigöra sig ur den materiella naturens bojor. Fast man kan spekulera på många olika sätt ställer Devahuti frågan, var befrielsen finns så länge som man står under den materiella naturens inflytande. Svaret härpå kan man ävenledes finnna i Bhagavad-gita (7.14)"Endast den, som har överlämnat sig till den Högste Herren Krishnas lotusfötter kan bli fri från mayas bojor."

Hur kan man uppnå det andliga livets rena tillstånd så länge som den materiella naturens kvaliteter håller en i sitt starka grepp? Detta är också en häntydning riktad till dem, som mediterar på ett falskt sätt. Det finns många så kallade mediterande personer, som tänker. "Jag är den Högsta Andliga Själen. Det är jag som styr den materiella naturens aktiviteter."

De tror attt de genom kontemplation eller meditation kan bli befriade, men man kan få se att de, redan tre minuter efter det de avslutat denna meningslösa meditation, blir infångade av den materiella naturens kvaliteter. Omdelbart efter sin meningslösa meditation blir "den mediterande" törstig och vill dricka eller röka. Trots att den materiella naturen har ett hårt grepp om honom, tror han likväl att han redan är befriad ur mayas bojor. Denna Devahutis fråga är avsedd för sådana personer, som falskeligen gör anspråk på att de är allting och tror att allt till slut är tomrum, och att det inte finns några syndfulla eller fromma gärningar. Allt sådant utgör ateistiska påhitt. Som det står föreskrivet i Bhagavad-gita finns det i själva verket ingen befrielse eller frihet från mayas bojor för den levande varelsen, med mindre han överlämnar sig till Gudomens Högsta Personlighet.

S B 3.27.19

Även om man lyckats bli av med sin stora fruktan för den materiella fångenskapen genom spekulativt tänkande och genom utforskandet av de grundläggande principerna, så kan denna fruktan uppenbara sig igen, enär dess orsak inte upphävts.

Den materiella fångenskapen är självförvållad i det att ens falska ego önskar bli herre över den materiella naturen. Två olika slags böjelser yttrar sig i den levande varelsen. Den ena böjelsen är iccha, som syftar på önskan attt få bli herre över den materiella naturen eller att få bli lika mäktig som den Högste Herren. Dvesa betyder "avundas". När man avundas Krishna, eller Gudomens Högsta Personlighet, tänker man :"Varför skall Krishna vara den allenarådande? Jag är lika god som Krishna." Dessa två böjelser, önska att bli Gud och avundsamheten mot Gud, utgör grundorsaken tilll den materiella fångenskapen. Så länge som en filosof, en frihetsträvare eller en person med tomhetstro har några önskningar om att få blir den högste, eller att få vara alllting, eller förnekar Guds existens, så länge finns orsaken till den materiella fångenskapen kvar, och det kan inte bli frågan om någon befrielse.

Devahuti säger mycket intelligent: "Teoretiskt kan man spekulera och påstå att man har blivit befriad, men så länge som orsaken finns kvar, så är man i själva verket inte befriad." Bhagavad-gita bekräftar, att när man, efter att ha utfört dylika spekulativa aktiviteter under ett otal födslar, verkligen lyckats nå sitt sanna medvetande och överlämnat sig till den Högste Herren Krishna, då först har allt ens sökande efter kunskap krönts med framgång. Det är ett brett gap mellan teoretisk frihet och verklig frihet från den materiella fångenskapen. I Bhagavatam står det skrivet, att den som låter bli att gå den gudshängivna tjänstens lyckobringande väg och i stället försöker att ta reda på saker och tingen genom spekulation, enbart slösar bort sin dyrbara tid.

Reslutatet av ett sådant arbet är fruktlöst. Spekulativt tänkande slutar endast med utmattning.Man brukar likna detta vid att det inte finns något att utvinna, när man skalar ett tomt riskorn - riskärnan är redan borta. På liknande sätt kan man inte frigöra sig ur den materiella fångenskapen genom spekulativt tänkande, ty orsaken finns fortfarande kvar. Man måste utplåna orsaken, och då kommer dennas verkan också att bli utplånad.

S B 3.27.20

Gudomens Högsta Personlighet sade: Man kan nå befrielse genom att på alllvar utöva hängiven tjänst till mig och därvid under långvarig tid höra berättelser om Mig eller från Mig. Genom att fulllgöra sina föreskrivna plikter på detta sätt, kommer man attt slippa alla återverkningar och bli fri från den materiella besmittelsen.

S B 3.27.21

Sridhara Svami har i dettta sammanhang sagt, att man inte blir betingad av att enbart vara i kontakt med den materiella naturen. Det betingade livet börjar nämligen först efter det man blivit besmittad av den materiella naturens kvaliteter. Om någon är i kontakt med polisen, så betyder inte detta att han är en brottsling. Så länge som man låter bli att begå brottsliga handlingar förblir man ostraffad, trots att det finns en polismyndighet. På liknande sätt är den befriade själen opåverkad, trots att han befinnner sig i den materiella naturen.
Genom att på allvar utöva gudshängiven tjänst kan man på ett enkelt vis bli befriad från alla ogynnsamma förhållanden. Här förklaras det hur man utvecklar denna gudshängivna tjänst och blir fullkomlig. Till att börja med bör man fullgöra sina föreskrivna plikter med ett rent inre sinne. Ett rent medvetande betyder Krishnamedvetande. Man måste fullgöra sina föreskrivna plikter i Krishnamedvetande. Det är inte nödvändigt att ändra på de föreskrivna plikter man tidigare utfört. När man fullgör sina yrkesmässiga plikter i Krishnamedvetande bör man söka avgöra i vilken mån detta tillfredsställer Krishna, Gudomens Högsta Personlighet.
Om man vill fullända sitt liv, bör man fullgöra sina föreskrivna plikter för att tillfredsställa Krishna. Man måste handla i Krishnamedvetande, ty ett sådant handlande medför inga återverkningar. Allt annat som uträttas, utan att tillfredsställa Visnu, åstadkommer fångenskap. Därför förkunnar Kapila Muni i denna vers att man kan bli fri från den materiella fångenskapen genom att handla i Krishnamedvetande, vilket betyder att man på allvar skall ägna sig åt gudshängiven tjänst. Denna allvarliga gudshängivna tjänst kan man utveckla genom att förena sig med de gudshängivna och höra från dem berättelser om Herrens transcendentala ankomst på jorden, om Hans aktiviteter, försvinnande, instruktioner osv. Att lovprisa och höra är början till gudshängiven tjänst.
Det finns två olika slag av sruti, uppenbarade skrifter. Det ena slaget har Herren Själv förkunnat, och det andra utgör berättelser om Herren och om Hans hängivna. Bhagavad-gita hör till det förra slaget och Srimad-Bhgavatam till det senare. Man måste höra innehållet i dessa skrifter gång på gång från pålitliga källor för att bli fast förankrad i gudshängiven tjänst. Genom att vara engagerad i denna gudshängivna tjänst blir man fri från all besmittelse av maya. I Srimad-Bhagavatam står det skrivet, att lyssnande till berättelserna om Gudomens Högsta Personlighet renar hjärtat från alla föroreningar, som förorsakats av inflytandet från den materiella naturens tre kvaliteter. Genom ett regelbundet lyssnande kommer begären efter att få njuta av och härska över den materiella naturen att avta, varivd man blir belägen i godhetens kvalitet. I detta tillstånd uppnår man förverkligandet av Brahman, dvs ett andligt förverkligande. Att bli fast förankrad på den transcendentala plattformen innebär befrielse ur den materiella fångenskapen.
S B 3.27.21

Denna gudshängivna tjänst måste man utöva med fasthet i perfekt kunskap och med transcendental synförmåga. Man måste leva i sträng avsägelse samt ägna sig åt självtukt och utföra mystikens yoga för att förbli stadigt försjunken i självet.

Den gudshängivna tjänsten i Krishnamedvetande kan man inte utöva i blindo på basis av materiell känslosamhet eller mentala föreställningar. Det står särskilt omnämnt här, att man måste utföra den gudshängivna tjänsten i full kunskap genom att se den Absoluta Sanningen framför sig. Vi kan uppfatta den Absoluta Sanningen genom att utveckla transcendental kunskap, och resultatet av denna transcendentala kunskap kommer att bli manifesterat genom försakelse. Denna försakelse är inte tillfällig eller konstlad, utan mycket sträng. Man säger att utvecklandet av Krishnamedvetande sker i proportion till materiell avsägelse, eller vairagya. Om man inte lyckas frigöra sig från den materiella sinnenjutningen, så är det inte heller möjligt attt göra några framsteg i Krishnamedvetande. Försakelsen i Krishnamedvetande är så stark, att den inte kan avledas på grund av någon lockande illusion. Man måste utöva den gudshängivna tjänsten i fullständig tapasya, självtukt. Man bör fasta under de två Ekadasi-dagarna i månaden, som infaller på elfte dagen efter fullmåne och efter nymåne, samt under de dagar, då Herren Krishna, Herren Rama och Caitanya Mahaprabhu har sina uppenbarelsedagar. Det finns många sådana fastedagar. Yogena innebär, att man är allvarligt absorberad i självet, och att man genom sin utveckling av kunskap kan förstå sin naturliga position i förhållandet till Översjälvet. På det sättet blir man stadigt förankrad i gudshängiven tjänst, och ens tro kan ej rubbas av någon materiell frestelse.
S B 3.27.22

Meditation

Bhakti yoga practice includes chanting the Hare Krishna mantra softly to oneself. This is called japa.
While chanting, one generally keeps the sacred japa beads in a bead bag to keep them clean and off the floor. One side of the bag is large enough to insert your hand, with your index finger coming out the smaller hole on the other side helps you hold on to the bag. Place your beads in the bag, and you’re ready to go.

Bhakta yoga practitioners decide on a minimum number of mantras they want to chant each day. The main purpose of the beads is to keep track of the number of mantras chanted. Fingering the beads also help one focus on the sound of the holy name of Krishna.

There are 108 beads and one larger bead, known as the head bead. Beginning with the bead next to the head bead, gently roll the bead between the thumb and middle finger of your right hand while chanting Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Then move to the next bead and repeat the mantra.

In this way continue chanting on each of the 108 beads in the strand. This is known as one round of japa and takes between five and ten minutes for most people.

If you are going to chant more than one round of japa, then, without chanting on the head bead, reverse the beads and start your second round on the last bead you chanted on, moving the beads in the opposite direction of your last round. If you have a string of counter beads tied to your bead bag, keep track of the number of rounds you have chanted by moving one counter bead for each round you chant.

Chant clearly and try to hear the holy names with attention. Some chanters find that looking at the mantra or a picture of Krishna helps them concentrate. If that works for you, that’s fine. But remember that the goal is attentive hearing.

Herren Kapilas undervisning Del 3

Herren Kapilas undervisning är omfattande och fyller flera kapitel i Srimad Bhagavatams tredje canto, här nedan följer några utdrag, med kommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Gudomens Personlighet Kapila fortsatte: När den levande varelsen sålunda är oberörd av den materiella naturens kvaliteter, på grund av att han är oföränderlig och inte gör anspråk på någon äganderätt, förblir han skild från återverkningarna från den materiella naturens kvaliteter, trots att han vistas i en materiell kropp, precis likt solen som inte påverkas av vattnet i vilket den reflekteras.

.

Fastän den gudshängivne tycks var i den materiella världen, befinner han sig i verkligheten i den transcendentala världen. Liksom solen genom sin reflex tycks befinna sig på vattnet, men i själva verket befinner sig miljontals mil därifrån, är den som utövar bhakti-yoga nirguna, dvs opåverkad av den materiella naturens kvaliteter.

Avikara betyder "utan någon förändring". I Bhagavad-gita står det bekräftat att alla levande varleser är delar av den Högste Herren, och till följd härav består deras eviga position i att samarbeta med, eller sammanlänka sin energi med den Högste Herren. Detta är den oföränderliga positionen. Så snart som den levande varelsen använder sin energi i syfte att erhålla sinnesnjutning, intar han en ny position som benämns vikara.

På liknande sätt kan en person, genom att utöva gudshängiven tjänst under sin andliga läromästares ledning, till och med i sin materiella kropp inta sin oföränderliga position, i vilken han kan handla i enlighet med sin natur. Enligt Srimad-Bhagavatam betyder befrielse, att man blir återinsatt i sin ursprungliga position. Den ursprungliga positionen består i att man utövar hängiven tjänst till Gud. När man blir oberörd av materiell lockelse och till fullo ägnar sig åt gudshängiven tjänst, är denna situation oföränderlig. Handlingar i eget intresse tyder på en äganderättskänsla och ger därför en återverkan, men handlingar som utgörs i syfte att tillfredsställa Krishna är fria från sådana anspråk. Genom oberördhet och utan att göra egna anspråk på sina handlingar, kan man omedelbart uppnå den transcendentala positionen, i vilken man inte berörs av den materiella naturens kvaliteter, precis likt solen som inte påverkas av vattnet i vilket den reflekteras.

S B 3.27.1

.

När själen står under den materiella naturens och det falska egots förtrollning och identifierar sig med den materiella kroppen, så blir själen helt upptagen av materiella aktiviteter och tror, på grund av det falska egots inflytande, sig vara ägare till alllting.

.

Den betingade själen tvingas i själva verket till att handla under trycket från den materiella naturens tre kvaliteter. Den levande varelsen har inget oberoende. När självet står under den Högsta Personliga Gudomens ledning, då är han fri, men när självet söker tillfredsställa sina egna sinnen, så står han under den materiella naturens förtrollning. Den betingade varelsen lyder under den materiella naturens kvaliteter, men tror felaktgt att han är ägaren av densamma. Denna falska känsla av äganderätt kan undvikas genom att han helt enkelt börjar utöva hängiven tjänst under ledning av den Högste Herren eller Hans bona fide representant.

S B 3.27.2

.

Den betingade varelsen vandrar därför över i olika, högre och lägre, livsarter, på grund av sin kontakt med den materiella naturen. Såvida han inte befrias från sina materiella aktiviteter, måste han godta denna position på grund av sitt felaktiga handlande.

.

Alla slag av handlingar, goda eller dåliga, som man utför i denna materiella värld är orena och felaktiga på grund av deras materiella kontakt. Att födas på ett angenämt ställe eller i en fin familj betyder inte att man slipper undan de materiella lidandena bestående av upprepad födsel, sjukdom, ålderdom och död. En betingad själ, som är trollbunden av den materiella naturen, kan inte inse att allt vad han gör för sin egen sinnesnjutnings skull är felaktigt, och att endast hans aktiviteter i gudshängiven tjänst kan befria honom från återverkningarna av hans felaktiga handlingar. Eftersom han inte upphör med dessa felaktiga handlingar, är han nödsakad att anta olika kroppar, en del av dem kan vara högre och andra lägre. Detta kallas för samsara-pada-vim, vilket syftar på denna materiella värld, ur vilken det inte finns någon befrielse. Den som önskar att få bli befriad ur den materiella världen måste ändra inriktningen på sina aktiviteter, för att istället utöva gudshängiven tjänst. Det finns inget annat att välja på.

S B 3.27.3

.

I själva verket är den levande varelsen transcendental till den materiella existensen, men på grund av sitt sinnelag att vilja härska över den materiella naturen, upphör inte hans materiella levnadsbetingelser, och precis som i en dröm, utsätts han för en massa obehagligheter.

.

Exemplet med drömmen är mycket passande. I våra drömmar försätts vi i angenäma eller oangenäma situationer beroende på olika mentala tillstånd. På motsvarande vis har andesjälen ingenting att göra med den materiella naturen, men på grund av sin önskan att härska över den materiella naturen, försätts han i ett betingat livstillstånd. Så länge som man förblir i tron att man kan njuta av materiella tillgångar, befinner man sig i det betingade tillståndet, men så snart som man tar sitt förnuft till fånga, utvecklar man kunskapen om attt man inte är den som njuter, utan att den ende njutaren är Gudomens Högsta Personlighet. Han är alla levande varelsers sanna vän. Men i stället för att, som vi borde göra, avstå från alla anspråk på ägande rätt, sinnesnjutning och materiella vänskaprelationer, gör vi anspråk på alla dessa ting. Vi utför filantropiska handlingar och tror att vi är människornas vänner. Någon kanske utkorar sig själv som en landets välgörare, rikets och folkets bästa vän, men i verkligheten kan han aldrig vara allas bästa vän. Krishna är den enda sanna vännen. Man bör försöka att höja den betingade själens medvetande till insikten om att Krishna är ens sanna vän. Om man lyckas bli vän med Krishna, så blir man aldrig lurad och kommer att få all behövlig hjälp. Att väcka upp detta medvetande hos den betingade själen är den största välgörenheten man kan göra - inte att utse sig själv som den störste människovännen. Vänskapens makt är begränsad. Man kan utge sig för att vara en vän, men man kan inte förbli en vän i evighet. Det finns ett oräkneligt antal levande varelser och våra resurser är begränsade. Den bästa tjänst man därför kan göra folk i allmänhet är att uppväcka deras Krishnamedvetande. varvid de får kännedom om den högste njutaren, den högste härskaren och den främste vännen, Krishna. Därvid kommer den illusoriska drömmen om att få blir herre över den materiella naturen att upphöra.

S B 3.27.4

.

Det är varje betingad själs plikt att engagera sitt förorenade medvetande, som nu har böjelse för materiell njutning, i uppriktig gudshängiven tjänst helt frigjord från materiella intressen. På så sätt kommer det inre sinnet och medvetandet att vara under full kontroll.

.

Sättet att nå befrielse beskrivs på ett utmärkt sätt i denna vers. Orsaken till att man blivit betingad av den materiella naturen är den, att man tror sig själv vara njutaren, härskaren, och alla levande varelsers vän. Denna falska föreställning är ett resultat av ens traktande efter sinnesnjutning. När man betraktar sig som sina landsmäns bästa vän och välgörare, eller som hela mänsklighetens bästa vän och välgörare och ägnar sig åt olika nationella, filantropiska eller altruistiska verksamheter, så är även detta grundat på ett traktande efter sinnesnjutning. Den så kallade nationella ledaren eller humanisten tjänar inte andra; han tjänar blott sina egna sinnen. Detta är ett faktum. Men den betingade själen kan inte inse detta, eftersom han är trollbunden av den materiella naturen. Det är därför som det i denna vers rekommenderas att man med stort allvar skall ägna sig åt gudshängiven tjänst. Detta inbegriper också att man inte skall tro att man är ägaren, välgöraren, vännen och njutaren. Man bör alltid vara medveten om att det är Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, som är den verkliga njutaren. Detta utgör den grundläggande förståelsen i bhakti-yoga. Man bör vara fullt övertygad om att Krishna är ägaren, njutaren och vännen. Man bör inte bara inse dessa principer för sin egen del utan också försöka övertya andra om dessa och propagera Krishnamedvetande.

Så snart som man engagerat sig i denna hängivna tjäsnt till Gud på fullt allvar, kommer ens benägenhet attt vilja härska över den materiella naturen att försvinna på ett naturligt sätt. I stället för att sträva efter så kallat materiellt herravälde, engagerar man sig i Krishnamedvetande. Detta är sättet att kontrollera medvetandet. Utövandet av yoga kräver sinneskontroll. Eftersom sinnena ständigt är i verksamhet, bör de sysselsättas i gudshängiven tjänst - man kan inte hindra sinnena från att vara i verksamhet. Om man söker hindra sinnenas verksamhet på ett konstlat vis, så kommer man att misslyckas. I denna vers betonas sålunda vikten av att med allvar utöva bhakti-yoga.

S B 3.27.5

.

Man måste bli tillitsfull, genom utövning av yoga-systemets kontrollmetoder, och man måste höja sig upp till den rena gudshängivna tjänstens plattform, genom att lovprisa och höra talas om Mig.

.

Bhava är en mycket viktig faktor i utövandet av av yoga, eller i vilken annan andlig metod som helst. Bhava står förklarat i Bhagavad-gita:"Man bör vara absorberad i kärleksfulla tankar på Krishna." När man vet attt Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, är ursprungskällan till allting och att allting emanerar från Honom, då kan man bli absorberad i bhava, det första stadiet av gudskärlek.

Först och främst måste man bli tillitsfull. Tilliten förvärvar man genom sinneskontroll, antingen med hjälp av utövning av yoga, varvid man följer de regler och föreskrifter som gäller härför samt tillämpar de rätta sittställningarna, eller genom att direkt utöva bhakti-yoga, som rekommenderades i föregående vers. De två främsta tillämpningarna av bhakti-yoga är att lovprisa Gud och att höra talas om Honom. Genom att följa yoga-metodens regler och föreskrifter, kan man nå ett tillstånd av full tillit. Samma mål kan också nås genom att man helt enkelt lovprisar och hör talas om Guds transcendentala aktiviteter. Bhakti-yoga är en direkt metod, medan den andra metoden är indirekt. Men med mindre den indirekta metoden leder till den direkta metoden med lovprisandet av och lyssnandet till Guds ära, finns det ingen framgång.

S B 3.27.6

.

Vid utövandet av gudshängiven tjänst bör man betrakta alla levande varelser lika, utan fientlighet mot någon, men likväl utan att ha några intima förbindelser med någon. Man måste iakttaga reglerna för celibat, vara allvarlig och utföra sina eviga aktiviteter, i det attt man offrar frukterna därav till Gudomens Högsta Personlighet.

.

Den som är hängiven Gudomens Högsta Personlighet och som med allvar ägnar sig åt gudshängiven tjänst, är lika mot alla levande varelser. Det finns många olika livsarter, men den gudshängivne ser inte till det yttre skalet. Han ser den inre själen som bor i kroppen. Eftersom varje själ är en beståndsdel av Gudomens Högsta Personlighet, ser han ingen skillnad mellan olika levande varelser. Sådant är de lärda hängivnas sätt att se. En gudshängiven person är aldrig fientligt inställd mot någon levande varelse, men detta betyder inte att han beblandar sig med alla. Detta är förbjudet. En gudshängiven person värnar mycket om sin gudshängivna tjänst och därför så bör han blott beblanda sig med gudshängivna personer för attt göra andliga framsteg. Han är inte intresserad av att blanda sig med andra personer, ty hans intresse är att endast få vara med dem, som ägnar sig åt gudshängiven tjänst, trots att han inte betraktar någon som sin fiende.

En gudshängiven bör iakttaga celibatets heliga löfte. Celibat innebär inte, att man med nödvändighet lever helt fri från sexuella förbindelser. Att tillfredsställa sina sinnen i förbindelse med sin egen hustru är tillåtet även om man avlagt en ed om celibat. Det bästa är dock att helt och hållet avstå från sexuellt liv. I annat fall är det tillåtet för en gudshängiven person att gifta sig enligt de religiösa principerna och leva fridsamt med sin hustru.

En gudshängiven person bör inte tala i onödan. En allvarlig gudshängiven person har inte tid att tala nonsens. Han är ständigt fullt sysselsatt i Krishnamedvetande. Närhelst han talar, så talar han om Krishna. Tystnad innebär inte att man överhuvudtaget inte får tala, utan att man inte skall prata nonsens. Man bör vara mycket entusiastisk när man talar om Krishna. En annan viktig sak, som står beskriven här, är "att uteslutande ägna sig åt sin eviga sysselsättning", som består däri, att man handlar som Guds eviga tjänare genom att handla i Krishnamedvetande. En gudshängiven handlar inte för sin personliga sinnesnjutnings skull. Vadhelst han erhåller eller gör, skänker han till Gudomens Högsta Personlighet för att tillfredsställa Honom.

S B 3.27.7

.

Som sin inkomst bör en gudshängiven person vara nöjd med det han tjänar utan för stor möda. Han bör inte äta mer än nödvändigt. Han bör bo på en avskild plats och alltid vara fylld av tankar på Krishna samt vara fridsam, vänlig, medlidsam och självförverkligad.

.

Alla som har antagit en materiell kropp, måste tillgodose kroppens behov genom att arbeta och förtjäna sitt livsuppehälle. En gudshängiven person bör endast arbeta för att förtjäna så mycket som är absolut nödvändigt. Han bör alltid vara nöjd med denna inkomst och aldrig sträva efter mer och mer för att samla ihop till sådant som inte är nödvändigt. Varje levande varelse äger ett förutbestämt mått av lycka och olycka i sin förevarande kropp. Detta kallas för karma-lagen. Det är inte möjligt för en person att enbart genom egen strävan lyckas med att samla ihop en massa pengar. I så fall så skulle alla leva på samma välståndsnivå. I verkligheten förtjänar var och en i enlighet med sitt förutbestämda karma. I Bhagavatam förklaras hur vi ibland ställs inför farliga och eländiga situationer utan att ha strävat efter dem, likaväl som vi försätts i tursamma situationer utan att ha strävat efter dem. Vi tillrådes att acceptera dessa situationer i enlighet med vad som är förutbestämt. Vi bör använda vår dyrbara tid till att sträva efter Krishnamedvetande. Man bör med andra ord vara nöjd med sin naturliga lott. Framsteg i Krishnamedvetande är inte avhängigt materiellt gynnsamma eller ogynnsamma omständigheter.

Man bör endast äta så mycket som behövs för att hålla kroppen och själen samman. Man bör inte vara en frossare för att tillfredsställa sin tunga. Säd, frukt, mjölk o dyl, är avsett som föda åt människosläktet. Man bör inte tilfredsställa sin tunga på ett överdrivet sätt och ej heller äta sådant som inte är avsett som föda åt människor. I synnerhet bör den som är en gudshängiven person, endast äta prasada, dvs sådan mat som offrats till Gudomens Personlighet. Att godta resterna av denna mat är den gudshängivnes position. Harmlösa födoämnen, såsom säd, grönsaker, frukt, blommor och rätter tillagade på mjölk, kan man offra till Herren, och därför så finns det ingen anledning att offra annan mat, som befinner sig lidelsens och okunnighetens kvaliteter. En gudshängiven person bör inte var glupsk. Det står också rekommenderat att den gudshängivne bör var muni, eller tankfull, dvs han bör ständigt tänka på Krishna och på hur han skall kunna förbättra sin tjänst till Gudomens Högsta Personlighet. Detta bör vara det enda som bekymrar honom.

Nästa sak som rekommenderas i denna vers är, att en gudshängiven person bör leva på en avskild plats. Den gudshängivne bör uppsöka ett ställe, där alla är intresserade av att utöva gudshängiven tjänst. Det är mycket viktigt att man lever på ett avskilt ställe. Det rekommenderas dessutom att man bör iaktta santa, fridsamhet. Den gudshängivne bör aldrig bli upprörd. Han bör vara nöjd med sin naturliga inkomst, endast äta så mycket som han behöver för att hålla sig frisk, leva på en avskild plats och ständigt förbli fridsam. Frid i det inre sinnet är en nödvändig förutsättning för att kunna förvärva Krishamedvetande.

Vidare bör man iaktta maitra, vänlighet. En gudshängiven person bör var vänlig mot alla, men hans närmare vänskap bör endast riktas mot gudshängivna. Mot andra personer bör han visa avmätt vänlighet. En gudshängiven person bör emellertid ha medlidande med dem som är oskyldiga, dvs de som varken är ateister eller är avancerade i andligt förverkligande. Den gudshängivne bör visa dem sitt medlidande och lära dem så gott det går hur man gör framsteg i Krishnamedvetande. En gudshängiven bör alltid förbli i sin andliga position. Han bör inte glömma bort att hans främsta intresse utgöres av att göra framsteg i andligt medvetande, eller Krisnamedvetande, och han bör inte identifiera sig själv med sin kropp eller sitt inre sinne på ett okunnigt sätt.

S B 3.27.8

.

Man bör vidga sin syn genom ökad kunskap om ande och materia och man bör inte i onödan identifiera sig med kroppen, för att på så sätt kunna undvika att bli attraherad av kroppsliga relationer.

.

Den betingade själen är angelägen om att identifiera sig med den materiella kroppen, och att betrakta kroppen som "jag själv" och allt som har något samband med kroppen och kroppens olika delar som "mitt". På sanskrit kallas detta för aham mamata, och detta är den yttersta orsaken till allt betingat liv. Tingen bör ses som en kombination av ande och materia. Man bör därför skilja på det som är av andlig natur, och på det som är av materiell natur, och inse att en verkliga identitet är av andlig och inte av materiell natur. Genom denna kunskap bör man göra sig kvitt den falska, kroppsliga livsuppfattningen.

S B 3.27.9

.

Man bör vara belägen i en transcendental position, bortom de materiella medvetandetillstånden, och vara fri från alla övriga livsuppfattningar. Genom att sålunda förverkliga sin oavhängighet av det falska egot, kommer man att betrakta sitt eget själv på samma sätt som man ser solen på himlen.

.

I vår materiella livsuppfattning finns det tre olika medvetandetillstånd. De tre olika medvetandetillstånden är vakenhet, sömn och djup sömn. För att bli Krishnamedveten måste man bli transcendental till dessa tre medvetandetillstånd. Vårt aktuella medvetande bör frigöras från alla livsuppfattningar med undantag av medvetandet om Krishna, Gudomens Högsta Personlighet. Så fort som den gudshängivne blir påmind om Krishnas energi, erinrar han sig genst Krishna i Hans personliga form. Han ser därför enbart Krishna i allt vad han betraktar. I Brahma-samhita står det skrivet, att den vars ögon är smorda med kärlek till Krishna, den personen ser alltid Krihsna såväl utanför som inuti. Man bör göra sig fri från alla andra livsuppfattningar och på det viset bli fri från identifikationen med sitt falska ego och i stället se sig själv som en evig tjänare till Gud. På samma sätt som vi kan se solen utan att tvivla, kan den som till fullo utvecklat sitt Krishnamedvetande, se Krishna och Hans energier. Genom denna förmåga att se blir man atma-drk, dvs självförverkligad. När man blivit av med det falska egot som identifierar självet med kroppen, kan man uppfatta det verkliga livet. Även alla ens sinnen blir renade av detta. Verklig gudshängiven tjänst börjar, när alla sinnena blivit renade. Man behöver inte sätta stopp för sina sinnesaktiviteter, men det falska egot som identifierar självet med kroppen måste utplånas. Då renas alla ens sinnen automatiskt, och med renade sinnen kan man utöva verklig gudshängiven tjänst.

S B 3. 27.10

Srimad-Bhagavatam

http://www.krishna.com/main.php?id=615

Srimad-Bhagavatam

Srimad-Bhagavatam, an epic philosophical and literary classic, holds a prominent position in India’s voluminous written wisdom. The Bhagavatam is the postgraduate, post-Vedic text of spiritual understanding. It has served as the inspiration for countless works of literature, song, drama, painting, and sculpture.
Known as “the ripe fruit of the tree of Vedic literature,” Srimad-Bhagavatam is the most complete and authoritative exposition of Vedic knowledge. Covering everything from the nature of the self to the origin of the universe, it touches upon all fields of knowledge.
Vyasadeva compiled Srimad-Bhagavatam, after Krishna left this world 5,000 years ago. The 18,000-verse treatise centers on the science of God and devotion to Him, and includes biographies of great devotees who followed the path of Bhakti and attained Krishna.
The first verse of Srimad-Bhagavatam makes clear that the book is intended for people serious about spiritual progress; it will not deal with sectarian religious ideas, philosophical conjecture, or worldly concerns. The second text promises that anyone who reads the book systematically will achieve the spiritual success meant for all human beings.

http://www.srimadbhagavatam.org/introduction.html

Srimad-Bhagavatam

This book relates the story of the Lord and His Incarnations since the earliest records of the vedic history. It is verily the Krishna-Bible of the Hindu-universe. The Bhâgavad Gîtâ compares to it like the sermon on the mountain by Lord Jesus to the full Bible. It has 18.000 verses and consists of 12 books also called cantos. These books tell the complete history of the vedic culture with the essence of all its classical stories called purânas and includes the cream of the vedic knowledge compiled from all the literatures as well as the story of the life of Lord Krishna in full (canto 10). It tells about His birth, His youth, all His wonderful proofs of His divine nature and the superhuman feats of defeating all kind of demons up to the great Mahâbhârat war at Kurukshetra. It is a brilliant story that has been brought to the West by Swami Bhaktivedânta Prabhupâda, a Caitanya Vaishnava, a bhakti (devotional) monk of Lord Vishnu [the name for the transcendental form of Lord Krishna] who undertook the daring task of enlightening the materialist westerners as well as the advanced philosophers and theologians, in order to help them to overcome the perils and loneliness of impersonalism and the philosophy of emptiness.

En intressant analys av Srimad-Bhagavatam finns här:

http://www.srimadbhagavatam.org/structure.html

Herren Kapilas undervisning Del 2

Herren Kapilas undervisning är omfattande och fyller flera kapitel i Srimad Bhagavatams tredje canto, här nedan följer några utdrag, med kommentarer av A C Bhaktivedanta Swami.

Den materiella naturens inflytande har täckt den levande varelsen och till följd härav verkar det som om den levande varelsen alltid befinner sig i en flammande eld. Men genom allvarlig utövning av gudshängiven tjänst kan detta inflytande avlägsnas, precis likt trästickor, som ger upphov till elden, själva förtärs av elden.

Elden finns inneboende i trästickor, och de antänds under gynnsamma förhållanden. Men trästickorna, som förorsakar elden, förtärs också av elden om man sköter om den väl. På liknande sätt beror den levande varelsens materiellt betingade liv dels på dennes önskan om att få bli herre över den materiella naturen, och dels på avundsamhet gentemot den Högste Herren. De betingade varelsernas främsta sjukdomssymtom utgörs sålunda av önskan om att få bli ett med den Högste Herren och att få bli herre över den materiella naturen. Karmier försöker att utnyttja den materiella naturens resurser för att på så sätt kunna härska över densamma och få erhålla sinnesnjutning. Jnanier, dvs de som ivrigt strävar efter befrielse, har å andra sidan blivit frusterade av att njuta av den materiella naturens tillgångar och vill bli ett med Gudomens Högsta Personlighet eller sammansmälta med den opersonliga utstrålningen. Dessa två sjukdomar beror på materiell besmittelse. Den materiella besmittelsen kan förtäras av gudshängiven tjänst, ty i den gudshängivna tjänsten lyser dessa nämnda två sjukdomar helt med sin frånvaro. Därför så förstörs orsaken till den materiella existensen omedelbart genom allvarlig utövning av hängiven tjänst i Krishnamedvetande.
En gudshängiven person i fullt Krishnamedvetande kan utåt förefalla vara en stor karmi, som ständigt arbetar, men det inre kännetecknet på den gudshängivnes aktiviteter är att dessa är avsedda till att tillfredsställa den Högste Herren. Detta kallas för bhakti, eller gudshängiven tjänst. Eftersom en gudshängiven person också ägnar sig åt filosofisk forskning för att försöka förstå den Högste Herren sådan som Han är, kan hans aktiviteter härvidlag synas likna dem som de spekulativt tänkande filosoferna ägnar sig åt, men i själva verket försöker han förstå den andliga naturen och de transcendentala aktiviteterna. Trots att tendensen till filosofiska spekulationer sålunda finns, så finns det inte någon materiell återverkan av fruktbärande aktiviteter och empiriska spekulationer, enär ifrågavarande aktivitet utförs för att tjäna Gudomens Högsta Personlighet.
S B 3.27.23

När den levande varelsen upptäcker sitt fel att vilja bli herre över den materiella naturen och av den anledningen avstår från denna önskan, då blir han oberoende och framstår i sin egen prakt.

Eftersom den levande varelsen i verkligheten inte är njutaren av den materiella naturens tillgångar, så slutar hans försök att bli herre över den materiella naturen i frustration. Som ett resultat av denna frustration önskar han sig mera makt än vad en vanlig levande varelse är tilldelad, och vill till följd härav sammansmälta med den högste njutarens existens. På det viset utvecklar han planer för än större sinnesnjutning.
Genom att vara belägen i hängiven tjänst uppnår man sitt egentliga oberoende. Mindre intelligenta personer kan inte förstå denna position, som en evig tjänare till Gud innehar. De blir förvillade av användningen av ordet"tjänare". De kan inte förstå att detta tjänande inte är något tjänande åt den materiella världen. Att vara en av Guds tjänare är den allra högsta positionen. Om man kan förstå detta och sålunda återuppväcker sin ursprungliga natur, vilken utgörs av ett evigt tjänandeförhållande till Gud, så har man en helt oberoende ställning. Den levande varelsens oberoende ställning går förlorad vid kontakten med det materiella. På det andliga planet är man helt oberoende, och därför så är det inte tal om att man där blir underkastad den materiella naturens tre kvaliteter. Denna position uppnår den gudshängivne, och av den anledningen överger han all sin längtan efter materiell sinnesnjutning, efter det han upptäckt hur bristfällig den är.
Skillnaden mellan en gudshängiven person och en opersonlighetsanhängare är den, att opersonlighetsanhängaren försöker bli ett med den Högste för attt han skall kunna få njuta obehindrat, medan den gudshängivne helt överger alla begär efter sinnesnjutning och i stället ägnar sig åt transcendental tjänst i kärlek till Gud. Härigenom framstå han i sin naturliga prakt och dyrkansvärda position. I denna belägenhet är han isvara, fullt oberoende. Den verkliga isvara eller isvarah paramah, den högste isvarah, eller den högste av alla oberoende, är Krishna. Den levande varelsen är isvara endast när han ägnar sig åt gudshängiven tjänst. Ett verkligt oberoende kännetecknas, med andra ord, av transcendental glädje som erhålls genom hängiven tjänst i kärlek till Gud.
S B 3.27.24

I drömmande tillstånd är ens medvetande nästan helt täckt, och man ser många oroväckande ting, i vaket tillstånd och vid fullt medvetande, kan dessa oroväckande ting emellertid inte förvilla en.

När man befinner sig i ett drömmande tillstånd är ens medvetande nästan helt täckt, och man kan se många oroväckande ting, som förorsakar störningar och ängslan, men när man vaknar upp, känner man sig inte alls oroad, trots att man kommer ihåg allt som hände i drömmen. På samma sätt medför ett självförverkligande, dvs att man förstår sitt verkliga förhållande till den Högste Herren, att man känner sig fullkomligt trygg, och att den materiella naturens tre kvaliteter, som är orsaken till alla störningar, inte utövar något inflytande på en. I ett förorenat medvetande betraktar man allting som föremål för egen sinnesnjutning, men i ett rent medvetande, eller i Krishnamedvetande, ser man på allting som avsett för den högste njutaren. Dessa tillstånd kan liknas vid drömmen och det vakna tillståndet. Det förorenade medvetandet kan jämföras med drömtillståndet, och Krishnamedvetande kan jämföras med det vakna tillståndet. Enligt vad som förklaras i Bhagavad-gita är det i verkligheten Krishna som är den enda absoluta njutaren. Den som kan förstå att Krishna är ägaren till alla tre världarna och att Han är en vän till alla, är en fridsam och oberoende person. Så länge som den betingade själen saknar denna kunskap, önskar han att själv få vara den som njuter av allting. Han önskar bli en mänsklighetens vän och välgörare och öppnar sjukhus och skolor för sina medmänniskor. Allt detta är illusion, enär man inte kan gynna någon med dylika materiella aktiviteter. Om man önskar göra sina medmänniskor en välgärning, så måste man väcka deras slumrande Krishnamedvetande.
S B 3.27.25

Den materiella naturens inflytande kan inte förorsaka någon skada på den upplysta själen, även om han ägnar sig åt materiella aktiviteter, ty en upplyst själ känner den Absoluta Sanningen och har sitt inre sinne fast förankrat i Gudomens Högsta Personlighet.

.

Herren Kapila säger här att en gudshängiven person, vars inre sinne alltid är fäst vid den Högsta Personliga Gudomens lotusfötter kallas för atmarama eller vidita-tattva. Atmarama betyder "den som gläder sig i självet", eller "den som njuter i den andliga atmosfären". I materiellt avseende syftar atma på kroppen eller det inre sinnet, men när ordet atmarama syftar på en person, vars inre sinne är fäst vid den Högste Herrens lotusfötter, då betyder det "den som är fast förankrad i andliga aktiviteter i förhållande till den Högsta Själen". Den Högsta Själen är Gudomens Personlighet, och den individuella själen är den levande varelsen. När dessa två själar ägnar sig åt ett ömsesidigt utbyte av tjänster och välsignelser, så säger man att den levande varelsen är belägen i atmarama. Denna atmarama-position kan nås av den, som känner sanningen som den är. Sanningen utgöres av vetskapen om att Gudomens Högsta Personlighet är njutaren och att de levande varelserna är avsedda till attt tjäna och tillfredsställa Honom. Den som kännner denna sanning och som försöker att använda alla sina resurser till att tjäna Gud, undslipper alla materiella återverkningar och allt inflytande från den materiella naturens tre kvaliteter.

Här må anföras ett exempel på detta. På samma sätt som en materialist ägnar sig åt att uppföra en hög skyskrapa, så ägnar en gudshängiven person sig åt att bygga ett stort tempel åt Visnu. Ytligt sett befinner sig skyskrapans och templets byggherre på samma nivå, enär de anskaffar trä, järn och sten jämte övrigt byggnadsmaterial. Men den person, som bygger skyskrapan är en materialist, medan den, som bygger Visnus tempoel är atmarama. Materialisten försöker att bli tillfredsställd i sitt förhållande till sin kropp genom attt uppföra skyskrapan, medan den gudshängivne försöker att tillfredsställa Översjälvet, Gudomens Högsta Personlighet, genom att bygga templet. Trots att de båda två är förenade med materiella aktiviteter, är den som är en gudshängven person befriad, medan den andre, materialisten, är betingad. Detta beror på att den gudshängivne, som bygger ett tempel, har sitt inre sinne fäst vid Gudomens Högsta Personlighet medan materialisten, som bygger en skyskrapa, har sitt inre sinne fäst vid sinnesnjutning. Om man vid alla sina aktiviteter, även om de sker i det materiella livet, har sitt inre sinne fast förankrat vid den Högste Herrens lotusfötter, så kommer man inte att bli invecklad eller betingad. Den som utövar gudshängiven tjänst i fullt Krishnamedvetande är alltid oberoende av den materiella naturens inflytande.

S B 3.27.26

.

När en person sålunda ägnar sig åt gudshängiven tjänst och självförverkligande under ett otal år och födslar, förlorar han all längtan efter att få njuta på någon av de materiella planetena, till och med den allra högsta planeten, som kallas för Brahmaloka. Härvid blir han fullt utvecklad i sitt medvetande.

.

Alla som utövar hängiven tjänst åt Gudomens Högsta Personlighet kallas för gudshängivna personer, men det finns en viss skillnad mellan rena gudshängivna och blandat gudshängivna. De som är blandat gudshängivna, ägnar sig åt gudshängiven tjänst för att som andlig belöning få bli evigt engagerad i Guds transcendentala boning i full lycksalighet och kunskap. En gudshängiven person, som inte blivit helt renad, väntar sig materiell belöning av Gud, såsom befrielse från alla materiella lidanden, materiell vinning, fördjupad kunskap i förhållandet mellan Gudomens Högsta Personlighet och den levande varelsen eller kunskap om den Högste Herrens sanna natur. När en person lyckats bli transcendental till dessa betingelser, kallas han för en ren gudshängiven person. Han ägnar sig inte åt gudshägiven tjänst för någon materiell vinnings skull eller för attt kunna förstå den Högste Herren. Hans enda intresse är att älska Gudomens Högsta Personlighet och han går självmant in för att tillfredsställa Honom.

S B 3.27.27

.

Min hängivne uppnår självförverkligande genom Min obegränsade, orsaklösa nåd. När han sålunda blivit fri från alla tvivel, gör han stadigt nya framsteg mot sitt bestämda mål, som står under direkt beskydd av Min andliga energi bestående av ren lycksalighet. Detta är det högsta fulländade målet för den levande varlesen. När den gudshängivne mystikern övergett sin materiella kropp, går han till nämnda transcendentala boning och återkommer aldrig mer.

.

Självförverkligande innebär ytterst attt man blivit en ren gudshägiven. För en gudshängiven förutsätts ett överlämnande och något att rikta hängivenheten emot. Självförverkligande innebär ytterst att man förstår Gudomens Högsta Personlighet och de levande varelserna. Kännedom om sitt individuella jag och det ömsesidiga utbytet av tjänande kärlek mellan Gudomens Högsta Personlighet och den levande varelsen är den egentliga innebörden av självförverkligande. Detta kan inte nås av opersonlighetsanhängarna eller av andra transcendentalister. De förstår inte kunskapen om gudshängiven tjänst. Den gudshängivna tjänsten uppenbaras för den rene gudshängivne genom Guds obegränsade, orsakslösa nåd. Endst de, som engagerar sig i gudshängiven tjänst med kärlek och tro erhåller den erforderliga intelligensen från Gudomens Högsta Personlilghet, för att de gradvis skall kunna närma sig Hans boning.

Opersonlighetsanhägnarna ger upp den egna individualiteten, så att deras livsgnista kan sammansmälta med den personliga utstrålningen, som emanerar från Herrens transcendentala kropp, men den gudshängivne har en bestämd hemvist. Den andliga rymden utgöres blott av ett lycksaligt ljus i alla riktningar, och den står under den Högsta Personliga Gudomens beskydd. Den opersonliga Brahmans utstrålning vilar på den Högsta Personliga Gudomens kropp. Med andra ord utgör utstrålningen från den Högsta Personliga Gudomens kropp den opersonliga Brahman. I denna opersonliga utstrålning finns de andliga planeterna, som kallas för Vaikuntha-planeterna, av vilka den främsta är Krishnaloka. Somliga gudshängivna personer befordras till Vaikuntha-planeterna medan andra befordras till Krishnaloka. Varje gudshängiven befordras till den boning han speciellt önskar.

Tack vare Herrens nåd förstår en självförverkligad gudshängiven sin bestämmelsort fastän han ännu befinner sig i den materiella kroppen. Han utför därför stadigt sina gudshängivna aktiviteter utan att tvivla, och efter det han lämnat sin materiella kropp, når han direkt den bestämmelseort, för vilken han förberett sig. När han väl har nått denna boning återkommer han aldrig till den materiella världen.

Den subtila kroppen består av inre sinne, intelligens, falskt ego och förorenat medvetande, medan grovkroppen är en produkt av de fem elementen jord, vatten, eld, luft och eter. När man blir förflyttad till den andliga världen, överger man såväl subtikroppen som grovkroppen, vilka tillhör den materiella världen. Man träder in i den andliga rymden i sin rena andliga kropp och får sin hemvist på någon av de andliga planeterna. Fastän impersonlisterna också når den andliga rymden efter det de övergett den subitla och den grovmateriella kroppen, vinner de inte tillträde till någon av de andliga planeterna. I enlighet med deras önskan tillåts de att sammansmälta med den andliga utstrålningen från Herrens transcendentala kropp. Den levande varelsen uppnår den boning han förbereder sig för. Den opersonliga Brahmanutstrålningen erbjuds opersonlighetsanhängarna, men den, som vill förena sig med Gudomens Högsta Personlighet i Hans transcendentala form som Narayana i Vaikunthas planetsystem, eller med Krishna på Krishnaloka, uppnår dessa boningar, varifrån de aldrig mera återvänder.

S B 3.27.28-29

.

När en fulländad yogis uppmärksamhet inte längre dras till den mystiska kraftens resultat, vilka är manifestationer av den yttre energin, då blir hans närmande till Mig obegränsat, varvid dödens makt inte kan besegra honom.

.

Vanligtvis är yogier intresserade av den mystiska kraftens resultat, enär de kan bli mindre än det minsta och större än det största, uppnå vadhelst de önskar sig, besitta makt att till och med skapa en planet eller bringa den de önskar till underkastelse. Sådana yogier, som äger ofullständig kännedom om den gudshängivna tjänstens resultat, låter sig lockas av sina mystiska krafter, men dessa krafter är av materiell natur och har inget att göra med andliga framsteg. På samma sätt som övriga materiella krafter är skapade av den materiella energien, är

även den mystiska yoga-kraften av materiell natur. En fulländad yogi attraheras dock inte av några materiella krafter, utan är uteslutande intresserad av ren, oförfalskad hängiven tjänst till Den Högste Herren. För en gudshängiven person anses sammansmältningen med Brahman-utstrålningen vara helvetisk. Den inledande perfektionen i yoga, dvs att bli i stånd till att utöva sinneskontroll, uppnår den gudshängivne automatiskt. Beträffande befordran till högre planeter anser en gudshängiven person inte detta vara någonting annat än ren inbillning. En gudshängiven persons uppmärksamhet är endast koncentrerad på det eviga tjänandet i kärlek till Gud, och därför har dödens makt inget inflytande över honom. I ett sådant gudshängivet tillstånd kan en perfekt yogi nå ett stadium bestående av evig kunskap och lycksalighet.

S B 3.27.30