Herren Caitanya tar emot prasada

Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av tionde kapitlet:
Inför Ratha-yatra-ceremonin begav sig alla de gudshängivna från Bengalen som vanligt till Jagannahta Puri. Raghava Pandita tog med sig olika slags maträtter till Sri Caitanya Mahaprabhu. Maten hade tillagats av hans syster, vars namn var Damayanti, och varorna kallades i allmänhet för raghavera jhali. Makaradhvaja Kara, som kom från Panihati och följde med Raghava Pandita, var den person som hade hand om raghavera jhalin, dvs de säckar med mat som Raghava Pandita medförde.

Den dag de hängivna anlände till Jagannatha Puri, gladdes Herren Govinda åt vattenlekar i Narendra-sarovara. Sri Caitanya Mahaprahbu gladdes också åt ceremonin i vattnet tillsammans med Sina hängivna. Såsom tidigare utförde Sri Caitanya Mahaprabhu rengöringsceremonin vid Gundica och reciterade den berömda versen jagamohana-pari-munda yau. Efter det att kirtana avslutats serverade Han prasada till alla de gudshängivna, och Han tog också lite Själv. Sedan lade Han Sig ner vid dörren till Gambhira för att vila. På något sätt kom Govinda dit och masserade Hans fötter. Govinda kunde emellertid inte gå ut den dagen, och därför kunde han inte inta prasada. Från Govindas karaktär kan vi lära oss, att vi ibland kan begå förseelser för att tjäna Herren, men inte för sinnesnjutning.

Govinda, Sri Caitanya Mahaprahbus personlige tjänare, fick Herren att äta all den mat som till Hans tjänst överlämnats av de gudshängivna från Bengalen. Alla vaisnaverna brukade bjuda in Sri Caitanya Mahaprabhu till sina hem. Herren accepterade en inbjudan från Caitanya dasa, Sivananda Senas son, och åt ris och yoghurt där.

Caitanya-caritamrita
Antya-lila Kapitel 10
.

Raghava Pandita kom med säckar fulla av mat, mycket fint tillagad av hans syster Damayanti.
Damayanti hade tillagat ojämförliga maträtter, helt värdiga att ätas av Herren Sri Caitanya Mahprabhu. Herren åt av dem oupphörligt under ett år.

Det följande är namnen på några av de pickles och kryddsåser som fanns i Raghava Panditas säckar. Amra-kasandi, ada-kasandi, jhala-kasandi, nembu-ada (en maträtt tillagad med lime och ingefära), amra-koli, amsi, ama-khanda, tailamra (mango i senapsolja) och ama-satta.
Damayanti hade också mycket omsorgsfullt malt torkade bittra grönsaker till ett pulver.

Förbise inte sukuta därför att den är en bitter maträtt. Sri Caitanya Mahaprabhu erfor större glädje av att äta denna sukuta än av att dricka pancamrita (en rätt tillagad av mjölk, socker, ghi, honung och ostmassa).

Eftersom Sri Caitanya Mahaprabhu är Gudomens Högsta Personlighet, utvinner Han det innersta syftet ur allting. Han accepterade Damayantis kärlek till Honom, och därför var till och med de torra,bittra sukutabladen och kasandin (en sur kryddsås) njutbara för Honom.

På grund av sin naturliga kärlek till Sri Caitanya Mahaprabhu betraktade Damayanti Herren som en vanlig människa. Därför trodde hon att Han skulle bli sjuk av att äta för mycket och att det skulle bildas slem i Hans mage.

På grund av ren kärlek älskar de Krishnahängivna i Goloka Vrindavana, Vrajabhumi, Krishna som en vanlig människa. Ändå, trots att de ser Krishna som en av dem, är deras kärlek till Krishna utan gräns. På grund av sin utomordentliga kärlek betraktade likaså hängivna, såsom Raghava Pandita och hans syster, Damayanti, Sri Caitanya Mahaprabhu som en människa, men deras kärlek till Honom saknade gräns. Om en vanlig människa äter för mycket drabbas han av sjukdomen amla-pitta, vilken följer av matsmältningsbesvär på grund av sur mage. Damayanti trodde att Sri Caitanya Mahaprahbu skulle drabbas av detta.

På grund av uppriktig tillgivenhet tänkte hon att denna sukuta skulle bota Herrens sjukdom. Herren blev mycket glad när Han beaktade dessa kärleksfulla tankar hos Damayanti.
10.13-20

Damayanti malde frön av koriander och anis till pulver och kokade sedan detta tillsammans med socker till små godsaker, som var formade som små bollar.

Hon gjorde söta bollar med torr ingefära, vilka gör att det slem som orsakats av för mycket galla försvinner. Hon förpackade alla dessa rätter i olika små tygpåsar.

Hon gjorde hundra olika kryddsåser och pickles. Hon tillagade också koli-sunthi (torkad ingefära och bär), koli-curna (pulvriserade torkade bär), koli-khanda( en annan rätt av bär) och många andra rätter. Hur många skall jag nämna?

Hon gjorde många sötsaker, formade som bollar. Till några hade använts malda kokosnätter, och andra var lika vita som Ganges vatten. På detta sätt gjorde hon olika slags sötsaker som håller sig länge.

Hon gjorde en slags ost som står sig länge, olika slags sötsaker med mjölk och grädde samt många andra olika rätter, såsom amrita-karpura (en rätt som tillagats av mjölk och kamfer).

Hon gjorde risflingor av fint, okokat saliris och fyllde en stor påse gjord av nytt tyg.

Av en del av risflingorna gjorde hon rispuffar, som hon stekte i ghi och kokade i sockerrörjuice, varefter hon blandade i lite kamfer samt rullade bollar av det hela.

Hon malde stekta korn av utmärkt ris, blandade i ghi till en pasta och kokade det hela i sockerlag. Sedan satte hon till kamfer, svartpeppar, nejlikor, kardemumma och andra kryddor samt rullade smeten till bollar, vilka var mycket välsmakande och väldoftande.

Hon tog rostat fint ris och stekte det i ghi, kokade det hela i sockerlag samt blandade i kamfer och gjorde på detta sätt en rätt som kallas ukhda eller mudki.

En annan sötsak var gjord av malda rosta ärtor, stekta i ghi och sedan kokade i sockerjuice. Kamfer hade blandats i, och sedan hade sötsaken rullats till bollar.

Jag skuille inte ens om jag tog hela livet på mig kunna nämna namnen på alla dessa underbara rätter. Damayanti gjorde tusentals olika sorter.

Damayanti följde sin broder Raghava Panditas order och tillagade alla dessa rätter. De hyste båda obegränsad kärlek till Sri Caitanya Mahaprabhu och var långt framskridna vad beträffar gudshängiven tjänst.

Damayanti tog lera från Ganges, torkade den, pulvriserade den, siktade den genom ett tygstycke samt blandade den med aromatiska ingredienser och rullade den till små bollar.

Kryddsåser och liknande rätter hälldes i tunna lerkrukor, och allt annat stoppades i små tygpåsar.

Från små påsar gjorde Damayanti påsar som var dubbelt så stora. Sedan fyllde hon omsorgsfullt de stora påsarna med de små.

Sedan lindade hon in och förseglade varje säck mycket omsorgsfullt. Säckarna bars av tre bärare, som gick efter varandra.

Sålunda har jag i korthet beskrivit de säckar som blivit berömda under beteckningen raghavera jhali.
10.22-39
.



Det var sedan länge en fast regel, att Sri Caitanya Mahrpbhu lade Sig ner för att vila efter lunch och att Govinda kom och masserade Hans ben. Därefter brukade Govinda hedra den mat som Sri Caitanya Mahaprahbu lämnat.
.
Denna gång upptog Herren hela dörröppningen när Han låg ner. Govinda kunde inte komma in i rummet, och därför bad han enligt följande.
.
"Var snäll och vänd Dig på sidan, så att jag kan gå förbi och komma in i rummet!" Herren svarade emellertid:"Jag har inte kraft nog att röra Min kropp."
.
Govinda bad om och om igen, men Herren svarade:"Jag kan inte röra Min kropp."
.
Govinda bad om igen:"Jag vill masssera Dina ben." Men Herren sade:"Gör det eller gör det inte! Det är du som avgör hur du skall handla.¨
.
Då bredde Govinda ut Herrens sjal över Hans kropp, och på detta sätt gick han in i rummet genom att kliva över Herren.
.
Govinda masserade som vanligt Herrens ben. Han tryckte mycket mjukt mot Herrens midja och rygg, och sålunda försvann Herrens trötthet.
.
Herren sov mycket behagligt i omkring fyrtiofem minuter medan Govinda masserade Hans kropp, och därefter vaknade Han upp.
.
När Sri Caitanya Mahaprabhu såg Govinda sittande vid Sin sida, blev Han något vred. "Varför har du suttit här så länge idag?" sade Han.
.
"Varför gick du inte för att inta din måltid efter det att Jag somnat?" frågade Herren. Govinda svarade:"Du låg ner och blockerade dörren, och det fannns inget sätt att komma ut."
.
Herren frågade:"Hur kom du in i rummet? Varför gick du inte upp på samma sätt för att äta din lunch?"
.
Govinda svarade i sitt sinne:"Min plikt är att tjäna, även om jag måste begå förseelser eller komma till helvetet."
.
"Jag begår gärna tusentals förseelser för att kunna tjäna Herren, men jag är mycket rädd för att begår ens ett spår av en förseelse för min egen skull."
.
Medan Govinda tänkte på detta sätt förblev han tyst. Han svarade inte på Herrens fråga.
.
Govinda hade för vana att gå och äta lunch när Herren sov. Denna dag fortsatte han emellertid, när han såg hur trött Herren var, att massera Hans kropp.
.
Det fanns ingen möjlighet att komma ut. Hur skulle han kunna gå iväg? När han funderade över att kliva över Herrens kropp, ansåg han att det skulle var en stor förseelse.
.
Detta är några av den gudshängivna tjänstens mera subtila etikettsregler. Endast den person som mottagit Sri Caitanya Mahaprabhus barmhärtighet kan förstå dessa principer.
.
Herren är mycket intresserad av att uppenbara Sina hängivnas upphöjda egenskaper, och det var därför Han arrangerade för denna händelse.
10.83-101
.

Varje hängivn ebrukade ta med sig en speciell sorts prasada, som han överlämnade till Govinda med följande vädjan: "Var snäll och se till att Herren med säkerhet kommer att äta denna prasada."

Någon hade tagit med sig paida (en kokosnötsrätt), någon annan hade medfört sötsaksbollar, och ytterligare någon hade tagit med sig bakverk och sött ris. Prasadan var av olika slag och mycket kostsam.

Govinda brukade överlämna prasadan till Sri Caitanya Mahaprahbu och tala om för Honom vem som hade skänkt just denna rätt. I själva verket brukade Herren emellertid inte äta den. Han sade blott:"Håll den i förvar!"

Govinda fortsatte att samla på sig mat och snart fyllde den upp ett helt hörn i rummet. Det fanns tillräckligt mycket för att mätta åtminstone hundra människor.

Alla de gudshängivna frågade Govinda med stor iver:"Har du givit Caitanya Mahaprahbu den prasada som jag hade med mig?"

När de gudshängivna frågade Govinda, var han tvungen att ljuga för dem. Därför talade han en dag i besvikelse till Herren.

"Många respektabla gudshängivna, med Advaita Acarya i spetsen, anstränger sig mycket för att till mig överlämna olika slags mat, som är avsedd för Dig."

"Du äter den inte, men de frågar mig om och om igen. Hur länge skall jag fortsätta lura dem? Hur skall jag kunna bli fri från detta ansvar?"

Sri Caitanya Mahaprabhu svarade: "Varför är du så dum och olycklig i onödan? Hämta hit allt det som de har överlämnat till dig!"

Sri Caitanya Mahaprabhu satte Sig ner för att äta. Sedn bar Govinda fram den ena rätten efter den andra till Honom samtidigt som han sade namnet på den person som hade skänkt rätten.

"Dessa rätter - paida (kokosnötsrätt), sött ris, bakverk med grädde, och dessutom amrita-gutika (sötsaksbollar), manda (en sorts runda sötsaker) och en kruka med kamfer - har skänkts av Advaita Acarya."

"Härnäst kommer olika maträtter - bakverk, grädde, amrita-manda (en sorts sötsak) och padma-cini - som överlämnats av Srivasa Pandita."

"Alla dessa rätter är gåvor från Acaryaratna, medan de här olika gåvorna kommer från Acaryanidhi."

"Alla dessa olika anrättningar har skänkts av Vasudeva Datta, Murari Gupta och Buddhimanta Khan."

"Dessa maträtter är gåvor från Sriman Sena, Sriman Pandita och Acarya Nandana. Var snäll och ät dem alla!"

"Här är de rätter som tillagats av Kulina-gramas invånare, och dessa har tillretts av Khandas invånare."

På detta sätt talade Govinda om var och ens namn när han lade maten framför Herren. Med stor tillfredsställelse började Herren äta alltihop.

De hårda kokosnötssötsakerna, kallade mukuta narikela, sötsakssbollarna, de många olika slags söta dryckerna och alla andra rätter var åtminstone en månad gamla, men trots att de var mycket gamla hade de inte förlorat smaken eller fått en fadd smak. Sannerligen hade de alla förblivit färska. Sådan är Sri Caitanya Mahaprabhus barmhärtighet.

På mycket kort tid åt Sri Caitanya Mahaprahbu lika mycket som skulle ha räckt till hundra personer. Sedan frågade Han Govinda:"Finns det något mer?"

Govinda svarade."Nu återstår endast Raghavas säckar." Herren sade. "Låt dem bli kvar idag! Jag skall ta hand om dem senare."

Följande dag, när Sri Caitanya Mahaprahbu intog Sin lunch på en enslig plats, öppnade Han Raghavas säckar och undersökte innehållet, den ena rätten efter den andra.

Han smakade litet av alla de olika maträtterna och prisade dem alla för sin smak och arom.

Alla de olika återstående prasada-rätterna förvarades för att ätas under hela året. När Sri Caitnaya Mahaprahbu åt Sin lunch brukade Svarupa Damodara Gosvami servera litet i taget.

Ibland brukade Sri Caitanya Mahaprabhu äta litet av dem på kvällen. Herren njuter sannerligen av de rätter som tillagats med tro och kärlek av Hans hängivna.

Sålunda tillbringade Sri Caitanya Mahaprahbu hela Caturmasya-perioden (regnperiodens fyra månader i det lyckliga tillståndet att tillsammans med Sina hängivna diskutera ämnen rörande Krishna.

10.108-133

Gopinatha Pattanayaka befrias

Det nionde kapitlet sammanfattas enligt följande:

Gopinatha Pattanayaka, Bhavananada Rayas son, var i tjänst hos regeringen, men han förskingrade en del av statskassan. Därför beordrade bada-janan, kung Prataparudras äldste son, att han skulle straffas med döden. Således höjdes Gopinatha Pattanayaka upp på cangan för att dödas, men tack vare Sri Caitanya Mahaprabhus barmhärtighet befriades han. Inte nog med det, han befordrades också till en högre post.

Caitanya-caritamirta

Antya-lila Kapitel 9

"O Herre! Dessa är emellertid inte de främsta följderna av att man mediterar på Dina lotusfötter. Materiell rikedom är flyktig och utgör därför endast en liten del av vad som följer av Din barmhärtighet."

Man kan uppnå livets högsta fulländning genom att meditera på Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter. I allmänhet är människor intresserade av de fyra religiösa principerna, nämligen religion, materiell rikedom, sinnesnjutning och befrielse. Såsom antytts i Srimad-Bhagavatam utgör emellertid framgång inom dessa fyra slags materiella och andliga områden inte den sanna följden av gudshängiven tjänst. Den sanna följden av gudshängiven tjänst är att man under alla omständigheter verkligen utvecklar sin slumrande kärlek till Krishna. Tack vare Sri Caitanya Mahaprabhus barmhärtighet kunde Gopinatha Pattanayaka förstå, att de materiella fördelar han hade förvärvat inte var den yttersta följden av hans mediterande på Herren Caitanya Mahaprahbus lotusfötter. Denna sanna följden kommer när man är likgiltig inför materiell rikedom. Därför bad Gopinatha Pattanayaka till Herren om att få bli det.

9.137

Vare sig man är engagerad i materiell verksamhet, som inefattar penningtransaktioner, eller befinner sig i försakelsens livsordning, bör man alltid betrakta sig som Guds evige tjänare, ty detta är den levande varelsens verkliga ställning. Att bli sannyasi samt att syssla med pennningtransaktioner är båda yttre angelägenheter. Man måste alltid begrunda hur man kan glädja och tillfredsställa Krsna. Då kommer man inte att bli insnärjd, även om man är inblandad i materialistisk verksamhet. Så snart man glömmer att man är Krishnas evige tjänare blir man amterillt bunden. Om man emellertid alltid är medveten om att Krishna är den Högste Herren och att man själv är Hans evige tjänare, är man under alla omständigheter en befriad person. Insnärjande materiell verksamhet kommer då inte att påverka en.
9.141

När en person glömmer sin ställning som Krsnas evige tjänare begår han många syndfulla gärningar, men den som upprätthåller sin ställning som Krsnas evige tjänare kan inte avvika från moralens, religionens och etikens väg. För närvarande har människor över hela världen, särskilt i Indien, glömt sitt förhållande till Gudomens Högsta Personlighet som Hans evige tjänare. Därför har de moraliska, religiösa och etiska principerna nästan försvunnit. Denna situation är mycket skadlig för människosamhället. Alla bör därför försöka utveckla Krishnamedvetande och följa Sri Caitanya Mahaprabhus principer.
9.142

”Spendera överhuvudtaget ingenting på syndfull verksamhet, genom vilken du kommer att bli en förlorare, såväl i detta liv som i nästa.” Efter att ha sagt detta tog Sri Caitanya Mahaprabhu farväl av dem.
9.144

När en person lever syndfullt, förlorar han såväl möjligheten att göra andliga framsteg som möjligheten till materiell rikedom. Om man njuter av den materiella världen för att tillfredsställa sina sinnen, är man förvisso fördömd. Framsteg inom den materiella rikedomens område beror inte på den Högsta Personliga Gudens direkta barmhärtighet, men likväl antyder det indirekt barmhärtighet från Herren, ty även en person som är alltför fäst vid materiell framgång kan gradvis bli avsagd och upphöjd till det andliga planet. Då kan han skänka motivlös, ren tjänst till Herren.
9.148

Ramacandra Puri kritiserar Herren

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av det åttonde kapitlet:

Detta kapitel skildrar berättelsen om Herrens förhållande till Ramacandra Puri. Fastän Ramacandra Puri var lärjunge till Madhavendra Puri, var han påverkad av torra mayavadier, och därför kritiserade han Madhavendra Puri. Som en följd härav anklagade Madhavendra Puri honom för att vara en syndare och förkastade honom. Eftersom Ramacandra Puri hade förkastats av sin andlige mästare, blev han endast intresserad av att finna fel hos andra och tillrättavisa dem enligt torr mayavada-filosofi. Av denna anledning var han inte särskilt respektfull mot vaisvaner, och senare blev han så fallen att han började kritisera Sri Caitanya Mahaprabhu för Hans ätande. När Herren fick höra denna kritik minskade Han på Sitt ätande, men när Ramacandra Puri lämnat Jagannatha Puri återgick Han till Sitt vanliga beteende.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 8

.

Ramacandra Puri var så dåraktig att han utan fruktan vågade undervisa sin andlige mästare.

8.20

.

En person som är fäst vid torr, spekulativ kunskap har inget förhållande till Krishna. Han sysselsättning är att kritisera vaisnaver. Sålunda befinner han sig på kritiserandets plan.

8.27

.

Paramananda Puri sade: "Min gudbroder Ramacandra Puri är av naturen en dålig kritiker. Vad tjänar det till att Du sluta äta på grund av hans ord?"

.

"Det tillhör Ramacandra Puris natur, att han först låter en person äta så mycket han önskar, och om han inte äter mer än nödvändigt, så anstränger Ramacandra sig mycket för att få personen i fråga att äta mer."

.

"På detta sätt lockar han en person att äta mer än nödvändigt, och sedan kritiserar han direkt denna person genom att säga:"Du äter så mycket! Hur mycket pengar har du i ditt förvar?"

.

"Dessutom, genom att locka sannyasier att äta så mycket, så förstör du deras religiösa principer. Därför kan jag förstå att du inte ha gjort några framsteg."

.

"Det hör till Ramacandras Puris verksamhet att ständigt fråga om hur andra äter och utför sina dagliga sysslor."

.

"De två slag av verksamhet som förkastas i uppenbarelseskrifterna utgör hans dagliga sysselsättning."

.

"Man bör se det så, att på grund av mötet mellan den materiella naturen och den levande varelsen, verkar universum enhetligt. Således skall man aldrig prisa eller kritisera andras karaktär eller verksamhet."(SB 11.28.1)

.

"Av dessa två regler föjer Ramacandra Puri den första genom att undvika att prisa, men fastän han vet att den andra är viktigare, försummar han den genom att kritisera andra."

.

Den första föreskriften kallas purva-vidhi och innebär att man inte skall prisa, och den andra, para-vidhi, innebär att man inte skall kritisera. Förbudet att prisa är av mindre betydelse än förrbudet att häda. Man måste noga följa para-vidhi, fastän man kanske försummar purva-vidhi. Den verkliga föreskriften är därför, att man kan prisa men inte kritisera. Ramacandra Puri agerade emellertid omvänt, ty han försummande para-vidhi, medan han strängt följde purva-vidhi. Eftersom han undvek att följa principen att inte kritisera, bröt Ramacandra Puri mot båda reglerna.

.

"Av den första och den andra regeln, är den andra viktigast."

.

”Även om det finns hundratals goda egenskaper, beaktar en kritiker inte dessa, Istället försöker han med list peka ut någon brist i dessa egenskaper.”

.

"Man får därför inte följa Ramacandra Puris principer. Likväl måste jag säga någonting emot honom, ty han gör våra hjärtan olyckliga."

8.72-82

.

De gudshängivna betraktade Ramacandra Puri som en stor börda. När han lämnade Jagannatha Puri kände sig alla mycket lyckliga, som om en stor sten plötsligt fallit till marken från deras huvuden.

.

Efter hans avfärd var alla lyckliga igen. Sri Caitanya Mahaprahbu accepterade inbjudningar som vanligt och ledde den gemensamma sången och dansen. Alla andra intog också prasada utan hinder.

.

Om man förkastas av sin andlige mästare blir man så fallen att man, liksom Ramacandra Puri, begår förseelser till och med mot Gudomens Högsta Personlighet.

.

Sri Caitanya Mahaprabhu brydde Sig inte om Ramacandra Puris förseelser, ty Herren betraktade honom som Sin andlige mästare. Ramacandra Puris karaktär visade emellertid alla vad som är resultatet av förseelser mot den andlige mästaren.

8.97-100

Mötet mellan Herren Caitanya och Vallabha Bhatta

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av det sjunde kapitlet:

I detta kapitel skildras Herren Sri Caitanya Mahaprabhus möte med Vallabha Bhatta. Dessa två personligheter skämtade med varandra, och detta ledde till att Sri Caitanya Mahaprabhu tillrättavisade Vallabha Bhatta och med ett sympatiskt sinnelag accepterade en inbjudan från honom. Sri Caitanya Mahaprabhu hade tidigare sett att Vallabha Bhatta var mycket fäst vid Gadadhara Pandita. Därför agerade Han som Han vore missnöjd med Gadadhara Pandita. Senare, när Vallabha Bhatta blev mer förtrogen med Herren, gav Herren honom rådet att ta emot instruktioner från Gadadhara Pandita. Sålunda uttryckte Herren Sina känslor av kärlek för Gadadhara Pandita.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 7

Medveten om att Vallabha Bhattas hjärta var fyllt med högmod, talade Sri Caitanya Mahaprabhu dessa ord och antydde därmed hur man kan lära sig något om gudshängiven tjänst.

Vallabha Bhatta var mycket stolt över sin kunskap om gudshängiven tjänst, och därför önskade han tala om Herren Sri Caitanya Mahaprahbu utan att förstå Herrens ställning. Av denna anledning antydde Herren på många olika sätt, att om Vallabha Bhatta önskade veta vad gudshängiven tjänst verkligen är, måste han lära sig det från alla de omnämnda gudshängivna personerna, med början från Advaita Acarya, Herren Nityananda, Sarvabhauma Bhattacarya och Ramananda Raya. Svarupa Damodara har i detta sammanhang sagt, att om man önskar lära sig innebörden av Srimad-Bhagavatam, måste man ta lärdom från en förverkligad själ. Man får inte i sitt högmod tro, att man kan förstå den transcendentala, kärleksfulla tjänsten till Herren genom att endast läsa böcker. Man måste bli tjänare till en vaisnava. Narottama dasa Thakura har bekräftat: chadiya vaisnava-seva nistara payeche keba "Man kan inte nå en transcendental ställning om man inte mycket troget tjänar en ren vaisnava." Man måste anlita en vaisnava-guru, och sedan måste man med hjälp av frågor och svar gradvis lära sig vad ren hängiven tjänst till Krishna är. Detta system kallas parampara.

7.53

Raghunatha dasa Gosvami träffar Herren Caitanya

Bhaktivinoda Thakura har i sin Amrita-pravaha-bhasya givit följande sammanfattning av detta kapitel. När Herren Caitanya fick transcendental anfall av hänryckt kärlek blev Han omhändertagen av Ramananda Raya och Svarupa Damodara Gosvami, som tillfredsställde alla Hans önskningar. Raghunatha dasa Gosvami hade under en lång tid försökt nå Herren Caitanyas lotusfötter, och till slut lämnade han sitt hem och träffade Herren. När Sri Caitanya Mahaprabhu på Sin väg till Vrindavana kom till Santipura, erbjöd Raghunatha dasa Gosvami att överlämna sitt liv till Herrens lotusfötter. Under tiden hade dock en muslimsk tjänsteman blivit avundsjuk på Hiranya dasa, Raghunatha dasa Gosvamis farbror, och han förmådde en högt uppsatt rättstjänsteman att låta arrestera honom. Hiranya dasa lämnade då sitt hem, men tack vare Raghuantha dasa Gosvamis intelligens kunde missförståndet uppklaras. Raghunatha dasa begav sig därefter till Panihati, och i enlighet med Nityananda Prabhus befallning firade han en festival (cida-dadhi-mahotsava) genom att dela ut platt ris med yoghurt. Dagen efter festivalen gav Nityananda Prabhu Raghunatha dasa välsignelsen att han mycket snart skulle uppnå Sri Caitanya Mahaprabhus beskydd. Efter denna händelse lyckades Raghunatha dasa med hjälp av sin präst, vars namn var Yadunandana Acarya, med list ta sig ut ur sitt hus och rymma.

Raghunatha dasa Gosvami begav sig i all hemlighet till Jagannatha Puri och aktade sig för att färdas längs den allmänna vägen. Efter tolv dagar anlände han vid Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter i Jagannatha Puri.

Sri Caitanya Mahaprabhu anförtrodde Raghunatha dasa Gosvami åt Svarupa Damodara Gosvami. Ett annat namn på Raghunatha dasa Gosvami är därför Svarupera Raghu, dvs Svarupa Damodaras Raghunatha. I fem dagar intog Raghunatha dasa Gosvami prasada i templet, men därefter stod han vid Simha-dvara-porten och åt endast vadhelst han erhöll som allmosor. Ytterligare en tid senare levde han av att ta emot allmosor från olika chatras, dvs matutdelningscentrer. När Raghunathas far fick reda på detta skickade han pengar och några män, men Raghunatha dasa Gosvami vägrade att ta emot pengarna. Då Sri Caitanya Mahaprabhu förstod att Raghunatha dasa Gosvami livnärde sig på att tigga från olika chatras, skänkte Han honom Sin egen gunja-mala samt en sten från Govardhanaberget. Därefter brukade Raghunatha dasa Gosvami äta bortkastad mat, som han samlade ihop och tvättade. Detta avsagda liv tillfredsställde i hög grad både Svarupa Damodara Gosvami och Sri Caitanya Mahaprabhu. En dag tvingade Herren Caitanya till Sig lite av denna mat, och på detta sätt välsignade Han Raghunatha dasa Gosvami, tack vare dennes avsagdhet.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 6

Raghunatha dasa frambar sina vördnadsbetygelser genom att på avstånd falla raklång till marken. Nityananda Prahbus tjänare påpekade då:"Där är Raghunatha dasa, som visar Dig sin vördnad."

När Herren Nityananda Prabhu fick höra detta sade Han:"Du är en tjuv. Nu har du kommit för att träffa Mig. Kom hit, kom hit! Idag skall jag straffa dig!"

Herren kallade på Raghunatha dasa, men han gick ändå inte fram till Honom. Herren drog då till Sig Raghunatha med tvång och placerade Sina lotusfötter på hans huvud.

Herren Nityananda är av naturen mycket barmhärtig och mycket rolig. På grund av Sin barmhärtighet sade Han följande till Raghunatha dasa.

"Du är precis som en tjuv, för du stannar kvar på en avlägsen plats i stället för att komma nära. Nu när Jag har fångat dig skall Jag straffa dig."

"Ordna en festival och ge alla Mina följeslagare yoghurt och platt ris att äta." Då han fick höra detta blev Raghunatha dasa mycket belåten.

Raghunatha dasa skickade omedelbart sina egna män till byn för att köpa alla tänkbara slag av matvaror och ta med tillbaka. Raghunatha förde dit platt ris, yoghurt, mjölk, sötsaker, socker, bananer och andra matvaror och placerade dem runtomkring.

Så snart de fick höra talas om att en festival skulle äga rum började alla möjliga brahmaner och andra gentlemän anlända. På detta sätt kom ett oräkneligt antal människor dit.

Då Raghunatha dasa såg människoskaran öka arrangerade han så att ytterligare matvaror sändes från andra byar. Han lät också föra dit mellan två och fyrahundra stora, runda lerkurkor.

Han införskaffade också fem eller sju särskilt stora lerkrukor, och i dessa krukor började en brahamna blötlägga platt ris för Herren Nityanandas tillfredsställelse.

På en plats blötlades platt ris i varm mjölk i var och en av de stora krukorna. Därefter blandades hälften av riset med yoghurt, socker och bananer.

Den andra hälften blandades med kondenserad mjölk och en speciell slags banan, som kallas canpa-kala. Därefter tillsattes socker, skirat smör och kamfer.

.

När Nityananda Prabhu hade bytt till nya kläder och satt Sig på en upphöjd plattform, ställde brahmanan fram de sju jättelika krukorna inför Honom.

Alla Sri Nityananda Prabhus mest betydelsefulla följeslagare såväl som andra betydande personer satte sig i en ring runt Herren på denna plattform.

6.46-60

Då de fick höra talas om festivalen begav sig alla möjliga lärda personer, brahmaner och präster dit. Herren Nityananda Prabhu hedrade dem och lät dem sitta på den upphöjda plattformen tillsammans med Honom.

Var och en fick två lerkurkor. I den ena fanns platt ris med kondenserad mjölk och i den andra platt ris med yoghurt.

Alla andra männniskor satt i grupper runt plattformen. Ingen kunde räkna alla de närvarande.

Var och en av dem försågs med två lerkrukor - en med platt ris i yoghurt och den andra med platt ris i kondenserad mjölk.

En del av brahmanerna fick inte plats på plattformen, och de gick till Ganges strand med sina två lerkurkor för att blanda sitt platta ris.

Andra, som inte ens kunde få plats på Ganges strand, gick ner i vattnet och började äta sina två olika slag av platt ris.

Några satt således på plattformen, medan andra satt nedanför plattformen eller på Ganges strand, och de försågs alla med två krukor var av de tjugo män som delade ut maten.

Vid denna tidpunkt anlände Raghava Pandita. Då han såg hela situationen började han mycket överraskad att skratta.

Han hade med sig många andra slags maträtter som tillagats i ghi och offrats till Herren. Han placerade först denna prasada framför Herren Nityananda och delade sedan ut den till de hängivna.

Raghava Pandita sade till Herren Nityananda:"För Din skull, Herre, har jag redan offrat mat till murtin, men är Du inblandad i en festival här, så maten ligger hemma orörd."

Herren Nityananda svarade:"Låt Mig äta all denna mat under dagen, så skall Jag äta i ditt hem i kväll."

”Jag tillhör en grupp koherdepojkar, och därför omger Jag Mig vanligen med många koherdevänner. Jag är lycklig när vi på detta sätt kan ha en picknick tillsammans vid flodens sandstrand.”

Herren Nityananda fick Raghava Pandita att sitta ner och såg till att även han fick två krukor. I dem fanns två slag av blötlagt platt ris.

När alla hade blivit serverade platt ris förde Herren Nityananda Prahu i meditation dit Sri Caitanya Mahaprabhu.

När sedan Sri Caitanya Mahaprabhu anlände stod Herren Nityananda Prahu upp. De såg sedan hur de andra njöt av det platta riset med yoghurt och kondenserad mjölk.

Herren Nityananda Prabhu tog på skämt lite platt ris från varje kruka och stoppade in det i Herren Caitanyas mun.

Herren Caitanya log, och Han tog lite mat, stoppade in den i Nityanandas mun och skrattade när Han fick Herren Nityananda att äta.

På detta sätt gick Herren Nitaynanda genom alla de olika grupperna, och alla vaisnaver som stod där såg allt det roliga.

Ingen kunde förstå vad Nityananda Prabhu gjorde när Han vandrade omkring. Några ytterst lyckligt lottade personer kunde dock se att Herren Sri Caitanya Mahaprabhu också var närvarande.

Därefter log Nityananda Prabhu och satte Sig ner. På Sin högra sida hade Han fyra krukor med platt ris om inte hade gjorts av kokta risgryn.

Herren Nityananda erbjöd Sri Caitanya Mahaprabhu en sittplats och fick Honom att sitta ner. Därefter började de två bröderna tillsammans äta platt ris.

När Herren Nityananda såg Herren Caitanya Mahaprabhu äta tillsammans med Honom blev Han mycket lycklig och uppvisade olika slag av hänryckt kärlek.

Herren Nityananda Prabhu befallde:"Ät allihop, och sjung Haris heliga namn!" Omedelbart genljöd de heliga namnen "Hari, Hari", och ljudet fyllde hela universum.

När alla de hängivna sjöng de heliga namnen "Hari, Hari" och åt, mindes de hur Krishna och Balarama tillsammans med Sina vännner koherdepojkarna åt på Yamunas strand.

.

Sri Caitanya Mahaprabhu och Herren Nityananda Prabhu var ytterst barmhärtiga och frikostiga. Det var mycket lyckosamt för Raghunatha dasa att De accepterade alla dessa förehavanden.

Vem kan förstå Herren Nityananda Prabhus inflytande och barmhärtighet? Han är så kraftfull att Han kan förmå Herren Sri Caitanya Mahaprabhu att komma och äta platt ris på Ganges strand.

.

Alla de förtroliga hängivna som var koherdepojkar, med Sri Ramadasa i spetsen, var absorberade i hänryckt kärlek. De tog Ganges strand för att vara Yamunaflodens strand.

När affärsinnehavarna från många andra byar hörde talas om festivalen kom de dit för att sälja platt ris, yoghurt, sötsaker och bananer.

De kom med alla möjliga slags matvaror, och Raghunatha dasa köpte alltihop. Han betalade vad de begärde för sina varor, och senare gav han dem samma mat att äta.

Alla som kom för att se dessa lustiga händelser blev förplägade med platt ris, yoghurt och bananer.

.

När Herren Nityananda Prabhu hade avslutat sin måltid tvättade Han händerna och sköljde munnen. Han gav därefter Raghuantha dasa vad som fanns kvar i de fyra krukorna.

Det fanns mat även i Herren Nityanandas tre andra stora krukor, och en brahamana delade ut den till alla de hängivna genom att ge lite till var och en.

.

En brahmana kom därefter med en blomstergirland, som han placerade runt Nityananda Prabhus hals, och han smorde sandelträpasta över hela Hans kropp.

När en tjänare erbjöd Herren Nityananda betelnötter, log Herren och tuggade dem.

Med Sina egna händer delade Herren Nityananda Prahbu ut vadhelst som återstod av blomstergirlander, sandelträpasta och betelnöttter till alla de hängivna.

När Raghunatha dasa, som var mycket lycklig, erhöll den mat som hade lämnats kvar av Herren Nityananda Prabhu, åt han litet själv och delade ut resten till sina egna följeslagare.

.

Således har jag beskrivit Nityananda Prabhus lekar i samband med den berömda ris- och yoghurtfestivalen.

Nityananda Prabhu vilade resten av dagen, och när dagen nått sitt slut begav Han Sig till Raghava Panditas tempel där Han inledde ett gemensamt sjungande av Herrens heliga namn.

.

Herren Nityananda Prahbu förmådde först alla de hängivna att dansa och började till slut dansa Själv, och på detta sätt översvämmade Han hela världen med hänryckt kärlek.

.

Herren Sri Caitanya Mahaprahbu iakttog Herren Nityananda Prabhus dans. Nityananda Prabhu kunde se detta, men de andra såg inget.

I likhet med Herren Caitanyas dans kan Herren Nityanandas dans inte jämföras med något i de tre världarna.

Ingen kan på ett rättvist sätt återge ljuvheten i Herrren Nityanandas dans. Sri Caitanya Mahaprabhu Själv kommer för att se den.

När dansen var över och Herren Nityananda hade vilat framlade Raghava Pandita en önskan om att Herren skulle äta kvällsmål.

Herren Nityananda Prabhu satte Sig tillsammans med Sina egna följeslagare för att inta detta kvällsmål, och Han ställde på Sin högra sida i ordning en sittplats åt Sri Caitanya Mahaprabhu.

Sri Caitanya Mahaprabhu kom dit och satte Sig på Sin plats. När Raghava Pandita såg detta ökade hans lycka.

Raghava Pandita tog in prasadan och satte den framför de två bröderna, och därefter delade han ut prasada till alla de andra vaisnaverna.

Det fanns olika slag av kakor, sött ris och fint kokt ris som överträffade smaken hos nektar. Där fanns också allehanda grönsaker.

Den mat som Raghava Pandita tillagade och offrade till murtin var som själva essensen av nektar. Sri Caitanya Mahaprabhu kom dit gång på gång för att äta denna prasada.

När Raghava Pandita efter att ha tillagat maten offrade den till murtin, gjorde han en separat offring till Sri Caitanya Mahaprabhu.

Herren Caitanya åt varje dag hemma hos Raghava Pandita. Ibland gav Han Raghava Pandita möjlighet att se Honom.

Raghava Pandita tog in prasada och serverade De båda bröderna med stor uppmärksamhet. De åt allt utan att lämna några rester.

Han tog in så många rätter att ingen riktigt kunde känna till dem alla. Det var sannerligen så, att den högsta modern, Radharani Själv, lagade mat i Raghava Panditas hus.

Durvasa Muni gav Srimati Radharani välsignelsen att vadhelst Hon kokade skulle vara ljuvare än nektar. Detta är vad som särskilt kännetecknar Hennes matlagning.

.

Aromatisk och tilltalande för ögat utgjorde denna mat essensen av all ljuvhet. Således åt De två bröderna, Herren Caitanya Mahaprabhu och Herren Nityananda Prabhu, med stor tillfredsställelse.

.

Alla de närvarande hängivna ombad Raghunatha dasa att sitta ner och inta prasada, men Raghava Pandita sade till dem:"Han kommer att äta senare."

.

Alla de hängivna intog prasada och åt tills de inte kunde få ner en bit till. Därefter reste de sig under lovprisande av Haris heliga namn och gick för att tvätta händer och mun.

.

Efter att ha ätit tvättade De båda bröderna händerna och sköljde munnen. Raghava Pandita dekorerade Dem sedan med blomstergirlander och sandelträpasta.

.

Raghava Pandita erbjöd Dem betelnötter och dyrkade Deras lotusfötter. Han delade också ut betelnötter, blomstergirlander och sandelträpasta till de hängivna.

.

Raghava Pandita var mycket barmhärtig mot Raghunatha dasa och gav honom tallrikarna med den mat som lämnats av De två bröderna.

.

Han sade:"Herren Sri Caitanya Mahaprabhu har ätit denna mat. Om du äter Hans rester, kommer du att bli befriad från dina familjeband."

.

Gudomens Högsta Personlighet vistas ständigt antingen i en gudshängivens hjärta eller i hans hem. Detta faktum är ibland fördolt och ibland uppenbarat, ty Gudomens Högsta Personlighet är fullständigt oberoende.

6.64-124

Ramananda Raya undervisar Pradyumna Misra

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av detta femte kapitel. Pradyumna Misra, som bodde i Srihatta, kom för att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu och för att höra Honom beskriva Herren Krishna och Hans lekar. Herren sände honom emellertid till Srila Ramananda Raya. Srila Ramananda Raya tränade deva-dasi-dansöserna i templet, och när Pradyumna Misra fick höra talas om detta återvände han till Sri Caitanya Mahaprabhu. Herren beskrev emellertid utförligt Srila Ramananda Rayas egenskaper. Pradyumna Misra gick då åter för att träffa Ramananda Raya och från honom höra den transcendentala sanningen.

.

En brahmana från Bengalen författade ett drama om Sri Caitanya Mahaprabhus aktiviteter och begav sig till Jagannatha Puri för att visa det för Herrens följeslagare. När Herren Caitanyas sekreterare, Svarupa Damodara Gosvami, hörde detta drama kunde han skönja ett drag av mayavada-filosofi, och han påpekade detta för författaren. Trots att Svarupa Damodara förkastade hela skådespelet tillfredsställde han brahmanan genom att hänvisa till underliggande betydelser i introduktionsversen. Brahmana-poeten kände således stor tacksamhet gentemot Svarupa Damodara Gosvami, och han skar av sina familjeband och stannade kvar i Jagannatha Puri tillsammans med Sri Caitanya Mahaprabhus följeslagare.

.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 5

Sanatana Gosvami besöker Herren

Bhaktivinoda Thakura sammanfattar i sin Amrita-pravaha-bhasya detta Antya-lilas fjärde kapitel på följande sätt. Srila Sanatana Gosvami begav sig ensam till Jaganntha Puri för att träffa Herren Caitanya. Eftersom han hade badat i orent vatten, och dessutom inte fick tillräckligt med mat varje dag under sin vandring längs vägen genom Jharikhanda skogen, blev han ansatt av en sjukdom som gav honom klåda över hela kroppen. Då han led svårt av denna klåda, beslöt han sig för att han i Sri Caitanya Mahaprabhus närvaro skulle kasta sig under ett av hjulen på Jagannathas vagn och på detta sätt begå självmord.

När Sanatana Gosvami hade kommit fram till Jagannatha Puri, togs han under en tid om hand av Haridasa Thakura, och Sri Caitanya Mahaprabhu var mycket lycklig över att träffa honom. Herren informerade Sanatana Gosvami om att hans yngre bror Anupama, som hyste en orubblig tilltro till Herren Ramacandras lotusfötter, hade dött. En dag sade Herren Caitanya till Sanatana Gosvami: "Ditt beslut att begå självmord är ett resultat av okunnighetens kvalitet. Man kan inte nå kärlek till Gud bara genom att begå självmord. Ditt liv och din kropp är redan tillägnade Min tjänst; din kropp tillhör därför inte dig, och du har inte heller någon rätt att begå självmord. Jag måste utföra en mängd hängiven tjänst genom din kropp. Jag vill attt du skall förkunna läran om hängiven tjänst, och bege dig till Vrindavana för att återfinna de försvunna heliga platserna." Efter att ha talat på detta sätt gick Herren Sin väg, och Haridasa Thakura och Sanatana Gosvami talade många gånger om vad som hade hänt.

En dag kallade Sri Caitanya Mahaprahbu på Sanatana Gosvami och ville att han skulle komma till Yamesvara-tota. Sanatana Gosvami gick till Herren genom att vandra den stig som går längs havsstranden. När Sri Caitanya Mahaprabhu frågade Sanatana Gosvami vilken väg han hade gått, svara Sanatana:"Många av Herren Jagannathas tjänare kommer och går längs vägen vid Jagannathatemplets Simha-dvara-port. Jag gick därför inte den vägen, utan gick längs med stranden i stället." Sanatana Gosvami märkte inte att han på grund av den heta sanden hade fått brännblåsor på sina fötter. Sri Caitanya Mahaprabhu var mycket nöjd med Sanatana Gosvamis stora respekt för Herren Sri Jagannthas tempel.

Sanatana Gosvami undvek att omfamna Sri Caitanya Mahaprabhu eftersom hans sjukdom gav honom vätskande sår över hela kroppen, men Herren brukade trots detta med tvång omfamna honom. Detta gjorde Sanatana Gosvami mycket olycklig, och han rådfrågade därför Jagadananda Pandita om vad han skulle göra. Jagadananda rådde honom att återvända till Vrindavana efter Jagannathas vagnfestival, men när Herren Caitanya fick höra talas om detta, tillrättavisade Han Jagadananda Pandita och påminde honom om att Sanatana Gosvami var äldre än han och dessutom mera lärd. Sri Caitanya Mahaprahbu förklarade för Sanatana Gosvami, att eftersom han var en ren hängiven besvärades Herren aldrig av hans fysiska tillstånd. Eftersom Herren var en sannyasi ansåg Han inte en kropp vara bättre än en annan. Herren talade också om för Sanatana att Han tog hand om honom och de andra hängivna precis som en far, och att vätskan som sipprade från Sanatanas kliande hud därför inte påverkade Honom alls. Efter att Han talade med Sanatana Gosvami på detta sätt omfamnade Herren honom igen, varpå Sanatana Gosvami blev fri från sin sjukdom. Herren befallde Sanatana Gosvami att stanna hos honom i ett år. Året därpå lämnade Sanatana Purusottama-ksetra efter att ha sett Ratha-yatra-festivalen och återvände till Vrindavana. Efter att ha träffat Sri Caitanya Mahaprahbu återvände även Sri Rupa Gosvami till Bengalen, där han stannade i ett år. Vadhelst pengar han ägde, fördelade han mellan sina släktingar, brahmanerna och templen. Han drog sig således tillbaka fullständigt och återvände till Vrindavana för att träffa Sanatana Gosvami.

Efter att ha skildrat dessa händelser räknar Krishnadasa Kaviraja Gosvami upp de främsta av de böcker som skrivits av Sanatana Gosvami, Srila Rupa Gosvami och Jiva Gosvami.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 4

Haridasa Thakuras ärofulla egenskaper

Srila Bhaktivinoda Thakura ger följande sammanfattning av detta tredje kapitel i Antya-lila:

En vacker ung brahmana-flicka i Jagannatha Puri hade en mycket vacker son, som varje dag kom till Sri Caitanya Mahaprabhu. Damodara Pandita var emellertid inte särskilt förtjust i detta, och därför sade han till Sri Caitanya Mahaprabhu:"Om Du visar så stor kärlek för denne pojke, kommer människorna att ha tvivel om Din karaktär."

.

.

När Han fick höra dessa ord från Damodara Pandita, skickade Herren honom till Navadvipa för att se till hans moder, Sacidevi. Han bad också särskilt Damodara Pandita att påminna Hans moder om, att Han ibland kom till hennes hem för att ta emot maten hon offrade. Damodara Pandita följde Sri Caitanya Mahaprabhus order och gick till Navadvipa, och han tog med sig olika slags prasada från Herren Jagannatha.

Vid ett annat tillfälle frågade Sri Caitanya Mahaprabhu Haridasa Thakura, som var känd som Brahma Haridasa, hur yavanas, dvs personer som inte lever enligt den vediska kulturen, skulle kunna befrias i Kali-yuga. Haridasa Thakura svarade, att deras befrielse skulle bli möjlig om de mycket högt sjöng Hare Krishna-mantrat, ty genom att lyssna till när Hare Krishna-mantrat sjungs högt, om blott med ett litet mått av förverkligande skulle de kunna hjälpas.

Efter att ha skildrat denna händelse skriver författaren till Caitanya-caritamrita också hur Haridasa Thakura testades vid Benapola, en by i närheten av Santipura. En person vid namn Ramacandra Khan, som avundades Haridasa Thakura, skickade en prostituerad kvinna till honom för att försöka få honom förförd och förtalad, men tack vare Haridasa Thakuras barmhärtighet blev till och med den prostituerade befriad. Eftersom han begick en försyndelse mot en ren vaisnava blev Ramacandra Khan senare förbannad av Nityananda Prabhu, och bringades därigenom på fall.

Från Benapola gick Haridasa Thakura till en by som heter Candapura, där han bodde i Balarama Acaryas hus. Därefter mottogs Haridasa Thakura av två bröder, Hiranya och Govardhana Majumadara, men under en diskussion hädades han av en kast-brahmana, som hette Gopala Cakravarti. På grund av denna försyndelse bestraffades Gopala Cakravarti genom att han fick spetälska.

Haridasa Thakura lämnade senare Candapura och kom till Advaita Acaryas hus, där han testades av Mayadevi, personifieringen av den yttre energin. Hon mottog också hans ynnest genom att välsignas med sjungandet av Hare Krishna-maha-mantrat.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 3

Haridasa Thakura byggde en hydda i en enslig skog. Där planterade han en tulasiväxt, och framför tulasin brukade han recitera Herrens heliga namn 300 000 gånger om dygnet. Han reciterade hela dagen och natten.

För att vidmakthålla sin kropp brukade han gå till en brahmanas hus och be om lite mat. Han hade en sådan andlig utstrålning, att alla människorna i närheten dyrkade honom.

En godsägare vid namn Ramacandra Khan var skatteindrivare (zamindar) för det distriktet. Han avundades vaisnaver och var därför en stor ateist.

Ramacandra Khan kunde inte tolerera att man visade sådan respekt för Haridasa Thakura, och därför gjorde han upp olika planer för att vanära honom.

Inte på något sätt kunde han hitta några fel i Haridasa Thakuras karaktär. Därför kallade han till sig några av traktens prostituerade och började göra upp planer för att rubba förtroendet för Haridasas helighet.

Ramacandra Khan sade till de prostituerade:"Det finns en tiggarmunk vid namn Haridasa Thakura. Jag vill att ni alla hittar på ett sätt att få honom attt göra avsteg från sina löften om självtukt."

Bland de prostituerade utvaldes en attraktiv, ung flicka. "Jag skall attrahera Haridasa Thakuras sinne", lovade hon, "inom tre dagar".

Ramacandra Khan sade till den prostituerade:"Min konstapel kan följa med dig så att han sån snart han ser dig tillsammans med Haridasa Thakura kan arrestera honom och för er båda till mig."

Den prostituerade svarade:"Låt mig först ha umgänge med honom en gång: sedan, den andra gången, skall jag ta med mig din konstapel, så att han kan arresteras."

Efter att ha satt på sig mycket attraktiva kläder, gick den prostituerade på natten till Haridasa Thakuras hydda, och hon var mycket glad.

Efter att ha betygat sin vördand för tulasiväxten gick hon in genom Haridasa Thakuras dörr. Hon frambar sin vördnadsbetygelser till honom och förblev stående där.

Hon exponerade en del av sin kropp och satte sig i dörröppningen, varvid hon talade till honom i mycket ljuva ordalag.

"Min käre Thakura! O store förkunnare och hängivne! Du är så vackert byggd, och du befinner dig i din begynnande ungdom. Vilken kvinna skulle kunna behärska sitt sinne efter att ha sett dig?"

"Jag är angelägen om att förenas med dig. Mitt sinne åtrår detta. Om jag inte får dig, kommer jag inte att kunna uppehålla mitt liv."

Haridasa Thakura svarade."Jag skall utan tvivel acceptera dig, men du måste vänta tills jag har slutat recitera mitt föreskrivna antal varv på radbandet. Tills dess ber jag dig att sitta ner och lyssna till reciterandet av det heliga namnet. Så snart jag är klar skall jag uppfylla din önskan."

Efter attt ha hört detta satt den prostituerade kvar där medan Haridasa Thakura reciterade på sitt radband tills morgonljuset kom.

När hon såg att det var morgon steg den prostituerade upp och gav sig iväg. Hon kom till Ramacandra Khan och upplyste honom om alla nyheter.

"Idag har Haridasa Thakura lovat att njuta tillsammans med mig. I morgon kommer jag med säkerhet att ha umgänge med honom."

Följande natt, när den prostituerade kom tillbaka, gav Haridasa Thakura många försäkringar till henne.

"Igår natt blev du besviken. Var snäll och förlåt mig för min förseelse. Jag skall förvisso ta emot dig."

"Var snäll och sitt ner och lyssna till sjungandet av Hare Krishna-maha-mantrat tills mitt regelbundna reciterande avslutats. Sedan kommer med säkerhet din önskan att uppfyllas."

Efter att ha betygat sin vördnad för tulasiväxten och Haridasa Thakura satte hon sig vid dörren. Hon hörde Haridasa Thakura recitera Hare Krishna-mantrat, och hon sjöng också själv:"O min Herre Hari! O min Herre Hari!

.

Här kan man klart se hur en vaisnava befriar en fallen själ med hjälp av ett transcendentalt knep. Den prostituerade kom för att förorena Haridasa Thakura, men han såg det som en plikt att befria den prostituerade. Metoden för befrielse är mycket enkel, vilket klart demonstreras här. Den prostituerades kontakt med Haridasa Thakura var baserad på tro och vördnad, och Haridasa Thakura behandlade hennes materiella önskan genom att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat. Fastän den prostituerade hade ett annat motiv kom hon på något sätt i kontakt med en vaisnava och tillfredsställde honom genom att imitera hans reciterande."O min Herre Hari! O min Herre Hari!" Slutsatsen är den, att kontakt med en vaisnava, sjungandet av Herrens heliga namn och frambärandet av vördnadsbetygelser till tulasi-växten eller en vaisnava alla leder till att man blir en transcendental hängiven, fullständigt renad från materiell besmitttelse.

När natten nådde sitt slut blev den prostituerade rastlös. Haridasa Thakura såg detta och talade till henne på följande sätt.

"Jag har avlagt ett löfte att recitera tio miljoner namn på en månad. Jag har avlagt detta löfte, men nu närmar det sig slutet."

"Jag trodde att jag idag skulle kunna avsluta mitt utförande av yajna, dvs mitt reciterande av Hare Krishna-mantrat. Jag försökte mitt bästa att recitera det heliga namnet hela natten, men ändå blev jag inte klar."

"I morgon kommer jag med säkerhet att vara klar, och mitt löfte kommer att ha uppfyllts. Då kommer det att bli möjligt för mig att njuta tillsammans med dig i full frihet."

Den prostituerade återvände till Ramacandra Khan och upplyste honom om vad som hade hänt. Följande dag kom hon tidigare, vid kvällens början, och stannade hos Haridasa Thakura.

Efter att ha betygat sin vördnad för tulasiväxten och Haridasa Thakura satte hon sig ner vid ingången till rummet. Sålunda började hon lyssna till Haridasa Thakuras sjungande, och hon sjöng också själv Herrens heliga namn."Hari, Hari".

"Idag kommer det att bli möjligt för mig att avsluta mitt reciterande", sade Haridasa Thakura. "Sedan skall jag tillfredsställa alla dina begär."

Natten nådde sitt slut medan Haridasa Thakura reciterade, men tack vare kontakten med honom hade den prostituerades sinne förändrats.

.

Den prostituerade, som renats, föll ner vid Haridasa Thakuras lotusföttter och erkände att hon anlitats av Ramacandra Khan för att befläcka Haridasa.

.

"Eftersom jag har ägnat mig åt prostitution", sade hon, "har jag begått otaliga syndfulla gärningar. O herre! Var barmhärtig mot mig! Befria min fallna själ!"

.

Haridasa Thakura svarade:"Jag vet allt om Ramacandra Khans konspiration. Han är ingenting annat än en okunnig dåre. Därför känner jag ingen olycka som följd av hans beteende."

.

"Jag skulle ha lämnat denna plats omedelbart på den dagen som Ramacandra Khan planerade sin intrig mot mig, men eftersom du kom till mig stannade jag här i tre dagar för att befria dig."

.

Den prostituerade sade."Var snäll och agera som min andlige mästare! Undervisa mig om vad som är min plikt, genom vilken jag kan befrias från den materiella tillvaron!"

.

Haridasa Thakura svarade:"Gå genast till ditt hem och skänk alla dina ägodelar till brahmanerna. Kom sedan tillbaka till detta rum och stanna här för alltid i Krishnamedvetande."

.

"Sjung ständigt Hare Krishna-mantrat och utför tjänst till tulasiväxten genom att vattna henne och frambära böner till hennne. På detta sätt kommer du mycket snart att få möjlighet att ta din tillflykt till Krishnas lotusfötter."

.

Efter att på detta sätt ha undervisat den prostituerade om metoden att sjunga Hare Krishna-mantrat, ställde sig Haridasa Thakura upp och gav sig iväg därifrån, oavbrutet sjungande "Hari, Hari".

.

.

Därefter följde den prostituerade sin andlige mästares befallning och skänkte alla sina ägodelar till brahmanerna.

.

Enligt vaisnava-principerna rakade den prostituerade sitt huvud, och hon stannade i det rummet, klädd i endast ett tygstycke. Hon följde sin andlige mästare i spåren och började recitera det heliga namnet 300 000 gånger om dagen. Hon reciterade hela dagen och natten.

.

Hon följde sin andlige mästare i spåren och dyrkade tulasiväxten. I stället för att äta regelbundet tuggade hon den mat som hon råkade få som allmosor, och om ingen skänkte någonting brukade hon fasta. Genom att sålunda äta sparsamt övervann hon sina sinnen, och så snart hennes sinne var behärskade, uppenbarade sig i hennes person tecken på kärlek till Gudomen.

.

På så sätt blev den prostituerade en prisad gudshängiven. Hon blev mycket högt utvecklad i andligt liv, och många ståndaktiga vaisnaver brukade komma dit och träffa henne.

.

Ståndaktiga, långt framskridna vaisnava-hängivna är inte intresserade av att träffa prostituerade, men om en prostituerad eller någon annan fallen själ blir en vaisnava, blir ståndaktiga vaisnaver intresserade av att träffa dem. Vem som helst kan omvändas till vaisnava om han eller hon följer vaisnava-principerna. En gudshängiven som följer dessa principer befinner sig inte längre på det materiella planet. Därför är det ens strikta fasthållande vid principerna som bör beaktas, inte ens födelseland. En vaisnava är en vaisnava och bör därför visas all repekt som kommer en vaisnava till del.

.

Alla blev förvånade när de såg den prostituerades upphöjda karaktär. Alla lovprisade Haridasa Thakuras inflytande och betygade honom sin vördnad.

.

Det sägs: phalena pariciyate. "Man når sitt erkännande alltefter ens handlingars resultat." I vaisnava-samhället finns många slags vaisnaver. Somliga kallas gosvamier, vissa kallas svamier, andra är prabhus, och somliga är prabhupada. Man erkänns emellertid inte bara enligt sådana namn. En andlig mästare erkänns om verklig guru, när det är tydligt att han kan förändra karaktären hos sin lärjunge. Haridasa Thakura förändrade verkligen karaktären hos den prostituerade kvinnan. Människorna uppskattade detta mycket, och därför frambar de alla sin vördnadsbetygelser till Haridasa Thakura och lovprisade honom.

3.100-143

Chota Haridasas straff

I sin Amrita-pravaha-bhasya förklarar Srila Bhaktivinoda Thakura innebörden av detta kapitel på följande sätt:

Krishnadasa Kaviraja Gosvami, författaren till Sri Caitanya-caritamrita, önskade förklara de direkta möten med Sri Caitanya Mahaprabhu, möten med dem som Han skänkt kraft, samt Hans avirbhava-framträdande. Sålunda beskrev han de ärorika egenskaperna hos Nrisimhananda och andra hängivna. En hängiven vid namn Bhagavan Acarya var utomordentligt trogen Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter. Likväl föreläste hans bror, Gopala Bhatta Acarya, om impersonalism (mayavada). Srila Svarupa Damodara Gosvami, Sri Caitanya Mahaprabhus sekreterare, förbjöd Bhagavan Acarya att lyssna till denna kommentar. Senare följde Chota Haridasa Bhagavan Acaryas befallning och gick för att ta emot allmosor från Madhavidevi. Han begick då en förseelse genom att tala intimt med en kvinna, fastän han befann sig i försakelsens livsordning. På grund av detta försköts Chota Haridasa av Sri Caitanya Mahaprabhu, och trots alla böner från Herrens trogna hängivna tog Herren inte honom tillbaka. Ett år efter denna händelse gick Chota Haridasa till den plats där Ganges och Yamuna flyter samman och begick självmord. I sin andliga kropp fortsatte han emellertid attt sjunga hängivna sånger, och Sri Caitanya Mahaprabhu hörde detta. När vaisnaverna från Bengalen kom för att träffa Sri Caitanya Mahaprabhu blev dessa händelser kända för Svarupa Damodara och andra.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila Kapitel 2

Herren svarade:"Jag kan inte tolerera attt se ansiktet hos en person, som antagit försakelsens livsordning men som ändå talar intimt med en kvinna."

Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura kommenterar att saralata, enkelhet, är en vaisnavas första kvalifikation, medan falskhet och list är en stor förseelse mot den gudshängivna tjänstens principer. När man gör framsteg i Krishna-medvetande måste man gradvis utveckla avsmak inför materiella band och sålunda bli alltmer fäst vid tjänsten till Herren. Om man inte verkligen är obunden vid materiell verksamhet men ändå hävdar att man är långt framskriden i gudshängiven tjänst, så är man en bedragare. Ingen blir lycklig av att se ett sådant beteende.

2.117

"Det finns många personer med få ägodelar, som likt apor antar försakelsens livsordning. De vandrar hit och dit och ägnar sig åt sinnesnjutning samt talar intimt med kvinnor."

Man måste noga följa de reglerande principerna, nämligen att avstå från olovligt sexuellt umgänge, köttätande, berusning och spel, och det är genom detta man kan göra framsteg i andligt liv. Om en olämplig person på grund av sentimentalitet försöker tillämpa vairagya eller bli sannyasi samtidigt som han förblir fäst vid kvinnor, befinner han sig i en mycket farlig situation. Hans försakelse kallas markata-vairagya, vilket betyder en apas försakelse. Apan lever i skogen, äter frukt och döljer inte ens sin kropp med kläder. På detta sätt liknar den ett helgon, men apan tänker alltid på honaporna, och ibland har den dussintals till förfogande för sexuellt umgänge. Detta kallas markata-vairagya. Därför bör en person som ej är kvalificerad träda in i försakelsens livsordning. En person som blir sannyasi men åter störs av sinnena och samtalar med kvinnor privat kallas dharma-dhvaji eller dharma-kalanka, vilket betyder att han utsätter den religiösa ordningen för fördärv. Därför måste man vara mycket försiktig i detta sammanhang. Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura förklarar att ordet markata betyder rastlös. En rastlös person kan inte vara stadig; därför vandrar han bara omkring och tillfredsställer sina sinnen. Ibland händer det att en sådan person sätter på sig en sannyasis eller babajis klädnad enligt försakelsens livsordning bara är att bli prisad av andra och kunna motta sina anhängares och allmänhetens billiga beundran, men han kan inte överge begären efter sinnesnjutning, i synnerhet inte begäret efter umgänge med kvinnor. En sådan person kan inte göra några framsteg i andligt liv. Det finns åtta slag av sinnlig njutning tillsammans med kvinnor, och dessa inkluderar samtal med dem och tankar på dem. Därför är det en stor förseelse för en sannyasi, en person i försakelsens livsordning, att tala intimt med kvinnor.
2.120

Sri Caitanya Mahaprabhu är barmhärtighetens ocean. Vem kan förstå Honom? När Han straffar Sina rena hängivna, gör Han förvisso detta för att återställa principerna för religion eller plikt.

Srila Bhakitsiddhanta Sarasvati Thakura säger i detta sammanhang, att Sri Caitanya Mahaprabhu, barmhärtighetens ocean, straffade Chota Haridasa, fastän Chota Haridasa var Hans käre hängivne, för att stadfästa att en person som är engagerad i gudshängiven tjänst enligt hängivenhetens tradition inte får vara skenhelig. En person som är engagerad i gudshängiven tjänst i försakelsens livsordning men samtidigt har nära förbindelser med kvinnor är förvisso en hycklare. Chota Haridasa bestraffades på detta sätt, så att ett exempel kunde statueras för kommande sahajiyas, som skulle komma att klä sig som sannyasier och imitera Rupa Gosvami och andra äkta sannyasier men samtidigt ha olovliga förbindelser med kvinnor. För att lära sådana människor bestraffade Sri Caitanya Mahaprabhu Sin käre hängivne Haridasa, för att denne gjort ett obetydligt avsteg från de reglerande principerna. Srimati Madhavidedvi var en mycket upphöjd gudshängiven; därför var det förvisso inte en särskilt stor förseelse att vända sig till henne och be om lite ris för att tjäna Sri Caitanya Mahaprabhu. Likväl, bara för att i framtiden bevara de reglerande principerna, upprätthöll Sri Caitanya Mahaprabhu med kraft den stränga regeln att ingen person i försakelsens livsordning får ha nära förbindelser med kvinnor. Om inte Sri Caitanya Mahaprabhu hade straffat Chota Haridasa för denna lilla avvikelse, så skulle så kallade gudshängivna personer ha utnyttjat detta Chota Haridasas beteende och fortsätta sin ovana att utan restriktioner ha olovliga förhållanden med kvinnor. Sannerligen förkunnar sådana personer ändå, att ett sådant beteende är tillåtet för en vaisnava. Men i sjävla verket är det strängt förbjudet. Sri Caitanya Mahaprabhu är hela världens lärare, och därför verkställde Han denna bestraffning som ett varnande exempel, för att fastställa att olovliga sexuella förhållanden aldrig tillåts för en vaisnava. Detta var syftet bakom Chota Haridasas bestraffning. Sri Caitanya Mahaprabhu är i själva verket den mest storsinta inkarnationen av Gudomens Högsta Personlighet, men Han förbjuder strängeligen olovligt sexuellt umgänge.
2.143


Instruktioner från detta kapitel:

I sin sammanfattning av detta kapitel säger Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura, att man av det måste lära sig följande läxor:

1 Fastän Sri Caitanya Mahaprabhu, Gudomens Högsta Personlighet, är en inkarnation av barmhärtighet, avbröt Han umgänget med en av Sina personliga följeslagare, nämligen Chota Haridasa, ty om Han inte hade gjort detta, så hade pseudo-hängivna dragit fördel av Chota Haridasas misstag genom att använda det som en ursäkt för att leva som gudshängivna och samtidigt ha olovliga sexuella förbindelser. Sådana handlingar skulle demoralisera Sri Caitanya Mahaprabhus kult, och som följd härav skulle de gudshängivna gå mot ett helvetiskt liv i Sri Caitanya Mahaprabhus namn.

2 Genom att bestraffa Chota Haridasa, visade Herren en standard för acaryer, dvs ledarna för de instituioner som propagerar Caitanya Mahaprabhus kult, samt för alla verkliga hängivna. Sri Caitanya Mahaprabhu önskade uppehålla den högsta standarden.

3 Sri Caitanya Mahaprabhu undervisade att en ren gudshängiven måste vara enkel och fri från syndfull verksamhet, ty då kan man bli en äkta tjänare. Sri Caitanya lärde Sina anhängare hur man strängt skall följa försakelsens livsordning.

4 Sri Caitanya Mahaprabhu önskade visa, att Hans hängivna är upphöjda och att deras karaktär är obefläckad. I Sin vänlighet accepterara Han Sina trogna hängivna, och undervisar dem om hur många störningar och plågor kan frambringas av till och med ett litet avsteg från det gudshängivna livets stränga principer.

5 Genom att bestraffa Chota Haridasa visade Caitanya Mahaprabhu Sin barmhärtighet mot honom, och visade sålunda hur upphöjd Chota Haridasas hängivenhet till Honom var. På grund av detta transcendentala förhållande korrigerade Herren till och med en mycket liten förseelse, som begåtts av Hans rene hängivne. Den som önskar bli en ren hängiven till Sri Caitanya Mahaprabhu måste därför överge all materiell sinnesnjutnng; annars är det mycket svårt att nå Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter.

6 Om man dör på en sådan upphöjd helig plats som Prayaga, Mathura eller Vrndavana, kan man befrias från återverkningarna från sitt syndfulla liv och sedan få skydd hos Gudomens Högsta Personlighet.

7 Fastän en ren och trogen gudshängiven kanske faller ned, kommer han till sist att få möjlighet att komma tillbaka hem till Guds rike, tack vare Herrens barmhärtighet.
2.172

Rupa Gosvamis andra möte med Herren

Srila Bhaktivinoda Thakura ger i sin Amrita-pravaha-bhasya följande sammanfattning av det första kapitlet:

När Sri Caitanya Mahaprabhu återvänt till Jagannatha Puri från Vrindavana, kom, efter att ha mottagit den lyckobådande nyheten, alla Hans hängivna från andra delar av Indien till Purusottama-ksetra, dvs Jagannatha Puri. Sivananda Sena tog en hund med sig, och han till och med betalade avgift för den när han tog sig över floden. En natt kunde hunden emellertid inte få tag på någon mat, och därför begav den sig direkt till Sri Caitanya Mahaprabhu i Jagannatha Puri. Följande dag, när Sivananda och hans grupp kom till Jagannatha Puri, såg Sivananda hunden, som var i färd med att äta kokosnötbitar som den fått av Sri Caitanya Mahaprabhu. Efter denna händelse befriades hunden och återvände hem til Guds rike.

Under tiden kom Srila Rupa Gosvami, som var på väg tillbaka från Vrindavana, till Bengalen. Fastän han inte kunde följa med de hängivna från Bengalen, kom han litet senare till Jaganntha Puri, där han bodde hos Haridasa Thakura. Rupa Gosvami författade en betydelsefull vers, som började med orden priyah so yam, och Sri Caitanya Mahaprabhu, Ramananda Raya och Sarvabhauma Bhattacarya kom för att träffa Haridasa Thakura, såg Herren versen som Rupa Gosvami författade som en introduktion till sina böcker Lalita-madhava och Vidagdha-madhava. Ramananda Raya granskade manuskripten till dessa böcker, och han godkände dem och uppskattade dem mycket. Efter Caturmasya-perioden återvände alla de gudshängivna, som hade kommit från Bengalen, till sina hem. Srila Rupa Gosvami stannade emellertid en tid i Jagannatha Puri.

Caitanya-caritamrita

Antya-lila kapitel 1

På sin vandring till Jagannatha Puri lät Sivananda Sena en hund följa med. Han tog hand om den och gav den mat att äta.

En dag, när de var tvungna att ta sig över en flod, ville båtsmannen från Orissa inte låta hunden gå ombord på båten.

Sivananda Sena var ledsen för att hunden var tvungen att stanna, och därför betalade han färjkarlen tio pana med små snäckor för att ta hunden över floden.

En dag, när Sivananda blev kvarhållen av en tulltjänsteman, glömde hans tjänare att ge hunden dess kokta ris.

Sent på kvällen när Sivananda Sena återvänt och intog sin måltid, frågade han tjänaren huruvida hunden hade fått sin mat.

När han fick veta att hunden inte hade fått mat när han varit borta blev han mycket olycklig. Då skickade han genast iväg tio män för att leta efter hunden.

När männen återvände utan framgång, blev Sivananda Sena mycket olycklig och bestämde sig för att fasta den kvällen.

På morgonen letade de efter hunden, men de kunde inte finna den någonstans. Alla vaisnaverna blev förbryllade.

Att Sivananda Sena var fäst vid hunden var en stor välsignelse för detta djur. Det verkade som om hunden var en herrelös hund. Eftersom den helt naturligt började följa med Sivananda Sena, när han tillsammans med sin grupp var på väg till Jagannatha Puri, lät han den ingå i gruppen, och han tog hand om den på samma sätt som han tog hand om de andra hängvna.

Det finns många andra tillfällen när en vaisnavas husdjur blivit befriat och fått komma tillbaka till Vaikunthaloka, Guds rike. Detta är välsignelsen för den som på ett eller annat sätt blir en vaisnavas favorit. Det är ingen skada med att födas om och om igen. Vår enda önskan bör vara att få födas under en vaisnavas beskydd.

Sålunda vandrade de alla mycket oroliga till Jagannatha Puri, där de som vanligt träffade Sri Caitanya Mahaprabhu.

Sri Caitanya Mahaprabhu gick tillsammans med dem för att se Herren i templet, och den dagen intog Han också lunch tillsammans med alla dessa hängivna.

Som tidigare såg Herren till att de alla fick någonstans att bo, och följande morgon kom alla de hängivna för att träffa Honom.

När alla de gudshängivna kom till Sri Caitanya Mahaprabhus hem såg de att just denna hund satt en liten bit från Herren.

Vidare kastade Sri Caitanya Mahaprabhu bitar av innanmätet från en grön kokosnöt till hunden. han log på Sitt eget sätt och sade till hunden:"Sjung Ramas, Krishnas och Haris heliga namn."

När de såg hur hunden åt innanmätet från grön kokosnöt och sjöng "Krishna, Krishna" om och om igen, blev alla de närvarande gudshängivna mycket förvånade.

När Sivananda såg att hunden satt på detta sätt och sjöng Krishnas namn, betygade han, av naturlig ödmjukhet, sin vördnad för hunden, för att motverka sina förseelser mot den.

Följande dag var det ingen som såg hunden, ty den hade fått sin andliga kropp och givit sig av till Vaikuntha, det andliga riket.

Detta är resultatet av sadhu-sanga, som leder till att man får umgås med Sri Caitanya Mahaprabhu och komma tillbaka hem till Guds rike. Därför måste alla som befinner sig den mänskliga livsformen förmås att umgås med gudshängivna. Genom att utföra lite tjänst, ja till och med genom att äta prasada, för att inte tala om genom att sjunga och dansa, kan alla upphöjas till Vaikunthaloka. Man bör ge en möjlighet till alla att äta prasada, och de bör lockas att sjunga de heliga namnen Hare Krishna och dansa i hänryckning. Med hjälp av dessa tre metoder, även om de utförs utan kunskap eller utbildning, kan till och med ett djur återvända till Guds rike.

Sådana är de transcendentala lekar som utfördes av Sri Caitanya Mahaprabhu, moder Sacis son. Han till och med befriade en hund genom att locka den att sjunga maha-mantrat, Hare Krishna.

1.17-33

Hur alla Varanasis invånare blev vaisnaver

Det följande är en sammanfattning av tjugofemte kapitlet.

En brahmana från Maharastra som bodde i Benares var en stor hängiven till Si Caitanya Mahaprabhu. Han var alltid mycket lycklig när han hörde om Herrens härlighet, och det var tack vare hans arrangemang som alla Varanasis sannyasier blev hängivna till Herren Caitanya Mahaprabhu. Han bjöd in alla sannyasier till sitt hem för att träffa Sri Caitanya Mahaprahbu, och denna händelse har skildrats i Adi-lilas sjunde kapitel. Från den dagen blev Sri Caitanya Mahaprabhu berömd i staden Varanasi, och många inflytelserika män i den staden blev följeslagare till Honom. Så småningom blev en av den store sannyasin Prakasananda Sarasvatis lärjungar hängiven Sri Caitanya Mahaprabhu, och denne hängivne förklarade Sri Caitanya Mahaprabhu för Prakasananda Sarasvati och understödde sin åsikt med olika argumnet.

En dag gick Sri Caitanya Mahaprabhu för att bada vid Panca-nada, och efteråt började alla Hans hängivna sjunga Hare Krishna-mantrat framför Bindu Madhava-templet. Vid denna tidpunkt kom Prakasananda Sarasvati och alla hans hängivna fram till Herren, Prakasananda Sarasvati föll genast ned vid Sri Caitanya Mahaprabhus lotusfötter och ångrade bittert sitt uppträdande inför Herren tidigare. Han ställde frågor till Sri Caitanya Mahaprabhu angående gudshängiven tjänst i Vedanta-sutras termer, och Herren berätta för honom om gudshängiven tjänst som erkänts av stora personligheter, vilka känner Vedanta-sutra. Sri Caitanya Mahaprabhu påpekade sedan, att Srimad-Bhagavatam är den korrekta kommentaren till Vedanta-sutra. Sedan förklarade Han Srimad-Bhagavatams catuh-sloki (fyra slokas), vika är kontentan av denna stora skrift.

Från och med den dagen blev alla Varanasis sannyasier hängivna Sri Caitanya Mahaprabhu. Innan Han återvände till Sitt högkvarter i Jagannatha Puri gav Herren Sanatana Gosvami uppdraget att bege sig til Vrindavana. Sedan gav Sig Herren iväg till Jagannahta Puri. Kaviraja Gosvmi beskriver sedan något om Srila Rupa Gosvami, Sanatana Gosvami och Subuddhi Raya. Sri Caitanya Mahaprabhu återvände till Jagannatha Puri genom den stora Jharikhandaskogen i centrala Indien. Vid slutet av kapitlet sammanfattar Kaviraja Gosvami händelsena i Madhya-lila och uppmanar alla levande varelser att läsa denna upphöjda bok om Sri Caitanya Mahaprabhus lekar.

Caitanya-caritamrita

Madhya-lila Kapitel 25

I Adi-lilas sjunde kapitel skildras mötet mellan Sri Caitanya Mahaprabhu och Varanasis sannyasier:

.

Vid den tiden kom det en brahmana för att träffa Herren.

.

Brahmanan föll genast ned vid Caitanya Mahaprabhus lotusfötter och bad Honom i ett glatt sinnelag att anta hans förslag.

.

"Min käre Herren, jag har inbjudit alla Benares sannyasier till mitt hem. Mina önskningar kommer att uppfyllas om även Du accepterar min inbjudan."

.

"Min käre Herre, jag vet att Du aldrig beblandar Dig med andra sannyasier, men var snäll och visa mig barmhärtighet genom att acceptera min inbjudan."

.

Herren Caitanya log och accepterade brahmanans inbjudan. Han gjorde denna gest för att visa mayavadi-sannyasierna Sin barmhärtighet.

.

Brahmanan visste att Herren Caitanya Mahaprahbu aldrig gick til någon annans hus, men ändå, på grund av inspiration från Herren, bad han Honom uppriktgt att anta denna inbjudan.

.

Nästa dag, när Herren Sri Caitanya Mahaprabhu gick till denne brahmanas hus, såg Han alla Benares sannyasier sitta där.

.

Så snart Sri Caitanya Mahaprabhu såg sannyasierna, frambar Han genast Sin vördnad och därefter gick Han för att tvätta sina fötter. Efter att Han tvättat Sina fötter, satte Han Sig ned i närheten av tvättplatsen.

.

Efter att ha satt Sig på marken, uppvisade Caitanya Mahaprabhu Sin mystiska kraft genom att uppenbara en strålglans, som var lika skinande som ljuset från miljontals solar.

.

När sannyasierna såg den skinande strålglansen från Sri Caitanya Mahaprabhus kropp, attraherade deras inre sinne och de övergav omedelbart sina sittplatser och ställde sig upp i respekt.

.

För att dra uppmärksamheten till sig från vanliga människor, uppvisar ibland heliga personer, acaryer och lärare, extraordinära majestät. Det är nödvändigt för att locka till sig dårars uppmärksamhet, men en helig person bör inte missbruka sådan kraft för personlig sinnesnjutning såsom falska helgon som ger sig ut för att vara Gud. Även en trollkarl kan uppvisa särskilda kraftprov som inte kan förstås av vanliga människor, men detta betyder inte att trollkarlen är Gud. Det är en ytterst syndfull handling att locka till sig någons uppmärksamhet genom att uppvisa mystiska krafter och utnyttja detta tillfälle till att utge sig för att var Gud. En verkligt helgonlik person utger sig aldrig för att var Gud utan placerar sig alltid i en ställning som Guds tjänare. För en tjänare till Gud finns det inget behov av att uppvisa mystiska krafter, och han tycker inte om att göra så, men å den Högsta Personliga Gudens vägnar utför en ödmjuk tjänare till Gud sina handlingar på ett sådant förunderligt sätt, att ingen vanlig människa vågar försöka handla som han. Trots detta tar en helig person aldrig åt sig äran för sådan handlingar eftersom han mycket väl vet att när förunderliga saker utförs av den Högste Herrens barmhärtighet å hans vägnar, går all ära till Herren och inte till tjänaren.

.

Ledaren för de mayavadi-sannyasier som var närvarande hette Prakasananada Sarasvati, och efter att ha rest sig upp tilltalade han Herren Caitanya Mahaprahbu på följande sätt med stor respekt.

.

"Var vänlig och kom hit. Var vänlig och kom hit, Ers Nåd. Varför sitter Du på ett sådant orent ställe? Vad har orsakat Din sorg?"

.

Herren svarade:"Jag tillhör en lägre kategori sannyasier. Därför förtjänar Jag inte att sitta tillsammans med er."

.

Mayavadi-sannyasier är alltid mycket uppblåsta på grund av sin kunskap i sanskrit och på grund av att tillhöra Sankara-sampradayan. De är alltid av den åsikten att såvida man inte är en brahmana och mycket lärd i sanskrit, i synnerhet i grammatik, kan man inte ingå i försakelsens livsordning, ej heller bli en predikare. Mayavadi-sannyasier misstolkar alltid alla sastras genom sina ordkonster och grammatiska sammansättningar, trots att Sripada Sankaracarya själv fördömde sådant jonglerande med ord. Sankaracarya varnade sina lärjungar att om de endast brydde sig om grammatikens principer, och inte dyrkade Govinda, då var de dårar som aldrig skulle bli räddade. Men trots Sripada Sankaracaryas anvisningar, är dåraktiga mayavadi-sannyasier alltid upptagna med att vrida på ord på grund av sträng sanskritgrammatik. I syfte att förblir skilda från vaisnava-sannyasier, tror sannyasierna från mayavadi-sampradaya att de är belägna i en mycket upphöjd andlig kategori, men Herren Sri Caitanya Mahaprabhu ansåg Sig tillhöra en lägre sannyasa-sampradaya i syfte att visa dem hur man blir ödmjuk och undergiven. Han önskade således klart peka ut att en sannyasi är en som är framskriden i andlig kunskap. Den som är framskriden i andlig kunskap bör betraktas inta en bättre ställning än de som saknar sådan kunskap.

.

Prakasananda Sarasvati tog emellertid Sri Caitanya Mahaprabhu personligen i handen och placerade Honom med stor respekt mitt i församlingen.

.

Prakasananda Sarasvati sade därefter:"Jag förstår att Ditt namn är Sri Krishna Caitanya. Du är en lärjunge till Sri Kesava Bharati, och därför är Du ärorik."

.

"Du tillhör vår Sankara-sampradaya och bor i vårt samhälle, Varanasi. Varför umgås Du då inte med oss? Hur kommer det sig att Du undviker att ens se oss?"

.

"Du är en sannyasi. Hur kommer det sig då att Du inlåter Dig i sång och dans, och engagerar Dig i Din sankirtana-rörelse i sällskap med fanatiker?"

.

"En sannyasis enda plikter är meditation och Vedantastudier. Varför överger Du dessa för att dansa med fanatiker?"

.

"Du skiner som om Du vore Narayana i egen person. Vill Du vara vänlig och förklara orsaken till att Du anammat uppträdandet hos lägre klassers människor?"

.

Sri Caitanya Mahaprabhu svarade Prakasananda Sarasvati:"Min bäste herre, var vänlig och lyssna till denna orsak. Min andlige mästare ansåg Mig vara en dumbom, och därför tillrättavisade han Mig."

.

När Prakasanada Sarasvati hörde sig för från Herren Caitanya Mahaprbhu varför Han varken studerade Vedanta eller utförde meditation, presenterade Sig Herren Caitanya som den störste dumbom i syfte att visa att den innevarande tidsåldern, Kali-yuga, är en tidsålder för dumbommar och bedragare, i vilken det inte är möjligt att uppnå fulländning enbart genom att läsa Veantafilosofi och meditera. Sastra rekommenderar starkt: "I denna missämjans och hyckleriets tidsålder är reciterandet av Herrens heliga namn det enda sättet att nå befrielse. Det finns inget annat sätt. Det finns inget annat sätt. Det finns inget annat sätt."

Folk i allmänhet är så fallna i Kali-yuga att det inte är möjligt för dem att erhålla fulländning enbart genom att studera Vedanta-sutra. Man bör därför med stort allvar ägna sig åt ständigt reciterande av Herrens heliga namn.

.

"Du är en dumbom", sade han. "Du är inte kvalificerad att sudera Vedantafilosfi, och därför måste Du alltid recitera Krishnas heliga namn. Detta är kärnan av alla mantran, vediska sånger."

.

Sri Bhaktisiddhanta Sarasvati Gosvami Maharaja kommenterar i detta sammanhang, "Man kan nå fullkomlig framgång sitt livs mission, om man handlar exakt i enlighet med de ord man hör från sin andlige mästares mun." Detta accepterande av den andlige mästarens ord kallas srauta-vakya, som syftar på att lärjungen måste rätta sig efter den andlige mästarens anvisningar utan avvikelse.

.

"Genom att enbart recitera Krishnas heliga namn kan man erhålla frihet från materiell tillvaro. Faktum är, att man blott genom reciterandet av Here Krishna-mantrat blir i stånd att se Herrens lotusfötter."

.

"I denna Kalis tidsåler finns ingen annan religiös princip än reciterandet av det heliga namnet, vilket är den innersta kärnan av alla vediska sånger. Detta är innebörden av alla skrifter."

.

"Efter att Min andlige mästare beskrivit kraften hos Hare Krishna maha-mantrat, lärde han Mig en annan vers, och rådde Mig att alltid ha namnet på Min tunga."

.

"I denna Kalis tidsålder finns inget alternativ, det finns inget alternativ, det finns inget alternativ för att andligt framåtskridande än Herrens heliga namn, Herrens heliga namn, Herrens heliga namn."

.

"Eftersom Jag mottog denna befallning från Min andlige mästare, reciterar Jag alltid det heliga namnet, men Jag tror att Jag genom att recitera och recitera det heliga namnet blivit förvirrad."

.

"När Jag reciterar Herrens heliga namn i ren hänryckning tappar Jag bort Mig Själv, och således skrattar, gråter, dansar och sjunger Jag precis som en galning."

.

"Jag samlade tålamod och började därför anse att reciterandet av Krishnas heliga namn hade täckt över all Min andliga kunskap."

.

"Jag märkte att Jag blivit galen av att recitera det heliga namnet, och genast lade Jag fram detta vid Min andlige mästares lotusfötter."

.

"Min käre herre, vad för slags mantra har du givit Mig? Jag har blivit galen enbart genom att sjunga detta maha-mantra!"

.

"Att recitera det hliga namnet i hänryckning får en att dansa, skratta och gråta." När Min andlige mästare hörde allt detta, log han och började sedan tala."

.

"Religiositet, ekonomisk utveckling, sinnesnjutning och befrielse är kända som livets fyra mål, men inför gudskärlek, det femte och högsta målet, verkar dessa lika obetydliga som grässtrån på vägen."

.

"För en hängivne som verkligen utvecklat bhava, verkar den glädje som erhålls från dharma, artha, kama och moksa som en droppe i jämförelse med havet."

.

"Alla de uppenbarade skrifternas slutsats är att man bör uppväcka sin slumrande gudskärlek. du är mycket lyckligt lottad som redan gjort så."

.

"Det är ett kännetecken hos gudskärleken att den av naturen frambringar transcendental symptom i ens kropp och gör en mer och mer girig att erhålla beskyddet i form av Herrens lotusfötter."

.

"När man verkligen utvecklar gudskärlek, är det naturligt att man ibland gråter, ibland skrattar, ibland sjunger och ibland springer hit och dit precis som en galning."

.

"Svettning, skakning, hårresning på kroppen, tårar, vacklande, bleknande, galenskap, melankoli, tålmodighet stolthet, glädje och ödmjukhet - dessa är olika naturliga kännetecken på hänryckt gudskärlek, som får en hängiven att dansa och flyta i den transcendentala lycksalighetens ocean medan han reciterar Hare Krishna-mantrat."

.

"Det är mycket bra, mitt kära barn, att Du har uppnått detta högsta livsmål genom att utveckla gudskärlek. Sålunda har Du behagat mig mycket, och jag är Dig mycket tacksam."

.

"Mitt kära barn, fortsätt dansa, sjunga och utför sankirtana i sällskap med gudshängivna. Gå dessutom ut och förkunna värdet av att recitera Krishna-nama, ty genom denna metod kommer Du att bli i stånd att befria alla fallna själar."

.

En annan ambition hos den andlige mästaren är att inte bara se sina lärjungar sjunga, dansa och följa de reglerande principerna utan även förkunna sankirtana-rörelsen för andra i syfte att befria dem, ty rörelsen för Krishnamedvetande grundar sig på principen att man först själv måste bli så perfekt som möjligt i hängiven tjänst och även förkunna rörelsen till fördel för andra. Det finns två kategorier av oblandade hängivna - nämligen gosthy-anandier och bhajananandier. Bhajananandi syftar på en som är tillfredsställd med att själv odla hängiven tjänst, och gosthy-anandi är en som inte är tillfredsställd med att enbart bli perfekt själv utan även vill se att andra också drar fördel av Herrens heliga namn och göra framsteg i andligt liv.

.

"När han sade detta, lärde Min andlige mästare mig en vers från Srimad-Bhagavatam. Det är den innersta betydelsen av alla Bhagavatams intstruktioner; därför reciterade han denna vers för mig om och om igen."

.

"När en person är verkligt framskriden och erfar glädje genom att recitera det heliga namnet på Herren, som är honom mycket kär, blir han berörd och sjunger högljutt det heliga namnet. Han skrattar även, gråter, blir upprörd och sjunger precis som en galning, utan att bry sig om utomstående."

.

"Jag tror bestämt på dessa ord från Min andlige mästare, och därför sjunger jag alltid Herrens heliga namn, ensam och i umgänge med hängivna. Detta Herren Krishnas heliga namn får Mig ibland att sjunga och dansa, och det är därför Jag ibland sjunger och dansar. Var snälla och tro inte att Jag gör det med avsikt. Jag gör det automatiskt."

.

"Jämfört med det hav av transcendental lyckslighet som erfares genom reciterandet av Hare Krishna-mantrat, är den njutning som erhålls från det opersonliga Brahman-förverkligandet (brahmananda) som det grunda vattnet i en kanal."

.

"Min käre Herre, o universums Herre, eftersom jag fått se Dig direkt, har min transcendentala lycksalighet tagit formen av en stor ocean. Eftersom jag är belägen i denna ocean, har jag nu förverkligat att all annan så kallad lycka är likt vattnet i en kalvs klövavtryck."

.

Efter att ha hört Herren Sri Caitanya Mahaprabhu var alla mayavadi-sannyasierna rörda. Deras inre sinnen förändrades, och således talade de med behagliga ord.

.

"Käre Sri Caitanya Mahaprabhu, allt vad Du har sagt är sant. Endast en som gynnas av lyckan uppnår gudskärlek."

7.52-100