Att uppnå Gudomens Högsta Personlighet Del 2

Text ur Bhagavad-gita Som Den Är, med innebördsförklaringar av AC Bhaktivedanta Swami.

"Tänk alltid på Mig och bli Min hängivne, dyrka Mig och betyga Mig din vördnad. Sålunda kommer du ofelbart att nå Mig. Detta kan Jag lova dig, ty du är Min mycket kära vän."

.

Kunskapens mest förtroliga del är att man bör bli en ren Krishna-hängiven och alltid tänka på, och handla för, Honom. Det tjänar ingenting till att bli en "modeimitatör". Ens liv bör vara så utformat att man alltid har en möjlighet att tänka på Krishna. Man bör alltid handla så att alla ens gärningar har något att göra med Krishna. Man bör planera sitt liv så att man inte kan tänka på något annat än Krishna dygnet runt. Herren lovar att den som på detta sätt är Krishna-medveten utan tvekan återvänder till Krishnas boning, där han kan engagera sig i Krishnas omedelbara närhet. Krishna avslöjar denna mest förtroliga del av kunskapen för Arjuna därför att han var Krishnas kära vän. Alla som följer i Arjunas fotspår kan också bli Krishnas vänner och uppnå samma fulländning som Arjuna gjorde.

.

Versen betonar att man bör koncentrera sitt sinne på Krishna - den blåaktiga pojken med underskönt ansikte och pågfågelsfjädrar i håret, och vars två händer håller en flöjt. Beskrivningar av Krishna finns i Brahma-samhita såväl som i andra skrifter.

Bg 18.65

.

"Överge alla olika slags religioner och överlåt dig till Mig allena. Jag skall befria dig från alla syndfulla återverkningar. Frukta ej!"

.

Den som är helt fri från syndfulla återverkningar kan börja dyrka Krishna. Man kan således få den uppfattningen att man inte kan börja dyrka Krishna förrän man är helt fri från alla syndfulla återverkningar. För att stilla sådana tvivel sägs det här att även om man inte är fri från syndfulla återverkningar, befrias man automatiskt i och med att man överlämnar sig till Sri Krishna. Det krävs inga ansträngande bemödanden för att befria sig från synd. Utan att tveka bör man acceptera Krishna som alla varelsers högsta frälsare och överlämna sig åt Honom med tro och kärlek.

.

Enligt läran om hängiven tjänst bör man acceptera sådana religiösa principer som ytterst leder en till gudshängiven tjänst. Man kan utföra sin plikt alltefter social ställning, men om detta inte leder till Krishna-medvetande är alla ens handlingar värdelösa. Allt som inte leder till det högsta stadiet av Krishna-medvetande skall undvikas. Man måste vara övertygad om att Krishna under alla omständigheter skyddar en från alla svårigheter. Man behöver inte fundera på hur man skall hålla kropp och själ samman. Det ser Krishna till. Man skall allltid anse sig vara hjälplös och betrakta Krishna som den enda grunden till ens framsteg i livet. Man befrias från den materiella världens besmittelse så snart man i fullt Krishna-medvetande allvarligt engagerar sig i hängiven tjänst. Det finns så många olika religioner och reningsmetoder, som t ex kunskapens väg (jnana-yoga) och det åttafaldiga yoga -systemet (astanga-yoga), men den som överlåter sig åt Krishna behöver inte följa dessa metoder. Detta enkla överlåtande räddar honom från att kasta bort tid i onödan. Man kan således göra alla framsteg på en gång och befria sig från alla syndfulla återverkningar.

.

Krishna är mycket vacker och Han heter Krishna därför att Han är fullkomligt attraktiv. Den som attraheras av Krishas vackra, allsmäktiga gestalt kan skatta sig lycklig. Det finns många olika slags transcendentalister - en del attraheras av den opersonliga Brahman, andra attraheras av Översjälen, men den, som attraheras av den Högsta Pesonliga Gudens gestalt, och framför allt då Krishnas gestalt, är den mest fulländade av alla transcendentalister. Den mest förtroliga delen av kunskapen är m.a.o. den hängivenhet som med fullt medvetande ägnas Krishna, och detta är det väsentligaste i hela Bhagavad-gita. Karma-yogis, jnana-yogis, astanga-yogis och hängivna (bhakti-yogi) kallas alla för transcendentalister, men en ren hängiven är den bästa av alla. De mycket betydelsefulla orden som används i detta sammanhang är ma sucah dvs "frukta ej, tveka inte, oroa dig inte." Man kan vara förbryllad över hur man skall kunna överge alla slags religioner för att överlämna sig till Krishna, men sådan oro tjänar ingenting till.

Bg 18.66

Att uppnå Gudomens Högsta Personlighet

Text ur Bhagavad-gita Som Den Är, med innebördsförklaringar av AC Bhaktivedanta Swami.

"Befriade från bundenhet, fruktan och vrede, helt försjunkna i Mig, har många personer i det förflutna sökt skydd hos Mig och renats genom kunskap om Mig - och sålunda uppnådde alla transcendental kärlek till Mig."

Såsom beskrivits ovan är det mycket svårt för en person som är alltför materiellt påverkad att förstå den Högsta Absoluta Sanningens personliga natur. Vanligtvis är människor, som är bundna vid det kroppsliga livsbegreppet, så fördjupade i materialism att det är nästan omöjligt för dem att förstå att det finns en transcendental kropp som är oförgänglig, full av kunskap och evigt lycksalig. Enligt den materialistiska uppfattningen är kroppen förgänglig, full av okunnighet och fullständigt eländig. Därför har människor i allmänhet denna kroppsliga idé i tankarna då de informeras om Herrens personliga form. För sådana materialistiska människor är den ofantliga materiella manifestationen den högsta. Följaktligen anser de att den Högste är opersonlig. Eftersom de är alltför materiellt försjunkna, skräms de också av tanken att de bibehåller personligheten även efter befrielse från materia. När de informeras om att andligt liv också är individuellt och personligt, blir de rädda för att bli personer igen, och därför föredrar de naturligt nog något slags uppgående i den opersonliga tomheten. Vanligtvis jämför dessa personer de levande varelserna med havets bubblor, vilka blir ett med havet. Detta är den högsta fullkomligheten av den andliga existensen som är möjlig att uppnå utan individuell personlighet. Det är ett slags ångestfyllt tillstånd där man saknar fullkomlig kunskap om den andliga tillvaron.
.
Det finns också många personer som över huvud taget inte kan förstå den andliga tillvaron. På grund av att de förvirras av så många teorier och motsägelser mellan olika slags spekulativa filosofier, blir de besvikna och vredgade, och i sin dåraktighet drar de slutsatsen att det inte finns någon högsta orsak och att allting ytterst är tomhet. Sådana personer befinner sig i ett sjukligt livstillstånd.
.
En del människor är alltför materiellt bundna och bryr sig därför inte om andligt liv, några vill bli ett med den högsta andliga orsaken, och några misstror allting, då de utav hopplöshet utlöst sin vrede mot alla slag av andlig spekulation. Denna sista människoklass tar sin tillflykt till något slags berusningsmedel, och deras känslosamma hallucinationer accepteras ibland som andliga visioner. Man måste frigöra sig från alla dessa tre stadier av bundenhet till den materiella världen: 1 försummelse av andligt liv 2 rädslan för en andlig personlig identitet och 3 tomhetsbegreppet, som har sin grund i besvikelsen på livet. För att bli fri från dessa, det materiella livsbegreppets tre stadier, måste man ta fullständigt skydd hos Herren, ledd av den bona fide andliga mästaren, och följa det hängivna livets discipliner och reglerande principer. Det hängivna livets sista stadium kallas bhava, vilket innebär transcendental kärlek till Gudomen.
.
I början måste man ha en preliminär önskan till självförverkligande. Detta kommer att leda till ett stadium där man försöker umgås med personer som är andligt upphöjda. I nästa stadium initieras man av en upphöjd andlig mästare, och under hans instruktion börjar man tillämpa hängiven tjänst. Genom att utföra hängiven tjänst under den andliga mästarens ledning, blir man fri från alla materiella band; man uppnår stabilitet på vägen mot självförverkligande, och man förvärvar en smak att höra om Gudomens Absoluta Personlighet, Sri Krishna. Denna smak leder en vidare framåt tills man får förkärlek för Krishna-medvetande, vilken mognar i bhava, det preliminära stadiet av transcendental gudskärlek. Verklig gudskärlek kallas prema, livets högsta fullkomliga stadium. I stadiet av prema är man ständigt engagerad i Herrens transcendentala kärleksfulla tjänst. Sålunda, genom den långsamma metoden av hängiven tjänst under den bona fide andliga mästarens ledning, kan man uppnå det högsta stadiet, och bli fri från alla materiella band, från rädslan för ens individuella andliga personlighet, och från besvikelsen som orsakas av tomhetsfilosofin. Då kan man slutligen uppnå den Högsta Herrens boning.
Bg 4.10

Den andliga läromästaren

Försök lära dig sanningen genom att vända dig till en andlig mästare. Fråga honom i all ödmjukhet och tjäna honom. Den självförverkligade själen kan förläna kunskap till dig, ty han har sett sanningen.

Bg 4.34

.

Det är viktigt att förstå att andlighet inte är en fråga om sentimentalitet, spekulationer och subjektiva tolkningar. Det är fel att tala om tro, när man talar om andlighet, ty andlighet handlar inte om tro, utan om vetande.

.

En sekteristisk tro kan bytas ut närsomhelst; man kan vara kristen nu, senare byta till exempelvis islam, för att ännu senare vända sig till den ateistiska övertygelsen.

En tro är inte nödvändigtvis något beständigt, tro handlar mera om känslosamhet och grupptillhörighet än om faktiskt vetande. Andlig kunskap har inget med sekttillhörighet att göra.

.

I det sekulariserade samhället har uppfattningen uppstått att andlighet är någon som individen själv kan utforma efter personligt tycke. Det är en inställning som aldrig skulle accepteras inom något annat kunskapsområde, man kan lätt föreställa sig reaktionerna om någon skulle säga sig vara utbildad läkare eller jurist efter att ha läst några sidor i en bok och hittat på lite grann själv.

.

Andlighet är en exakt vetenskap, och bör behandlas som sådan.

.

Och som med all vetenskap, är det så att man inte kan sitta och spekulera ihop andligt vetande på egen hand, man måste utbildas, under en bona fide andlig läromästares ledning.

.

I Bhagavad-gita förklaras det att "Vägen mot andligt förverkligande är otivivelaktigt svår. Herren ger oss därför rådet att vända oss till en bona fide andlig mästare i lärjungesuccessionen som kommer från Herren Själv. Ingen kan vara en bona fide andlig mästare om han inte tillhör en lärjungesuccession. Herren är den ursprungliga andliga mästaren, och en person i lärjungesuccessionen kan förmedla Herrens budskap som det är till sin lärjunge. Ingen kan bli andligt förverkligad genom att tillverka sin egen metod, vilket är vanligt bland dåraktiga hycklare. Man måste vända sig till en bona fide andlig mästare för att erhålla kunskap.

Hemligheten till framsteg i andligt liv ligger i att tillfredsställa den självförverkligade andliga mästaren. Frågor och undergivenhet utgör den riktiga kombinationen som leder till andlig insikt. Om man inte är ödmjuk och tjänstvillig kommer inte de frågor man ställer till den lärda andliga mästaren att ge några resultat. I denna vers fördöms både blint accepterande och absurda frågor. Man skall inte bara lyssna undergivet på den andliga mästaren, utan måste också klart förstå vad han säger, genom ödmjukhet, tjänst och frågor. En bona fide andlig mästare är av naturen mycket vänlig mot sin lärjunge. När lärjungen är undergiven och alltid beredd att tjäna, blir därför utbytet av kunskap och frågor perfekt."

Bg 4.34 Innebörd

.

Det är en viktig punkt som Srila Prabhupada framhåller här: man skall inte acceptera något helt blint. Det är viktigt att ha en undersökande attityd, att ifrågasätta, att fråga om det man inte förstår. Givetvis skall man inte göra detta bara för att vilja utmana och provocera, för en sådan attityd leder inte till någonting, utan med en uppriktig vilja att verkligen förstå.

Är den andlige mästaren genuin, så kommer han att kunna ge tillfredsställande svar på frågorna.

.

I början av vägen mot andlig kunskap så är förstås en viss tro och tillit nödvändig. Med tiden kommer djupare insikter och ett förverkligande av skrifternas budskap.

Andligt liv börjar när man accepterar en bona fide andlig mästare, och under hans ledning följer den hängivna tjänstens reglerande principer. Meningen med detta system är att den andlige mästaren skall engagera lärjungen i Herrens tjänst.

.

Vem är en andlig läromästare?

Det verkliga syftet med andlig utbildning är självförverkligande, och den som undervisar om andlig kunskap måste således själv vara självförverkligad.

En genuin andlig mästare måste i sin tur ha tagit emot den andliga kunskapen från en tidigare läromästare, och ha tränats av honom. För att Herrens budskap skall nå fram till oss oförvanskat, måste det föras över från mästare till lärjunge, från generation till generation.

Den som verkligen har förstått Bhagavad-gitas undervisning är förpliktigad att undervisa andra, och han avviker aldrig från den Högste Herrens instruktioner, han försöker aldrig tolka, lägga till eller dra ifrån, utan framför helt enkelt kunskapen som han själv har hört den.

Den andliga mästaren är den Högste Herrens representant, och därmed är hans anvisningar helt och hållet desamma som Herrens anvisningar.

.

Den andlige läromästaren förmår befria sin lärjunge från sorg, bundenhet och illusion.

I Bhagavad-gita liknas den betingade själen med en person som är hårt bunden med rep. Är man bunden till händer och fötter kan man inte befria sig själv utan måste få hjälp av en obunden person. En bunden person kan inte hjälpa en annan bunden, så hjälparen måste vara befriad. Därför är det bara Krishna och Hans representant, den andliga mästaren, som kan befria den betingade själen. Utan denna hjälp är den betingade själen tvungen att fortsätta sitt slaveri under den materiella naturen.

.

Man skall inte tro att den andlige mästaren är någon som står emellan individen och Herren, som ett hinder. Mästaren är att betrakta som en transparent medium, som hjälper individen att se Herren. Den andlige mästaren hjälper oss att direkt erfara och förstå Gud, genom honom kan vi få personlig kontakt med Herren.

Detta är mysteriet med lärjungesuccessionen.

Prakriti, purusa och medvetande

Bhagavad-gitas trettonde kapitel.

Arjuna sade: O käre Krishna, jag önskar kännedom om prakriti (naturen), om purusa (njutaren), om fältet och fältets kännare, samt om kunskap och om syftet med kunskap.
Den Heliga Herren sade: Kroppen, o Kuntis son, kallas "fältet", och den som känner kroppen kallas "fältets kännare".
.
Arjuna undrade över prakriti (naturen), purusa (njutaren), ksetra (fältet), ksetrajna (fältets kännare, samt kunskap och syftet med kunskap. Som svar på dessa frågor sade Krishna att kroppen kallas fältet och att den som känner kroppen kallas fältets kännare. Kroppen är den betingade själens handlingsfält. Den betingade själen är fångad i den materiella exsitensen, och han försöker härska över den materiella naturen. I överenstämmelse med sin förmåga att härska över den materiella naturen, får han ett handlingsfält, och detta handlingsfält är kroppen. Vad är då kroppen? Kroppen består av sinnen. Den betingade själen vill ha sinnesnjutning, och enligt sin förmåga att njuta, erbjuds han en kropp, dvs ett handlingsfält. Därför kallas kroppen ksetra (den betingade själens handlingsfält). Den som identifierar sig med kroppen benämns ksetrajna (fältets kännare). Det är inte svårt att förstå skillnaden mellan fältet och dess kännare, dvs mellan kroppen och den som känner kroppen. Man kan betänka att man från barndom till ålderdom genomgår många kroppsbyten men att man ändå förblir samma person. En skillnad existerar alltså emellan handlingsfältets kännare och handlingsfältet självt. En betingad själ kan sålunda förstå att han är skild från kroppen. I Bhagavad-gitas början beskrivs att den levande varelsen befinner sig i krpopen och att kroppen förändras från barndom till ungdom och från ungdom till ålderdom (dehino smin yatha dehe kaumaram yauvanam jara). Den som äger kroppen vet att kroppen förändras. Fältets ägare är avgjort ksetrajna. Man tänker ibland; jag är lycklig, jag är galen, jag är en kvinna, jag är en hund, jag är en katt, osv. Alla dessa "jag" är fältets kännare, Kännaren är skild från fältet. Fastän vi använder så många ting, kläder etc, vet vi att vi är skilda från dessa : Om vi något begrundar detta inser vi att vi också är skilda från kroppen.
I Bhagavad-gitas sex första kapitel beskrivs kroppens kännare, den levande varelsen, samt hur han kan komma till insikt om Gudomens Högsta Personlighet. I de mellersta sex kapitlen beskrivs den Högste Herren och förhållandet mellan den individuella själen och Översjälen med hänsyn till hängiven tjäsnt. Den Högste Personlige Gudens överordnade position och den individuella själens underordnade position definieras slutgiltigt i dessa kapitel. De levande varelserna är under alla omständigheter underordnade, men deras glömska är orsaken till deras lidande. När de blir uppslysta, som ett resultat av fromma handlingar, närmar de sig den Högste Herren i olika roller - som den nödställde, som den penningbehövande, som den nyfikne och som den som söker kunskap. Detta har också beskrivits. Nu, med början i det trettonde kapitlet, förklaras hur den levande varelsen kommer i kontakt med den materiella naturen, och hur han befrias av den Högste Herren genom olika metoder - fruktbärande aktiviteter, odlandet av kunskap och utföranet av hängiven tjänst. Fastän den levnade varelsen är helt skild från den materiella kroppen, är han på något sätt förknippad med den. Hur det kommer sig förklaras också.
Bg 13.1-2

O Bharatas ättling, du skall veta att Jag också är kännaren i alla kroppar, och att förstå denna kropp och dess ägare kallas kunskap. Detta är Min åsikt.

När vi behandlar ämnet om kroppen och dess ägare, själen och Översjälen, finner vi tre olika studieobjekt, nämligen Herren, den levande varelsen och materia. I varje handlingsfält, dvs i varje kropp, finns två själar: den individuella själen och Översjälen. Eftersom Översjälen är en aspekt av Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, säger Krishna:"Jag är också kännare, men Jag är inte den individuella ägaren till kroppen. Jag är den högsta kännaren. Jag finns i allas kroppar som Paramatma, dvs Översjälen."

Den som, i ljuset av denna Bhagavad-gita, mycket noggrant studerar handlingsfältet och fältets kännare kan uppnå kunskap.

Herren säger: "Jag är handlingsfältets kännare, och Jag finns i varje individuell kropp." Individen känner kanske sin egen kropp, men han har ingen kunskap om andra kroppar. Gudomens Högsta Personlighet, som, i form av Översjälen, befinner Sig i alla kroppar, känner till allt om alla kroppar. Han känner till de många livsarternas olika kroppar. En medborgare kanske känner till allt om sitt lilla jordstycke, medan kungen inte bara känner till sitt eget palats, utan också alla enskilda medborgares alla egendomar. Vi kan, på liknande sätt, vara individuella ägare till en kropp, medan den Högste Herren äger alla kroppar. Kungen är kungarikets ursprungliga ägare, och medborgarna är andrahandsägare. Den Högste Herren är alltså den suveräne ägaren till alla kroppar.
Kroppen består av sinnen. Den Högste Guden kallas Hrisikesa, vilket betyder "behärskare av sinnena". Han är den urspsrungliga härskaren över sinnena, liksom kungen är den ursprungliga härskaren äver rikets affärer, och medborgarna är andrahandshärskare. Herren säger också: "Jag är också kännaren." Detta betyder att Han är den högste kännaren; den individuella själen känner bara sin speciella kropp.
Kroppen kallas ksetra, och i den dväljs kroppens ägare och den Högste Herren, som känner både kroppen och kroppens ägare. Han kallas därför "kännaren av alla fält". Skillnaden mellan handlingsfältet, fältets ägare och den högste ägaren till fältet beskrivs nedan. Fullständig kunskap om kroppens, den individuella själens och Översjälens beskaffenhet kallas i Veda-skrifterna för jnanam. Detta är Krishnas åsikt. Att förstå, att själen och Översjälen är ett men ändå skilda, kallas kunskap. Den som inte förstår handlingsfältet och dess kännare har inte fullständig kunskap. Man måste känna till prakriti (naturen), purusa (den som njuter av naturen) och isvara (kännaren, som dominerar eller härskar över naturen och den individuella själen). Man bör inte blanda ihop dessa tre. Maa bör inte blanda ihop målaren, målningen, och stafflit. Naturen är denna materiella värld, som är handlingsfältet; den levande varelsen är den som njuter av naturen, och över de båda befinner sig den högste härskaren, Gudomens Högsta Personlighet.
De finns tre Brahman-aspekter; prakriti är Brahman som handlingsfält, jiva (den individuella själen) är också Brahman som försöker härskar över den materiella naturen, och den som härskar över båda dessa är också Brahman, men Han är den egentliga härskaren.
I detta kapitel kommer också förklaras att av de två kännarna, är en felbar, medan den andra är ofelbar. En är överordnad och den andra är underordnad. Den som anser att handlingfältets två kännare är en och densamma säger emot Gudomens Högsta Personlighet som mycket tydligt säger: "Jag är också handlingfältets kännare." Den som förväxlar ett rep med en orm kan inte sägas besitta kunskap. Det finns många slags kroppar, och det finns många ägare till dessa. Eftersom varje individuell själ har sin speciella förmåga att härska över den materiella naturen, finns det olika kroppar. Den Högste är också närvarande som härskare i varje kropp. Ordet ca är betydelsefullt, ty det syftar på det totala antalet kroppar. Enligt Srila Baladeva Vidyabhusana är Krishna Översjälen som, tillsammans med den individuella själen, är närvarande i varenda kropp. Krishna säger här också tydligt att Överjsälen är härskaren över både handlingsfältet och den begränsade njutaren.
Bg 13.3

Lyssna nu till Min korta beskrivning av detta handlingsfält; hur det är beskaffat, vilka dess förändringar är, varifrån det har uppkommit, samt vem dess kännare är och vilket inflytande han har.

Herren beskriver handlingsfältets och dess kännares natur. Man måste känna till hur kroppen är beskaffad, vilka ämnen kroppen är uppbyggd av, under vems kontroll kroppen arbetar, hur förändringar äger rum, varifrån dessa förändringar kommer, vilka orsakerna är, vad individens yttersta mål är och vad den individuella själens verkliga skepnad är. Man bör också känna till skillnaden mellan den individuella själen och Översjälen, deras olika inflytande, deras potential, etc. Allt detta kommer att klargöras om man bara förstår denna Bhagavad-gita från den Högste Personlige Gudens direkta beskrivning. Man måste dock vara försiktig så att man inte förväxlar Gudomens Högsta Personlighet, som finns i varje kropp och själ, med jiva, den individuella själen. Detta vore att jämställa den mäktige med den maktlöse.
Bg 13.4

Denna kunskap om handlingsfältet och dess kännare beskrivs av många visa män i olika vediska skrifter - speciellt Vedanta-sutra- och den framläggs logiskt enligt sambandet mellan orsak och verkan.

Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, är den högsta auktoriteten när det gäller att förklara denna kunskap. Lärda män och accepterade auktoriteter åberopar alltid tidigare auktoriteter. Därför förklarar Krishna, trots att Han är den högsta auktoriteten, denna ytterst omtvistade fråga, vad det gäller själens och Översjälens dualism eller icke-dualism, genom att åberopa skrifterna, Vedanta, vilka accepteras som auktoriteter. Han säger att det är många visa män som är överens. Vad det gäller de visa männen, så är, förutom Krishna Själv, Vyasadeva en mycket vis man, som står som författare till Vedanta-sutra. I denna Vedanta-sutra är dualismen fullständigt förklarad. Vyasadevas fader, Parasara, var också en mäktig siare, och han skriver i sina religiösa skrifter: aham tvam ca athanya..."Vi - du och jag, och en mängd andra levande varelser - är alla transcendentala, trots att vi har materiella kroppar. Vårt handlande bestäms nu av den materiella naturens tre kvaliteter i enlighet med vårt karma. Därför befinner sig somliga på högre stadier, medan andra befinner sig i den lägre naturen. De högre och lägre naturerna existerar pga okunnighet och de manifesteras i ett oändligt antal levande varelser. Översjälen, som är ofelbar, är också obesmitad av naturens tre kvaliteter, och han är transcendental." I de ursprungliga Veda-skrifterna, speciellt då i Kathha Upanisad, gör på samma sätt en uppdelning mellan själen, Översjälen och kroppen.
Det finns en manifestation av den Högste Herrens energi som kallas annamaya, då ens existens enbart är beroende av mat. Detta är ett materialistiskt förverkligande av den Suveräne. Sedan kommer pranamaya, vilket betyder att efter att ha förverkligat den Högsta Absoluta Sanningen i mat, kan man förverkliga den Absoluta Sanningen i livssymptomen, eller i olika livsformer. I jnanamaya har livssymptomen utvecklats till stadiet av tänkande, kännande och viljande. Sedan kommer Brahmna-förverkligande och förverkligandet som kallas vijnanamaya, då den levande varelsen inser att han är skild från det inre sinnet och livssymptomen. Nästa stadium, som är det högsta, kallas anandamaya och innebär ett förverkligande av den helt lycksaliga naturen. Det finns således fem stadier av Brahman-förverkligande, som kallas brahma puccham. Av dessa har de första tre - annamaya, pranamaya och jnanamaya - att göra med den levande varelsens handlingsfält. Transcendental till dessa handlingsfält är den Högste Herren som kallas anandamaya. I Vedanta-sutra kallas också den Högste anandamayo bhyasat. Gudomens Högsta Personlighet är av naturen full av glädje, och för att kunna njuta av Sin transcendentala lycksalighet expanderar Han till att omfatta vijnanamaya, pranamaya, jnanamaya och annamaya. I detta handlingsfält anses den levande varelsen var den som njuter, medan ananda maya är skild från honom. Det betyder att om den levande varelsen beslutar sig för att njuta, genom att sammankoppla sig med anandamaya, kommer han att nå fulländning. Detta är den riktiga bilden av handlingsfältets beskaffenhet, samt den Högste Herren som fältets högsta kännare, och den levande varelsen, som underordnad kännare.
Bg 13.5

De fem urämnena, falskt ego, intelligens, det omanifesterade, de tio sinnena, det inre sinnet, de fem sinnesobjekten, begär, hat, lycka, olycka, det sammansatta, livstecknen och övertygelser - alla dessa anses, i korthet, utgöra handlingsfältet och dess växelverkningar.

Enligt de visa männen, de vediska hymnerna och Vedanta-sutras aforismer består denna värld består av jord, vatten, eld, luft och rymd. Dessa är de fem urämnena (mahabhuta). Sedan kommer falskt ego, intelligens och avyakta, dvs det stadium då den materiella naturens tre kvaliteter inte är manifesterade. Därnäst kommer fem sinnen för förvärvandet av kunskap: ögon, öron, näsa, tunga och hud. Sedan fem handlingssinnen: talorgan, ben, händer, anus och könsorgan. Över sinnena står det inre sinnet. Om man räknar det inre sinnet, finns det alltså elva sinnen. Det finns dessutom fem sinnesobjekt, nämligen smak, lukt, känsel, form och ljud. Dessa tjugofyra ämnen kallas tillsammans för handlingsfältet. Om man analytiskt studerar dessa tjugofyra ämnen får man en bra uppfattning om hur handlingsfältet är beskaffat.

Begär, hat, njutning och smärta framkommer ur grovkroppens fem urämnen och orsakas av växelverkan mellan dem. Medvetande och övertygelse representerar livstecknen, vilka manifesteras genom den subtila kroppen, som består av inre sinne, falskt ego och intellligens. Dessa subtila ämnen inkluderas i handlingsfältet. De fem urämnena är en grov manifestation av de subtila falska egot i den materiella begreppsvärlden. Medvetande representeras av intelligens, vars omanifesterade stadium är den materiella naturens tre kvaliteter. Det skede då den materiella naturens tre kvaliteter är omanifesterade kallas också för pradhana.

Den som vill ha mer detaljerad kunskap om de tjugofyra ämnena och deras växelverkningar bör studera filosofin närmare. I Bhagavad-gita ges bara en sammanfattning.

Kroppen, som är en manifestation av alla dessa faktorer, genomgår sex förändringar; den föds, växer, förblir, skapar biprodikter, tynar och till slut försvinner den helt. Därför är fältet ett temporärt materiellt ting. Vad gäller ksetrajna, fältets kännare, dess ägare, är dock situationen annorlunda.
Bg 13. 6-7

Ödmjukhet, blygsamhet, icke-våld, tolerans, rättframhet, att uppsöka en äkta andlig mästare, renlighet, ståndaktighet och självbehärskning; att försaka föremålen för sinnesnjutning, avsaknad av falskt ego och att observera det onda i födelse, död, ålderdom och sjukdom; obundenhet vid barn, hustru, hem, etc. samt sinneslugn i alla lägen,behagliga såväl som obehagliga; ständig och oblandad hängivenhet till Mig, att ta sin tillflykt tilll ensliga platser och avskilija sig från den allmänna folkmassan: att acceptera vikten av självförverkligande och filosofiskt sökande efter den Absoluta Sanningen - allt detta förklarar Jag härmed vara kunskap, och allt som strider mot detta är okunnighet.

Ibland missförstår mindre intellligenta människor denna kunskapsmetod, och de tror att det är fråga om växelverkan inom handlingsfältet, men faktum är att detta är det riktiga sättet att förvärva kunskap. Genom att acceptera denna metod, har man möjlighet att närma sig den Absoluta Sanningen. Det är alltså inte fråga om en växelverkan mellan de tiofaldiga ämnena, utan den verkliga metoden är genom vilken man kan frigöra sig från den materiella naturens tre kvaliteter. Den viktigaste punkten när det gäller att förvärva kunskap beskrivs i tionde versen första rad: kunskapsmetoden slutar i oblandad hängiven tjänst till Herren. Om man inte utför hängiven tjänst till Herren, är därför de andra nitton punkterna så gott som värdelösa. När man emellertid tillämpar hängiven tjänst i fullt Krishna-medvetande utvecklar man automatiskt de andra nitton punkterna. Principen att acceptera en andlig mästare, som nämns i åttonde versen är oundgänglig. Även för den som tillämpar hängiven tjänst, är denna princip av största vikt. Transcendentalt liv börjar då man accepterar en andlig mästare, Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna, säger tydligt och klart här att denna väg till kunskap är den egentliga vägen. Alla andra vägar som har spekulerats fram är bara nonsens.

Vad det gäller den kunskap som här har redogjorts för, kan varje punkt analyseras på föjande sätt:

Ödmjukhet betyder att man inte bör vara mån om att bli ärad av andra. Den materiella livsuppfattningen gör att vi blir mycket angelägna om att få beröm av andra. För en människa med fullständig kunskap, som inte identifierar sig med kroppen, är dock allting som rör kroppen helt värdelöst, antingen det är ära eller vanära. Man bör inte åtrå denna materiella villfarelse. Människor är mycket angelägna om att bli kända för sin fromhet, och därför händer det ibland att någon, utan förståelse för religiösa principer, går med i en sk religiiös grupp, som i själva verket inte följer några religiösa principer, i syfte att framhäva sig själv som en religiös ledare. Man bör dock testa sig själv för att se hur långt man har kommit när det gäller verkliga framsteg inom den andliga vetenskapen. Man kan döma efter dessa punkter.

Icke-våld anses vanligen betyda att man inte dödar eller förstör kroppen, men egentligen innebär icke-våld att man inte utsätter andra för lidande. Folk i allmänhet är fångade av okunnighet, i en materiell livsuppfattning, och de pinas ständigt av de materiella lidandena. Om man inte upplyser människorna med andlig kunskap utövar man alltså våld. Man bör göra sitt bästa för attt sprida denna kunskap till människorna, så att de kan bli upplysta och således lämna det materiella livets lidande. Detta är innebörden av icke-våld.

Tolerans betyder att man ska lära sig utstå förolämpningar och skymfningar. Om man är engagerad i attt utveckla andlig kunskap kommer man att utsättas för stark kritik och svåra förolämpningar. Detta är bara att vänta sig, ty den materiella naturen är så beskaffad. För att man skall kunna göra framsteg i andlig kunskap kan det alltså dyka upp många hinder i ens väg, men man måste vara överseende och förtsätta på sin väg med beslutsamhet.
Rättframhet betyder att man utan diplomati är så uppriktig att man kan avslöja sanningen t om för en fiende.

Att acceptera en andlig mästare är nödvändigt, ty utan en äkta mästares instruktioner kan man inte göra framsteg i den andliga vetenskapen. Man bör vända sig till den andliga mästaren med all ödmjukhet och erbjuda honom alla sina tjänster, så att han behagar välsigna sin lärjunge. Eftersom en bona fide andlig mästare är Krishnas representant blir effekten av en sådan väsignelse att lärjungen omedelbart gör framsteg, även om han inte följer de reglerande principerna. Eller, för den som har tjänat den andliga mästaren utan förbehåll, blir det lättare att följa de reglerande principerna.

Renlighet är en nödvändig faktor för att man skall göra framsteg i andligt liv. Det finns två slag av renlighet: yttre och inre. Yttre renlighet betyder att regelbundet tvätta kroppen, medan man för inre renlighet alltid måste tänka på Krishna och sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Denna metod renar det inre sinnet från tidigare karma, som liknas vid ett lager av damm.

Ståndaktighet betyder att man bör vara mycket beslutsam att göra framsteg i andligt liv. Utan sådan beslutsamhet kan man inte göra märkbara framsteg.

Självbehärskning betyder att man inte skall acceptera någonting som är skadligt för ens andliga framåtskridande. Man måste vänja sig vid att förkasta allt som hindrar andliga framsteg: Sinnena är så starka och trängtar alltid efter sinnesnjutning. Man bör inte tillgodose dessa begär, vilka är onödiga: Sinnena bör enbart tillfredsställas för att hålla kroppen i kondition, så att man kan fullgöra sin plikt att göra framsteg i andligt liv. Det viktigaste och det mest svårbehärskade sinnet är tungan. Om man kan behärska tungan har man stora möjligheter att behärska de andra sinnena. Tungans uppgift är att smaka och vibrera. Därför bör man systematiskt reglera tungan, genom att alltid engagera den i att recitera eller sjunga Hare Krishna och genom att låta den smaka enbart mat som offrats till Krishna. Vad det gäller ögonen, så bör man inte tillåta dem att se något annat än Krishnas vackra gestalt. Detta håller ögonen i styr. Öronen bör alltid lyssna till berättelser om Krishna, och näsan bör alltid känna lukten av blommor som offrats till Krishna. På detta sätt fungerar hängiven tjänst. Hängiven tjänst är det främsta och enda målet. Ointellligenta tolkare av Bhagavad-gita försöker rikta läsarens uppmärksamhet på andra ämnen, men det finns inget annat ämne än hängiven tjänst i Bhagavad-gita.

Falskt ego betyder att man identifierar jaget med kroppen: Verkligt ego är när man förstår att man inte är kroppen, utan andesjäl. Ego finns; falskt ego förkastas, men inte verkligt ego. I Veda står det: aham brahmasmi. Jag är Brahman, jag är andesjäl". Detta "jag är", känslan av självet, existerar också i självförverkligandets befriade stadium. Ego är känslan av "jag är", men när känslan tillämpas på den falska kroppen, så kallals det för falskt ego. När man identifierar självet med verkligheten (andesjälen), så kallas det verkligt ego. En del filosofer säger att vi måste ge upp vårt ego, men vi kan inte ge upp vårt ego, ty ego betyder identitet. Naturligvis måste vi sluta identifiera oss med kroppen.
.
Man måste försöka förstå att födsel. död, ålderdom och sjukdom innebär lidande. Födseln beskrivs i många olika Veda-skrifter. I Srimad-Bhagavatam beskrivs på ett mycket åskådligt sätt den oföddes värld - barnets vistelse i moderns sköte, dess lidande etc. man måste grundligt förstå att födsel innebär lidande. Eftersom vi har glömt hur mycket vi led i moderlivet bryr vi oss inte om att söka en lösning på problemet med upprepad födsel och död. Också i dödsögonblicket finns olika slags lidande och även de beskrivs i de auktoritativa skrifterna. Dessa lidanden bör diskuteras. Av sjukdom och ålderdom har och får vi praktisk erfarenhet. Ingen vill bli sjuk och ingen vill bli gammal men det går inte att undvika dessa ting. Om man inte har en pessimistisk uppfattning av det materiella livet, med tanke på det lidande som födsel, död, ålderdom, och sjukdom innebär, så saknar man motiv (eller drivkraft) att göra framsteg i andligt liv.
.
Vad gäller obundenhet vid barn, hustru och hem, så betyder det inte att man inte skall ha några känslor för dessa. Det är naturligt att man hyser tillgivenhet för dem, men om de inte är välvilligt inställda till andligt framåskridande bör man inte vara fäst vid dem. Det bästa sättet att göra hemmet trevligt är Krishna-medvetande. Om man är Krishna-medveten kan man göra hemlivet lyckligt, och denna metod, Krishna-medvetande, är mycket enkel. Man behöver bara sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare, äta mat som offrats till Krishna, studera och diskutera böcker som Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam samt dyka Gudsgestalten. Dessa fyra ting gör livet lyckligt. Man bör träna sina familjemedlemmar efter detta mönster. Familjemedlemmarna kan sitta tillsammans varje morgon och kväll och sjunga Hare Krishna Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Kan man omdana sitt familjelliv på detta sätt och utveckla Krishna-medvetande genom att följa dessa fyra principer, så behöver man inte byta från familjeliv till ett liv av försakelse. Om familjelivet dock inte är befrämjande för andlig utveckling, bör man lämna det.
.
Man måste offra allting för att tjäna och förverkliga Krishna, precis som Arjuna gjorde. Man bör under alla omständigheter vara obunden vid familjelivets lycka och olycka, ty i den här världen kan man inte vara helt lycklig eller helt olycklig. Lycka och lidande är det materiella livets beledsagande omständigheter. Bhagavad-gita råder oss att utöva tolerans. Lyckan och lidandet kommer och går utan att man kan göra något åt det, och därför bör man ge upp den materiella livsstilen och därmed få förmågan att behålla sitt sinneslugn under både lyckliga och olyckliga omständigheter. När vi får något önskat blir vi glada, och när vi får något icke önskat blir vi olyckliga. Men om vi verkligen befinner oss på den andliga nivån kan dessa ting inte störa oss. För att uppnå denna nivå måste vi utöva oavbruten hängiven tjänst. Hängiven tjänst till Krishna utan avvikelse innebär att man engagerar sig i de nio metoderna som beskrivs i nionde kapitlets sista vers. Detta tillvägagångssätt bör följas. När man vant sig vid en andlig livsinriktning vill man naturligtvis inte blanda sig med materialistiska människor. Detta vore att gå emot sin natur. Man kan pröva sig själv genom att se hur benägen man är att leva på ett ensligt ställe utan olämpligt umgänge. En hängiven har naturligtvis ingen smak för onödigt sportande eller biogående, inte heller har han smak för olika tillställningar ty han vet mycket väl att detta är bortkastad tid. Det finns forskare och filosofer som studerar sexuallivet och andra ämnen, men enligt Bhagavad-gita saknar sådan forskning och filosofi värde. Ett sådant arbete är mer eller mindre nonsens. Enligt Bhagavad-gita bör man forska, med filosofisk urskillning, i själens natur. Man bör forska för att förstå vad som angår självet. Detta rekommenderas här.
.
Vad beträffar självförverkligande står det tydligt uttryckt här att bhakti-yoga är särskilt praktiskt. Så snart det är fråga om hängivenhet måste man ta hänsyn till förhållandet mellan Översjälen och den individuella själen. Den individuella själen och Översjälen kan inte var en, åtminstone inte enligt bhakti-uppfattningen, hängivenhetens livsuppfattning. Det står också tydligt att den individuella själens tjänst till Översjälen är evig, nityam. Bhakti, dvs hängiven tjänst, är alltså evig. Man bör vara fast föranrkad i denna filosofiska övertygelse, annars är det hela bara bortkastad tid, okunnighet.
.
I Srimad Bhagavatam står det: "De som verkligen är kännare av den Absoluta Sanningen vet att Självet förverkligas i tre olika skeden som Brahman, Paramatma och Bhagavan" (S B 1.2.11.) Bhagavan är sista steget i förverkligandet av den Absoluta Sanningen. Man bör därför nå detta stadium och förstå och tjäna Gudomens Högsta Personlighet. Detta är fulländningen av kunskap.
.
Denna kunskapsväg är som en trappa där första steget innebär, att man övar ödmjukhet och där sista våningen representerar förverkligandet av den Högsta Sanningen, Gudomens Absoluta Personlighet. På denna trappa finns det nu många människor som har nått första våningen, andra våningen, tredje våningen osv, men tills man nått översta våningen, vilket innebär förståelse av Krishna, befinner man sig på en lägre kunskapsnivå. Om man vill tävla med Gud och på samma gång göra framsteg i andlig kunskap blir resultatet besvikelse. Det står tydligt att utan ödmjukhet är sk kunskap farlig. Att anse sig själv vara Gud är den högfärdigaste av alla attityder. Trots att den levande varelsen ständigt bollas hit och dit av den materiella naturens stränga lagar anser han sig vara Gud. Att denna villa överhuvudtaget är möjlig beror på att den levande varelsen är täckt av okunnighet. Man måste vara ödmjuk och veta att man är underordnad den Högste Guden. På grund av sitt uppror mot den Högste Guden blir man underkastad den materiella naturen. Man måste känna till, och vara övertygad om, denna sanning.
Bg 13. 8-12

Asuras - den hängivnes motsats

O Prthas son, i denna värld finns två slags skapade varelser. En kallas gudomlig och den andra demonisk.

Bg 16.6

.

Den gudshängivnes egenskaper beskrivs i ett tidigare inlägg. Dessvärre så finns även de gudshängivnas totala motpol i denna värld, de kallas i den vediska litterturen för asuras, demoner.

Ordet "demon" kan kanske låta lite magstarkt, man kommer lätt att tänka på medeltidens föreställning om varelser med horn och bockfot. I själva verket så betyder ordet demon människor som ser ut som vi alla, men som känner hat och avund emot sina medmänniskor i allmänhet och emot Gud i synnerhet.

De flesta av oss platsar någonstans emellan dessa båda ytterligheter, och betecknas i veda som "oskyldiga". Det innebär att folk i allmänhet kan ledas åt det ena eller det andra hållet, beroende på om det är goda eller onda krafter som är tongivande i samhället.

Vad är ondska? Ondska definieras i Veda som okunnighet. Brist på kunskap och totalt vilseledd intelligens är utmärkande för den onda människan; han vet inget om vare sig Gud eller sin egen sanna identitet som Guds eviga tjänare. Istället avundas han Gud och vill ta Hans plats.

Låt oss se hur Bhagavad-gita beskriver demoniska egenskaper, nog känner man igen ett och annat från världen idag och den ateistiska propaganda som vi översköljs av?

.

"O Prthas son, förmätenhet, högmod, vrede, fåfänga, hårdhet och okunnighet är egenskaper som tillhör dem med demonisk natur.

Den kungliga vägen till helvetet beskrivs i denna vers Demonerna ger sken av att vara religiösa ocha av att ha kommit långt i den andliga vetenskapen, detta trots att de inte följer de religiösa principerna. De är alltid mycket arroganta och stolta över sin utbildning och rikedom. De önskar bli dyrkade av andra och kräver repekt trots att de inte inger respekt. De blir mycket arga över småsaker och talar mycket fränt i stället för att visa mildhet. De har ingen aning om vad som bör göras och vad som inte bör göras. De handlar allltid nyckfullt i enlighet med sina egna önskningar och erkänner ingen auktoritet.

Bg 16.4

.

De transcendentala egenskaperna är befrämjande för befrielse, medan de demoniska egenskaperna förslavar.

Bg 16.5

.

De som är demoniska vet inte vad som bör göras eller vad som inte bör göras. Man finner varken renlighet, korrekt uppförande eller sanning hos dem.

De flesta av demonerna känner inte till skrifterna och även om de skulle kännt till dem, har de inte benägenhet att följa dem. Demoner har ingen tro, ej heller är de villiga att handla efter de vediska buden. De är inte rena varken invärtes eller utvärtes.

Bg 16.7

.

De säger att denna värld är overklig, att det inte finns någon grund och att det inte finns någon härskande Gud. Den är skapad av sexualdrift och har ingen annan orsak än lusta.

Demonerna drar slutsatsen att världen bara är ett bländverk; det finns ingen orsak, ingen verkan, ingen härskare, inget mål, allting är overkligt. De säger att den materiella manifestationen har uppkommit ur vissa slumpartade verkningar. De tror inte att världen skapades av Gud för ett särskilt syfte. De har sin egen teori, som går ut på att världen har kommit till på sitt eget sätt och att det inte finns någon anledning att anta att det finns en Gud bakom skapelsen. De ser ingen skillnad på materia och ande, och de accepterar inte den Högsta Själen. Allting är enbart materia och hela världsalltet antages vara en klump okunnnighet. Enligt dem är allting tomhet och alla manifesationer som existerar beror på vår okunnighet vad det gäller varseblivning. Fastän demonerna säger att livet bara är en dröm, är de dock mästare i att njuta av denna dröm. Och i stället för att inhämta kunskap blir de mer och mer invecklade i sitt drömland. De anser att det enbart är en kombination av materia som har gett upphov till de levande varelserna och att själens existens aldrig kan komma på fråga. Den materiella naturen är således orsaken till dennna manifestation, någon annan orsak finns inte.

Bg 16.8

.

Ledd av sådana slutsatser, engagerar sig de demoniska, som är förlorade för sig själva och som saknar intelligens, i olämpliga, hemska handlingar ämnade att förstöra världen.

Demonerna sysslar med aktiviteter som kommer att leda världen mot förintelse. Herren säger här att de är mindre intelligenta. Materialisterna, som inte har någon föreställning om Gud, tror attt de gör framsteg, men enligt Bhagavad-gita är de ointelligenta och helt utan förnuft. De försöker njuta av världen så mycket det går och är därför alltid sysselsatta med att uppfinna något nytt, som kan skänka sinnesnjutning. Sådana materialistiska uppfinningar anses utgöra civilisationens framsteg, men resultatet är endast att folk blir alltmer våldsamma och grymma, mot både djur och människor. De har ingen aning om hur de skall uppföra sig mot andra människor. Utmärkande för demonernas samhälle är den påfallande djurslakten. Sådana människor anses vara världens fiender, ty så småningom kommer de att uppfinna eller skapa något som kommer att medföra mänsklighetens undergång.

Bg 16.9

.

De demoniska söker skydd i omättlig lusta, högmod och falsk prestige, och då de är offer för illusion på detta sätt, lockas de av det obeständiga och har således försvurit sig till orent arbete.

Demonernas begär kan aldrig mättas. De bara fortsätter attt öka sina omättliga begär efter materiell njutning. Fastän de alltd är mycket ängsliga, vilket är ett resultat av att de bara accepterar obeständiga ting, fortsätter de p g a illusion attt engagera sig i samma aktiviteter. De saknar kunskap och kan inte se att de är på väg åt fel håll. Resultatet är att de mer och mer dras till två ting, nämligen sexualitet och rikedomar.

Bg 16.10

.

De anser att den mänskliga civilisationens främsta nödvändighet är att tillfredsställa sinnena till livet slut. Således kännner deras ängslan inget slut. Bundna av hundratusentals begär, av lusta och vrede, skaffar de sig pengar till sinnesnjutning med olagliga medel.

En demon har ingen kunskap om Veda, inte heller har han någon tro, och därför känner han sig fri att göra vad som helst för sinnesnjutning, utan att tänka på konsekvenserna av sitt handlande.

Bg 16.11-12

.

Förvirrad av en mångfald bekymmer och bunden av ett nätverk av illusioner blir han alltför fäst vid sinnesnjutning och faller därför ned i helvetet.

Demonen tror att alla dessa ting är slumpartade eller att de beror på hans egen förmåga. Han ser ingen plan bakom mångfalden av människor, skönhet och lärdom. Den som tävlar med en sådan demon blir hans fiende. Det finns många demoner och alla är fientligt inställda mot varandra. Denna fiendskap ökar mer och mer - mellan människor, sedan mellan familjer, samhälle och till slut nationer. Därför är det ständigt missämja, krig och fiendskap världen över.

Varje demonisk person tror att han kan leva på andras bekostnad. Demoniska predikare säger säger till sina efterföljare:"Varför söker ni Gud någon annanstans? Var och en av er är ju själv Gud! Ni kan göra vad ni vill. Tro inte på Gud. Kasta bort Gud! Gud är död." Så predikar demonerna.

Bg 16.16

.

Självbelåten och alltid oförskämd, förblindad av rikedom och falsk prestige utför han ibland något som bara til namnet är ett offer, utan att följa några regler och föreskrifter.

16.17

.

Förvirrad av falskt ego, styrka, högmod, lusta och vrede, blir demonen avundsjuk på Gudomens Högsta Personlighet, som befinner sig i hans egens kropp såväl som i andras kroppar, och bespottar den verkliga religionen.

Bg 16.18

.

Tre portar leder till detta helvete - lusta,vrede och girighet. Varje människa måste vända sig från dessa portar, ty de leder till själens förnedring.

Bg 16.21

.

De som förkastar skrifternas bud och handlar efter sina egna nycker uppnår varken fulländning, lycka eller det högsta målet.

Bg 16.23

-------------

Jag råkade finna följande artikel där den katolske kardinalen Michel Schooyans intervjuas, där står en del som passar bra in i sammanhanget:

http://www.katobs.se/art_europakrisen_schooyans.htm

Zenit – Hur går det att förklara denna fascination inför döden ?

.

Vid minst ett dussintal tillfällen påtalade Johannes Paulus II existensen av en ”dödens kultur”. Denna ”kultur” är nu mycket fast rotad i Europa, där den är tecknet på att människorna i stor utsträckning förlorat hoppet! Den kvinnliga och manliga steriliseringen har blivit en vanlig sak. I flera länder i Europa finns det flera aborter än födelser. Enligt statistikbyrån Population Reference Bureau, är det mer än 70% av europeiska kvinnor som använder preventivmedel. De europeiska länderna där man på de flesta håll kritiserade encyklikan Humanae vitae är de områden där man tar mest avstånd från livet. Hur skall vi annars förklara att man ej bryr sig om riskerna för cancer som användandningen av kemiska preventivmedel medför och som Världshälsoorganisationen (WHO) har bekräftat? Vad skall vi säga om de eventuellt abortiva effekterna av vissa av dem? Och slutligen vad skall vi säga om risken för att dö som vissa patienter med sexuellt överförbara sjukdomar medvetet har tagit på sig?

.

Zenit – I ert verk Terrorismen med mänskligt ansikte och i andra verk återkommer ni ofta till anledningarna för denna dödslängtan. Ni påtalar dödsdriften vi finner i vår tids ideologier, framför allt i kommunismen, fascismen, nazismen, men också nutidens liberalism....

Monsignore Schooyans – Nittonhundratalets totalitära ideologier har överlevt regimerna inom vilka de uppkom. Dessa ideologier har det gemensamt att de förkastar varje form av moralisk referens, om partiet, omsorgen om rasens renhet eller staten kräver det. Dessa ideologier som har varit inspirationskälla till kommunismen, nazismen och fascismen är alltjämt mycket livskraftiga, och har dessutom fått ytterligare stöd av den chockvåg som den neo-liberala ideologin för fram. Den neo-liberala ideologin har hämtat två ämnen från denna rörelse. För det första individualismen. Det som räknas, det är autonomin, individens totala frihet. Om individen har kraft till det, kan den utnyttja andra, profitera på dem, använda dem för sin nytta eller för sitt nöje, eliminera dem om de inte längre kan användas. Människan är inte längre en social varelse, hon är människans fiende, livets herre. För det andra har vi den s.k. ”libre-examinisme” Det som räknas är individens eget förnuft, sanningen är relativ och beror på vad individen anser vara sanning. Individerna tar som referensram för sin moral de egna intressena och det som individen finner för nöjsamt. Individens förnuft tjänar till att räkna ut vad som är nöjsamt för den. Religionen, liksom varje slag av fördomar, bör bekämpas.
Illuminismen är källan till alla nuvarande rörelser som opponerar sig mot varje norm, varje moralregel, och varje religion som förstärker den naturliga moralens principer. Denna individualism och denna ”libre-examinism” är idag de principer som är skyldiga till banaliseringen av dödens gåva, till exempel genom abort och eutanasi, men också av födelsekontroll. Vissa, bland dem Hegel, går till och med ännu längre: de förespråkar självmord, inte bara som en rättighet utan som det yttersta uttrycket för individens frihet! Följden av dessa två övertygelser blir oundvikligen att man ser bort från varje slags moral och varje religion. Den leder till subjektivism och till agnosticism som motsätter sig varje uttryck för vördnad för livet, och till relativism rörande frågan om det alls finns några högre värden, till nihilism avseende det yttersta svaret på meningen med livet och döden.

......

Enligt vissa medlemmars egen åsikt deltar denna organisation fortfarande kampanjer som syftar till att beröva det ofödda barnet, den obotligt sjuke och den som lider av depression, allt rättsligt skydd. De enda som man önskar skall ha rättsligt skydd är den personal som utför aborten eller eutanasin. Den andra gruppen är de otaliga lobbygrupper som finansierar och försöker ge rättsligt skydd åt dem som handlar med döden.

Den hängivne

Text ur Bhagavad-gita Som Den Är, med innebördsförklaringar av AC Bhaktivedanta Swami.

"Den som inte hyser avund, utan är alla levande varelsers varmhjärtade vän, som inte anser sig äga någonting, som är utan falskt ego och lugn både i lycka och sorg, som alltid är tillfredsställd och belsutsamt engagerad i hängiven tjänst, och vars inre sinne och intelligens är samstämda med Mig - han är Mig mycket kär.

.

Herren återkommer till ren hängiven tjänst (bhakti-yoga) och Han beskriver i dessa två verser den rene hängivnes transcendentala egenskaper. En ren hängiven oroas aldrig, inte under några omständigheter. Inte heller avundas han någon. En ren hängiven blir heller aldrig sin fiendes fiende; han anser den andres fientlighet vara orsakad av sina egna tidigare missgärningar. Sålunda är det bättre att lida än att protestera. Trots många bekymmersamma omständigheter, är en hängiven således alltid lugn, tyst och tålmodig. Han är alltid vänlig mot alla, även mot sin fiende. Han fäster inte så stor vikt vid kroppens frid och besvär, ty han vet mycket väl att han inte är den materiella kroppen.Han identifierar sig inte med kroppen; därför är han utan falskt ego och tillfredsställd med vad som än, genom Guds nåd, kommer honom tillhanda. Han är alltid glad, ty han lägger inte ned så mycket möda på att uppnå något svåråtkomligt. En hängiven är en helt fulländad mystiker, ty han är helt absorberad i sin andlige mästares instruktioner, och eftersom hans sinnen är under kontroll är han beslutsam. Han kan inte förledas av falska argument, ty ingen kan få honom att göra avkall på sin fasta beslutsamhet att utföra hängiven tjänst. Han är helt medveten om attt Krishna är den eviga Guden, så ingen kan störa honom. Alla dessa egenskaper gör det möjligt för honom att förtrösta på Gud. En sådan hängiven tjänst är naturligtvis sällsynt, men hängivne uppnår detta plan om han följer de reglerande principerna."

Bg 12.13-14

.

"Den, för vars skull ingen försätts i svårigheter och son inte störs av ängslan, som är lugn både i lycka och olycka, är Mig mycket kär.

.

En hängiven försätter ingen i svårigheter, ängslan, fruktan eller otillfredsställelse. Eftersom en hängivne är vänlig mot alla, uppför han sig på ett sätt som inte oroar någon. Skulle andra provocera en hängiven, störs han inte därav. Det är genom Herrens nåd som en hängiven är så tränad att han inte oroas av yttre störningar. En materialist blir vanligtvis glad när någonting tillfredsställer hans sinnen och kropp, men när han ser att andra har något njutbart som han inte äger, så blir han ledsen och avundsjuk. När han väntar på en fiendes hämnd, befinner han sig i ett tillstånd av skräck, och när han inte lyckas med ett visst projekt blir han nedstämd. En hängiven är dock alltid transcendental till alla dessa orosmoment, och därför hålller Krishna honom mycket kär."

Bg 12.15

.

"Den som inte är beroende av vanliga händelseförlopp, som är ren, kunnig, utan bekymmer, fri från alla smärtor och som inte strävar efter något resultat - en sådan hängiven är Mig mycket kär.

.

En hängiven kanske erbjuds pengar, men han bör inte sträva efter att förvärva pengar. Om pengar automatiskt, genom Guds nåd, tillfaller en hängiven så förblir han opåverkad. Det är naturligt för en hängiven att bada minst två gånger om dagen och att stiga upp tidigt på morgonen för att utföra sin hängivna tjänst. Han är alltså ren både invärtes och utvärtes. En hängiven är allltid kunnig, ty han förstår mycket väl meningen med vad som sker i livet, och han är övertygad om de auktoriserade skrifternas äkthet. En hängiven ansluter sig aldrig till någon särskild falang, och därför är han bekymmerslös. Han pinas aldrig, ty han står över alla beteckningar; han vet att hans kropp är en beteckning, så även om kroppen har smärtor, är han fri. Den rene hängivne strävar aldrig efter något som strider mot den hängivna tjänstens principer. Han kan bygga ett tempel för Herren och för den skull ta på sig många bekymmer, men skulle aldrig bygga sig en stor villa för egen njutning."

Bg 12.16

.

"Den, som varken håller fast vid glädje eller sorg, som varken sörjer eller åtrår och som försakar både lyckobringande och olycksbringande ting, är Mig mycket kär.

.

En ren hängiven är varken lycklig eller olycklig över materiell vinst eller förlust; inte heller är han angelägen attt få en son eller lärjunge. och han blir inte olycklig om han inte får någon.Om han inte får vad han önskar, så blir han inte heller olycklig för det. Han är transcendental till alla slags lyckobringande och olycksbringande syndfulla handlingar. En hängiven är beredd attt ta på sig alla slags risker för attt glädja den Högste Herren. En sådan hängiven hålles mycket kär av Krishna."

Bg 12.17

.

"Den som behandlar vänner och fiender lika, som är oberörd av ära och vanära, hetta och kyla, lycka och olycka, berömmelse och klander, som är fri från materiell besmittelse, alltid tyst och tillfredsställd med allt, som inte bryr sig om någon hemvist, som är stadigt fäst i kunskap ch engagerad i hängiven tjänst - han är Mig mycket kär.

.

En hängiven har aldrig dåligt umgänge. Det är naturligt att man ibland blir prisad och ibland vanärad; en hängiven är dock allltid transcendental till konstlad berömmelse och vanära, lycka och olycka. Han är tålmodig. Han talar inte om något annat än Krishna, därför kallas han tystlåten. Att vara tystlåten innebär inte att man inte talar, utan det betyder att man inte talar om ovidkommande ting. Man bör bara tala om väsentligheter, och det mest väsentliga för en hängiven är att tala om den Högste Herren. En hängiven är lycklig under alla omständigheter; ibland kanske han får god mat, ibland inte, men han är i vilket fall som helst tillfredsställd. En hängiven bryr sig inte heller om hur han bor. Ibland kan han bo under ett träd, och ibland kanske han bor i ett palats, men han är inte attraherad. Han sägs vara fixerad, ty han är stadig i i sin beslutsamhet och kunskap. Vi finner kanske upprepningar i beskrivningen av en hängivens egenskaper, men detta är till för attt illustrera det faktum att en hängiven måste förvärva dessa egenskaper. Utan goda egenskaper kan man inte bli en ren gudshängven. Den som inte är en gudhängiven har inga goda egenskaper."

Bg 12.18-19

.

"Den som med tro fullständigt följer den hängivna tjänstens oförgängliga väg och gör Mig till det högsta målet - han är Mig oändligt kär.

.

Den hängivna tjänstens metod är mycket kär för Herren, och Han accepterar den som är engagerad på detta sätt. Arjuna frågade vilken som är bäst - den som följer den opersonliga Brahmans väg, eller den som engagerar sig i den Högste Personlige Gudens personliga tjänst. Och Herren svarade rakt på sak att det inte råder något tvivel om att gudshängiven tjänst är den bästa av alla vägar till sjlävförverkligande. Det fastslås att man genom gott umgänge attraheras till ren hängiven tjänst. Detta leder till attt man accpeterar en bona fide andlig mästare. Under hans ledning börjar man lyssna till och prisa Herrens härlighet, samtidigt som man följer den hängivna tjänstens reglerande principer med tro, förkärlek, och hängivenhet. På så sätt blir man engagerad i Herrens transcendentala tjänst.

Då man uppfatttar den Högsta Absoluta Sanningen som opersonlig, arbetar man utan fruktbärande resultat, och man mediterar och odlar kunskap för att förstå vad som är ande och vad som är materia. Detta är nödvändigt bara så länge man inte umgås med en ren hängiven. Om man omedelbart utvecklar en önskan att engagera sig i Krishna-medvetande, i ren hängiven tjänst, så behöver man inte stegvis förbättra sig i andligt förverkligande. Därför är hängiven tjänst, som beskrivs i Bhagavad-gita, mer tilltalande."

Bg 12.20

Och om man inte kan utöva bhakti-yoga?

Bilderna visar Radhadesh i Belgien, ett av ISKCONs tempel. Besökare är välkomna.


Bhakti-yoga innebär ett reglerat liv, som kräver en viss disciplin. Det är kanske inte alla som vill eller har möjlighet att ta upp ett sådant liv. Men vad skall man då göra om man vill avancera andligt?

"Om du inte kan tillämpa bhakti-yogas föreskrifter, försök då istället arbeta för Mig, ty genom att arbeta för Mig kommer du att nå det fulländade stadiet.

Man bör vara sympatiskt inställd till spridande av Krishna-medvetande. Det finns många hängivna som är engagerade i att sprida Krishna-medvetande, och de behöver hjälp. Även om man alltså inte direkt kan tillämpa bhakti-yogas reglerande principer, kan man stödja sådant arbete. Varje bemödande kräver utrymme, kapital, organisation och arbetkraft. Samma saker behövs också i Krishnas tjänst. Den enda skillnaden är att i det materiella livet arbetar man för sinnesnjutning. Samma arbete kan dock utföras för att glädja Krishna, och då blir arbetet andligt. Det finns många områden där man kan hjälpa, och man bör vara intresserad av sådana handlingar. Denna frivilliga tjänst kommer att hjälpa en att nå ett högre tillstånd av gudskärlek, varvid man blir fulllkomlig."
Bg 12.10

"Om du emellertid är oförmögen att arbeta i detta medvetande, försök då att försaka frukterna av ditt arbete, och försök att vara förankrad i självet.

Det kan vara så att man p g a sociala, familj- eller religiösa förhållanden eller andra förhindrande omständigheter, är oförmögen att ens sympatisera med Krishna-medvetna aktiviteter. Om man direkt stödjer Krishna-medvetna aktiviteter, kan protester från familjemedlemmar uppkomma, och man kan stöta på många andra svårigheter. De som har sådana problem tillråds att offra frukterna av sitt arbete till ett gott ändamål. Vi finner att när en person, som inte ens är intresserad av Krishna-medvetna aktiviteter, ger bidrag till sjukhus eller andra sociala institutioner, så försakar han sina handlingars frukter, för vilka har har arbetat hårt. Detta rekommenderas även här, ty genom att ge bort frukterna av sitt arbete renar man gradvis sitt inre sinne, och med ett rent inre sinne kan man förstå Krishna-medvetande."
Bg 12.11

"Om du inte kan tilläpa denna metod, sysselsätt dig då med att odla kunskap. Bättre än kunskap är emellertid meditation, och bättre än meditation är försakelse av handlingens frukter, ty genom sådan försakelse kan man uppnå sinnesfrid.

Det är bättre för dem, som inte kan följa Krishna-medvetandets principer att odla kunskap, ty genom kunskap kan man komma till insikt om sin verkliga situation.

Kunskap utvecklas så småningom till meditation. Genom meditation kan man gradvis förstå Gudomens Högsta Personlighet. Under alla omständigheter bör man dock försaka frukten av sitt arbete, vilket innebär att man använder karmas resultat till ett gott ändamål.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns två metoder att nå Gudomens Högsta Personlighet, det högsta målet. En metod innebär en gradvis utveckling, medan den andra metoden är direkt. Hängiven tjänst i Krishna-medvetande är den direkta metoden. Den indirekta metoden innebär försakande av handlingens frukter. Man kan antingen gå steg för steg eller också kan man gå den direkta vägen. Det är inte möjligt för alla att tillämpa den direkta metoden, och därför är den indirekta metoden också bra.

I Bhagavad-gita är det dock den direkta metoden som betonas."

Bg 12.12

Bhakti-yoga

patram puspam phalam toyam

yo me bhaktya prayacchati

tad aham bhakty-upahrtam

asnami prayatatmanah

.

Översättning till svenska:

Om någon med kärlek och hängivenhet offrar Mig ett löv, en blomma, en frukt eller vatten, tar Jag emot hans offer.

Bg 9.26

.

Vad är meningen med livet, undrar väl de flesta någon gång.

I Bhagavad-gita förklarar Krishna att vårt lidande i denna värld beror på att vi glömt vårt eviga förhållande med Honom. Meningen med människolivet är att återuppväcka vår förlorade identitet. Vi är inte menade att ruttna bort i den materiella existensen, i en ständig kamp för tillvaron och glömska av vår ursprungliga identitet som Krishnas tjänare. Vårt lidande beror på denna glömska.

.

Vår sanna identitet är evig, och fylld av kunskap och lycka, och det enda sättet att nå tillbaka till vårt sanna tillstånd är den metod som kallas bhakti-yoga. Bhakti-yoga innebär att man alltid är engagerad i kärleksfull tjänst till Krishna. Det är inte frågan om någon ensidig tjänst, utan om ett ömsesidigt utbyte mellan Krishna och den levande varelsen, Krishnas hängivne.

Den hängivne vill glädja Krishna, och Krishna vill glädja Sin hängivne.

.

Krishna förklarar:

Den, som dyrkar Mig och tillägnar Mig alla sina handlingar, som utan att avvika förblir Mig hängiven, engagerad i hängiven tjänst, som alltid mediterar över Mig, och som har fäst sitt inre sinne vid Mig: honom, o Prthas son, räddar Jag snabbt ur födelsens och dödens hav.

Bg 12.6-7

.

Ur Srila Prabhupadas Innebördsförklaring:

"I ren hängiven tjänst kommer man till insikt om att Gud är mäktig och att den individuella själen är underordnad Honom. Själens plikt är att tjäna Herren, och om han inte gör det, kommer han att tjäna maya (materien).

Den Högste Herren kan endast uppskattas genom hängiven tjänst. Man måste därför vara helt hängiven. Man bör alltid arbeta för Krishna. Det spelar ingen roll vilket arbete man har, bara det utföres för Krishna. Detta är normen för hängiven tjänst. Den hängivne önskar inget annat än att kunna tilfredsställa den Högsta Personliga Guden. Hans mål i livet är att glädja Krishna, och han kan offra allting för att tillfredsställa Krishna. Metoden är mycket enkel: Man kan ägna sig åt sin syssla och samtidigt sjunga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare/ Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Detta sjungande gör att den hängivne attraheras av Gudomens Personlighet. I denna vers lovar den Högsta Herren, att Han utan dröjsmål befriar en ren hängivne från den materiella existensens hav, om denne är engagerad på detta sätt.

...

Genom att rätt och slätt sjunga Krishnas heliga namn kan en hängivne lätt och lyckligt närma sig det högsta målet. ... Man bör ge upp alla andra metoder av självförverkligande och rätt och slätt utföra hängiven tjänst i Krishna-medvetande. Detta gör det möjligt att uppnå livets högsta fulländning. Man behöver inte ta hänsyn till sitt tidigare livs syndfulla handlingar, ty den Högste Herren tar helt och hållet hand om en."

----------

Många har frågat varför de hängivna sjunger Hare Krishna.

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare

Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

är helt enkelt en bön som betyder: "O Herre vänligen engagera mig i Din tjänst". Man ber om att alltid få förbli engagerad i kärleksfull tjänst till Gud. Det är en speciell gåva till människan i vår nuvarande tidsålder (som kallas för Kali-yuga i den vediska litteraturen), där människan sägs vara kortlivad, föga intelligent och alltid full av klagan. Vi har vare sig tillräckligt utvecklad intelligens eller den högstående karaktär som krävs för att klara av de andliga metoder som användes längre tillbaka i jordens historia, med storslagna offerceremonier och långvarig meditation.

.

Men vi är gynnade i en enda sak: vi kan renas genom att lyssna till och meditera på Hare Krishna-mantrat, som utgörs av Guds namn. Gud säges vara absolut, vilket innebär att det inte är någon skillnad mellan Gud och Hans namn; uttalar vi Hans namn så innebär det att Han är närvarande hos oss. Bhakti-yoga, dvs hängiven tjänst till Gud är ett sätt att rena sinnena. I vår nuvarande materiella exstens är sinnena alltid orena, p g a att de alltid är engagerade i sinnenjutning. Genom att tillämpa bhakti-yoga kan man dock renas och uppnå en direkt kontakt med den Högste Herren.

.

Ordet tjänst kan kanske låta lite obehagligt för oss, eftersom man i denna materiella värld ofta får dåliga erfarenheter av att tjäna någon; risken finns att man blir utnyttjad och förnedrad.

Srila Prabhupada ger exemplet att man kan vara engagerad i någon arbetsgivares tjänst, men man tjänar inte honom av kärlek utan helt enkelt för att få lite pengar. Arbetsgivaren älskar inte heller sina anställda, han tar emot deras tjänster och betalar dem.

I andligt liv upphöjs man dock till ren kärlek, där svek, falskhet och utnyttjande inte har möjlighet att existera. Denna gudskärlek finns slumrande i våra hjärtan och metoden för att återuppväcka den kallas för bhakti-yoga.

.

"För att kunna tillämpa bhakti-yogas reglerande principer måste man , under en kvalificerad andlig mästares ledning, följa vissa regler: Man måste stiga upp tidigt på morgonen, ta ett bad, sjunga Hare Krishna och be i templet. Sedan hämtar man blommor att offra till Gudsgestalten, man lagar mat som offras till Gudsgestalten, och man intar denna mat som nu kallas prasadam. Man måste följa vissa regler och föreskrifter. Man bör också ständigt höra Srimad Bhagavatam och Bhagavad-gita från rena hängivna. Denna metod kan hjälpa alla att höja sig till stadiet av gudskärlek, och då kan man vara säker på att nå Guds andliga rike. Tillämpningen av bhakti-yoga, med regler och föreskrifter, under en andlig mästares ledning, försätter definitivt utövaren i ett tillstånd av gudskärlek."

Bg 12.9

Andesjälen

Den Heliga Herren sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De vise sörjer varken de levande eller döda.
Bg 2.11

För själen finns varken födelse eller död. Ej heller upphör han någon sin att existera om han en gång funnits. Han är ofödd, evig, odödlig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.
Bg 2.20


Bhagavad-gita förklarar att vi är eviga andliga varelser, och att det största misstag den levande varelsen begår är att identifiera sig med kroppen. Kroppen är som ett klädesplagg: man använder plagget för en tid, och när det är utslitet så slängs plagget bort. På samma sätt
är det med kroppen, den föds, lever en tid, alstrar avkomma, åldras och dör.
Kroppen dör när den inte längre är duglig till att användas och själen då tvingas överge den och anta en ny kropp.

Detta eviga kretslopp kallas på sanskrit för samsara, ett ständigt upprepat förlopp av födelse och död. Eftersom kroppen är ödesbestämd att förgås är den inte lika viktig som själen. Den som känner till detta sägs i Bhagavad-gita vara verkligt vis, och att det för honom finns ingen orsak att sörja, ty han vet att den levande varelsen existerar för evigt.


Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, då inte du existerade eller då någon av dessa kungar inte existerade; ej heller i framtiden kommer någon av oss upphöra att vara till.
Bg 2.12

Vet, att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga själen.
Bg.2.17

Krishna förklarar att det inte är så att vi inte existerade i det förflutna och inte heller kommer vi att upphöra att existera i framtiden. Andesjälen har ingen början eller slut, därför ande är till sin natur i motsats till materia evig och kan aldrig förstöras.
Vem som helst kan förstå vad det är som är spritt över hela kroppen; det är medvetande. Medvetande och liv är tecken på själens närvaro. Utan själens närvaro är liv inte möjligt.
Man kan se detta när någon avlider; han är borta säger alla de anhöriga och sörjer.

Men vad är det som är borta? Kroppen ligger ju där och ser ut precis som vanligt. Vad är det som är borta, varför är den levande kroppen plötsligt död? Vad som har hänt är att andesjälen, dvs den person som bebott kroppen, nu har givit sig av.

Och kroppen som tidigare vårdats så ömt, duger nu inte till någonting, den bränns upp och blir till aska eller grävs ner och förmultnar. Eller så blir den liggande någonstans och vilda djur äter upp den. Vem som helst kan förstå att den materiella kroppen är förgänglig till sin natur, den kan förstöras omedelbart eller om hundra år. Det är enbart en fråga om tid, det finns ingen möjlighet att vidmakthålla den för evigt. Och ändå ägnar vi all omsorg på kroppen, och negligerar andesjälen, våra eviga identitet. Det är som om man noggrannt tog hand om en bur, utan att bry sig om fågeln som sitter inne i buren.


Såsom den förkroppsligade själen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom till åldersom, så vandrar själen också in i en annan kropp vid döden. Den självförverkligade själen förvillas ej av en sådan förändring.
Bg 2.13

Den levande varelsen är fånge i den materiella existensen, ständigt underkastas han en ny födelse och en ny död. Den vediska filosofin förklarar att människolivet är oerhört viktigt, för människan har i motsats till djuren tankeförmåga nog att ställa filosofiska frågor om varför vi är här, finns det någon Skapare och varför tvingas vi att lida?

Den levande varelsen underkastas ständigt lidanden och bekymmer. Kroppen lider av allehanda besvär, psyket fylls av bekymmer, oro för framtiden, ånger över eller saknad efter det som varit, ångest, vrede, habegär.
Vi plågas också av andra levande varelser, alltifrån störande insekter till människor som vi hamnar i konflikt med.
Vidare så störs vi av klimatiska faktorer, stark kyla eller hetta, för mycket eller för lite regn, naturkatastrofer.
Det är med andra ord ingen behaglig tillvaro som vi underkastas i den materiella världen.

Efter döden kommer en ny födelse. Hur den nya kroppen som den levande varelsen tvingas anta ser ut beror helt på hans tidigare gärningar. Hur vi handlar i vårt nuvarande liv bestämmer hur vår framtid kommer att utvecklas. Det är det som kallas karma. "Vad du sår skall du ock skörda", förklaras det i Bibeln, och så är det, goda och fromma handlingar kommer i sinom tid att ge ett gott resultat, medan vi med destruktiva handlingar skapar oss själva en mörk framtid.
Läran om karma förklarar att vi har full frihet och ansvar att själva utforma vår framtid, men man måste ha klart för sig att även om det är sant att goda gärningar kommer att ge gott reslutat, så varar inte det goda resultatet för evigt, det är som ett bankkonto, vi kan njuta av pengarna vi sparat ihop, men en dag kommer pengarna att vara slut, och då blir det att börja från början igen. I den materiella världen tar vår strävan aldrig slut.

Karma är stark men inte oföränderlig eller evig. Inte heller är samsara, det upprepade förloppet med upprepad födsel och död omöjlig att bryta sig fri ifrån.
Människolivet ger oss en unik möjlighet att genom filosofisk efterforskning finna en väg ut ur vår plågsamma materiella existens. Och den enda vägen ut ur fångenskapen är: kunskap.

Kunskap är styrka, sägs det och detta stämmer till fullo i andligt liv.
Dessvärre lever vi en värld där andlig okunnighet hyllas, men möjligheten till befrielse finns där, med hjälp av skrifter som Bhagavad-gita och de personer som förstått och förverkligat skrifternas innehåll.

Mera om andesjälen:
http://www.krishna.com/main.php?id=461

Bhagavad-Gita och Srimad Bhagavatam

"O kunniga och allvarligt tänkande människor, njut av Srimad-Bhagavatam, den fullmogna frukten från den vediska litteraturens önsketräd."
S B 1.1.3

Den vediska litteraturen är mycket omfattande; den mest kända av alla Vedaskrifter är dock Bhagavad-gita, vilken kan sägas vara hinduismens bibel.

Bhagavad-gita är en uppteckning av ett samtal mellan Krishna Själv och hans vän och lärjunge Arjuna, samtalet ägde rum för 5000 år sedan, på slagfältet Kuruksetra strax innan ett stort fältslag tog sin början.

Bhagavad-gita kan sägas vara den andliga kunskapens ABC. Här förklaras alla grundläggande begrepp inom andlig kunskap: andesjälen, dvs den levande varelsen, den materiella naturen och hur den fungerar, kunskap om Gud, dvs Krishna, samt hur man genom hängiven tjänst till Honom kan befrias från den materiella naturens band.

Srimad Bhagavatam fortsätter där Bhagavad-gita slutar. Srimad Bhagavatam sammanställdes för 5000 år sedan av det stora helgonet Sri Vyasadeva, och är ett väldigt epos innehållande en mängd olika berättelser om Krishna, Hans olika inkarnationer och aktiviteter, Hans hängivna, skapelsen av universum bland många andra ämnen.

Verket är uppbyggd efter en viss plan, och det är viktigt att man läser varje del i tur och ordning, och inte slumpmässigt hoppar fram och tillbaka, eftersom tanken är att gradvis bygga upp läsarens andliga kunskap.
Srila Prabhupada förklarar i sin kommentar att: "Denna bok, Srimad Bhagavatam, kommer gradvis att höja den fördomsfria läsaren till den högsta fulländningens transcendentala plattform."

Srimad Bhagavatams första vers innehåller en vördnadsbetygelse som riktar sig direkt till Herren Krishna:

"O min Herre, Sri Krishna, Vasudevas son, o Du ursprungliga Personliga Gudom, som genomtränger allt, jag frambär min respektfulla vördnad till Dig. Jag mediterar på Herren Sri Krishna, ty Han är den Absoluta Sanningen och den yttersta orsaken av alla orsaker till de manifesterade världarnas skapelse, vidmakthållande och förintelse.
Han är både direkt och indirekt medveten om alla manifestationer, och Han är helt oberoende, ty det finns ingen annan orsak bakom Honom. Det är Han allena, som först delgav den vediska kunskapen i hjärtat på Brahmaji, den första levade varelsen. Genom Honom har till och med stora visa män och halvgudar placerats i illusionens värld, där man är förvillad på liknande sätt som när man tycks se vatten i elden, eller land på vattnet. Det är endast på grund av Honom som de materiella världarna, vilka är temporärt manifesterade genom verkningarna från den materiella naturens tre kvaliteter, synes vara verkliga fastän de i själva verket är overkliga. Jag mediterar därför på Honom, Herren Sri Krishna, som för evigt existerar i i sin transcendentala boning, vilken ständigt är och förblir fri från den materiella världens illusoriska företeelser. Jag mediterar på Honom därför att Han är den Absoluta Sanningen."

S B 1.1.1

Ur Srila Prabhupadas innebördsförklaring till ovanstående vers:
Mahaprabhu Sri Caitanya beskriver detta bokverk som varande den fläckfria Purana, ty det innehåller transcendentala berättelser om Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna. Hur denna Srimad-Bhagavatam kom till är också en underbar historia. Den nedskrevs av Sri Vyasadeva efter det att hans transcendentala kunskap hade nått full mognad. Han skrev då detta verk under sin andliga mästare Sri Naradajis ledning. Vyasadeva sammanställde all vedisk litteratur, dvs de fyra Veda-böckerna, Vedanta-sutra (eller Brahma-sutra), de arton Puranas samt Mahabharata m fl. Men trots detta blev han inte nöjd. Det var något som fattades. Hans andliga mästare (Narada) märkte att han inte var nöjd, och sålunda fick han av Narada rådet att skriva om Herren Sri Krishnas transcendentala gärningar. Dessa transcendentala gärningar beskrivs särkilt i tionde boken av detta verk. Men för att riktigt förstå innebörden, måste man gå stegvis fram genom att först skaffa sig kännedom om innehållet i de första nio böckerna.
Det är helt naturligt, att den som har filosofisk läggning önskar få reda på ursprunget till skapelsen. När en sådan person på natten ser stjärnorna lysa på himlen, spekulerar han över huruvida dessa planeter är bebodda eller ej. Sådana frågeställningar är helt naturliga hos människan, ty hon har ett medvetande, som står högre än djurens. Författaren till Srimad-Bhagavatam ger direkta svar på dylika frågor."

Bhagavad-gita on-line:
http://www.krishna.com/gitaframeset/gita_frameset.html

Srimad Bhagavatam on-line:
http://www.krishna.com/e-books/Srimad-Bhagavatam_Canto_01.pdf

Krishna

Gud har ett oändligt antal namn, men "Krishna" innefattar dem alla.
"Krishna" betyder "den alltigenom tilldragande", och Gud har så många attraktiva egenskaper att Han attraherar alla.

Bland Herrens alla tilldragande egenskaper kan ändå den viktigaste sägas vara att Han är en person. Krishna är inte en opersonlig tomhet; Han är en person med tankar och känslor precis som vi människor, men i motsats till människan så är Han fullständigt fri från alla fel och brister.

Krishna är den Högste Personen, alltings ursprung och den grund på vilket allt vilar.
Han är fullständigt fri och oberoende och förklaras i de vediska skrifterna besitta all makt, all styrka, all skönhet, all berömmelse, all kunskap och all avsagdhet. Själva döden fruktar Hans överhöghet. I det materiella universum sägs tiden vara Hans representant; inget är varaktigt i den materiella existensen, med tiden förintas allt.

Krishnas makt är oändlig, i ett enda andetag skapar Han och förintar alla universa.

Men Han är också vår bästa vän och välönskare, Gud är en person som det är möjligt att lära känna, att tjäna och att älska. Det sägs att tar vi ett steg mot Herren, så tar Han tio steg mot oss, Hans önskan är nämligen att vi skall befrias från allt lidande och misär som vi underkastas i denna materiella värld, och att vi skall återvända hem till den andliga världen; hem till Gudomen.

Det uppstår ibland missförstånd om att tillbe Gudsgestalten i templet eller att måla bilder av Krishna skulle vara någon sorts avgudadyrkan. Detta stämmer inte.
Avgudadyrkan innebär att man dyrkar något beläte som man skapat efter egen fantasi.
Det går inte att spekulera över hur Gud ser ut; man måste läsa i auktoritativa skrifter (mer om detta i nästa inlägg) om vem Krishna är och hur Han ser ut.

I nionde cantot av eposet Srimad Bhagavatam beskrivs Herren så här:

Närhelst de religiösa principerna avtar och de irreligiösa principerna tilltar, uppenbarar Sig av egen vilja den högsta härskaren, Gudomens Högsta Personlighet Sri Hari.

Förutom Herrens personliga önskan finns ingen orsak till Hans framträdande, försvinnande eller gärningar. I egenskap av Översjäl är Han medveten om allt. Följaktligen finns det ingen orsak som påverkar Honom, inte ens verkningarna av fruktbringande gärningar.

Gudomens Högsta Personlighet verkar genom Sin materiella energi vid skapelsen, vidmakthållandet och förintelsen av denna kosmiska manifestation. Allt sker endast därför att Herren av medlidande önskar befria den levande varelsen och få slut på hans materialistiska liv, hans ständigt upprepade födsel och död. Sålunda gör Han det möjligt för den levande varelsen att åter komma hem, tillbaka till Guds rike.

För att visa Sin orsaklösa barmhärtighet för de gudshängivna, som skulle komma att födas i framtiden i denna Kali-ålder, agerade Gudomens Högsta Personlighet, Krishna, på ett sådant sätt, att man helt enkelt genom att minnas Honom blir fri från all sorg och olycka i den materiella tillvaron.

Krishnas ansikte är dekorerat med smycken, såsom örringar formade som hajar. Han öron är vackra, Hans kinder strålande och Hans leende attraherar alla. Alla som ser Herren Krishna upplever en festivalstämning. Vem som helst känner fullständig tillfredsställelse av att se Hans ansikte och kropp.

S.B 9.24.56-58, 61, 65

A C Bhaktivedanta Swami (Srila Prabhupada)

Denna blog tillägnas A C Bhaktivedanta Swami, av sin lärjungar kallad Srila Prabhupada.

Srila Prabhupada föddes 1896 i Calcutta, Indien. Hans familj var djupt religiös, och Prabhupada lärde sig redan från första början i livet vikten av att tjäna Krishna.1922 träffade han för första gången Srila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakura, som kom att bli Srila Prabhupadas andlige läromästare. Redan vid deras första möte uppmanade Srila Bhaktisiddhanta Prabhupada att sprida kunskap om Krishna världen över medelst det engelska språket. Han betonade också vikten av att publicera och distribuera andlig litteratur.

Detta kom att bli Srila Prabhupadas livsuppgift.

År 1944 startade han tidskriften Back To Godhead, som fortsätter att komma ut än i denna dag, 1947 förärades han på grund av sin stora lärdom hederstiteln "Bhaktivedanta" av Gaudiya Vaisnava-sällskapet och år 1950 drog han sig tillbaka från familjelivet för att ägna sig åt studier och predikan på heltid.

I början av 1960-talet publicerade han sina första böcker, tre volymer med översättning och kommentarer av det stora andliga eposet Srimad Bhagavatam, ett arbete som kom att fortsätta fram till hans död och som totalt kom att omfatta 14 volymer.

År 1965 kom så Srila Prabhupada, vid 69 års ålder, att resa till USA för att fullfölja sin andlige mästares order: att predika Krishnamedvetande i väst, på det engelska språket. Han anlände till New York, endast försedd med några få dollar och en låda innehållande volymer av Srimad Bhagavatam. Det första året förde med sig stora svårigheter, men 1966 kunde Srila Prabhupada slutligen grunda International Society for Krishna Consciousness (ISKCON), populärt kallad Hare Krishna-rörelsen.

Något decennium senare hade rörelsen vuxit till att omfatta tusentals medlemmar och nästan etthundra skolor, tempel och jordbruk, samt stora kulturella centra i Bombay, Vrindavana och Mayapur i Indien.Srila Prabupada kom under det sista decenniet av sitt liv att resa jorden runt sammanlagt tolv gånger på föreläsningsturnéer, samt att från sanskrit och bengali översätta och utförligt kommentera de andliga skrifterna Srimad Bhagavatam, Bhagavad Gita, Bhakti-rasamrita-sindhu, Sri Isopanisad och Caitanya Caritamrita, samt författa flera andra böcker.

Han lämnade denna värld i november 1977, efter en tids sjukdom.

Srila Prabhupadas samtliga bevarade brev kan läsas här:
http://prabhupada.blogspot.com/