tisdag 27 november 2007

Rengöringen av Gundicatemplet


I sin Amrita-pravaha-bhasya sammanfattar Srila Bhaktivinoda Thakura detta kapitel på följande sätt: Maharaja Prataparudra gjorde sitt bästa för att träffa Herren Sri Caitanya Mahaprabhu. Srila Nityananda Prabhu och de andra gudshängivna upplyste Herren om kungens önskan, men Sri Caitanya Mahaprabhu kunde inte gå med på att träffa honom. Då gjorde Sri Nityananda Prabhu upp en plan, och Han skickade en bit av Herrens kläder till kungen. Nästa dag, när Ramananda Raya åter bönföll Sri Caitanya Mahaprabhu att träffa kungen, vägrade Herren, men Han bad Ramananda Raya att hämta kungens son. Prinsen besökte Herren klädd som en vaisnava, och detta väckte tankar på Krishna. Sålunda befriade Sri Caitanya Mahaprabhu Maharaja Prataparudras son.

Efter denna händelse regjorde Sri Caitanya Mahaprabhu Gundicahuset innan Ratha-yatra ägde rum. Sedan tog Han Sitt bad vid Indrayumna och intog prasada i den närbelägna trädgården. Medan Sri Caitanya Mahaprabhu rengjorde Gundicatemplet tvättade en Gaudiya-vaisnava Herrens lotusfötter och drack vattnet. Denna händelse är mycket betydelsefull, ty den uppväckte hänryckt kärlek i den gudshängivne. Sedan svimmade Advaita Prabhus son vid namn Gopala under kirtana, och när han inte vaknade upp, välsignade Sri Caitanya Mahaprabhu honom genom att väcka honom. Det förekom också skämtsamma samtal mellan Nityananda Prabhu och Advaita Prabhu under intagande av prasada. Advaita Prabhu sade att Nityananda Prabhu var okänd för alla och att det inte var en grihastha -brahmanas plikt att äta tillsammans med en person som är okänd i samhället. Som svar till detta skämtsamma uttalande sade Sri Nityananda Prabhu, att Advaita Acarya var en monist och att man aldrig kunde veta hur ens sinne kan förvrängas om man äter tillsammans med en sådan opersonlig monist. Samtalet mellan dessa två prabhus - Nityananda Prabhu och Advaita Prabhu - bar en djup innebörd, som endast en intelligent människa kan förstå. Efter det att alla vaisnaverna avslutat sin lunch, intog Svarupa Damodara och andra sin prasada i rummet. Sri Caitanya Mahaprabhu fann stor glädje i att se Jagannatha-murtin efter murtins avskildhet. Vid den tidpunkten åtföljdes Han av alla de gudshängivna, och de var alla mycket glada.

Caitanya-caritamrita
Madhya-lila Kapitel 12



Nityananda Prabhu motbevisade genast Sri Advaita Acarya genom att säga:"Du lär ut opersonlig monism, och den monistiska slutsatsen är en stort hinder för progressiv, ren gudshängiven tjänst."

"Den som tar del av Din opersonliga, monistiska filosofi godtar ingenting utom den enda Brahman."

De opersonliga monisterna tror inte att Gud är det enda dyrkansvärda objektet och att de levande varelserna är Hans eviga tjänare. Enligt monisterna är Gud och den hängivne åtskilda på det materiella planet, men på det andliga planet råder ingen skillnad mellan dem. Detta kallas advaita-siddhanta, monisternas slutsats. Monisterna anser att gudhängiven tjänst är en materiell verksamhet, därför betraktar de sådana hängivna gärningar som karma, fruktbärande arbete. Detta monistiska misstag är ett stort hinder på den gudshängivna tjänstens väg.

Denna diskussion mellan Advaita Acarya och Nityananda var ett fingerat gräl som i själva verket skulle tjäna som värdefull undervisning för alla de gudshängivna. Sri Nityananda Prabhu ville påpeka att Advaita Acarya, en ren gudshängiven, inte samtyckte med den monistiska uppfattningen. Den gudshängivna tjänstens slutsats är följande: "Lärda transcendentalister, som känner den Absoluta Sanningen, kallar denna icke-dualistiska substans för Brahman, Paramatma eller Bhagavan." (SB 1.2.11)

Absolut kunskap består av Brahman, Paramatma och Bhagavan. Denna slutsats är inte den samma som monisternas. Srila Advaita Acarya fick titeln acarya eftersom Han spred bhakti-kulten, inte den monistiska filosofin. Advaita-siddhantas sanna slutsats är inte densamma som den monistiska filosofins. Advaita-siddhanta betyder här advaya-jnana, enhet i mångfald. I själva verket prisade Srila Nityananda Prabhu Srila Advaita Acarya genom detta vänskapliga fingerade gräl. Han gav vaisnava-slutsatsen i form av Bhagavatams slutgiltiga ord: vadanti tat tattva-vidas. Detta är också den slutsats som följer av ett mantra i Chandogya Uapnisad: ekam evadvitiyam.

En gudshängiven vet att det finns enhet i mångfalden. Sastras mantran stöder inte impersonlisternas monistiska slutsats, och inte heller godtar vaisnava-filosofin impersonalism utan mångfald. Brahman är den störste, Han som innesluter allt, och det är enhet. Krishna säger i Bhagavad-gita (7.7): mattah parataram nanyat. "Det finns ingen sanning högre än Krishna Själv." Han är den ursprungliga substansen, ty alla kategorier emanerar från Honom. Sålunda är Han samtidigt ett med som skild från alla kategorier. Herren är alltid engagerad i olika andliga aktiviteter, men monisterna kan inte förstå andlig mångfald. Slutsatsen är, att fastän den kraftfulle och kraften är en och densamma, så finns det variationer inom den kraftfulles energi. I dessa variationer finns det en skillnad mellan ens eget själv, mellan former av samma kategori och mellan former av olika kategorier. Det finns med andra ord alltid variationer i kategorierna, vilka förstås vara kunskap, den som besitter kunskap samt det som är känt. På grund av den eviga existensen av kunskap, den som besitter kunskap och det som är känt, känner gudshängivna personer överallt till den eviga existensen av den Högsta Personliga Gudens gestalt, namn, egenskaper, lekar och omgivning. De gudshängivna går aldrig med på monisternas förkunnande av enhet. Om man inte håller fast vid uppfattningen om den som besitter kunskap, det som är känt och kunskapen själv, finns det ingen möjlighet att förstå andlig mångfald, och inte heller kan man erfara den andliga mångfaldens transcendentala lycksalighet.

Den monistiska filosofin är en anpassning av den buddistiska tomhetsfilosofin. Vid ett fingerat gräl med Sri Advaita Acarya förkastade Sri Nityananda Prabhu denna typ av monistisk filosofi. Förvisso accepterar vaisnaver Herren Sri Krishna som det yttersta enheten, och det som är i avsaknad av Krishna kallas maya, dvs det som inte har någon existens. Yttre maya uppenbaras i två faser - jiva-maya, de levande varelserna, och guna-maya, den materiella världen. I den materiella världen finns prakriti (den materiella naturen,) och pradhana (den materiella naturens ingredienser). När man blir Krishnamedveten existerar emellertid inte materia och andliga skillnader. En långt framskriden gudshängiven person som Prahlada Maharaja ser alllting som ett - Krishna. I Srimad Bhagavatam står det krishna-graha-grihitatma na veda jagad idrisam (SB 7.4.37) Den som till fullo utvecklat Krishnamedvetande skiljer inte mellan materiella ting och andliga. Han ser allting som relaterat till Krishna och därför som andligt. Genom advaya-jnana-darsana har Srila Advaita Acarya lovprisat ren gudshängiven tjänst. Här fördömer sarkastiskt Srila Nityananda Prabhu den opersonliga, monisitiska filosofin och prisar Sri Advaita Prabhus korrekta filosofi om icke-tvåfald.

Nityananda Prabhu fortsatte:"Du är en sådan monist! Och nu äter Jag vid Din sida. Jag vet inte hur Mitt sinne kommer att påverkas genom detta."

Man utvecklar sitt medvetande enligt samhälle och umgänge. Srila Nityananda Prabhu påpekar att en gudshängiven måste vara mycket försiktig med att umgås med sådana personer som inte är gudshängivna.

En vaisnava, en gudshängiven, måste helt enkelt överge nära umgänge med icke-gudshängivna personer. I sin Upadesamrita har Srila Rupa Gosvami beskrivit symptomen på nära umgänge på följande sätt:

dadati pratigrihnati
guhyam akhyati pricchati
bhunkte bhojayate caiva
sad-vidham priti-laksanam

Orden bhunkte bhojayate antyder att man bör äta tillsammans med gudshängivna personer. En gudshängiven måste förvisso vara mycket noga med att inte ta emot föda från icke-gudshängivna, särskilt mat som tillagats i restauranger eller på hotell, eller som serveras på flygplan. Srila Nityananda Prabhus anspelning i detta sammanhang avser att betona, att man bör undvika attt äta tillsammans med mayavadier och förtäckta mayavadier, såsom sahjiya-vaisnaver, som är materiellt påverkade.
12.193-195

Inga kommentarer: