fredag 23 november 2007

Sarvabhauma Bhattacaryas befrielse


En sammanfattning av detta sjätte kapitel har givits av Srila Bhaktivinoda Thakura i hans Amrita-pravaha-bhasya enligt följande: När Sri Caitanya Mahaprabhu gick in i Jagannathatemplet, svimmande Han genast. Då tog Sarvabhauma Bhattacarya Honom till sitt hem. Under tiden träffade Gopinatha Acarya, som var Sarvabhauma Bhattacaryas svåger, Mukunda Datta och talade med honom om hur Caitanya Mahaprabhu hade blivit sannyasi och vandrat till Jagannatha Puri. Efter att ha hört talas om att Sri Caitanya Mahaprabhu svimmat, och att Han hade förts till Sarvabhauma Bhattacaryas hem, samlades människor för att se Herren. Srila Nityananda Prabhu och de andra gudshängivna besökte sedan Jagannthatemplet, och när de kom tillbaka till Sarvabhauma Bhattacaryas hem, återfick Sri Caitanya Mahaprabhu Sitt yttre medvetande. Sarvabhauma Bhattacarya tog emot alla och delade omsorgsfullt ut maha-prasada. Sarvabhauma Bhattacarya blev då förtrogen med Sri Caitanya Mahaprabhu och härbärgerade dem i sin fasters hem. Hans svåger, Gopinatha Acarya, faställde att Herren Caitanya Mahaprabhu var Krishna Själv, men Sarvabhauma och hans många lärjungar kunde inte godta detta. Gopinatha Acarya övertygade emellertid Sarvabhauma om att ingen kan förstå Gudomens Högsta Personlighet som inte är välsignad av honom. Genom att citera sastra, uppenbarelseskrifterna, bevisade han att Sri Caitanya Mahaprabhu var Krishna Själv. Ändå tog Sarvabhauma inte dessa uttalanden särskilt allvarligt. När Han hörde dessa argument sade Caitanya Mahaprabhu till Sina hängivna att Sarvabhauma var Hans andlige mästare och att vadhelst denne sade av tillgivenhet var välgörande för alla.


När Sarvabhauma träffade Sri Caitanya Mahaprabhu bad han Denne lyssna till honom när han förklarade vedanta-filosofin. Sri Caitanya Mahaprabhu godtog detta förslag, och under sju dagar lyssnade Han oavbrutet på Sarvabhauma Bhattacarya, när denne förklarade Vedanta-sutra. Herren förblev emellertid mycket tyst. Eftersom Han var tyst, frågade Bhattacarya huruvida Han förstod vedanta-filosofin, och Herren svarde:"Jag kan förstå vedanta-filosofin mycket klart, men Jag kan inte förstå dina förklaringar." Sedan följde en diskussion mellan Bhattacaryan och Sri Caitanya Mahaprabhu angående de vediska skrifternas auktoritet, särskilt Upanisadernas och Vedanta-sutras. Bhattacaryan var en impersonalist, men Sri Caitanya Mahaprabhu bevisade att den Absoluta Sanningen är Gudomens Högsta Personlighet. Han bevisade att mayavada-filosofernas uppfattning om den opersonliga Absoluta Sanningen inte är korrekt. Den Absoluta Sanningen är varken opersonlig eller i avsaknad av kraft. Mayavada-filosofernas största misstag är att betrakta den Absoluta Sanningen som opersonlig och i avsaknad av energi. Det framgår också att den Absoluta Sanningen har en transcendental, lycksalig och evig skepnad. Enligt Veda är såväl Herren som den levande varelsen kvalitativt jämställda, men kvantitativt är de skilda. Den verkliga filosofin om den Absoluta Sanningen uttrycker den ofattbara doktrinen att Herren samtidigt är identisk med och skild från Sin skapelse. Slutsatsen är den, att mayavada-filosoferna i själva verket är ateister. Sarvabhauma och Caitanya Mahaprabhu diskuterade länge detta ämne, men trots alla sina ansträngningar blev Bhattacaryan slutligen besegrad

På Sarvabhauma Bhattacaryas begäran förklarade sedan Sri Caitanya Mahaprabhu atmarama-versen i Srimad-Bhagavatam på arton olika sätt. När Bhattacaryan besinnade sig avslöjade Sri Caitanya Mahaprabhu Sin verkliga identitet. Sedan reciterade Bhattacarya hundra verser som lovprisade Herren Caitanya Mahaprabhu, och han betygade sin vördnad. Efter detta, när de fått uppleva Herren Caitanyas fantastiska kraft, blev Gopinatha Acarya och alla de andra fyllda av glädje.

En morgon efter denna händelse fick Sri Caitanya Mahaprabhu lite prasada från Jaganantha och skänkte den till Sarvabhauma Bhattacarya. Utan att beakta formaliteter tog Bhattacaryan genast del av maha-prasadan. En annan dag när Bhattacaryan frågade Sri Caitanya Mahaprabhu om det bästa sättet att dyrka och meditera, rådde Herren honom att sjunga Hare Krishna-maha-mantrat. En annan dag ville Bhattacaryan ändra tat te nukampam-versen, ty han tyckte inte om ordet mukti-pada. Han ville byta ut det mot ordet bhakti-pada. Sri Caitanya Mahaprabhu rådde Sarvabhauma att inte ändra i Srimad-Bhagavatam, ty mukti-pada syftade på den Högsta Personliga Guden Krishnas lotusfötter. Då han blivit en ren gudshängiven sade Bhattacaryan: "Eftersom innebörden är dunkel, föredrar jag ändå bhakti-pada." Sri Caitanya Mahaprabhu och de andra invånarna i Jaganntha Puri blev mycket glada över detta. Sarvabhauma Bhattacarya blev på så sätt en ren vaisnava, och de andra lärda männen där följde honom.

Caitanya-caritamrita
Madhya-lila Kapitel 6

"Buddisterna erkänner inte Vedas auktoritet, och därför anses de vara agnostiker. De som emellertid har tagit sin tillflykt till den vediska litteraturen och ändå förkunnar agnosticism i enlighet med mayavada-filosofin är förvisso farligare än buddisterna."

Fastän buddisterna direkt motsätter sig vaisanva-filosofin, kan man lätt förstå att sankariterna är farligare, eftersom de godtar Vedas auktoritet och ändå motsätter sig vediska föreskrifter. Vedasraya nastikya-vada betyder "agnosticism under skydd av den vediska kulturen" och syftar på mayavada-filosofins monism. Buddha övergav Veda-litteraturens auktoritet och förkastade därför de ritualistiska ceremonier och offer som förespråkas i Veda. Hans nirvana-filosofi går ut på att avstanna all materiell verksamhet. Buddha erkände inte närvaron av transcendentala skepnader och andlig verksamhet bortom den materiella världen.
Han beskrev helt enkelt allting bortom den materiella tillvaron som tomhet.

Mayavada-filosoferna tjänar den vediska auktoriteten i sitt tal, men de försöker undfly de vediska ritualistiska ceremonierna. De hittar på någon föreställning om en transcendental position och kallar sig själva Narayana, eller Gud. Guds ställning är emellertid skild från deras påhitt. Sådana mayavada-filosofer betraktar sig själva som stående över inflytandet från karma-kanda (fruktbärande gärningar och deras återverkningar). För dem är den andliga världen jämställd med buddisternas tomhet. Det är mycket liten skillnad mellan impersonalism och tomhetsfilosofi. Tomhetsfilosofin kan mycket lätt förstås, men impersonalismen som förkunnas av mayavada-filosoferna är inte särskilt lätt att förstå. Visserligen godtar mayavada-filosoferna en andlig tillvaro, men de vet ingenting om den andliga världen och andliga varelser.

Srimad-Bhagavatam (10.2.32)säger:
Mayavadiernas intelligens är inte renad; därför kan de inte stanna kvar i den opersonliga brahmajyoti, även om de övar självtukt för självförverkligande. Följaktligen faller de åter ned till denna materiella värld.

Mayavadiernas uppfattning om den andliga tillvaron är nästan identisk med negeringen av den materiella tillvaron. Mayavadierna tror inte att det finns någonting positivt i andligt liv. Därför kan de inte förstå gudshängiven tjänst eller dyrkan av den Högsta Personen, sac-cid-ananda -vigraha. Mayavada-filosoferna anser att murti-dyrkan i gudshängiven tjänst är prati-bimba-vada, dvs dyrkan av en gestalt som är återspeglingen av en falsk materiell gestalt. Herrens transcendentala gestalt, som är evigt lycksalig och full av kunskap, är således okänd för mayavada-filosoferna. Fastän termen Bhagavan utförligt förklaras i Srimad-Bhagavatam, kan de inte förstå den. Brahmeti paramatmeti bhagavan iti sabdyate (SB 1.2.11) Mayavadierna försöker förstå endast Brahman, eller möjligen också Paramatma. De är emellertid ej kapabla att förstå Bhagavan.

Mayavada-filosoferna berövas, på grund av sitt sinnelag, sin verkliga kunskap. Eftersom de inte kan motta Herrens barmhärtighet, kommer de alltid att förvillas av Hans transcendentala gestalt. Opersonlighetsfilosofi förstör de tre kunskapsfaserna, nämligen jnana, jneya och jnata. Så snart man talar om kunskap måste där finnas en person som är den som besitter kunskapen. Dessutom måste kunskapen själv existera samt föremålet för kunskap. Mayavada-filosofin sammanför dessa tre kategorier, och därför kan mayavadierna inte förstå hur den Högsta Personliga Gudens krafter verkar. På grund av sin ringa kunskap kan de inte förstå skillnaden i den andliga världen mellan kunskap, den som äger kunskapen och kunskapens föremål. På grund av detta anser Sri Caitanya Mahaprabhu att mayavada-filosoferna är farligare än buddisterna.
6.168

Inga kommentarer: